Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Viveka Nordström) meddelade dom den 26 februari 2002.

Domskäl

Tingsrätten fann åtalet styrkt och godtog åklagarens brottsrubricering.

I skadeståndsdelen anförde tingsrätten i domskälen: Det är utrett i målet att J.G. var överens med F.O. och dennes kusin Z. att åka till Köpenhamn. J.G. visste att den bil de färdades i inte ägdes av någon av de två andra och att ingen av dem hade körkort. Tingsrätten anser att han genom att följa med på färden inte kan undgå betalningsansvar för den skada som uppkommit till följd av att bilen körts emot ett räcke. Han skall därför utge skadestånd solidariskt med F.O.

Domslut

Domslut

Såväl J.G. som F.O. dömdes för brotten enligt åtalspunkt 3 och annan brottslighet till vård inom socialtjänsten.

J.G. ålades att, delvis solidariskt med F.O., utge skadestånd till försäkringsbolaget med 23 372 kr jämte ränta samt till den tillgripna bilens ägare med 2 800 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Åke Thimfors och kammarrättsassessorn Anne Norgren Wendt) anförde i dom den 30 augusti 2002:

Domskäl

Bolaget har till stöd för sitt skadeståndsanspråk åberopat den gärning J.G. gjort sig skyldig till enligt åtalspunkten 3. J.G. har bestritt att han genom den gärningen vållat de skador anspråket avser.

I målet är ostridigt att två bekanta till J.G. olovligen tillgrep personbilen och att skadorna uppkom när en av dem förde bilen; enligt vad J.G. oemotsagd uppgett orsakades skadorna av att föraren körde emot ett vägräcke när denne höll på att somna. Utredningen ger inte stöd för antagande att J.G:s gärning att som passagerare - och således utan besittning - följa med i bilen utgjorde en nödvändig del i en sammanlagd skadeorsak. Det föreligger därmed inte förutsättningar att ålägga J.G. skadeståndsskyldighet. Överklagandet skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolags skadeståndstalan mot J.G.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, referent, Thorsson, Lundius och Calissendorff) meddelade den 15 december 2004 följande dom:

Domskäl

J.G. åtalades vid tingsrätten bl.a. för att ha åkt med i en tillgripen personbil från Herrljunga till Malmö trots att han visste om att bilen var tillgripen. Tingsrätten dömde J.G. för olovligt brukande och ålade honom att utge skadestånd till målsäganden. J.G. överklagade inte domen i ansvarsdelen, utan endast såvitt avsåg skadeståndet.

Den fråga som nu skall avgöras är därför enbart huruvida J.G. skall åläggas skyldighet att ersätta den skada på bilen som uppstod under färden. Prövningen av skadeståndsfrågan skall ske förutsättningslöst. HD är således inte bunden av gärningsbeskrivningen i ansvarsdelen. Vilken betydelse straffdomen skall tilläggas får avgöras enligt principen om fri bevisprövning. (Se t.ex. rättsfallet NJA 1996 s. 724.)

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Under en period när J.G., som då var 15 år, och två kamrater till honom i åldern 14 och 15 år ägnade sig åt viss, i tingsrättens dom angiven brottslighet kom de överens om att ta en bil och åka till Malmö (och Köpenhamn). Efter detta gick J.G., men inte de andra, hem för att sova. Han väcktes av ett telefonsamtal där kamraterna sade att de skulle mötas. Kamraterna hade då en bil som J.G. förstod inte tillhörde någon av dem. Alla tre for i väg på den planerade resan. Eftersom de var så unga hade ingen av dem körkort. Den yngste förde bilen. Under färden körde han emot ett vägräcke, troligen därför att han höll på att somna. J.G. satt hela tiden i baksätet på bilen. Det är ostridigt att han var utan skuld till att bilen körde av vägen.

