NJA 1996 s. 237

Fråga om ansvar för tjänstefel för domare sedan rätten självmant tagit upp och prövat fråga om häktning i anledning av en gärning för vilken åtal ännu inte hade väckts. 20 kap 1 § BrB och 24 kap 17 § RB.

HovR:n

Chefsjustitieombudsmannen C.E. väckte vid Göta HovR åtal mot rådmannen Ulf K. med yrkande om ansvar för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning:

"Sedan åtal väckts vid Skövde TR mot J.O. för misshandel påbörjade TR:n huvudförhandling i målet d 16 nov 1993. Rätten bestod av dåvarande tf rådmannen U.K. samt tre nämndemän. Under ett vittnesförhör uppgav ett vittne att J.O. några dagar före huvudförhandlingen spottat henne i ansiktet och uttalat otidigheter vilket ledde till att hon kände sig hotad inför vittnesmålet. Rätten ställde in huvudförhandlingen och övergick självmant till häktningsförhandling avseende övergrepp i rättssak. TR:n fann J.O. på sannolika skäl misstänkt för övergrepp i rättssak d 13 nov 1993 i Skövde och uttalade att det fanns risk för att han på fri fot skulle försvåra sakens utredning genom att framställa ytterligare hotelser mot vittnet. TR:n förklarade därför J.O. häktad. Häktningsbeslutet verkställdes samma dag. I ett beslut d 19 nov 1993 undanröjde Göta HovR TR:ns beslut. - Lagliga förutsättningar för rätten att enligt 24 kap 17 § 1 st andra meningen RB självmant ta upp frågan om häktning för övergrepp i rättssak förelåg inte. Följaktligen saknade häktningsbeslutet laglig grund. U.K. har således vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften."

HovR:n (hovrättspresidenten Petri, hovrättslagmannen Lunning, referent, och hovrättsrådet Sunden) anförde i dom d 10 april 1995: Domskäl.

U.K. har erkänt att han handlade formellt fel när TR:n självmant gick över till häktningsförhandling och beslutade om häktning. Han har emellertid bestritt ansvar för tjänstefel eftersom gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Under huvudförhandlingen framkom uppgifter som gav upphov till misstanke om att den tilltalade, J.O. hade gjort sig skyldig till ytterligare ett brott utöver det som han hade åtalats för. U.K. har i den uppkomna situationen förordnat om paus. Han konstaterade efter att ha läst bestämmelsen i 24 kap 17 § RB att åtal redan var väckt i målet och drog slutsatsen att rätten var behörig att ex officio ta upp frågan om häktning för det brott om vilket misstanke nu hade uppkommit. Han kände emellertid en viss osäkerhet om hur den uppkomna situationen skulle hanteras och beslöt därför att samråda med en rådman vid TR:n. Samrådet mynnade inte ut i något konkret resultat. Han sökte även efter stöd i lagkommentarer och förarbeten utan att han kunde finna några sådana. Efter åtminstone femton minuters paus tog rätten åter plats. U.K. förklarade för parterna att rätten ställde in huvudförhandlingen och ex officio övergick till att hålla häktningsförhandling eftersom misstanke hade uppkommit om att J.O. gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak. U.K:s handlande har inneburit att J.O. varit berövad friheten som häktad under tre dygn trots att lagliga förutsättningar för häktning inte förelegat. Det finns inte grund för att hävda att U.K. uppsåtligen handlat felaktigt. Han har däremot förfarit oaktsamt. Om han studerat lagtexten i relevanta delar borde han utan större svårighet ha kommit fram till att den av honom tillämpade rättsregeln inte avsåg den aktuella situationen. U.K. fattade sitt beslut trots att inget hade framkommit som skingrat den osäkerhet som han kände när han gav sig iväg för att samråda. Han har inte i tillräckligt hög grad satt sig in i rättsläget innan han beslöt att häkta J.O. U.K. har härigenom visat straffbar oaktsamhet.

U.K. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Gärningen bör med hänsyn till följande omständigheter bedömas som ringa. Han har som notarie varit med om att 24 kap 17 § RB tillämpats på samma sätt som nu skedde utan att den formella riktigheten ifrågasattes. Han hade därför fog för att sväva i villfarelse om lagrummets rätta innebörd. Lagtexten framstod med hänsyn härtill inte som så klar för honom som det har gjorts gällande. Innan han beslöt att övergå till att hålla häktningsförhandling samrådde han med de ordinarie domarna vid TR:n om lämpligheten av olika handlingsalternativ. Härvid berördes även häktningsalternativet. Han utförde de kontroller-avseende eventuella förändringar i rättsläget sedan notarietiden -som kunde begäras av honom i den föreliggande situationen. Han fick inga som helst indikationer på att han hade fel om innehållet i lagrummet. Vid den aktuella tidpunkten hade han sysslat med utredningsarbeten under tre och ett halvt års tid och saknade i viss mån rutin. Någon påtaglig risk för skada har inte förelegat eftersom J.O. sedermera har fått avräkna frihetsberövandet från ådömt fängelsestraff. Varken åklagaren eller försvararen uttryckte något under häktningsförhandlingen som kunde tolkas så att handläggningen ifrågasattes. Han uppfattade det som att åklagaren under förhandlingen agerade så som en åklagare normalt brukar agera vid häktningsförhandlingar.

