NJA 1993 s. 68

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Björkegren) anförde i dom d 20 dec 1991:

Domskäl. M.R. har förnekat åtalade gärningar enär han varken haft samlag eller annat sexuellt umgänge med E.J.. Han har vidare förnekat att han utövat våld eller tvång gentemot E.J. ävensom att E.J. skulle ha stått under hans vårdnad eller fostran. Slutligen har han - för den händelse han skulle anses skyldig till brotten - invänt att dessa inte kan bedömas som grova.

M.R. har bestritt att utge skadestånd till E.J.. Som i och för sig skälig ersättning har han vitsordat 70 000 kr, varav 50 000 kr för kränkningen och 20 000 kr för sveda och värk. Han har inte kunnat vitsorda något belopp som skäligt för olägenheter i övrigt. Mot ränteyrkandet har han inte gjort någon erinran. Slutligen har han gjort gällande att eventuellt utgående skadestånd skall jämkas enär skadeståndsskyldigheten måste anses vara oskäligt betungande.

Beträffande bakgrunden till åtalet är följande utrett.

M.R. kom till Sverige 1984 som politisk flykting från Bangladesh. Han ingick äktenskap med A.R. på hösten 1986. A.R. hade i tidigare äktenskap dottern E.J., född d 4 nov 1977. Vid detta äktenskaps upplösning fick A.R. vårdnaden om E.J., som tog skilsmässan från fadern hårt och drabbades av vissa psykiska besvär, vilka behandlades hos PBU. M.R. och A.R. skildes d 17 aug 1990 på M.R:s initiativ. Den 30 aug 1991 intogs E.J. på barnpsykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus på grund av psykiska besvär. Under sjukhusvistelsen berättade E.J. att M.R. begått sexuella övergrepp mot henne under den tid han bott tillsammans med henne och A.R.. Några dagar senare, eller d 7 okt 1991 gjorde A.R. polisanmälan. Den 11, 14, 18 och 28 okt 1991 hölls videofilmade polisförhör med E.J. och d 16 samma månad förrättades rättsmedicinsk besiktning av henne.

E.J. vistas alltjämt på sjukhus. Hennes tillstånd har inte gjort det möjligt att hålla annat än ett mycket kort förhör med henne under huvudförhandlingen i målet. Hon har därvid förklarat att de uppgifter hon lämnat vid de videofilmade polisförhören är sanna.

TR:n har tagit del av ovannämnda polisförhör genom att vid huvudförhandlingen spela upp videoupptagningarna. E.J. har inför förhörsledaren uppgivit i huvudsak följande.

Beträffande gärningen under åtalspunkt 1: En kväll, troligen efter jullovet, när hon gick i sjunde klass, var hon och M.R. ensamma hemma. M.R. lade ned henne på sängen i hans och A.R:s gemensamma sovrum. Hon frågade vad de skulle göra där. M.R. höll fast henne samtidigt som han tog av henne kläderna. Hon sade till honom att han var gift med hennes mamma och inte med henne. M.R. tog av sig sina egna kläder så att de båda var nakna. Han tog henne på brösten och könsorganet. Han stoppade in pekfingret i hennes slida och rörde fingret fram och tillbaka. Det kändes otäckt och hon försökte ta bort hans hand. Hon skrek också, men det fanns ju ingen som kunde höra henne. M.R. ville att hon skulle ta på hans penis, men hon gjorde inte det. Han höll isär hennes ben genom att stå på knä emellan dem. Han höll samtidigt i hennes armar. Sedan tryckte han sin penis mot hennes slida. Penisen kändes hård och hon tror att han hade stånd. Penisen kom inte riktigt in i slidan, men det gjorde ont. M.R. fick utlösning. Hon kom loss och sprang in i badrummet, där hon låste in sig.