Försäkringsbolaget, som tidigare i målet grundat sin skadeståndstalan endast på åklagarens gärningsbeskrivning, har i HD åberopat den överenskommelse som J.G. och hans kamrater hade träffat om att åka till Köpenhamn. Denna omständighet ligger inom ramen för vad som skulle ha kunnat tillföras genom en åtalsjustering i brottmålet, och det föreligger inte hinder mot åberopandet (jfr NJA 2004 s. 213).

Enbart det förhållandet att J.G., efter att ha hämtats av sina kamrater, följt med i bilen som passagerare kan inte i sig anses tillräckligt som grund för att han skall åläggas skyldighet att ersätta den uppkomna skadan. Hans medverkan i det inträffade sträcker sig emellertid längre än så. J.G. har visserligen inte deltagit i själva tillgreppet av bilen. Däremot har han deltagit i både bilfärden och planeringen av denna på ett sådant sätt att händelsen i sin helhet framstår som ett av kamraterna gemensamt utfört tilltag. Det får därför anses att J.G., när han anslöt sig till de andra två och for i väg i bilen, även han tog bilen i sin besittning tillsammans med dem. Den omständigheten att de tre kamraterna olovligen tog bilen i besittning utgjorde inledningen till det händelseförlopp som utmynnade i att bilen skadades. Såtillvida föreligger det ett orsakssamband mellan J.G:s handlande och skadan. Det kan visserligen i vart fall diskuteras om orsakssambandet mellan hans handlande och skadan är adekvat. Den som olovligen har satt sig i besittning av annans egendom kan emellertid åläggas ansvar även för vådahändelser som därefter inträffar. (Se angående principen om ”casus mixtus cum culpa” t.ex. rättsfallen NJA 1914 s. 190, 1957 s. 337, 1985 s. 75 II och 1985 s. 690 samt Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 213 f., Agell i Festskrift till Jan Hellner, 1984 s. 46 ff., Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 393 ff., och Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, 1993 nr 3894 ff.) Omständigheterna i förevarande fall är sådana att denna princip är tillämplig.

J.G. är därför skyldig att ersätta den skada som uppkom på bilen. Om beloppet råder inte någon tvist.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut

- - - varigenom J.G. ålagts att utge skadestånd till Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag med 23 372 kr, därav 17 529 kr solidariskt med F.O., jämte ränta - - -.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Bengt Tancred) anförde i dom den 21 februari 2002 bl.a.:

J.M. har till utveckling av sin talan anfört: Han är gift och har tillsammans med sin hustru sonen D., numera 16 år gammal. Veckoslutet den 2-4 februari 2001 skulle han och hans hustru resa bort och D. skulle vara ensam hemma. Det bestämdes att en kamrat till D., M.W., skulle övernatta i familjens bostad. - - -. Under kvällen den 2 februari 2001 anslöt ytterligare några kamrater till D., C.K. och D.J. En diskussion uppstod om att sällskapet skulle köra med en av J.M:s bilar, en Volvo V40 av 1999 års modell, som fanns kvar hemma. M.W. uttalade vid flera tillfällen att han ville köra bil och fick så småningom med sig kamraterna på detta. Färden påbörjades med D.J. som förare och D.M. på passagerarplatsen samt M.W. och C.K. i baksätet. På ett industriområde i Töreboda fick D.J. sladd på bilen och krockade till följd därav med en container. - - - På grund av att föraren av fordonet saknade körkort meddelade försäkringsbolaget Volvia sedermera att man inte skulle reglera skadan. - - - Bilen har värderats till 145 000 kr i oskadat skick. För att begränsa sin skada sålde J.M. bilen i krockskadat skick. Vid försäljningen erhöll han 54 000 kr för bilen. Under tiden bilen stod på olycksplatsen, gjordes det ett inbrott i den. Vid inbrottet krossades en ruta och tillgreps en bilstereo. Stölden resulterade i att J.M. fick betala 1 500 kr i självrisk. - Mellanskillnaden mellan bilens värde och vad han erhållit vid försäljningen utgör tillsammans med självrisken å 1 500 kr den skada som J.M. drabbats av. - M.W. har tillsammans med andra tillgripit och brukat bilen och i samband därmed skadat denna. De har därigenom vållat J.M. skada. Skadan har samband med det olovliga brukandet och alla fyra ungdomarna har gemensamt deltagit i brukandet. Skadorna uppgår till totalt 92 500 kr, av vilket belopp M.W. skall svara för en fjärdedel eller 23 125 kr. - - -

