NJA 1996 s. 797

Allmän åklagare yrkade vid Ystads TR ansvar å T.P. född 1974, under åtalspunkt 1, för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning:

"T.P. har på kvällen d 3 sept 1994 på Surbrunnsvägen i Ystad uppsåtligen försökt beröva den under tjänsteutövning varande polisassistenten M.J. livet genom att med en revolver från nära håll avlossa ett skott mot honom som träffade i övre delen av bröstet.

Av våldet har M.J. tillfogats skottskada i bröstet, bristning i yttre lungsäcksbladet med blödning till lungsäcken samt blödning i höger lungas ovanlob.

Genom att på detta sätt angripa polismannen M.J. med ett skott mot bröstet har T.P. förövat sådant livsfarligt våld som kunnat leda till att M.J. berövats livet.

Brottet har ej kommit till fullbordan på grund av den slumpartade väg kulan tog i kroppen, skottkanalens djup och riktning samt att M.J. snabbt kom under läkarvård. Fara har dock förelegat för att T.P:s revolverskott kunnat döda M.J."

M.J. biträdde som målsägande åklagarens talan och yrkade därutöver för egen del ansvar å T.P. för försök till mord enligt följande tillägg till åklagarens gärningsbeskrivning:

"Tillägg till 1 st. Efter att sålunda ha nedskjutit målsäganden, riktar T.P. med enahanda uppsåt ånyo vapnet mot den då halvliggande M.J. samt avfyrar ytterligare ett skott mot denne. Av en tillfällighet missar skottet M.J. Fara för att även detta skott skulle träffa M.J. och därvid döda honom har förelegat.

Tillägg till 2 st. Skadan hade kunnat bli livshotande om inte M.J. erhållit adekvat vård i tid."

Åklagaren förklarade vid huvudförhandlingen att han ansåg att det skott som M.J. avsåg med sitt tilläggsyrkande skett av våda och att han därför inte biträdde M.J:s talan.

Av åklagaren yrkades, under åtalspunkt 2, ansvar å T.P. även för olaga vapeninnehav, grovt brott.

M.J. yrkade skadestånd.

Åklagaren och M.J. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma T.P. även för försök till mord samt kraftigt skärpa fängelsestraffet. Alternativt yrkade han att T.P. skulle fällas till ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap 8 § 2 st BrB med följande tillägg till gärningspåståendet:

"T.P. har i vart fall genom att avlossa revolverskott av oaktsamhet åsamkat M.J. en skottskada i bröstet, som ej kan bedömas som ringa kroppsskada. Detta brott skall bedömas som grovt då M.J:s skada orsakats av ett livsfarligt vapen samt inneburit risk för att en livshotande skada skulle uppkomma."

M.J. biträdde åklagarens ändringsyrkanden samt yrkade för egen del att T.P. skulle fällas till ansvar jämväl för försök till mord alternativt framkallande av fara för annan, med följande tillägg till första stycket i åklagarens gärningsbeskrivning:

"Efter att sålunda ha nedskjutit målsäganden, motsätter sig T.P. det ingripande som sker av polismannen G.S. och inlåter sig i ett handgemäng med denne, varunder T.P. uppsåtligen - eller i vart fall av grov oaktsamhet - ånyo riktar vapnet mot den då halvliggande M.J. samt avfyrar T.P. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ytterligare ett skott mot M.J. Av en tillfällighet missar skottet M.J. Fara för att även detta skott skulle träffa M.J. och därvid döda honom eller i vart fall skada honom svårt har förelegat. Såväl genom att ånyo rikta vapnet mot M.J. som genom att ånyo avfyra detta har T.P. utsatt M.J. för livsfara eller fara för svår kroppsskada."

M.J. yrkade även att T.P. skulle förpliktas utge skadestånd i enlighet med vid TR:n framställt yrkande.

T.P. bestred ändringsyrkandena.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Elmqvist och tf hovrättsassessorn Tansjö, referent) meddelade dom d 8 juni 1995.

Efter redovisning av förebragt bevisning och HovR:ns bedömning av denna anförde HovR:n i domskälen:

Mot bakgrund av det anförda kan det inte uteslutas att det första skottet avfyrats genom någon oavsiktlig åtgärd med avtryckaren eller genom någon stöt mot eller annan oavsiktlig påverkan av revolvern i samband med att T.P. reagerade på M.J:s ingripande. Även om sannolikheten för fler än en oavsiktlig avfyrning torde vara mindre - särskilt med tanke på den tomma kammaren mellan tomhylsorna efter de båda skotten - kan det inte heller uteslutas att också det andra skottet avfyrats efter det att hanen under tumultet mellan de båda skotten utan T.P:s vetskap hakat i något, varvid hanen spänts och trumman rullat. Genom det anförda är det inte ställt utom allt rimligt tvivel att T.P. avsiktligen avfyrat skotten. Åtalet för försök till mord skall därmed ogillas.

