NJA 1996 s. 173

(Betr den förra frågan jfr 1991 s 186 och 1994 s 620)

C.Å. dömdes d 19 nov 1993 av Vänersborgs TR för misshandel, sexuellt utnyttjande av underårig och egenmäktigt förfarande till fängelse 2 år 6 mån. Domen vann laga kraft d 26 nov 1993 sedan C. avgett nöjdförklaring.

Allmän åklagare ansökte i HovR:n för Västra Sverige om resning till förmån för C.Å. och yrkade att HovR:n skulle i stället för fängelse döma honom till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt 31 kap 3 § BrB, alternativt förordna att målet skulle tas upp till förnyad prövning vid Vänersborgs TR.

C.Å. bestred bifall till resningsansökningen.

HovR:n (hovrättslagmannen Thunved, rådmannen Krantz och hovrättsassessorn Jungerfelt, referent) anförde i beslut d 3 maj 1995: I TR:n genomfördes en s k § 7-undersökning daterad d 29 sept 1993. I bedömningen angavs att någon allvarlig psykisk störning inte förelåg, att skäl för rättspsykiatrisk undersökning inte förelåg samt att skäl för överlämnande till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning inte förelåg.

Vidare genomfördes i TR:n en rättspsykiatrisk undersökning daterad d 3 nov 1993. I den rättspsykiatriska bedömningen angavs att C.Å. inte hade begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB inte förelåg.

Som grund för resningsansökan har åklagaren anfört bl a följande. Under straffverkställigheten har resultatet av den i TR:n gjorda rättspsykiatriska utredningen ifrågasatts och ytterligare utredning gjorts. I yttrande som Socialstyrelsens rättsliga råd inhämtat från docenten J.R.T. Huddinge sjukhus, daterat d 13 febr 1995 anges att C.Å. begick de åtalade gärningarna under inflytande av allvarlig pyskisk störning, att han alltjämt lider av en allvarlig psykisk störning, att medicinska förutsättningar för att överlämna C.Å. till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt 31 kap 3 § BrB förelåg, att dessa medicinska förutsättningar alltjämt föreligger och att risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag finns. Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande d 21 febr 1995 instämt i vad J.R.T. har anfört och överlämnat dennes yttrande som sitt eget. Det är sannolikt att TR:n skulle ha dömt till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnin provning om rätten haft del av vad som nu framkommit om C.Å:s psykiska status vid gärningstillfället och alltjämt.

Till styrkande av vad som tidigare varit känt om C.Å:s psykiska hälsa och vad som nu framkommit har åklagaren åberopat ovan angiven utredning, läkarjournal d 19 maj 1994-d 27 jan 1995 jämte sammanfattning - epikris - samt läkarutlåtande d 17 okt 1994 av överläkaren B.L.

Som grund för sitt bestridande har C.Å. anfört i huvudsak följande. Han har aldrig varit i behov av psykiatrisk vård. Sådan vård är ej heller påkallad i anledning av den brottsliga gärning han har dömts för. Den villkorliga frigivningen är bestämd till d 15 maj 1995, varför fängelsestraffet i princip är verkställt. Ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård skulle för honom innebära ytterligare ett straff.

HovR:n gör följande bedömning.

Av rättspraxis (jfr NJA 1991 s 186 och 1994 s 620) framgår att resning kan beviljas till förmån för den tilltalade jämlikt grunderna för 58 kap 2 § 4 RB såvitt avser fängelsepåföljd när utredning som talar för rättspsykiatrisk vård senare framkommit. HD har i de ovan angivna rättsfallen anfört att utredningen, om den varit tillgänglig för den domstol som dömt i målet vid domstillfället, sannolikt skulle ha föranlett domstolen att i påföljdsfrågan tillämpa 31 kap 3 § BrB, vilket skulle ha lett till ett för den tilltalade gynnsammare resultat.