I.W., J.W. och M.W. har till utveckling av sitt bestridande anfört: Det är riktigt att M.W. skulle bo över hos D.M. helgen den 2-4 februari 2004. - - - Det har förekommit tidigare att D.M. har haft tillgång till den ifrågavarande bilen, en körskolebil, och att kamrater som varit innehavare av körkort då har fått köra den. D.M., M.W., D.J. och C.K. bestämde tillsammans att de skulle ut och åka med bilen. M.W. tog plats i bilens baksäte. Han var inte pådrivande till att körningen företogs. Under körningen påtalade han att han tyckte att det gick för fort. - - - Det bestrids att M.W. har vållat någon skada. Bilen har varit i D.M:s besittning och han har haft tillgång till nycklarna till bilen. Det kan därför inte anses att bilen olovligen tillgripits. M.W. har inte fört bilen. Det föreligger vidare inte adekvat kausalitet mellan M.W:s medföljande i bilen och den inträffade skadan. Om rätten skulle finna att adekvat kausalitet föreligger skall skadeståndet enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen jämkas till 0 kr på grund av dels att M.W. inte har någon inkomst, dels att han inte har någon ansvarsförsäkring. Det görs vidare gällande att han enbart haft en biroll vid färden. - - - Det vitsordas att fordonet hade ett värde om 110 000 kr. Det belopp som J.M. erhållit från de andra föräldrarna räcker för att han skall hållas skadelös.

Domskäl

J.M. har hörts under sanningsförsäkran. Vidare har D.M., C.K., D.J. och L.G.K. hörts som vittnen på begäran av J.M.

I.W. och M.W. har hörts under sanningsförsäkran.

J.M. har såsom skriftlig bevisning åberopat brev från Volvia av den 13 februari 2001, värderingsintyg av den 6 april 2001 beträffande Volvo V40-99 registreringsnummer FKU180 samt köp och säljavtal av den 6 april 2001.

J.M. har bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna samt tillagt: - - - Bilen bärgades efter olyckan till Bilia i Mariestad, som sedermera gav J.M. beskedet att en reparation av bilen skulle kosta 125 000 kr. J.M. arbetar som trafiklärare och bilen i fråga var en trafikskolebil. Den var till försäljning, men han har aldrig sagt att det var bra att den krockskadades så att han skulle kunna få ersättning från försäkringen. Bilen var mycket välvårdad och enligt värderaren på Bilia spelade det ingen roll för dess värde att den hade använts som trafikskolebil. Bilen värderades till 145 000 kr. J.M. skulle antagligen erhållit ett lägre belopp om han sålt den direkt till Bilia, men det var inte hans avsikt att göra. Det skadade fordonet försåldes i befintligt skick till högstbjudande. J.M. erhöll slutligen en köpeskilling om 54 000 kr. - - -

M.W. har bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna samt tillagt: Han besökte D.M. den 2 februari 2001. Det var inte bestämt om han skulle sova över eller inte. Han har varit hos D.M. många gånger. Han visste vilka bilar som familjen M. hade och han har även varit med när andra kompisar kört familjen M:s bilar. Det var meningen att en kamrat till dem, D.G., skulle köra bilen den 2 februari 2001. Han åkte emellertid till en kamrat i Hova i stället. Alla pojkarna var nyktra på kvällen. De var överens om att de skulle ut och åka bil. Det var D.J. som tog plats vid ratten. Bilfärden gick ganska fort och M.W. sade flera gånger till D.J. att han skulle sakta ner. Själv satt M.W. i bilens baksäte. Det var ej bestämt vart färden skulle gå. - Nycklarna till bilen fanns lätt tillgängliga hemma hos familjen M. och bilen stod parkerad utanför bostaden. - - -

