lagen.nu

NJA 1997 s. 514

Ersättningsnivån vid kränkning genom grövre sexualbrott mot barn.

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot B-G.B. enligt följande:

1. Grov våldtäkt. B-G.B. har d 30 juli 1996 vid middagstid i en lägenhet i Arlöv med våld mot bl a hennes hals vid tre tillfällen tilltvingat sig samlag med sin blott tolvåriga styvdotter Y. Brottet är grovt enär B-G.B. uppvisat särskild hänsynslöshet och råhet med hänsyn till våldets art och Y:s låga ålder.

2. Grov våldtäkt alternativt grovt sexuellt utnyttjande av underårig. B-G.B. har vidare från d 1 juli 1994 i Svalöv och från hösten 1995 till d 29 juli 1996 i Arlöv, vid ett flertal tillfällen haft samlag med Y. Y har under denna tid stått under B-G.B:s fostran. B-G.B. har vid i allt fall några av dessa tillfällen tilltvingat sig samlag med våld bestående i slag mot Y:s kropp varvid han dessutom utnyttjat sig av den naturliga auktoritet han haft som vuxen man och tillika styvfar för att betvinga henne. Brottet är grovt med hänsyn till Y:s låga ålder vid förövandet och tillika med beaktande av den hänsynslöshet mot henne övergreppet inneburit samt att det pågått under en längre tidsperiod.

Y yrkade skadestånd med 205 000 kr. Av det yrkade beloppet avsåg 175 000 kr kränkning och 30 000 kr sveda och värk.

B-G.B. erkände grov våldtäkt enligt åtalspunkten 1 och grovt sexuellt utnyttjande av underårig enligt punkten 2. Han medgav att betala skadestånd till Y med 95 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning samt 20 000 kr för sveda och värk.

TR:n (ordf rådmannen Håkansson) anförde i dom d 30 aug 1996: Domskäl. Videoupptagning av polisförhör med Y har spelats upp vid huvudförhandlingen.

B-G.B. har förklarat att Y:s uppgifter är riktiga med följande undantag. Han kan inte erinra sig att de d 30 juli 1996 föll på golvet. Såvitt han kan erinra sig ägde det sista sexuella umgänget helt och hållet rum i sängen i sovrummet. När de låg på denna säng sade han till Y, att hon skulle hålla tyst. När hon trots detta fortsatte att gråta blev han irriterad och höll sin hand för hennes mun. Y tog bort handen flera gånger men han tog på nytt om hennes mun. Han drog inte åt livremmen som han hade lagt om Y:s hals utan han höll den med ett stadigt grepp med vänsterhanden. Det var först i samband med att Y sökte komma loss som livremmen genom hennes egen rörelse kom att dras åt kring hennes hals.

B-G.B. har vidare uppgett: Första gången han hade sexuellt umgänge med Y var strax efter att ett tillbyggt rum i huset i Svalöv var färdigställt någon gång kring julen 1994. Han har inte regelbundet haft sexuellt umgänge med Y en gång i månaden. Ibland har det hänt oftare och ibland har det hänt med längre mellanrum. Han uppskattar att det har hänt vid minst fem tillfällen, förmodligen fler. - Det har hänt att han slagit Y i samband med sexuellt umgänge när hon inte har legat still eller när hon har gråtit.

TR:n gör följande bedömning.

Åtalspunkten 1. B-G.B:s erkännande stöds av övrig utredning, huvudsakligen Y:s uppgifter. Åtalet skall därför bifallas. Gärningarna är att bedöma som grov våldtäkt.

Åtalspunkten 2. Av B-G.B:s egna uppgifter i förening med vad Y har berättat framgår att B-G.B. en kort tid efter julen 1994 till d 29 juli 1996 vid ett flertal tillfällen haft samlag med Y, som stått under hans fostran. Det exakta antalet tillfällen då samlag förekommit går inte att fastställa. Det måste emellertid hållas för visst att det förekommit i vart fall vid några fler tillfällen än de fem som B-G.B. är säker på. B-G.B. är således övertygad om att ha gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. Med hänsyn till Y:s låga ålder, hennes beroendeställning till B-G.B., den långa tid det pågått samt omständigheterna i övrigt är brotten att bedöma som grova.