Beträffande gärningen under åtalspunkt 2: M.R. hade börjat "tafsa" på henne redan när hon var 12 år och gick i femte klass. Det började med att han ibland tog henne på låren när hon hade kläderna på. Sedan blev det mer och mer. Han kunde komma in i hennes rum när hon gått och lagt sig. Han "tafsade" på hennes bröst och mellan hennes ben. Då hon sa att hon skulle skrika, gick han. Det förekom att han försökte få sin hand innanför hennes trosor. Vid något tillfälle tryckte han sin penis mot hennes underliv. Hon hade då sagt till honom att hon var 12 år och inte 15 år. Vid ett tillfälle när hennes mamma hade nattskift på sjukhuset, kom M.R. in i hennes rum när hon sov. Han väckte henne och sa att han ville sova bredvid henne i sängen. Hon sa till honom att släppa henne för hon ville sova. Han gick då därifrån men kom tillbaka och gav henne tio kronor. Hon sa att hon inte var någon billig hora. Han drog av henne täcket och satte sig på sängkanten och sa åt henne att vara lugn. Han förde in handen under hennes trosor och stoppade fingrar i hennes slida samt rörde fingrarna fram och tillbaka. Det kändes obehagligt.

Beträffande gärningen under åtalspunkt 3: En gång när hon kanske var elva år gammal och skulle tvätta håret i badrummet, kom M.R. in och klev i badkaret där hon satt. De var båda nakna. Hon satt hopkrupen i ena änden av karet och M.R. satte sig mitt emot henne. Han försökte såra på hennes ben med sin ena fot. Han rörde hennes lår med foten och sa åt henne att slappna av. Hon sa att hon skulle tvätta håret. Han försökte lägga sig på henne eller bredvid henne och smekte henne med handen på insidan av låret. Han sa att om hon inte lät honom göra vad han ville, skulle hon inte få det par jeans han lovat henne. Sedan drog han upp henne i stående ställning och lyfte henne ur badkaret. Han lade ned henne på golvet och sårade på hennes ben med ena handen. Därefter lade han sig på henne mellan hennes ben. Han höll sina armar på var sin sida om henne så att hon inte kunde komma loss. Hon hade sett att han hade stånd när han lyfte henne ur karet. Han tryckte sin penis mot hennes slida. Det gjorde ont i slidan. Efter kanske fem minuter fick han utlösning, som hamnade på hennes lår. Sedan gick han och klädde på sig.

M.R. har uppgivit: Han träffade A.R. sommaren 1986. De tillbringade semestern tillsammans och gifte sig på hösten samma år. De sammanbodde i A.R:s lägenhet tillsammans med A.R:s dotter E.J.. I samband med att en bror till honom avled, besökte han Bangladesh 1987. Han flyttade till en egen bostad 1988 eller 1989. Under åren 1988-1990 hade han dubbla arbeten, dels på ett servicehus och dels på en restaurang. I början av 1990 flyttade han till Falun, där han bodde under sex månader, varefter han ånyo flyttade hem till A.R.. Skilsmässan i augusti tillkom på hans initiativ. Han bodde emellertid kvar hos A.R. till augusti 1991, då han erhöll egen bostad. Under äktenskapet med A.R. var han alltså borta från hemmet i stor utsträckning. Han arbetade 60 timmar i veckan. Det hände mycket sällan att han och E.J. var hemma samtidigt utan att A.R. också var där. Hans kontakt med E.J. var dålig och han deltog inte alls i vården eller fostran av henne. De talade knappt med varandra. E.J. var ofta ute med kamrater. Hon hade också en äldre pojkvän som ringde ibland utan att säga vem han var. Det förekom även att en annan pojkvän till E.J. sov över hos henne. Han själv hade aldrig varit intresserad av E.J. i någon sexuell mening. Han hade aldrig sett henne naken och ej heller sett henne bada. Det hon berättat vid polisförhören är inte sant. E.J. måste ha hört talas om att A.R:s syster beskyllt sin man för att ha begått sexuella övergrepp mot systerns minderåriga dotter. M.R. hade fram till dess han flyttade i augusti 1991 inte märkt att E.J. mått psykiskt dåligt eller att hon visat särskild avoghet mot honom. Hon hade tvärtom velat följa med honom på en semesterresa till England.