D.M. har uppgivit: Hans mor och far var i Göteborg över helgen och M.W. skulle göra honom sällskap på kvällen och även sova över hos honom. De hade inte planerat att göra något speciellt. M.W. frågade redan när han kom om de skulle ”bränna V40 sedan” och syftade då på att åka i J.M:s Volvo V40. C.K., D.J. och D.G. kom också hem till honom. M.W. upprepade även i deras sällskap att han ville ut och köra bil. D.G., som var den ende i sällskapet som hade körkort, sade att de absolut inte fick köra bil. Efter ett tag lämnade D.G. sällskapet. Han sade då mera skämtsamt att de kunde ringa honom när de krockat. D.M. uppfattade emellertid inte M.W:s propåer om att han ville ut och köra som så allvarligt menade, utan både han och de andra skrattade åt dem. Senare på kvällen kom pojkarna trots allt överens om att de skulle ut och åka bil. M.W. ville köra. Det bestämdes emellertid att D.J. skulle köra eftersom han såg störst och äldst ut. Det var snö och kallt ute den kvällen. De begav sig till industriområdet i Töreboda. Där fick D.J. sladd på bilen i ungefär 50 km/timmen och krockade mot en container. Sällskapet tog kontakt med en granne till J.M. som är polis och berättade om vad som hade hänt. Om inte M.W. hade börjat tala om att åka bil, hade skadan inte inträffat. D.M. vet att han inte fick ta bilen för sin far. - - -

C.K. har lämnat i allt väsentligt samstämmiga uppgifter med D.M. samt tillagt: Han satt i baksätet bredvid M.W. Enligt hans mening körde inte D.J. särskilt fort. Det var tänkt att M.W. skulle köra när de kommit fram till industriområdet i Töreboda.

D.J. har lämnat i allt väsentligt samstämmiga uppgifter med D.M. samt tillagt: Det var tänkt att M.W. skulle köra när de kommit fram till industriområdet i Töreboda. Han trodde inte att de fick låna bilen av J.M.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen skall var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. I praxis har ersättning i vissa fall utgått trots att en skada inte kunnat betraktas som en adekvat följd av vållandet, se NJA 1985 s. 690. Den som stulit annans egendom har då blivit ersättningsskyldig även för rena olyckshändelser som inträffat medan godset är i dennes besittning. Enbart ett olovligt brukande kan medföra skadeståndsansvar för skada som uppstått oberoende av brukarens vållande och som inte står i direkt samband med det olovliga brukandet av fordonet. Detta är vad som inom rättsvetenskapen brukar kallas casus mixtus cum culpa. Skälet för casus mixtus-ansvar torde vara starkare desto mera klandervärt beteende brukaren kan läggas till last.

Det får anses utrett att de fyra ungdomarna tillsammans kommit överens om att använda bilen. D.M., C.K. och D.J. har visserligen uppgivit att M.W. upprepade gånger uttryckt önskan om att använda bilen. Att M.W. därigenom har varit på något avgörande sätt pådrivande finner tingsrätten inte visat. Av utredningen framgår att bilen funnits uppställd vid bostaden och att bilens nycklar förvarats så att de har varit åtkomliga för D.M. Utredningen ger vidare vid handen att syftet varit att enbart använda bilen för en kortare tur och att därefter åter ställa upp den vid bostaden. Det kan därför inte anses ha varit fråga om annat än ett olovligt brukande av bilen. Det kan inte anses föreligga något adekvat samband mellan det förhållandet att bilen krockats och M.W:s handlande. Omständigheterna är enligt tingsrättens mening inte sådana att M.W. ändå skall anses ersättningsskyldig för skadan. På den nu ifrågavarande grunden kan talan mot M.W. därför inte bifallas.

