NJA 1997 s. 270

R.F. (ombud advokaten L.R.) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle bevilja resning av TR:ns tredskodom d 25 april 1995.

Bolaget (nu med firma Trising AB) bestred ändring genom ombud, advokaten T.E..

HD förordnade i beslut d 30 april 1996 att, till dess ärendet avgjordes eller annat föreskrevs, vidare åtgärd ej fick äga rum för verkställighet av tredskodomen. Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: R.F. har till stöd för sin ansökan om resning åberopat nya omständigheter och bevis samt hävdat att han på grund av kungörelsedelgivningen varken fått kännedom om stämningsansökningen eller tredskodomen och därför inte haft möjlighet att åberopa dessa omständigheter och bevis vid TR:n. R.F. har vidare anfört: Han hade vid den aktuella tiden, och han har alltjämt, hemvist i Spanien. Han vistades endast tillfälligt i Sverige under år 1994 för sjukdomsbehandling. Bolaget hade kännedom såväl om dessa förhållanden som att han även kunde nås genom sin i Sverige förordnade offentlige försvarare. Bolaget hade haft möjlighet att lämna information härom utan att behöva vidta några särskilda undersökningar. Tvisteföremålets värde och den påtagliga anknytning som fanns till annat land borde ha föranlett TR:n att, innan åtgärder för kungörelsedelgivning vidtogs, kontakta bolaget och begära kompletterande information av betydelse för delgivningsförfarandet. TR:n hade även haft möjlighet att nå honom via en postbox i Sverige. Postboxen bevakades regelbundet av hans dotter.

Bolaget har som skäl för sitt bestridande i huvudsak anfört att det har lämnat samtliga kända uppgifter av betydelse för delgivningen till TR:n och bolaget har inte heller kontaktats av TR:n i ärendet. Bolaget hade tidigare gjort vissa efterforskningar i Spanien och fått information om att R.F. saknade hemvist där. Han är mantalsskriven i Sverige sedan maj 1994 efter egen anmälan om flyttning till Sverige. Hans hemvist är fortfarande okänt eftersom den adress han nu lämnat går till en postbox i Spanien.

Som HovR:n funnit skulle de först i HovR:n förebringade omständigheterna och bevisen - om de åberopats och förebringats vid TR:n - medfört att målet prövats i sak och sannolikt lett till annan utgång.

Av betydelse för frågan om R.F. varit förhindrad att åberopa dessa omständigheter och bevis vid TR:n är om han kan anses ha blivit delgiven på rätt sätt.

Av utredningen i TR:n framgår att R.F. inte kunnat anträffas på uppgiven adress i Sverige och att efterspaning i olika register varit resultatlös. Han får därför anses ha saknat känt hemvist. För att kungörelsedelgivning skall kunna ske, förutsätts enligt 15 § 1 st delgivningslagen att det inte heller kan klarläggas var den sökte uppehåller sig. Vilken utredning som härvid krävs får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall.

En part har enligt 33 kap 1 § 2 st 4 och 4 st RB skyldighet att lämna upplysningar om förhållanden av betydelse för delgivning med motparten. Sådana förhållanden kan vara uppgifter om tillfälligt byte av vistelseort, längre resor och liknande (NJA II 1985 s 140). Av stämningsansökningen framgick att R.F. haft anknytning till annat land. TR:n hade därför anledning att, innan delgivning skedde genom kungörelse, kontakta bolaget för att om möjligt erhålla kompletterande uppgifter för delgivning eller erbjuda bolaget att själv ombesörja delgivningen.

Kungörelsedelgivning bör inte komma i fråga om annat delgivningsförfarande står till buds. Eftersom möjligheterna att klarlägga var R.F. uppehöll sig eller kunde nås för delgivning inte var uttömda, har förutsättningar för kungörelsedelgivning inte förelegat. R.F. får därför anses ha gjort sannolikt att han haft giltig ursäkt för att han inte tidigare åberopat omständigheterna och bevisen.

Med hänsyn till det anförda skall med stöd av 58 kap 1 § 1 st 3 RB ansökningen om resning bifallas.

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Svensson, Lennander och Regner, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl: R.F. grundar sin resningsansökan bl a på att han inte skulle ha blivit delgiven bolagets ansökan om stämning.

Det förhållandet att dom i ett mål givits mot någon som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet utgör i första hand domvilla (59 kap 1 § 1 st 2 RB). Omständighet som grundar domvilla kan emellertid åberopas också till stöd för resning (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994, s 210f). HovR:n har prövat R.F:s ansökan som en ansökan om resning.