Målsägandeförhör har hållits med A.R. som bl a uppgivit: M.R. hade alltsedan giftermålet med henne och fram till augusti 1991 bott i hennes lägenhet tillsammans med henne och E.J.. Han vistades dock en period i Falun, varifrån han återkom våren 1990. E.J. var till en början avvaktande mot M.R. och det uppstod även gräl mellan dem. Det förekom bl a under våren 1991 att E.J. och M.R. var hemma tillsammans utan att hon var närvarande. Under semestern 1991 märkte A.R. att E.J. inte mådde bra psykiskt. E.J. ville inte bada tillsammans med andra, hon bet på naglarna, åt dåligt, fick sömnsvårigheter samt visade drag av självdestruktivitet som tog sig uttryck i att hon stack sig själv med nålar och höll lågan från en cigarrettändare mot såret. I slutet av augusti uttalade E.J. självmordstankar samt stannade hemma från skolan. Hennes lärare och skolkamrater hade observerat att hon förändrats och betedde sig egendomligt. Hon hade därför skickats till skolsköterskan. Till slut måste E.J. tas in på S:t Görans sjukhus. Vid de familjesamtal som förekom på sjukhuset avslöjade E.J. att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp från M.R:s sida.

Överläkaren vid rättsmedicinska avdelningen i Stockholm Kari O har tillsammans med legitimerade läkaren K.E. avgivit utlåtande över en rättsmedicinsk besiktning av E.J.. Vidare har överläkaren vid barnpsykiatriska kliniken på S:t Görans sjukhus Lennart S avgivit ett intyg avseende en barnpsykiatrisk utredning han gjort angående E.J.. Såväl Kari O som S liksom även psykologen Karin L vid S:t Görans sjukhus har hörts i målet såsom sakkunniga vittnen. På M.R:s begäran har därjämte vittnesförhör ägt rum med undersköterskan J.S. som är personlig bekant med M.R. och kunnat uttala sig om hans person och personliga egenskaper.

Kari O har omvittnat att de skador på E.J:s könsorgan som hon iakttagit och som angivits under punkt 10 i det rättsmedicinska utlåtandet troligast åsamkats E.J. mot hennes vilja och genom någon form av övergrepp, enär smärtan vid skador av denna art är så stor att de knappast kan ha tillkommit frivilligt eller genom egen handaverkan.

S har omvittnat: Han är specialist i barn- och ungdomspsykiatri och har arbetat inom denna specialitet i 18 år. E.J. har en mycket skör personlighet. Tidigare upplevelser i samband med föräldrarnas skilsmässa 1984 kan ha lagt grunden till hennes skörhet. E.J. är sedan intagningen på sjukhuset d 30 aug och alltjämt i behov av vård och kvalificerad behandling på grund av sina psykiska besvär. Det finns risk för att hon får bestående men i form av en känslomässig störning. Hon har inte uppvisat några tecken på psykiska vanföreställningar. Sådana självdestruktiva tendenser som E.J. visat är vanliga hos tonåringar som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Enligt S:s uppfattning är de händelser E.J. berättat om vid polisförhören rimligen självupplevda. Han anser det kunna uteslutas att E.J. skulle utpeka M.R. om gärningsmannen varit någon annan. E.J. har efter föräldrarnas skilsmässa haft behov av en ny fadersfigur, vilken roll M.R. kan ha kommit att inta.

Karin L har omvittnat: På grund av E.J:s tillstånd har det inte varit möjligt att färdigställa någon psykologutredning. Hon har haft samtal med E.J. som därvid sagt att hon tyckt att M.R. var snäll och att hon fått förtroende för honom. E.J. hade också engagerat sig i frågan om hans uppehållstillstånd och tyckt synd om honom. E.J. måste ha blivit beroende av M.R. och upplevt eventuella sexuella närmanden från hans sida som mycket förvirrande.

TR:n gör följande bedömning.

Det är utrett att M.R. under äktenskapet med A.R. och fram till i augusti 1991 sammanbott med henne och hennes dotter E.J. frånsett första halvåret 1990. Även om M.R. varit borta från hemmet i samband med arbete och inte aktivt intresserat sig för E.J:s vård och fostran, har han uppenbarligen tillbringat semestrar och annan ledig tid tillsammans med A.R. och E.J.. Det har också förekommit att han och E.J. varit ensamma tillsammans bl a när A.R. varit på sitt arbete. E.J. måste ha uppfattat M.R. som sin styvfar, vilket han formellt sett också varit, och därför känt sig beroende av honom. Det sagda innebär att E.J. måste sägas ha stått under M.R:s fostran i den mening som avses i 6 kap 4 § BrB under den tid han sammanbott med henne och hennes mor.