HovR:n gör följande bedömning.

TR:ns beslut att häkta J.O. på grund av misstanke om övergrepp i rättssak har stått i strid med lag.

Vid beslut som avser en så ingripande åtgärd som frihetsberövande måste ställas höga krav på noggrannhet och omsorg hos den som ansvarar för beslutet. Den oaktsamhet som U.K. har visat kan inte bedömas som ringa. Han har alltså gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel. Annan påföljd än böter kommer dock inte i fråga.

Tydligen har U.K. uppfattat situationen så att det, när åklagaren inte visade någon vilja att inskrida, av rätten krävdes någon form av ingripande för att den fortsatta rättegången skulle få ett från materiell synpunkt tillfredsställande förlopp. Att U.K. handlade som han gjorde, måste tillskrivas bristande erfarenhet. Inget formellt hinder hade funnits för honom att i stället häkta J.O. på grund av kollusionsfara i det pågående misshandelsmålet (jfr NJA 1990 s 542). Slutsatsen att J.O. lidit förfång genom att ha blivit häktad är alltså inte given.

Det nyss anförda rättsfallet ger vid handen att RB:s häktningsregler inte är alldeles lätta att tillämpa. Rättsfallet RH 1988 nr 74 visar också att förarbetena inte till alla delar stämmer överens med lagtexten och att rätten mycket väl kan ta upp en fråga som rör häktning, nämligen hävande av ett häktningsbeslut, innan åtal ännu är väckt. Även detta måste beaktas vid straffmätningen.

Det finns ytterligare en omständighet som inte bör tappas bort. Vid tidpunkten för beslutet att inleda förundersökning mot U.K. hade riksdagens ombudsmän möjlighet att i stället inleda ett disciplinärt förfarande mot honom (15 kap 3 § i den dåvarande lagen om offentlig anställning samt övergångsbestämmelserna till SFS 1994:260 och 261). Även om man tar till utgångspunkt att en oaktsam tillämpning av reglerna om frihetsberövande bör leda till straffansvar för tjänstefel, märker man att detta i andra situationer har beivrats i disciplinär ordning trots att konsekvenserna har blivit än mer ödesdigra än i det nu aktuella fallet (AD 1989 nr 17). Strängast möjliga påföljd för U.K. om ett disciplinärt förfarande i stället hade valts, hade varit löneavdrag för högst trettio dagar.

Bötesstraffet bör därför sättas så lågt som gällande straffskala medger, dvs till trettio dagsböter.

Domslut

Domslut. Med stöd av 20 kap 1 § 1 st BrB dömer HovR:n U.K. för tjänstefel till 30 dagsböter om 220 kr.

HD

U.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet. Chefsjustitieombudsmannen bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Alvsing, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n.

Att U.K. utan laga grund hållit häktningsförhandling och därvid förklarat den misstänkte häktad måste anses ha inneburit tjänstefel. Fråga är i målet om gärningen vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter är att anse som ringa och därmed inte skall föranleda ansvar. Vid beslut som avser frihetsberövande måste kravet på en korrekt rättstillämpning ställas särskilt högt. Endast om någon speciell omständighet föreligger kan en oaktsamhet bedömas som ringa. Då någon sådan omständighet inte föreligger kan U.K. inte undgå ansvar.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Jermsten, referent, Solemd och Svensson) beslöt följande dom:

Domskäl

U.K. har anfört att han på grund av erfarenhet från ett liknande fall, som inträffat under hans tingsnotarietid, varit övertygad om att domstolen i den uppkomna situationen hade rätt att självmant ta upp frågan om häktning på grund av en gärning för vilken åtal ännu inte hade väckts. Av hans vidare uppgifter framgår att han ändå förstått att det fanns ett behov av att närmare klarlägga de legala förutsättningarna för en sådan ovanlig åtgärd.

Under uppehållet i förhandlingen hade U.K. därför sökt skaffa sig närmare vägledning genom att bl a rådgöra med två ordinarie domare vid TR:n och att leta efter vissa lagkommentarer. I belysning av det fortsatta händelseförloppet finns anledning utgå från att ett väsentligt ändamål därvid var att verifiera att det av honom tillämnade förfarandet, i enlighet med den övertygelse han redan kände, var lagenligt. Hans egna uppgifter om resultatet av efterforskningarna ger inte stöd för att han därigenom fått den sökta bekräftelsen.