Tingsrätten behandlade härefter J.M:s talan mot I.W. och J.W. och fann på anförda skäl att talan mot dem inte kunde bifallas utöver vad I.W. medgett.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förpliktade I.W. att utge 1 050 kr jämte ränta till J.M. men lämnade käromålet i övrigt utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Lennart Thorelli, hovrättsrådet Göran Olsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Henrik Jonsson) anförde i dom den 3 mars 2003 bl.a.:

Domskäl

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. I.W., J.W. och M.W. har som en ny rättslig aspekt på tidigare åberopat material anfört följande. Det kan inte vitsordas att bilen var värd mera än 110 000 kr. J.M. har faktiskt erhållit 54 000 kr för bilen och 23 125 kr från vardera C.K:s och D.J:s föräldrar. Sålunda har J.M. erhållit 100 250 kr för bilen och om hans egen son, D., även skall bidra med 23 125 kr har J.M. inte gjort en förlust på att bilen har skadats utan i stället en mindre vinst. Skulle även familjen W. betala 23 125 kr skulle J.M. göra en än större förtjänst på att ungdomarna har krockat hans bil. Även av det skälet kan talan inte bifallas.

J.M. har invänt att för det fall hovrätten bestämmer bilens värde till 110 000 kr skall familjen W. ersätta en fjärdedel av den därvid beräknade skadan.

J.M., I.W., M.W., D.M., C.K., D.J. och L.G.K. har hörts på nytt i hovrätten och därvid i huvudsak berättat i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom. Samma skriftliga bevisning har åberopats som vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att D.M., M.W., C.K. och D.J. på kvällen den 2 februari 2001 - efter ett gemensamt beslut - utan lov lånade J.M:s personbil för en nöjestur, att D.J. förde bilen, att en kollision inträffade under färden samt att bilen till följd därav åsamkades allvarliga skador. J.M:s uppgift, att bilen efter skadan hade ett värde om 54 000 kr samt att han drabbats av en självrisk till följd av att bilstereon stals samma natt efter att bilen skadats, är inte ifrågasatt. Vidare har J.M. åberopat ett värdeintyg enligt vilket bilens värde före skadan uppgick till 145 000 kr. Någon motbevisning har inte förts och hovrätten finner inte skäl frångå vad intyget utvisar. Det är därför styrkt att den skada som drabbat J.M. uppgår till 92 500 kr.

Vid tillfället stod bilen parkerad utanför den villa D.M. bodde i tillsammans med bl.a. J.M. och nyckeln till bilen förvarades i bostaden. Bilen får under dessa förhållanden anses ha varit i D.M:s och J.M:s gemensamma besittning. Av utredningen framgår att pojkarna avsett att ställa tillbaka bilen utanför villan efter färden. J.M. kan därför inte anses ha skilts från besittningen av bilen på det sätt som krävs för att fråga skall vara om ett olovligt tillgrepp. I stället har pojkarna rättsligt sett gjort sig skyldiga till ett olovligt brukande och M.W. har begått gärningen tillsammans och i samförstånd med de tre övriga pojkarna. Bilen skadades under pojkarnas gemensamma färd och även om det var D.J. som körde bilen och av oaktsamhet orsakade skadan kan denna inte rimligen undantas från ett principiellt casus mixtus-ansvar för M.W. (se Anders Agell i Festskrift till Jan Hellner, s. 62).

I enlighet med det ovan anförda är M.W. ersättningsskyldig gentemot J.M. Det föreligger inte skäl att jämka skadeståndet.