E.J. har under stor vånda och med uppenbara svårigheter vid polisförhören berättat om i huvudsak tre särskilda händelser i enlighet med vad som ovan upptagits. Berättelserna är i sig detaljrika och sammanhängande samt framstår som självupplevda. Anledning förekommer inte till misstanke att E.J. skulle beskylla M.R. för gärningar som någon annan förövat mot henne. E.J. har drabbats av psykiska besvär och uppvisat självdestruktiva tendenser, vilket enligt S:s vittnesmål är typiskt för tonåringar som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Utlåtandet över den rättsmedicinska besiktningen av E.J. och Kari O:s vittnesmål talar med styrka för att E.J. verkligen blivit utsatt för sådana övergrepp. På nu anförda skäl sätter TR:n tilltro till E.J:s uppgifter och finner styrkt att M.R. begått de gärningar som beskrivs i åtalet.

När det gäller brottsrubriceringarna kan till en början konstateras att E.J:s berättelser inte innehåller några uppgifter om att M.R. utövat grovt våld eller visat särskild råhet. E.J. synes ha förhållit sig i huvudsak passiv och har kunnat betvingas genom att M.R. hållit fast hennes armar och ben. Även om det sexuella umgänget i två fall kan betecknas som samlag, kan gärningarna inte rubriceras som grov våldtäkt. Vad som träder i förgrunden är i stället att samtliga gärningar begåtts mot ett barn som stått under gärningsmannens fostran och att handlandet varit särskilt hänsynslöst främst med tanke på att det skett vid flera tillfällen och vållat E.J. psykisk skada. Brotten skall därför rubriceras som grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Med hänsyn till brottens art kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. M.R. har vistats i Sverige sedan 1984. Hans nuvarande förhållanden ger inte vid handen att han har någon starkare anknytning hit. Han har besökt Bangladesh i samband med att en bror till honom avlidit och kan inte uppenbart vara att anse som flykting. På grund härav och då brotten är sådana att han inte bör få kvarstanna här, skall han utvisas ur Sverige med förbud att återvända hit. TR:n finner inte skäl att tidsbegränsa förbudet. Det men M.R. förorsakas genom utvisningen skall beaktas vid straffmätningen.

Vid angiven utgång i ansvarsdelen är M.R. skyldig att ersätta den skada E.J. lidit. TR:n finner att ersättningen skäligen skall bestämmas till 70 000 kr för integritetskränkningen, 30 000 kr för sveda och värk i form av psykiskt lidande och 10 000 kr för den olägenhet det innebär för E.J. att tvingas göra avbrott i sin skolgång. Anledning förekommer inte till jämkning av skadeståndsskyldigheten.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.R. jämlikt 6 kap 4 § 2 st BrB för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse 2 år 6 mån.

M.R. utvisades ur riket och förbjöds att återvända hit.

M.R. förpliktades att utge skadestånd till E.J. med 110 000 kr jämte ränta.

Talan mot TR:ns dom fullföljdes i Svea HovR av parterna å ömse sidor.

Åklagaren och E.J. yrkade att gärningarna under åtalspunkterna 1 och 3 skulle bedömas som grov våldtäkt och att straffet i vart fall skulle skärpas.

M.R. yrkade att åtalen skulle ogillas eller, i andra hand, att gärningarna skulle rubriceras som sexuellt umgänge med barn. Han yrkade vidare att fängelsestraffet i vart fall skulle sättas ned och att beslutet om utvisning skulle upphävas. Slutligen yrkade M.R. att han, oavsett utgången i ansvarsfrågan, skulle befrias från skadeståndsskyldigheten eller att skadeståndet i vart fall skulle jämkas.

E.J. yrkade fullt bifall till det skadeståndsyrkande som framfördes vid TR:n.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Domskäl. Enligt det av Kari O och K.E. avgivna utlåtandet över rättsmedicinsk besiktning av E.J. är den sammantagna bilden förenlig med att E.J:s underliv varit föremål för mekanisk åverkan som väl kan ha åstadkommits med annan persons fingrar eller penis. Kari O har i HovR:n uppgett att det inte varit fråga om något kraftigt fysiskt våld men att det måste ha varit förenat med viss smärta, dock inte av sådan styrka att det kan uteslutas att E.J. frivilligt skulle ha gått med på detta.

