NJA 2009 s. 34

Reformatio in pejus. Sedan en tingsrätt i två skilda domar dömt den tilltalade för misshandel till villkorlig dom och samhällstjänst resp. till fängelse har hovrätten dömt till ett gemensamt fängelsestraff. Fråga hur långt fängelsestraff hovrätten kunnat döma ut.

Falu tingsrätt

Falu tingsrätt dömde J.-E.S. den 31 maj 2005 för misshandel till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 100 timmar. Det angavs att om fängelse i stället valts som påföljd skulle fängelse tre månader ha dömts ut. J.-E.S. överklagade denna dom.

Den 5 april 2006 dömde tingsrätten J.-E.S. för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och angav en månad som alternativt fängelsestraff. Den domen överklagades inte utan vann laga kraft.

Den 12 juli 2006 dömdes J.-E.S. på nytt av tingsrätten för två fall av misshandel, varvid påföljden med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB bestämdes till fängelse tre månader. J.-E.S. överklagade även denna dom.

Svea hovrätt

J.-E.S. överklagade som nämnt såväl domen av den 31 maj 2005 som domen av den 12 juli 2006 i Svea hovrätt med följande yrkanden i ansvarsdelen. Såvitt gällde domen av den 31 maj 2005 yrkade han att åtalet skulle ogillas. I fråga om domen av den 12 juli 2006 yrkade han i första hand ogillande av de båda åtalspunkterna rörande misshandel. Om hovrätten skulle finna att han skulle fällas till ansvar i enlighet med åklagarens gärningspåstående yrkade han att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd, i första hand villkorlig dom och samhällstjänst, eller att hovrätten i vart fall skulle nedsätta den av tingsrätten utdömda fängelsepåföljden.

Åklagaren bestred i fråga om båda målen ändring.

Hovrätten prövade de båda överklagade domarna i en rättegång.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingela Halvorsen och Anne Mellqvist, referent, samt nämndemannen Bernt Lundqvist) anförde i dom den 5 april 2007 bl.a. följande.

Hovrättens domskäl

- - -.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i fråga om skuld - - -. Tingsrättens domar skall således stå fast i dessa delar.

Vad avser frågorna om påföljdsval och straffmätning gör hovrätten följande bedömning. Enligt 30 kap. 3 § första stycket BrB skall någon som döms för flera brott dömas till en gemensam påföljd för brotten, om inte annat är föreskrivet. I andra stycket samma bestämmelse anges vid vilka förhållanden det är möjligt att döma till olika påföljder för flera brott. Hovrätten finner inte anledning att frångå huvudregeln i detta fall.

Mot nu angiven bakgrund - och med beaktande av att påföljdsfrågan i sin helhet är uppe till prövning - finner hovrätten med hänsyn till brottens art att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga och bestämmer straffet för den samlade brottsligheten till fängelse i fyra månader.

- - -.

Hovrättens domslut

1. Hovrätten ändrar tingsrättens två domar endast på så sätt att hovrätten

a) undanröjer påföljdsbestämningarna och - - -.

b) bestämmer påföljden, med tillämpning av 30 kap. 3 § första stycket och 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, för den samlade brottsligheten till fängelse fyra månader.

- - -.

F.d. chefsrådmannen Peter Prom, med vilken nämndemannen Anne-Marie Karlsson förenade sig, var skiljaktig i påföljdsdelen och anförde:

I likhet med majoriteten finner jag åtalet i dess helhet vara styrkt. Påföljd skall nu bestämmas för misshandel vid tre tillfällen, vilken misshandel inte i något av fallen kan bedömas som ringa. Påföljderna i överklagade domarna har bestämts till villkorlig dom och samhällstjänst 100 timmar för misshandel den 21 augusti 2003 samt till fängelse tre månader för misshandel den 21 augusti och den 10 september 2005. Dessutom har J.-E.S. genom dom den 5 april 2006 dömts för grovt rattfylleri i januari 2006 till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (se domen den 12 juli 2006). Domen den 5 april 2006, vari alternativstraffet bestämdes till fängelse en månad, vann laga kraft.

Sistnämnda påföljd har - enligt vad som framkommit - varit mycket positiv för J.-E.S. som numera lever under socialt välordnade förhållanden med fast arbete och bostad i eget hus i Sågmyra tillsammans med flickvän och hennes barn samt ett eget barn vartannat veckoslut. Han har här uppgivit att han har haft och har stor nytta av de stödsamtal m.m. som ingår i nyss nämnda behandlingsplan samt att han nästan helt slutat att dricka alkohol och fortlöpande lämnar prover för att snarast få tillbaka sitt körkort.