Hovrätten behandlade härefter talan mot I.W. och J.W. Hovrätten fann att I.W. hade gjort en bindande utfästelse att svara för en fjärdedel av skadan och att J.M:s talan mot henne därför skulle bifallas, medan talan mot J.W. skulle ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktade hovrätten M.W. och I.W. att solidariskt till J.M. utge 23 125 kr jämte ränta.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, referent, Thorsson, Lundius och Calissendorff) meddelade den 15 december 2004 följande dom:

Domskäl

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. J.M. och hans hustru var vid det aktuella tillfället bortresta under ett par dagar och deras son D., 15 år, var ensam hemma. J.M:s personbil stod parkerad utanför hemmet och nyckeln till bilen förvarades i bostaden. En kväll beslöt D. och hans ett år äldre kamrater M.W., C.K. och D.J. gemensamt att, utan lov, låna bilen för att göra en nöjestur. D.J. körde. Under färden fick han sladd på bilen och krockade med en container. Till följd härav blev bilen skadad. Under den tid bilen stod på olycksplatsen blev den också utsatt för inbrott, vilket ledde till ytterligare skada. Det är ostridigt att M.W., som hela tiden satt i bilens baksäte, var utan skuld till själva kollisionen.

Frågan i målet är, om M.W. är ersättningsskyldig gentemot J.M. i anledning av de skador på bilen som uppstod till följd av det inträffade.

Även om J.M. var bortrest måste bilen, som stod parkerad utanför bostaden, anses ha varit i dennes besittning. Bilen kan däremot inte anses ha befunnit sig även i sonens besittning. I rättspraxis har slagits fast att minderåriga barn i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad (se NJA 1995 s. 416; jfr i sammanhanget även NJA 1984 s. 244). Det är inte heller visat att sonen hade någon rätt att disponera bilen.

Det anförda innebär att ungdomarna tillsammans olovligen satte sig i besittning av J.M:s bil. Det förhållandet att de avsett att ställa tillbaka bilen efter färden saknar betydelse för denna bedömning. (Jfr t.ex. rättsfallen NJA 1986 s. 659 och 1995 s. 392, motsatsvis.)

De fyra kamraternas tillgrepp av bilen utgjorde inledningen till det händelseförlopp som utmynnade i att bilen skadades. Såtillvida föreligger det ett orsakssamband mellan M.W:s handlande och de skador som uppstod på bilen. Det kan visserligen i vart fall diskuteras om orsakssambandet mellan hans handlande och skadorna är adekvat. Den som olovligen har satt sig i besittning av annans egendom kan emellertid åläggas ansvar även för vådahändelser som därefter inträffar. (Se angående principen om ”casus mixtus cum culpa” t.ex. rättsfallen NJA 1914 s. 190, 1957 s. 337, 1985 s. 75 II och 1985 s. 690 samt Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 213 f., Agell i Festskrift till Jan Hellner, 1984 s. 46 ff., Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 393 ff. och Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, 1993 nr 3894 ff.) Omständigheterna i förevarande fall är sådana att denna princip är tillämplig.

M.W. är därför ersättningsskyldig gentemot J.M.

J.M. har rätt till ersättning för bilens värde med avdrag för vad han erhållit för den vid försäljningen efter det att den skadats. J.M. har som bevisning när det gäller bilens värde åberopat bl.a. ett värderingsintyg enligt vilket en likvärdig bil enligt Bilias prislista för begagnade bilar är värd 145 000 kr. M.W. har vitsordat ett värde om 110 000 kr och därvid anfört att värderingsintyget visar vad en bilfirma vid försäljning begär för en likvärdig bil, att J.M. hade för avsikt att sälja bilen samt att han då inte hade kunnat erhålla mer än vitsordat belopp. Den omständigheten att J.M. hade för avsikt att sälja bilen bör inte föranleda att det ersättningsbelopp som utgör utgångspunkten vid beräkningen av liden skada skall sättas lägre än kostnaden för återanskaffning av en bil av samma slag. Den av J.M. åberopade bevisningen visar att återanskaffningsvärdet bör beräknas till 145 000 kr. I övrigt råder inte tvist om beräkningen av skadan. Skäl för jämkning av skadeståndet föreligger inte. J.M. skall således tillerkännas yrkad ersättning.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.