Fråga är då hur E.J. har fått den förändring på sitt underliv som har konstaterats vid besiktningen. Enligt E.J. har M.R. förgripit sig mot henne på sätt som åklagaren påstått. M.R. har emellertid kategoriskt tillbakavisat dessa påståenden. Utöver E.J:s uppgifter har i målet inte framkommit något som ger belägg för att M.R. talat osanning. Beträffande olika detaljer, som inte rör själva de påstådda övergreppen, har M.R:s uppgifter tvärtom vunnit stöd av utredningen i övrigt, främst genom A.R:s berättelse. Utöver att A.R. sagt att hon tror på sin dotter har hon inte lämnat några andra negativa omdömen om M.R.. A.R:s berättelse innehåller inte någon antydan om att hon hos M.R. märkt något sexuellt betonat intresse för E.J.. I stället har A.R., som hörts under ett mycket långt förhör i HovR:n, vad gäller förhållandet mellan E.J. och M.R. uppehållit sig vid att det förekom osämja mellan dem om dagliga ting. J.S. och personer som har hörts under personutredningen har sagt att M.R. har varit uppskattad i arbetslivet.

Den bevisning som finns att tillgå för att bedöma om M.R. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna är således den berättelse E.J. lämnat. Av avgörande betydelse blir därför om tilltro kan fästas vid hennes utsaga. E.J. vårdas alltjämt på sjukhus. Hennes hälsotillstånd är sådant att det inte heller i HovR:n varit möjligt att hålla annat än ett kort förhör med henne. Liksom vid TR:n har E.J. bekräftat att de uppgifter hon lämnat under de videofilmade polisförhören är sanna. Övriga frågor som ställts till E.J. i HovR:n har avsett förhållanden som inte rört själva de påstådda övergreppen.

Det kan inte påstås att E.J. under de videofilmade polisförhören lämnat en klar och sammanhängande berättelse. Svaren på de frågor förhörsledaren ställer dröjer ofta och är mestadels enstaviga eller mycket kortfattade. E.J:s beteende under polisförhören förklaras enligt Karin L med att E.J. sluter sig inom sig då verkligheten blir för svår att berätta om. Karin L anser att E.J:s reaktion är typisk för den situation hon befinner sig i. Det är enligt Karin L:s erfarenhet överhuvudtaget sällsynt att tonåringar lämnar klara och entydiga svar. Även om Karin L från sin yrkesverksamhet har ifrågavarande erfarenhet innebär inte hennes uppgifter om det ett avgörande stöd för att E.J:s uppgifter under polisförhören är sådana att tilltro kan sättas till dem.

Någon vittnespsykologisk utredning angående tillförlitligheten av och uppkomstbetingelserna för E.J:s utsaga har inte utförts i målet. Såväl Lennart S som Karin L har dock uttalat sig angående trovärdigheten av E.J:s berättelse. Deras bedömningar grundar sig på en analys av E.J:s berättelse och beteende under de videofilmade polisförhören och de samtal de själva och andra på sjukhuset har haft med E.J.. Annat material i TR:ns eller HovR:ns akt än de ovan nämnda polisförhören har de inte tagit del av. De har båda kommit till den slutsatsen att det inte kan finnas någon annan rimlig förklaring till E.J:s berättelse än att den är självupplevd.

Lennart S har vid sin bedömning av E.J:s trovärdighet funnit att hennes utsaga innehåller så många detaljer att det är svårt att tänka sig att E.J. upplevt det hon berättat med någon annan än M.R.. Också Karin L har kommit till samma slutsats, även om hon uttalat att det inte med bestämdhet går att säga att E.J. inte blandat ihop de påstådda övergreppen från M.R:s sida med övergrepp från någon annan person. E.J. har enligt vad hon själv berättat haft ett par pojkvänner, bl a en som var 19 år. Hon har uppgett att hon inte haft något sexuellt förhållande med någon av dem. A.R. har beträffande E.J:s fritidsintressen berättat att E.J. under vintern och våren 1991 ofta var borta hos olika kamrater. Ibland övernattade hon också hos dem. Bland E.J:s kamrater fanns både jämnåriga och sådana som var några år äldre. Någon pojkvän har A.R. inte hört talas om.

