NJA 1991 s. 186

(Jfr 1976 s 664 och 1989 s 622)

Svea HovR meddelade d 21 nov 1989 dom i mål mellan allmän åklagare och D.O., varigenom D.O. dömdes för grov misshandel m m till fängelse 1 år 6 mån. Domen vann laga kraft.

I dom d 14 febr 1990 fann Stockholms TR att D.O. hade gjort sig skyldig till försök till mord och förordnade att han skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Även den domen vann laga kraft.

D.O. ansökte härefter om resning beträffande Svea HovR:s dom.

Riksåklagaren förklarade att han inte ville motsätta sig resning i målet.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Detthoff föreslog i betänkande följande beslut: Resningsansökningen avser en dom av Svea HovR om ansvar för bl a grov misshandel som D.O. förövade gentemot sin hustru E.O. d 21 jan 1989. Den av Stockholms TR meddelade domen gäller ett försök till mord som D.O. begick d 7 okt 1989 gentemot E.O..

Av handlingarna framgår att D.O:s försvarare under huvudförhandlingen i HovR:n gav in ett av docenten R.T. d 23 okt 1989 upprättat läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. Enligt intyget, som upprättats med anledning av att D.O. åtalats vid Stockholms TR för försök till mord, förelåg skäl för undersökning av D.O. enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. HovR:n avslog en begäran från försvararen att låta D.O. genomgå rättspsykiatrisk undersökning och meddelade i stället den dom som avses med resningsansökningen.

Av den rättspsykiatriska undersökning, som verkställdes i målet vid Stockholms TR rörande ansvar för försök till mord, får anses framgå att D.O. vid tiden för HovR:ns dom led av sådan abnormitet som är jämställd med sinnessjukdom och att han oundgängligen var i behov av sluten psykiatrisk vård. Huruvida de brott som avsågs med HovR:ns dom begåtts under inflytande av sådan abnormitet kan däremot inte bedömas med någon säkerhet.

Med stöd av 31 kap 3 § andra meningen BrB får förordnande om överlämnande till sluten psykiatrisk vård även meddelas beträffande gärningar som inte begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan med sinnessjukdom jämställd själslig abnormitet om särskilda skäl är därtill. I förarbetena till denna bestämmelse anges att det vid prövningen måste vara av väsentlig betydelse huruvida man kan räkna med att vården skall leda till att fortsatt brottslighet förebyggs och att brottslighetens karaktär och vårdbehovets styrka får beaktas (prop 1962:10 s C 354).

Vad som i den rättspsykiatriska undersökningen uttalats om D.O:s behov av vård skulle, om uppgifterna varit tillgängliga för HovR:n vid domstillfället, sannolikt föranlett HovR:n att i påföljdsfrågan tillämpa 31 kap 3 § andra meningen BrB, vilket skulle ha lett till ett för D.O. gynnsammare resultat. Skäl för resning jämlikt grunderna för 58 kap 2 § 4 RB får därför anses föreligga (jfr NJA 1989 s 622).

På grund av det anförda beviljar HD resning i målet såvitt avser den D.O. ådömda påföljden och förordnar att målet i den delen skall tas upp på nytt av HovR:n.

HD förordnar även att, till dess målet slutligen avgörs, vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns dom såvitt avser det ådömda fängelsestraffet inte får äga rum.

HD (JustR:n Nyman, Jermsten, Lind, referent, Svensson och Munck) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.