Vad gäller det alternativa ansvarsyrkandet för vållande till kroppsskada, är gärningspåståendet formulerat så att det läggs T.P. till last att han avsiktligen avfyrat det första skottet och därvid av oaktsamhet vållat M.J:s skottskada. Den påstådda oaktsamheten får förstås så att det inte görs gällande att han avsett att skottet skulle träffa M.J. men att det varit oaktsamt att skjuta så att M.J. ändå kunde träffas. Då det emellertid inte är ställt utom allt rimligt tvivel att T.P. avsiktligen avfyrat skottet, skall även åtalet för vållande till kroppsskada ogillas.

Beträffande det andra skottet och M.J:s alternativa ansvarsyrkande för framkallande av fara för annan, läggs det T.P. till last att han avsiktligen eller av grov oaktsamhet riktat revolvern mot M.J. och av grov oaktsamhet avfyrat skottet. Såsom tidigare anförts är det oklart var M.J. vid det andra skottet befann sig i förhållande till skottlinjen. M.J. har visserligen berättat att han sett revolverns pipa riktad rakt mot sig då G.S. brottades med T.P. Det har emellertid inte framkommit i hur nära anslutning till det andra skottet detta var. M.J:s uppgifter är inte tillräckliga för att styrka att T.P:s revolver varit riktad mot honom vid avfyrningen. HovR:n ogillar därmed även åtalet för framkallande av fara för annan.

Utgången i ansvarsdelen föranleder att även skadeståndsyrkandet skall ogillas.

HovR:n instämmer i TR:ns bedömning i fråga om påföljdsval och straffmätning för det olaga vapeninnehavet.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemannen Isgren var skiljaktig och anförde: Genom utredningen är det styrkt att T.P. som var väl förtrogen med sin revolver, avsiktligen avfyrade båda skotten samt att han vid det andra skottet riktat revolvern mot M.J. Det är dock inte visat att han haft uppsåt att döda M.J. Jag dömer därför T.P. för vållande till kroppsskada, som är att bedöma som grovt brott, och för framkallande av fara för annan samt bestämmer påföljden för den samlade brottsligheten till fängelse ett år sex månader.

Nämndemannen Persson var skiljaktig och anförde: T.P:s hantering av sin revolver i samband med det första skottet har varit grovt oaktsamt. Det kan hållas för visst att han vid M.J:s plötsliga polisingripande avfyrade revolvern reflexmässigt, dock utan avsikt att döda M.J. Jag dömer därför T.P. för vållande till kroppsskada, som är att bedöma som grovt brott. Beträffande det andra skottet är jag ense med majoriteten. I fråga om påföljden anser jag T.P. vara i behov av det stöd och den kontroll som en skyddstillsyn innebär. Jag bestämmer därför påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar.

Riksåklagaren och M.J. (ombud advokaten Lars Edman) överklagade. Riksåklagaren yrkade att HD måtte undanröja HovR:ns dom såvitt avsåg gärningen under åtalspunkt 1 och påföljden samt i dessa delar återförvisa målet till HovR:n för erforderlig behandling.

M.J. som förklarade att han biträdde åtalet även i HD, yrkade att HD skulle undanröja domen i dess helhet och återförvisa målet till HovR:n eller, i andra hand, döma T.P. för vållande till kroppsskada, grovt brott, och för framkallande av fara för annan samt förplikta T.P. att utge skadestånd till honom med belopp som han yrkat i HovR:n.

T.P. (offentlig försvarare advokaten L.B.) bestred ändring.