Åklagaren har även gjort gällande att B-G.B. vid i vart fall några tillfällen tilltvingat sig samlag med våld, dvs att han även har gjort sig skyldig till våldtäkt.

Y:s uppgifter om vad som i sexuellt avseende hänt mellan henne och B-G.B. före d 30 juli 1996 är liksom B-G.B:s mycket sparsamma. Det framgår emellertid med utmärkt tydlighet att hon starkt ogillat B-G.B:s sexuella aktiviteter mot henne och att hon om möjligt hållit sig undan från honom för att inte behöva bli utsatt för dem. Att det sexuella umgänget trots detta kommit till stånd kan ha flera orsaker. Så kan det till exempel bero på att B-G.B., såsom åklagaren påstått, med våld betvingat henne. En annan tänkbar möjlighet är att Y med anledning av att B-G.B. vid ett flertal tillfällen slagit henne efter hans sexuella övergrepp, kanske i förening med att hon på grund av sin låga ålder kan ha haft svårt att stå emot den naturliga auktoritet som funnits hos B-G.B. såsom vuxen och fosterfader för henne, känt sig allvarligt hotad av B-G.B.. Påstående om hot ingår dock inte i gärningsbeskrivningen och kan därför inte prövas i målet. En annan tänkbar anledning - om än inte särskilt närliggande - är att det varken förekommit något våld eller någon hotbild. Även om man i Y:s berättelse kan ana att B-G.B. vid varje tillfälle varit tvungen att utöva visst våld mot Y för att kunna ha samlag med henne anser TR:n det inte stå utom allt rimligt tvivel att så varit fallet. B-G.B. kan därför inte dömas för våldtäkt.

Skadestånd. Det är ostridigt att B-G.B. är skyldig att betala skadestånd till Y

Y har utsatts för en mycket allvarlig kränkning av B-G.B.. Övergreppen har pågått under lång tid och under en för Y:s utveckling känslig period. Någon närmare utredning om de psykiska skador som drabbat Y har inte förebringats men B-G.B. har vitsordat att Y till följd av övergreppen mått psykiskt dåligt.

Vid en samlad bedömning finner TR:n att Y skäligen bör tillerkännas ersättning i enlighet med vad hon yrkat, eller 175 000 kr för kränkning samt 30 000 kr för sveda och värk.

Domslut. TR:n dömde B-G.B. enligt 6 kap 1 § 3 st och 6 kap 4 § 2 st BrB för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse 6 år samt ålade honom att utge skadestånd till målsäganden Y med 205 000 kr.

Två nämndemän var skiljaktiga såvitt avsåg rubriceringen av åtalspunkten 2 och ansåg att gärningen skulle bedömas som grov våldtäkt.

Ordföranden var skiljaktig såvitt avsåg skadeståndets storlek och anförde: Kränkning samt sveda och värk är praktiskt taget omöjligt att objektivt mäta i pengar. Ledning för bedömande av ersättning härför måste i stället hämtas från praxis. HD har i rättsfallet 1992 s 446, som visar god överensstämmelse med ifrågavarande fall, bestämt ersättningen för kränkning till 100 000 kr samt ersättningen för sveda och värk till 30 000 kr. Mot bakgrund härav bestämmer jag ersättningen för kränkning till 100 000 kr samt ersättningen för sveda och värk till 30 000 kr.

B-G.B. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade straffnedsättning. Han yrkade dessutom att skadeståndsbeloppet såvitt avsåg ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skulle sättas ned till 100 000 kr.