I förevarande fall skall C.Å. inom kort villkorligt friges från det utdömda fängelsestraffet. Att i den situationen bevilja resning kan enligt HovR:ns mening mot C.Å:s bestridande inte leda till ett gynnsammare resultat för honom. Resningsansökningen kan därför inte anses vara till hans förmån, varför ansökningen skall avslås.

HovR:n avslår resningsansökningen.

C.Å. (ombud advokaten J.C.) överklagade och yrkade att HD skulle bevilja resning och i stället för fängelse bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Riksåklagaren bestred bifall till överklagandet. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Evers, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Som grund för överklagandet har C.Å. anfört att han numera har insett att han behöver vård och att denna är nödvändig för att han skall kunna få en fungerande kontakt med sin familj samt att, om påföljden inte ändras, fängelsestraffet kommer att belasta hans liv och kunna förhindra relationen till barnen.

Det är upplyst att C.Å. villkorligt frigavs från verkställighet av fngelsestraffet d 15 maj 1995 med en återstående strafftid om 10 mån.

Det är sannolikt att TR:n skulle ha förordnat att C.Å. skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, om de uppgifter rörande hans psykiska tillstånd och behov av vård som framkommit i resningsärendet hade varit tillgängliga för TR:n vid domstillfället. Enligt grunderna för 58 kap 2 § 4 RB föreligger därför skäl för resning beträffande den ådömda påföljden, under förutsättning att en ändring nu av påföljden till rättspsykiatrisk vård kan anses leda till ett för C.Å. gynnsammare resultat.

Någon gradering mellan påföljderna fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård i fråga om svårheten har inte gjorts i BrB och kan inte heller göras generellt. I 51 kap 25 § RB - som på grund av hänvisning är tillämplig även i HD - föreskrivs i 1 st att HovR:n med anledning av den tilltalades överklagande inte får döma till brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som TR:n dömt till samt, i en andra mening, att HovR:n dock får besluta om överlämnande till särskild vård eller, om TR:n beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd. Bestämmelsen i andra meningen är ett uttryck för att överlämnande till särskild vård inte kan jämföras med t ex fängelsestraff.

I rättsfallet NJA 1984 s 452 uttalade HD att de dåvarande bestämmelserna i §:ns andra och tredje meningar - vilka delvis motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 1 st andra meningen - inte borde utnyttjas i syfte att på den tilltalades klagan åstadkomma en kraftigare reaktion mot brottsligheten än den lägre rättens påföljdsbestämning innebar samt att de också i övrigt borde tillämpas med försiktighet så att man i möjligaste mån undvek att resultatet av en tilltalads överklagande kom att framstå som en påfallande försämring för honom. Dessa uttalanden får anses ha giltighet även efter de ändringar som senare skett av §:n.

Om verkställighet inte hade skett av det fängelsestraff som TR:n ådömt C.Å, skulle påföljden på yrkande av honom kunna ändras till överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Fängelsestraffet har emellertid verkställts till en tid av 1 år och 8 mån, däri inräknat anhållnings- och häktningstid. En ändring nu av påföljden till rättspsykiatrisk vård, med det tidsobestämda frihetsberövande som detta medför, skulle därför i realiteten innebära att C.Å. kommer att undergå två ingripande påföljder för brotten. Att han genom en sådan ändring skulle befrias från den närmast teoretiska risken att den villkorligt medgivna friheten förverkas kan inte anses uppväga den nämnda nackdelen för honom.

En ändring av påföljden för C.Å. till rättspsykiatrisk vård skulle alltså i nuvarande situation medföra ett för honom mindre gynnsamt resultat än att den ådömda fängelsepåföljden kvarstår. Den omständigheten att han numera själv önskar att påföljden bestäms till rättspykiatrisk vård kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. Överklagandet kan alltså inte bifallas.

HD (JustR:n Knutsson, Gregorq referent, Lars K Beckman, Lars Å Beckman och Thorsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 14 mars 1996 (nr SÖ 56).