E.J. har i HovR:n berättat att hon i augusti 1991 uttryckt en önskan om att få följa med M.R. till England. Denna önskan kan te sig något märklig om M.R. skulle ha utsatt E.J. för de övergrepp hon berättat om. Beteendet kan emellertid enligt såväl Lennart S som Karin L förklaras med att E.J. fortfarande har känslomässiga bindningar till M.R..

HovR:n finner att E.J:s berättelse till vissa delar knappast kan förklaras på annat sätt än att E.J. varit med om sexuella upplevelser tillsammans med någon av motsatt kön. Det kan antas att en förklaring till hennes berättelse att M.R. har utsatt henne för sexuella närmanden eller övergrepp är att den är självupplevd. Även med hänsyn till Lennart S:s och Karin L:s bedömningar, vilka inte kan ersätta den bedömning som HovR:n har att göra, anser HovR:n att det inte kan sägas mer än att det kan antas att E.J. är trovärdig. Vad nu sagts innebär att det - mot M.R:s förnekande - inte kan konstateras att det är styrkt att M.R. begått de gärningar som åklagaren påstår. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Vid angivna utgång i ansvarsfrågan skall M.R. befrias från skyldigheten att utge skadestånd till E.J..

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom lämnar HovR:n åtalet och skadeståndsyrkandet utan bifall.

Nämndemannen Tängberg var skiljaktig och fastställde TR:ns dom i ansvarsfrågan.

Domskäl

Domskäl. Ansvarsdelen

I detta mål liksom i de flesta mål om sexualbrott utgörs bevisningen huvudsakligen av målsägandens uppgifter. Detta hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för fällande dom. För detta förutsätts, som HD framhållit i tidigare avgöranden (se t ex NJA 1991 s 83 och 1992 s 446), att domstolen genom den utredning som förebringats finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. - Det blir i nu föreliggande fall av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av E.J:s uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Bedömningen påverkas av den omständigheten att E.J. på grund av psykiska besvär inte har hörts personligen i målet, frånsett ett kortare förhör i TR:n och i HovR:n.

Enligt 35 kap 14 § 1 st 2 RB får en uppteckning av en berättelse, som någon lämnat inför polismyndighet, åberopas som bevis i rättegång, om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. Bestämmelsen är tillämplig när den som skall höras är på grund av sjukdom mer varaktigt förhindrad att medverka vid rättegången (jfr prop 1986/87:89 s 173). Hindret kan såsom i detta fall bestå i psykiska besvär, som kan förvärras genom de särskilda påfrestningar som rättegången medför. När en domstol inte kan få tillgång till den bästa bevisningen - förhör under huvudförhandlingen - är det, särskilt i mål om ansvar för grova brott, av värde att domstolen inte bara har tillgång till anteckningar från polisförhör. Ett bättre underlag för bedömningen kan åstadkommas genom uppspelning av ljudband eller - ännu hellre - genom återgivande av en videoupptagning av förhören. Även i den situationen är det dock ofrånkomligt att bevisvärdet av utsagan inte får samma styrka som om förhöret kunnat ske under huvudförhandlingen.

E.J. har under polisförhören, som pågått under sammanlagt mer än fyra timmar, berättat ingående om de tre händelser som omfattas av åtalet. Svaren på framställda frågor har ibland dröjt länge och har ofta inte lämnats förrän förhörsledaren upprepat frågan. Så har särskilt varit fallet när E.J. ombetts att närmare beskriva de sexuella beröringarna. Hennes beteende därvidlag framstår i första hand som ett utslag av att hon funnit det plågsamt och svårt att närmare gå in på vad som förevarit. Hon har alltså inte lämnat någon sammanhängande berättelse, men hennes svar har inte varit inbördes motstridiga. Hon har återgett replikskiften med M.R. som anknyter till förhållandena inom familjen och som delvis är mycket pregnanta. E.J. har också i sin berättelse tagit med en hel del andra detaljer. Detta gäller framför allt övergreppet i badrummet. Även om E.J. inte har kunnat närmare ange tidpunkterna för de olika händelserna har hon kunnat hänföra dem i tiden till andra omständigheter, t ex att hon gick i en viss klass, var 12 år eller hade haft ett prov i skolan. Hon har också för varje tillfälle kunnat ange var mamman, A.R., befunnit sig. Sammantaget ger E.J:s berättelse ett klart intryck av att återge något självupplevt.