Åklagaren och målsäganden bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Nilsson och Lejman, referent, samt hovrättsassessorn Arph-Malmberg) anförde i dom d 21 okt 1996: Domskäl. B-G.B. har hörts på nytt. Målsägandens berättelse har i delar återgetts från videobandupptagningen under förundersökningen.

B-G.B. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina uppgifter enligt domen samt tillagt följande. Den hand han höll livremmen i låg stilla mot golvet när snaran låg runt målsägandens hals. Han höll handen så för att livremmen inte skulle dras åt. Hans förhållande med hustrun var spänt och hon avvisade honom ofta i sexuellt hänseende. Vid tiden i slutet av juli 1996 hade förhållandet med hustrun blivit så dåligt att han hade sökt ny lägenhet åt sig själv och avsåg att flytta från hemmet. Som förklaring till de gärningar han nu begått har han uppgett att han möjligen genom dem ville hämnas på hustrun.

I enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har B-G.B. gjort sig skyldig till grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Den brottslighet B-G.B. gjort sig skyldig till är mycket allvarlig. Han har under en längre tid, cirka ett och ett halvt år, sexuellt utnyttjat sin styvdotter, ett barn som varit beroende av honom för sin vård och fostran. Den 30 juli 1996 har B-G.B. tryckt båda händerna över hennes mun och även använt sig av en snara runt hennes hals för att hindra henne från att i hennes hem undkomma hans upprepade sexuella angrepp. Händelseförloppet d 30 juli har varit utdraget och styvdottern, som när övergreppen upphörde endast var 12 år och i ett känsligt skede av sin utveckling, har fått uppleva djup förnedring. Annan påföljd än ett långt fängelsestraff kan inte komma i fråga. Skäl att sätta ned fångelsestraffet finns inte.

Den allvarliga integritetskränkning som brotten utgör medför att det skadestånd för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen som målsäganden bör tillerkännas bör sättas högt. Mot bakgrund av den praxis som råder på området (jfr särskilt NJA 1992 s 446) finns i förevarande fall dock inte skäl att bestämma kränkningsersättningen högre än vad B-G.B. medgett i HovR:n, 100 000 kr. Ersättning för sveda och värk tillkommer.

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns domslut att HovR:n sätter ned det skadeståndsbelopp B-G.B. skall utge till målsäganden till 130 000 kr.

Nämndemännen Jolfsson och Nordström var skiljaktiga beträffande skadeståndsfrågan och anförde: Med hänsyn till allvaret i gärningarna, särskilt tillvägagångssättet vid händelserna d 30 juli 1996, finner vi skäligt att tillerkänna målsäganden ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med 130 000 kr.

Målsäganden (ombud advokaten L.G.) överklagade och yrkade att HD skulle förplikta B-G.B. att till henne utge ersättning för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med 175 000 kr. B-G.B. (ombud advokaten K.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Larsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller vilket belopp som enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall utgå till målsäganden såsom ersättning för det lidande som tillfogats henne. Ersättningen för personligt lidande skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit och kompensera för den oro och det obehag som kan bli följden av det brottsliga angreppet på den personliga integriteten.

HD har i rättsfallet NJA 1992 s 446, i vilket omständigheterna var jämförbara med det nu förevarande, behandlat fråga om ersättning för lidande vid sexualbrott mot barn. Kränkningsersättningen bestämdes därvid till 100 000 kr.

Kommittén om ideell skada har i delbetänkandet Ersättning för kränkning genom brott (SOU 1992:84 s 254) uttalat att ersättningen för lidande bör höjas ytterligare när det gäller bl a sexualbrott. Kommittén har därvid anfört att den svåra kränkning som brotten regelmässigt innebär för den skadelidande bör bättre återspeglas i den ersättning som utges till denne och att en höjning av ersättningen i sådana fall också är ett naturligt led i strävandena att förbättra villkoren för dem som utsätts för sådana övergrepp.