Vad J.-E.S. nu skall dömas för är allvarligt och bör normalt föranleda ett antal månaders fängelse som gemensam påföljd. För en icke frihetsberövande påföljd talar främst risken att den nu positiva utvecklingen med fast arbete m.m. skulle brytas vid ett fängelsestraff. Lagföringen avseende de olika brotten har dessutom kommit i otakt bl.a. genom domen den 5 april 2006.

Enligt vad som framkommit har J.-E.S. mycket gott stöd av den nuvarande övervakaren och skyddstillsynen med särskild behandlingsplan fungerar bra. Han har samtyckt till samhällstjänst som kan fullgöras vid sidan av hans arbete som sprinklermontör med goda inkomster.

Främst det stöd en övervakare kan ge den nu 24-årige J.-E.S. så att han fortsätter att leva skötsamt samt möjligheten att skärpa en påföljd av skyddstillsyn med ett stort antal timmar samhällstjänst utgör enligt min mening tillräckliga skäl för att nu bestämma den gemensamma påföljden för de tre misshandelsbrotten 2003 och 2005 till skyddstillsyn jämte samhällstjänst i 115 timmar. Detta motsvarar fängelse i fyra månader som majoriteten bestämt som gemensam påföljd.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

Högsta domstolen

J.-E.S. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn, eventuellt förenad med samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Hampus Lilja, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

(Första stycket överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i första stycket av HD:s domskäl. Därefter fortsätter betänkandet enligt följande; red:s anm.)

I hovrätten handlades tingsrättens bägge mål i en rättegång. I överensstämmelse med huvudregeln i 30 kap. 3 § första stycket BrB dömde hovrätten till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Påföljden bestämdes, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, till fängelse i fyra månader.

Enligt bestämmelsen om s.k. reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB får en hovrätt i anledning av en tilltalads överklagande inte döma till påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. I 30 kap. 1 § BrB anges att vid val av påföljd är fängelse att anse som svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

I förarbetena till RB anförs bland annat följande. Att billigheten kräver att ändring inte görs till den tilltalades nackdel i de fall endast den tilltalade överklagar eller åklagaren överklagar till förmån för den tilltalade. I de fall när sådan ändring är påkallad så bör det ankomma på åklagare eller målsägande att ta initiativ till ändringen. Några betänkligheter möter inte mot att då endast den tilltalade överklagar välja mellan olika reaktionsformer av den art, att de inte kunna med hänsyn till svårhet jämföras. (Se SOU 1938:44 s. 538.)

Efter förslag i prop. 1988/89:2 ändrades 51 kap. 25 § RB 1989. Avsikten med ändringen angavs i propositionen vara att göra förbudet mera verkningsfullt. Det anfördes vidare att det överlämnas till rättstillämpningen att avgöra vilket av olika påföljdsalternativ som är det svåraste eller mest ingripande för den tilltalade, om detta inte följer direkt av BrB:s regler. Det angavs bland annat att påföljderna skyddstillsyn jämte fängelse och fängelse kan jämföras. Det framgår av resonemanget därvid att det avgörande för vilken påföljd som skall anses som den lindrigaste avgörs av vilken som i praktiken ger kortast straff, dvs. möjligheten till villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 § första stycket BrB skall beaktas. (Se prop. 1988/89:2 s. 15 f.)

Någon skillnad vid tillämpningen av 51 kap. 25 § RB kan inte göras mellan när en tingsrätt i en dom, som endast den tilltalade överklagat, bestämt påföljden på det sätt som nämns i ovan angivna förarbetena, dvs. skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB, och när den tilltalade ensamt överklagar två tingsrättsdomar där påföljden i den ena bestämts till skyddstillsyn och den andra till fängelse. Detsamma måste även gälla i andra påföljdsbestämningar där fängelse ingår i påföljden. I dessa fall blir således, om fängelse övervägs som påföljd, avgörande för vilken påföljd som skall anses som lindrigast vilken som i praktiken innebär det kortaste fängelsestraffet, utan hänsynstagande till att påföljden även innefattar annan påföljd än fängelse. Detta innebär att hovrätten inte får bestämma ett fängelsestraff som är längre än vad som bestämts av tingsrätten när endast den tilltalade överklagat även i fall när hovrätten prövar två domar.

I förevarande situation saknas förutsättningar för att dela upp gärningarna på skilda påföljder. Det skall istället bestämmas en gemensam påföljd för gärningarna och för det fall påföljden skall bestämmas till fängelse får tiden således inte överstiga tre månader.