HovR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Riksåklagaren har till stöd för överklagandet anfört bl a: HovR:n har ansett att alternativpåståendet formulerats så att det läggs T.P. till last att han avsiktligt avfyrat det första skottet och därvid av oaktsamhet vållat M.J:s skottskada. HovR:ns uppfattning om vad som påståtts strider enligt min mening mot gärningsbeskrivningens utformning. I denna har inte angetts att avlossandet skulle ha skett avsiktligt. I stället görs endast gällande att T.P. avlossat skottet. Vad som sägs i gärningspåståendet måste också ses mot bakgrund av utredningen i TR:n och vad som anförts av TR:n i domskälen i fråga om möjligheten att skottet avlossats av våda. Den naturliga tolkningen av alternativyrkandet- som inte heller i något avseende strider mot ordalydelsen - har varit att uppfatta yrkandet på det sättet att åklagaren gjort gällande att gärningen i dess helhet inneburit att T.P. oavsiktligt och av våda avlossat skottet, till skillnad från förstahandsyrkandet enligt vilket gärningen i sin helhet varit uppsåtlig. Jag gör mot denna bakgrund gällande att HovR:ns dom inte omfattar hela den alternativa gärningsbeskrivning som åklagaren uppgett i HovR:n. - HovR:n har vid sin tolkning av alternativyrkandet vidare uttalat att den påstådda oaktsamheten "får förstås så" att det inte gjorts gällande att T.P. avsett att skottet skulle träffa M.J. men att det varit oaktsamt att skjuta så att M.J. ändå kunde träffas. Enligt min mening ger uttryckssättet "får förstås så" vid handen att HovR:n varit tveksam i fråga om vad alternativyrkandet innefattat för påståenden. Jag gör gällande att HovR:n, om tveksamhet förelåg om i vilket eller vilka hänseenden åklagaren menat att T.P. varit oaktsam, borde med tillämpning av 46 kap 4 § 2 st RB ha tillfrågat åklagaren om dennes uppfattning. En sådan materiell processledning från HovR:ns sida hade kunnat undanröja den eller de eventuella oklarheter som HovR:n ansåg föreligga.

HovR:n anför i ett yttrande till HD bl a följande. Åklagaren har såväl i sitt förstahandsyrkande som i sitt andrahandsyrkande hävdat att den tilltalade avlossat skott från sin revolver. HovR:n har i domen slagit fast att åklagaren härigenom påstått att den tilltalade handlat avsiktligt i den meningen att han företagit en aktiv handling som lett till att det avgått skott från skjutvapnet. HovR:n uttalar sig alltså i detta led inte om det subjektiva rekvisitet i förhållande till effekten. HovR:ns ordval "får förstås" är inte ett uttryck för någon osäkerhet om vad åklagaren menat. Det är inte heller fråga om någon tolkning av oklara eller flertydiga uttryck. Ordvalet innebär endast att HovR:n redovisat sin bedömning av hur åklagaren avgränsat den åtalade gärningen enligt gärningsbeskrivningen. Avgränsningen bygger på den klara innebörden av avlossa såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade. Eftersom gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande av den tilltalade kan den inte rimligen anses i oförändrat skick innebära även motsatsen, ett icke aktivt handlande eller eventuellt andra omständigheter som inte är nämnda. För att gärningsbeskrivningen skall täcka mer än ett aktivt avlossande från den tilltalades sida måste den kompletteras med ytterligare gåmingsmoment som den inte innehåller och som inte ens Riksåklagaren synes hävda att den innehåller.

Enligt 30 kap 3 § RB får dom i brottmål inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Det åvilar åklagaren att ange det händelseförlopp som den tilltalade enligt hans mening bör fällas till ansvar för. I gärningsbeskrivningen skall presenteras såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment som ingår i gärningen. Domstolens prövning får inte utsträckas till att avse något annat än som omfattas av gärningsbeskrivningen. Å andra sidan bör allt som innefattas i gärningsbeskrivningen bedömas (Olivecrona, Rättegången i brottmål, 3 uppl 1968, s 144). Utöver de gärningsmoment som åklagaren uttryckligen angett finns utrymme för att göra en tolkning av gärningsbeskrivningen i belysning bl a av hur åklagaren rubricerat brottet och vilket lagrum han hänför sig till. En sådan tolkning måste göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att få veta vad prövningen i målet kommer att avse för att han skall kunna förbereda sitt försvar. (Jfr NJA 1987 s 194 och NJA 1988 s 665.)

Materiell processledning i brottmål måste med hänsyn till den tilltalades rättssäkerhetskrav bedrivas med försiktighet och omdöme. I fråga om rättens möjligheter att genom sådan processledning komplettera åklagarens gärningsbeskrivning anförde rättegångsutredningen (SOU 1982:26 s 133) att rätten måste ingripa när gärningsbeskrivningen är ofullständigt eller otydligt utformad på det sättet att det inte framgår vad som läggs den tilltalade till last. I det följande lagstiftningsarbetet uttalade departementschefen - med hänvisning till att rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett - att det inte kunde undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja någon oklarhet utan att i förväg säkert bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli (prop 1986/87:89 s 110).