Vid den rättsmedicinska besiktningen av E.J. har enligt det däröver utfärdade intyget konstaterats förändringar och läkta skador i E.J:s underliv, som kan ha åstadkommits genom mekanisk påverkan av en annan persons fingrar eller penis och som är väl förenliga med de händelseförlopp som E.J. beskrivit. Överläkaren Kari O har i HovR:n uppgivit, att skadorna enligt hennes uppfattning knappast kan ha uppkommit vid frivilligt samlag eller genom E.J:s egen handaverkan med hänsyn till den stora smärta som sådana skador orsakar.

Möjligheten att de konstaterade skadorna i E.J:s underliv förorsakats på annat sätt än genom sexuell beröring eller försök till inträngning får anses så osannolik att den kan lämnas därhän. Frågan är då vem som kan ha åstadkommit dessa skador, om de inte som E.J. påstår orsakats av M.R..

E.J. har under polisförhören förnekat att hon haft sexuellt umgänge med någon pojkvän eller med någon annan man överhuvudtaget än M.R.. Många av de detaljer som E.J:s berättelse innehåller har sådan anknytning till hennes hem att det framstår som i det närmaste uteslutet att övergreppen skulle ha ägt rum någon annanstans. Utredningen tyder inte på att det funnits någon annan man i E.J:s omgivning, som haft tillträde till lägenheten på sådant sätt att han haft möjlighet att utföra de beskrivna övergreppen.

M.R. har som tänkbar anledning för E.J. att utan grund tillvita honom allvarliga brott anfört, att E.J. enligt vad A.R. uppgivit velat att hennes pappa skulle flytta tillbaka till dem. E.J. har emellertid enligt vad som framkommit under utredningen i målet berättat om övergreppen först sedan hon fått vetskap om skilsmässan mellan mamman och M.R.. Med hänsyn härtill och till vad som i målet blivit upplyst om förhållandet mellan E.J:s föräldrar framstår hans förklaring inte som beaktansvärd. Inte heller i övrigt har det framkommit något motiv för E.J. att beljuga M.R..

Av vad överläkaren barnpsykiatern Lennart S och psykologen Karin L uppgivit under förhören i HovR:n framgår, att det har funnits brister i E.J:s miljö från tidig ålder och att hon haft behov av en fadersgestalt. Enligt dem har M.R. kommit att fylla denna roll. E.J. har känt sig bunden till honom och det är därför enligt Karin L förklarligt, att hon trots det som hon påstår ha inträffat ändå i augusti 1991 förklarade, att hon ville resa med honom till London. Härtill kommer att E.J. själv som förklaring anfört att hon fått veta att de skulle bo hos vänner till M.R.. Uttalandet ger vid handen att E.J. räknade med att hon då inte löpte någon risk att bli utsatt för något övergrepp. Under sådana förhållanden kan inte E.J:s önskan att resa till London tilläggas någon särskild betydelse vid bevisprövningen.

E.J. intogs d 30 aug 1991 på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus i Stockholm på grund av akuta psykiska besvär. Enligt ett intyg från avdelningsläkaren K.B., daterat d 25 jan 1993, var E.J. i början av vistelsen på kliniken deprimerad och sade sig vara otrygg i hemmet. Så småningom gjorde hon ett förvirrat intryck samtidigt som hon blev alltmer kontaktsökande. Hon klagade på att hon blivit lurad av omgivningen sedan hon var liten. I början av oktober 1991 kom hon med de första uppgifterna om övergreppen genom att för personal och för sin mamma berätta att "R har hållit på med mig", varvid hon gjorde gester nedåt kroppen. Efter det att polisanmälan gjorts några dagar senare verkade E.J. klarare och redigare och gjorde enligt intyget inte längre något förvirrat intryck.

Det nu i korthet beskrivna händelseförloppet är i och för sig väl förenligt med antagandet att E.J. faktiskt utsatts för de påstådda övergreppen. Lennart S och Karin L har också båda funnit, att dessa övergrepp utgör en rimlig förklaring till hennes nuvarande psykiska problem. K.B. har i sitt intyg uttalat att det inte finns någonting som ger anledning att ifrågasätta trovärdigheten i E.J:s uppgifter om övergreppen.

Man kan emellertid - som M.R. har gjort - ställa sig frågan om E.J:s uppgifter om övergreppen kan ha bottnat i en bristande verklighetsuppfattning som i så fall skulle ha sin grund i psykisk sjukdom. Den frågeställningen har behandlats av Lennart S under förhöret i HovR:n. S uttalade då bl a att det inte fanns någonting som tydde på att E.J. led av sexuella vanföreställningar eller av en så allvarlig psykisk sjukdom att hon inte kunde skilja mellan verklighet och fantasi. - Vad som förekommit i målet ger inte HD någon anledning att ifrågasätta S:s uppfattning.

Sammanfattningsvis finner HD att det inte har framkommit någonting i målet som skulle kunna tyda på att E.J. medvetet eller omedvetet lämnat felaktiga uppgifter om de sexuella övergreppen. Polisförhören med henne leddes på ett korrekt sätt och ledande frågor undveks genomgående. Den berättelse E.J. lämnade vid förhören ger som förut framhållits klart intryck av att återge något självupplevt. HD finner därför att E.J:s berättelse skall läggas till grund för en fällande dom. Eftersom hennes uppgifter i allt väsentligt har lämnats vid polisförhör och inte inför domstol är tilltrosreglerna i 55 kap 14 § RB inte tillämpliga.

M.R. har varit gift med E.J:s mamma och har bott tillsammans med henne och E.J. under olika perioder. Även om M.R. enligt egen uppgift inte tagit direkt del i E.J:s vård och uppfostran har han ändå i förhållande till henne intagit en sådan ställning att hon får anses ha stått under hans fostran. Vad som ligger M.R. till last skall därför bedömas som sexuellt utnyttjande av underårig. På de skäl som TR:n anfört är brotten att anse som grova.

M.R. har bott i Sverige sedan år 1984. Han har här en bror och en son, som nu är fyra år. Enligt egen uppgift betalar han underhållsbidrag till sonen men har aldrig träffat honom. M.R:s anknytning till Sverige kan i övrigt inte anses särskilt stark. Han är ensamstående och har i Bangladesh sin mor och fyra systrar. De brott som M.R. har övertygats om i detta mål har innefattat svåra integritetskränkningar mot ett barn (jfr Wikrén-Sandesjö, Utlänningslagen 4 uppl s 175 f). Med hänsyn till brottens art och till omständigheterna i övrigt får synnerliga skäl anses föreligga för att M.R. trots den långa tid han vistats här skall utvisas med förbud att återvända hit. Det men som förorsakas honom genom utvisningen skall beaktas vid straffmätningen. Straffet bör bestämmas så som TR:n gjort.

Skadeståndsdelen

E.J. har efter M.R:s övergrepp haft betydande psykiska besvär för vilka hon vårdats på psykiatrisk klinik under tiden d 30 aug 1991-d 20 maj 1992 och sedan aug 1992. Enligt det tidigare nämnda intyget av K.B. kvarstår en lång tids terapeutisk behandling. M.R. bör förpliktas utge ersättning till E.J. för sveda och värk med anledning av dessa psykiska besvär. Denna ersättning kan - med utgångspunkt i den av Trafikskadenämnden senast fastställda tabellen beträffande ersättning för sveda och värk - uppskattas till 60 000 kr.

Till följd av de psykiska besvären har tiden för E.J:s skolgång förlängts. M.R. bör ersätta de merkostnader som föranleds därav. Anledning saknas att uppskatta dessa kostnader till lägre belopp än E.J. har yrkat, 16 000 kr.

Genom M.R:s övergrepp har E.J. tillfogats en allvarlig kränkning av sin personliga integritet. Ersättningen för det lidande som kränkningen har medfört bör bestämmas till 70 000 kr (jfr SOU 1992:84 s 144).

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsdelen fastställer HD TR:ns dom i fråga om brottsbenämning, fängelsestraff och utvisning.

Straffet skall till en tid av 133 dagar anses verkställt i anstalt.

Med ändring av HovR:ns dom också i skadeståndsdelen förpliktar HD M.R. att utge skadestånd till E.J. med 146 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 21 nov 1991 till dess betalning sker.