Av personutredningen i målet framgår att J.-E.S. lever ett socialt välordnat liv, att något behov av övervakning för att minska risken för återfall i brott inte föreligger och att han bedömts lämplig att utföra samhällstjänst.

Misshandel är brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Som framgår av avgörandet NJA 2000 s. 17 III har förutom brottslighetens straffvärde även den form av misshandel som det är fråga om betydelse för påföljdsvalet. Vidare anges att vid bedömningen om det föreligger förutsättningar att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse.

Den brottslighet som J.-E.S. funnits övertygad om består av tre fall av misshandel som inte är ringa. Gärningar har varit oprovocerade och innefattat bland annat sparkar mot en liggande persons huvud och kropp. Målsägandenas skador kan inte anses som måttliga. Under dessa omständigheter saknas det förutsättning att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst varför J.-E.S. skall dömas till fängelse tre månader.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens domslut att påföljden bestäms till fängelse tre månader.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Per Virdesten, Anna Skarhed, referent, och Lena Moore) meddelade den 11 februari 2009 följande dom.

Domskäl

Falu tingsrätt dömde den 31 maj 2005 J.-E.S. för misshandel till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 100 timmar. Det angavs att om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse tre månader ha dömts ut. Domen överklagades av J.-E.S. Den 5 april 2006 dömde Falu tingsrätt J.-E.S. för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och med ett alternativt fängelsestraff på en månad. Den domen överklagades inte utan vann laga kraft. J.-E.S. dömdes härefter den 12 juli 2006 ånyo av Falu tingsrätt för två fall av misshandel. Påföljden bestämdes därvid, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, till fängelse tre månader. J.-E.S. överklagade även denna dom.

I hovrätten har de båda överklagade misshandelsdomarna prövats i en rättegång. Med tillämpning av huvudregeln i 30 kap. 3 § första stycket BrB har hovrätten undanröjt tingsrättens påföljdsbestämningar och dömt till fängelse fyra månader som gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

J.-E.S. har överklagat hovrättens dom såvitt avser påföljden. Han har som grund för överklagandet anfört att hovrätten skärpt påföljden trots att åklagaren inte överklagat någon av tingsrättens domar.

Genom hovrättens i den delen inte överklagade dom är det avgjort att J.-E.S. gjort sig skyldig till misshandel vid tre olika tillfällen.

Frågan i HD är om hovrättens påföljdsbestämning strider mot förbudet mot reformatio in pejus. Enligt 51 kap. 25 § första stycket första meningen RB får hovrätten i anledning av den tilltalades överklagande inte döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till.

När bestämmelsen i 51 kap. 25 § RB ursprungligen tillkom, i samband med RB:s införande, var den försedd med vittgående undantag som innebar att en tilltalad som hade dömts till annan påföljd än böter och som överklagade domen, formellt kunde dömas till vilken som helst annan typ av påföljd. Undantagsbestämmelserna var väsentligen föranledda av att lagstiftaren inte ansett det vara möjligt att generellt gradera olika påföljder från svårhetssynpunkt (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 69). Processlagberedningen uttalade emellertid beträffande bestämmelsen bl.a. att billigheten, med hänsyn till den tilltalades ställning i rättegången, syntes kräva, att ändring inte gjordes till hans nackdel när talan fullföljdes av honom själv eller av åklagaren till hans förmån (SOU 1938:44 s. 538). I rättsfallen NJA 1984 s. 452 och s. 918 framhöll också HD att bestämmelserna inte borde utnyttjas i syfte att på den tilltalades klagan åstadkomma en kraftigare reaktion mot brottsligheten än den lägre rättens påföljdsbestämning innebar, och de borde också i övrigt tillämpas med försiktighet, så att man i möjligaste mån undvek att resultatet av en tilltalads överklagande kom att framstå som en påfallande försämring för honom.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1989 avskaffades i allt väsentligt undantagsbestämmelserna i 51 kap. 25 § RB. Avsikten angavs vara att göra förbudet mot reformatio in pejus mera verkningsfullt. Ändringen var kopplad till samtidigt införda nya omröstningsregler i brottmål och hade samband med ändringar i BrB, som bl.a. innebar en gradering av olika påföljder. (Se prop. 1987/88:120 s. 44 ff. och 98 samt prop. 1988/89:2 s. 1 och 16.)