HD bedömer först huruvida ansökningen skall prövas som en ansökan om resning eller som en klagan över domvilla.

En förutsättning för att en tredskodom över huvud taget skall kunna bli föremål för resning eller undanröjas på grund av domvilla är att den vunnit laga kraft (NJA 1952 s 11, jfr 1960 s 485). Tredskodomen i målet har för delgivning anslagits enligt 17 § 1 st delgivningslagen (1970:428). Detta förfarande får användas, om kungörelsedelgivning enligt 15 § lagen har ägt rum. Har kungörelsedelgivning med R.F. skett felaktigt, kan därför inte heller delgivningen av tredskodomen genom att den anslagits i TR:n anses ha skett rätteligen. En parallell situation förelåg i rättsfallet NJA 1984 s 761. HD fann där att det alltjämt stod sökanden öppet att söka återvinning i målet och att, eftersom TR:ns avgörande inte vunnit laga kraft, sökandens besvär över domvilla inte kunde prövas av HD. I det nu aktuella fallet måste emellertid R.F. anses vara delgiven tredskodomen i vart fall senast när han, enligt uppgift i resningsansökningen, i augusti 1995 hos TR:n ansökte om återvinning (19 § delgivningslagen). Till följd härav har tredskodomen numera vunnit laga kraft mot honom. Hans ansökan skall därför prövas i sak.

R.F. har till stöd för sin ansökan om resning åberopat nya omständigheter och bevis samt hävdat att han på grund av kungörelsedelgivningen varken fått kännedom om stämningsansökningen eller tredskodomen och därför inte haft möjlighet att åberopa dessa omständigheter och bevis vid TR:n.

Att i denna situation tillämpa 58 kap 1 § 1 st 3 RB är problematiskt. Även om åberopade omständigheter eller bevis är att anse som nya, är det knappast möjligt att göra en sannolikhetsbedömning beträffande den sakliga utgången i målet när detta avgjorts genom en tredskodom. I en sådan dom sker ingen materiell prövning av talan utan utgången beror på ett processuelltfaktum, nämligen utevaro av den mot vilken domen meddelas eller underlåtenhet av denne att skriftligen avge svaromål. Inte heller ter det sig naturligt att vid en sannolikhetsbedömning se enbart till det förhållandet att tredskodomen inte skulle ha meddelats mot den som söker resning, om han förebringat omständigheterna eller bevisen, när hans underlåtenhet att göra detta beror på att han saknade kännedom om processen. Med hänsyn härtill bör R.F:s ansökan prövas som en klagan över domvilla och inte som en ansökan om resning.

Huruvida domvilla föreligger i målet är beroende på om R.F. rätteligen delgivits stämningsansökningen. HovR:n har vid sin prövning av resningsfrågan funnit att så är fallet och på grundval av bl a detta avslagit ansökningen. HD är därför oförhindrad att pröva om domvilla föreligger enligt 59 kap 1 § 1 st 2 RB.

Kungörelsedelgivning får enligt 15 § delgivningslagen ske under villkor bl a att det inte kan klarläggas var den som sökts för delgivning uppehåller sig. Vilken utredning som härvid krävs får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Av utredningen i TR:n framgick att R.F. inte kunnat anträffas på uppgiven adress i Sverige och att efterspaning i olika register varit resultatlös. Av stämningsansökningen framgick emellertid att R.F. hade anknytning till ett annat land och att polisanmälan mot honom gjorts. På dagboksbladet i målet finns - efter ett därå tecknat beslut d 20 mars 1995 om kungörelsedelgivning - en anteckning, daterad d 28 i samma månad, att R.F. hade en boxadress i Stockholm där post hämtades. Vidare fanns möjlighet för TR:n att hos bolaget begära ytterligare uppgifter om var R.F. kunde sökas för delgivning (jfr 33 kap 10 § RB). Såvitt framgår av handlingarna har TR:n inte sökt begagna sig av de möjligheter som sålunda funnits att klarlägga var R.F. kunde nås för delgivning. Förutsättning för kungörelsedelgivning kan därmed inte anses ha förelegat. R.F. har således inte rätteligen delgivits stämningsansökningen innan tredskodomen meddelades. Tredskodomen skall därför enligt 59 kap 1 § 1 st 2 RB undanröjas på grund av domvilla.