Prövningen i TR:n kom endast att avse om T.P. gjort sig skyldig till försök till mord. TR:n fann efter en omfattande utredning - bl a med avseende på vapnet som befanns ha varit opålitligt och gått lätt att avfyra ofrivilligt - att inte något av skotten avfyrats avsiktligt av T.P. Rätten uttalade vidare beträffande det första skottet att det i lika hög grad kunde ha avlossats av våda som avsiktligen. HovR:n har haft att pröva åklagarens alternativa påstående mot denna bakgrund. HovR:n har uppfattat uttrycket avlossa såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade. Att lägga en sådan otvetydig innebörd i gärningspåståendet är inte förenligt med grundsatsen att en tolkning av gärningsbeskrivningen alltid är möjlig bl a i belysning av hur åklagaren rubricerat brottet och med hänsyn till utredningen i målet. Härtill kommer att HovR:n i frågan om hur skott kommit att gå av från vapnet kommit till samma slutsats som TR:n, nämligen att det inte kan uteslutas att skotten avfyrats av våda. En tolkning av alternativyrkandet som inneburit att T.P. oavsiktligt och av våda avlossat skottet bör ha legat nära till hands. Det hade därför ålegat HovR:n att genom materiell processledning skaffa sig klarhet på denna punkt. HovR:ns åtgärd att, utan att klargöra åklagarens och målsägandens inställning till saken, begränsa sin prövning som skedde måste anses innebära sådant rättegångsfel som bör föranleda att HovR:ns dom såvitt avser prövat åtal och påföljden undanröjs.

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Danelius, Westlander, referent, och Thorsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Riksåklagaren har som skäl för sitt överklagande anfört bl a att den gärningsbeskrivning som åklagaren i HovR:n lagt till grund för sitt alternativa yrkande om att T.P. skall fällas till ansvar för vållande till kroppsskada, såväl enligt sin ordalydelse som tolkad mot bakgrund av TR:ns domskäl, innefattar ett påstående om att T.P. oavsiktligt avlossat det första skottet. Enligt Riksåklagaren har HovR:n genom att uppfatta gärningsbeskrivningen på så sätt att däri lagts T.P. till last att denne avsiktligen avfyrat det första skottet inte dömt över hela gärningsbeskrivningen, vilket utgör grovt rättegångsfel.

HovR:n har i yttrande till HD anfört att det uttalande som HovR:n i sin dom gjort angående avgränsningen av den alternativa gärningsbeskrivningen bygger på den klara innebörden av ordet "avlossa" såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade samt framhållit att även sammanhanget stöder uppfattningen att gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande och att det är den tilltalade som är subjektet, den handlande. HovR:n har vidare anfört bl a att eftersom gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande av den tilltalade den inte rimligen kan anses i oförändrat skick innebära även motsatsen, ett icke aktivt handlande, eller eventuellt andra omständigheter som inte är nämnda.

Enligt den alternativa gärningsbeskrivningen, som avsåg ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott, har T.P. genom att avlossa revolverskott av oaktsamhet åsamkat M.J. en skottskada. Ordet "avlossa" kan i vissa sammanhang användas som beteckning på ett avsiktligt handlande men har långt ifrån alltid en sådan innebörd. I förevarande fall är det exempelvis tydligt att TR:n i sin dom på flera ställen använt ordet "avlossa" så, att det också omfattat vådaskott. Enbart formuleringen i gärningsbeskrivningen är därför inte tillräcklig som grund för HovR:ns uppfattning att vad som i denna del läggs T.P. till last är att han avsiktligen avfyrat det första revolverskottet. I stället måste gärningsbeskrivningen tolkas med ledning av det sammanhang i vilket den förekommer.

Den direkta anledningen till att åklagaren i HovR:n framställde det alternativa ansvarsyrkandet var att hans primära yrkande om ansvar för försök till mord hade ogillats av TR:n. I sin dom hade TR:n tämligen utförligt uppehållit sig vid frågan om revolverskottet kunde ha avlossats av våda och inte funnit det kunna uteslutas att så varit fallet. Det var därför enligt TR:ns mening inte ställt utom rimligt tvivel att T.P. hade avlossat det första skottet avsiktligt.

Mot denna bakgrund måste åklagaren genom att framställa det alternativa ansvarsyrkandet antas ha åsyftat att säkerställa att T.P. skulle kunna dömas för brott även om HovR:n skulle dela TR:ns uppfattning att revolverskottet inte med säkerhet hade avlossats uppsåtligt. Att under sådana förhållanden tolka detta ansvarsyrkande som ett vidhållande av att T.P. avlossat skottet uppsåtligt ter sig främmande. Fastmera måste gärningspåståendet i sitt sammanhang uppfattas så, att det inbegriper också ett händelseförlopp där T.P. utan uppsåt avlossat revolverskottet.

Genom att begränsa sin prövning av den alternativa gärningsbeskrivningen på sätt som skett har HovR:n således inte prövat gärningsbeskrivningen i hela dess vidd. Härigenom har grovt rättegångsfel förekommit. HovR:ns dom, såvitt avser åtalspunkten 1, påföljden och skadeståndsfrågan, skall därför undanröjas.