I 30 kap. 1 § BrB föreskrivs nu att vid val av påföljd fängelse är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

I förarbetena till ändringen i 51 kap. 25 § RB uttalades bl.a. att ett fängelsestraff enligt de nya reglerna i BrB, oavsett sin längd, skulle anses vara svårare än skyddstillsyn och att även om skyddstillsyn och villkorlig dom vid val av påföljd ansågs jämställda i svårhetshänseende det var rimligt att vid lika röstetal anse att en mening som gick ut på enbart villkorlig dom var mindre ingripande än en mening som innebar enbart skyddstillsyn. En motsvarande princip borde gälla vid tillämpning av förbudet mot reformatio in pejus. Med tanke på att villkorlig dom och skyddstillsyn i det enskilda fallet kunde utformas på så olika sätt skulle emellertid en huvudregel med den innebörden kunna bli alltför stel. Det överlämnades därför till rättstillämpningen att avgöra vilket av olika påföljdsalternativ som var det svåraste eller mest ingripande för den tilltalade, om detta inte följde direkt av BrB:s regler. I fråga om påföljder som innefattade fängelse var innebörden av de exempel som gavs att det avgörande för vilken påföljd som skulle anses som den lindrigaste var vilken som i praktiken gav kortast straff, varvid möjligheten till villkorlig frigivning skulle beaktas (se prop. 1988/89:2 s. 15 ff.; jfr t.ex. NJA 1998 s. 713 och 2001 s. 614).

Ovan återgivna förarbetsuttalanden angående gradering av påföljder ligger i tiden före tillkomsten av samhällstjänst som en särskild föreskrift vid påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom. Det grundläggande rättspolitiska skälet för att införa samhällstjänst har varit önskemålet att så långt det är möjligt ersätta fängelsestraff som verkställs i anstalt med andra påföljder eller verkställighetsformer. Samhällstjänst är inte en egen påföljd utan utgör en möjlighet att ge skyddstillsyn eller villkorlig dom erforderlig skärpa för att på ett trovärdigt sätt kunna ersätta ett fängelsestraff. (Se prop. 1997/98:96 s. 85 f.)

Mot bakgrund av det som nu sagts bör bestämmelsen i 30 kap. 1 § BrB anses innebära att vid val av påföljd villkorlig dom och skyddstillsyn är mindre ingripande påföljder än fängelse, även om påföljden förenas med samhällstjänst.

Av detta följer att om hovrätten hade haft att pröva enbart den första domen, där tingsrätten hade bestämt påföljden till villkorlig dom och samhällstjänst, så skulle det ha stått i strid med förbudet mot reformatio in pejus att på talan av J.-E.S. bestämma påföljden till fängelse. På motsvarande sätt skulle det, om hovrätten haft att pröva enbart den andra domen, ha stått i strid med förbudet mot reformatio in pejus om hovrätten på talan av J.-E.S. hade bestämt påföljden för de där aktuella gärningarna till ett längre fängelsestraff än tre månader.

Hovrätten har emellertid haft att pröva de två domarna samtidigt och har därmed, enligt huvudregeln i 30 kap. 3 § första stycket BrB dömt till gemensam påföljd, varvid en villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och en dom på fängelse tre månader har ersatts med den gemensamma påföljden fängelse fyra månader. För J.-E.S. innebär hovrättens påföljdsbestämning att han, även med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning, skall avtjäna ett längre fängelsestraff än det som följer av tingsrättens domar. Hovrätten får därmed, med hänsyn till att fängelse oavsett sin längd skall anses vara svårare än en icke frihetsberövande påföljd, anses ha dömt till en brottspåföljd som är svårare eller mer ingripande än de påföljder som tingsrätten sammantaget har dömt till. Hovrättens påföljdsbestämning strider därför mot bestämmelsen i 51 kap. 25 § RB.

Det har således inte varit möjligt för hovrätten att, på grund av J.-E.S:s överklagande, som gemensam påföljd döma till fängelse i mer än tre månader. Att J.-E.S. därmed kan sägas undgå en av påföljderna utgör inte särskilda skäl att avvika från huvudregeln enligt 30 kap. 3 § BrB om gemensam påföljd. Omständigheterna är inte heller i övrigt sådana att det finns skäl att frångå den huvudregeln (jfr t.ex. NJA 1968 s. 327 och 1995 s. 708).

J.-E.S. skall således ådömas en gemensam påföljd för de aktuella gärningarna. Som hovrätten har funnit bör fängelse väljas som påföljd och med hänsyn till vad som har anförts i det föregående skall straffets längd bestämmas till tre månader.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att påföljden bestäms till fängelse tre månader.

HD:s dom meddelad: den 11 februari 2009.

Mål nr: B 1968-07.

Lagrum: 51 kap. 25 § RB samt 30 kap. 1 och 3 §§ BrB.

Rättsfall: NJA 1968 s. 327, NJA 1984 s. 452, NJA 1984 s. 918, NJA 1995 s. 708, NJA 1998 s. 713 och NJA 2001 s. 614.