Genom att U.K. under nu angivna förhållanden likväl hållit häktningsförhandling och häktat den misstänkte har han av oaktsamhet gjort sig skyldig till ett förfarande som utgör tjänstefel. Med hänsyn främst till att det varit fråga om att i en mycket udda situation fatta beslut angående ett frihetsberövande kan gärningen inte anses som ringa.

På grund av det anförda skall U.K:s ändringsyrkande lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lind, med vilken JustR Vängby instämde, var skiljaktig och anförde: Före 1975 års ämbetsansvarsreform gällde ett långtgående straffrättsligt ansvar för offentligt anställda tjänstemän. För i princip varje fel eller försummelse i tjänsten kunde ansvar för i vart fall tjänstefel utdömas. För tjänstefel dömdes en ämbetsman som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.

Ämbetsansvarsreformen innebar avsevärda begränsningar av det straff rättsliga ansvarsområdet. Sålunda innebar reformen att man slopade den tidigare mycket vidsträckta tjänstefelsbestämmelsen. För fel i allmänhet ansågs disciplinära påföljder tillräckliga. De straffrättsliga reglerna reserverades för situationer i vilka en offentlig funktionär missbrukade sin rätt att utöva myndighet och där den oriktiga myndighetsutövningen var av allvarligare slag.

Detta senare regelsystem ändrades ånyo genom lagstiftning år 1989 (prop 1988/89:113). Genom den lagändringen infördes tjänstefelsbestämmelser som innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel. Med anledning av att under lagstiftningsärendet vissa remissinstanser uttryckt farhågor för att gränsen för straffbar oaktsamhet skulle komma att sträcka sig nära nog lika långt som före ämbetsansvarsreformen uttalade föredragande statsrådet att hon fann sådana farhågor överdrivna. Hon framhöll därvid att tjänstefelsbestämmelsen i BrB före år 1976 omfattade alla typer av förseelser och att genom den bestämmelsen straffbelades också fel som begicks av oskicklighet eller oförstånd, vilket innebar att ansvaret stråcktes utöver den gräns som i allmänhet brukar ställas upp när det är fråga om oaktsamhetsbrott. Statsrådet tillade att det av allmänna principer följer att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen och att en viss marginal alltid föreligger mellan det helt aktsamma och det oaktsamma (a prop s 19 jfr även Vångby i Festskrift till Bertil Bengtsson s 541ff).

Av det anförda följer att det inte kan komma i fråga att under oaktsamhetsrekvisitet i 20 kap 1 § BrB hänföra sådant som kan betecknas som oförstånd eller oskicklighet vid myndighetsutövning. Frågan blir alltså om U.K. har förfarit på ett sätt som kan hänföras till straffbar oaktsamhet eller om det snarare gäller oskicklighet vid myndighetsutövning.

Chefsjustitieombudsmannen har till utveckling av åtalet påstått bl a att U.K. varit osäker beträffande rättsläget och att han fattat häktningsbeslutet utan att i tillräckligt hög grad sätta sig in i rättsläget. U.K. har häremot invänt att han hela tiden var övertygad om att bestämmelsen i 24 kap 17 § 1 st andra meningen RB möjliggjorde för rätten att i den uppkomna situationen utan yrkande av åklagaren häkta den tilltalade för övergrepp i rättssak. Av hans uppgifter framgår att han baserade den uppfattningen dels på minnesbilder från en i stort sett identisk situation som inträffat under hans tingsnotarietid dels på studium av lagtexten. Han har även uppgett att han läste det i lagboken under 24 kap 17 § RB angivna rättsfallet NJA 1990 s 542 och att han sökte i TR:ns bibliotek utan att kunna finna vare sig Gårdes eller Gullnås m fl´s kommentarer till RB (såsom chefsjustitieombudsmannen anmärkt i sitt åtalsbeslut sägs i dessa lagkommentarer inte uttryckligen någonting om att rättens behörighet att självmant ta upp en fråga om häktning är begränsad till att avse brott för vilka åtal redan har väckts). Han har slutligen tillagt att han även diskuterade den i målet uppkomna situationen med lagmannen vid TR:n och en rådman utan att någon av dem gav till känna att det skulle vara omöjligt att häkta den tilltalade för övergrepp i rättssak. Inte heller någon av parterna gjorde vid den efterkommande häktningsförhandlingen gällande att ett häktningsbeslut skulle vara lagstridigt.

Såsom HovR:n uttalat stod beslutet att häkta den tilltalade på grund av misstanke om övergrepp i rättssak i strid med lag. Av U.K:s egna uppgifter - vilka inte vederlagts av chefsjustitieombudsmannen - framgår emellertid att han på olika sätt sökt skaffa sig visshet om vad den tidigare angivna bestämmelsen i RB innebar i det uppkomna läget. Han har därvid kommit att tolka lagbestämmelsen felaktigt. Detta kan emellertid inte anses innebära någon straffbar oaktsamhet från U.K:s sida.

På grund av det anförda finner jag att åtalet mot U.K. skall ogillas.

HD:s dom meddelades d 1 april 1996 (nr DB 71).