Den kränkning målsäganden utsatts för är på av underrätterna anförda skäl av synnerligen allvarlig art och motiverar därför ett högt skadestånd. Sexualbrott riktade mot barn innebär i sig en sådan integritetskränkning och medför typiskt sett ett sådant allvarligt och långvarigt lidande för den utsatte att det finns anledning att ytterligare förbättra ersättningsvillkoren för dem som utsatts för sådana övergrepp. HD finner vid angivna förhållanden att 175 000 kr utgör en skälig ersättning för det lidande som åsamkats målsäganden.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD B-G.B. att till klaganden utge skadestånd med 205 000 kr, varav 30 000 för sveda och värk och 175 000 kr för kränkning.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Solerud, Nilsson, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen utgör gottgörelse för den kränkning av den skadelidandes personliga integritet, privatliv och människovärde som vissa brott kan medföra. Ersättningen skiljer sig från skadestånd enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen för personskada, som utgör gottgörelse för ekonomiska och ideella följder av en fysisk eller psykisk skada av medicinskt påvisbart slag.

Vid personskada bestäms de ideella skadeföljderna sveda och värk samt lyte och men regelmässigt efter schabloner, som utgår från den sjuktid eller den medicinska invaliditetsgrad som skadan har medfört. Vid ersättning för kränkning av den personliga integriteten finns inte några sådana objektiva omständigheter som kan tjäna till ledning för ersättningens bestämmande. Ersättningen får därför fastställas mera skönsmässigt utifrån de etiska och sociala värderingar som är förhärskande i samhället. Även här har dock i den praktiska tillämpningen utbildats vissa schablonbelopp.

Ersättningsnivån vid kränkning genom sexualbrott och grövre våldsbrott har lagts fast av HD i en del avgöranden. Sålunda har ersättningen vid grövre sexualbrott mot barn bestämts till 70 000 kr (NJA 1993 s 68). I fall då omständigheterna varit särskilt försvårande har ersättningen dock blivit högre, i ett fall 100 000 kr (NJA 1992 s 446) och i ett annat fall 200 000 kr (NJA 1996 s 687).

Sedan önskemål om en höjning av ersättningsnivån vid kränkning genom brott tid efter annan framförts från olika håll, uttalade Kommittén om ideell skada i betänkandet (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning genom brott (s 254) att den svåra kränkning som sexualbrott och andra grova våldsbrott regelmässigt innebär för de skadelidande borde bättre återspeglas i ersättningen till dem. Detta uttalande, som har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, kan ses som uttryck för en vanligt förekommande uppfattning i samhället.

Det kan inte betvivlas att grövre sexualbrott mot barn enligt de i vårt samhälle rådande etiska och sociala värderingarna allmänt uppfattas som en synnerligen grov kränkning av barnets personliga integritet. Särskilt när gärningsmannen tillhör barnets familj kan brottet medföra svåra och mycket långvariga begränsningar av barnets möjligheter att som vuxen knyta normala kontakter med andra människor, både när det gäller sexuallivet och på andra områden. Mot bakgrund härav anser HD att den allmänna nivån för skadestånd vid grövre sexualbrott mot barn bör ligga vid 100 000 kr.

Den kränkning som klaganden utsatts för är, som domstolarna anfört, mycket allvarlig och motiverar ett högre skadestånd än det belopp på 100 000 kr som nyss förordats som allmän nivå. Med utgångspunkt i detta belopp finner HD att skadeståndet för den kränkning som det är fråga om i detta fall bör bestämmas till 150 000 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD B-G.B. att till klaganden utge skadestånd med - utöver 30 000 kr för sveda och värk - 150 000 kr för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen, eller sammanlagt 180 000 kr.

HD:s dom meddelades d l0 juli 1997 (mål nr T 5013/96).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-07-10
Målnummer
T5013-96
Lagrum
1 kap. 3 § skadeståndsalgen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1992 s. 446
NJA 1993 s. 68
NJA 1996 s. 687
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Kränkning
Sexualbrott
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation