NJA 1996 s. 687
Ersättning för sveda och värk samt kränkning vid människorov och grov våldtäkt avseende nioårig flicka.
Bodens TR
Allmän åklagare yrkade vid Bodens TR ansvar å T.R. född 1964, för människorov och grov våldtäkt i två fall enligt följande.
T.R. har på natten d 11 juni 1992 bemäktigat sig och bortfört nioåriga M.S. från hemmet på Spelvägen 29 i Boden med uppsåt att tvinga henne till sexuellt umgänge. – T.R. har samma natt i jaktstuga vid Rörmyran genom våld tvingat M.S. till samlag. Våldet har bestått i att T.R. bakbundit M.S:s armar samt fysisk kraftanvändning. Brottet är grovt med hänsyn till att det skett efter bortrövande samt med hänsyn till att T.R. måste anses ha visat särskild råhet.
T.R. har på natten d 19 aug 1993 bemäktigat sig och bortfört nioåriga M.N. från hemmet på Prostvägen 5 i Boden med uppsåt att tvinga henne till sexuellt umgänge. – T.R. har därefter samma natt i jaktstuga vid Rörmyran genom våld tvingat M.N. till med samlag jämförligt umgänge genom att föra fingrar och stearinljus i hennes slida och analöppning. Våldet har bestått i att T.R. dels bakbundit M.N:s armar samt dels bundit fast hennes armar och ben i sängstege. Brottet är grovt med hänsyn till att det skett efter bortrövande och med hänsyn till M.N:s ålder.
M.S. och M.N. yrkade att TR:n skulle förplikta T.R. att till envar av dem utge skadestånd med 350 000 kr, varav 100 000 kr för sveda och värk innefattande kroppsligt och själsligt lidande och 250 000 kr för kränkning, jämte ränta.
T.R. erkände gärningarna. Han medgav att utge skadestånd med 180 000 kr till vardera målsäganden, varav 30 000 kr för sveda och värk och 150 000 kr för kränkning.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Brännström) meddelade dom d 22 nov 1993. TR:n fann åtalet under åtalspunkten 1 styrkt.
Beträffande åtalspunkten 2 anförde TR:n i domskälen: T.R. har bl a uppgivit: På kvällen d 18 aug 1993 såg han på en videofilm men efter en stund avbröt han detta och åkte ut med sin bil för att eventuellt stjäla en cykel, som han sett. Han var ofta ute och åkte med sin bil på nätterna när han kände sig orolig och deprimerad. Där han tänkt stjäla en cykel var människorna fortfarande vakna. Han fortsatte då och kom till familjen N:s hus och stannade vid vägkanten. Han såg på garagedörren att den inte var riktigt stängd och beslöt sig för att gå in. Han gick runt i huset och hamnade i Malins rum. Han hade masken, en avkapad strumpbyxa denna gång, på sig för att undvika att bli igenkänd; han hade för avsikt att stjäla. Han såg en person i en våningssäng som rörde sig, blev panikslagen, gick upp på ett bord och tog tag i personen och föste denna framför sig ut. Han upptäckte när han kom ut att det var en flicka och kom då på tanken att röva bort henne. Han lade henne i baksätet och körde till jaktstugan. Han knöt händerna på henne först vid parkeringen och minns inte att han stoppade något i hennes mun. Han höll henne i armen när de gick till stugan. Han tog med sig stearinljus från bilen. Då flickan sade att hon frös, gjorde han upp eld i kaminen.
--- (Dessa rader är belagda med sekretess, se domslutet.) --- När flickan sade att hon blödde och han konstaterade detta, blev han plötsligt rädd; han tål inte att se blod. Det är möjligt att han eljest försökt få till stånd ett samlag. Han tog lös flickan, släckte i stugan och återvände till bilen. Flickan hade inga kläder på sig. Han bar med sig pyjamasen och lade den över flickans huvud under färden och tejpade munnen. Han släppte flickan utan kläder ett stycke från hennes hem och åkte själv hem. De saker som använts lämnade han i en container. Han kan inte förklara sitt handlingssätt.
På åklagarens begäran har uppspelning skett av videogram, innehållande förhör under förundersökningen med M.N. Vidare har åklagaren åberopat rättsintyg d 23 aug 1993.
TR:n gör följande bedömning.
T.R:s erkännande får stöd av T.R:s egna uppgifter och av målsägandens berättelse liksom av rättsintyget över målsägandens skador. Den åtalade gärningen är härigenom styrkt. TR:n fäster inte tilltro till T.R:s uppgift att inbrottet ursprungligen avsett en stöld utan anser att det kan hållas för visst att avsikten med inträngandet i villan varit att bemäktiga sig ett barn. Brotten bör bedömas som åklagaren angivit.
I fråga om påföljden fann TR:n att T.R. skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Skadeståndsfrågan.
TR:n anförde i domskälen såvitt gällde M.N:s yrkande följande: M.N. har till utveckling av sin talan anfört: Det råa övergreppet har för henne inneburit ett svårt lidande. Av rättsintyget d 23 aug 1993 framgår att hon har fått fysiska skador genom övergreppet och såret har sytts med tre stygn. Ett normalt läkningsförlopp är ungefär en månad för den här typen av skada. I två veckors tid efter övergreppet hade hon mycket besvärligt när hon gick på toaletten. På grund av sveda använde hon en bedövningssalva. Skadan har kliat och irriterat och hon har därför inte kunnat sova på natten. Hon har haft ont när hon cyklat och hon har inte kunnat rida. - Hon har mått psykiskt mycket dåligt efter övergreppet. Hon känner stor ängslan för att vara ensam och är över huvud taget aldrig ensam. Hennes föräldrar ser till att hon har sällskap till och från skolan. Sedan övergreppet sover hon dåligt på nätterna och hon drömmer ofta mardrömmar. Hon har ångest inför att somna och har ont i magen och svettas. Hon vill inte längre sova i sitt eget rum utan sover tillsammans med sin bror i hans rum. På grund av sin oro kommer hon ofta in till föräldrarna i sovrummet och sover då och då inne hos dem. Hon har blivit rädd för olika ljud och känner stor rädsla för att gå omkring i huset på kvällarna och gråter ofta på natten. Hon vill inte längre leka i sitt eget rum och kan inte tänka sig att gå in där för att t ex hämta sina kläder om inte någon är i närheten. Hennes föräldrar upplever att hon blivit förändrad. Hon har svårt för att företa sig saker och är också mycket rädd för repressalier från T.R. Hon har haft kontakt med psykologen L.J. på barnkliniken i Boden. - Det övergrepp hon utsatts för vittnar om en betydande hänsynslöshet och total likgiltighet för hennes liv och har för henne inneburit ett svårt lidande. Med all sannolikhet kommer hon att få bestående psykiska skador eller besvär på grund av övergreppet. Övergreppet kan också innebära ett livslångt personligt lidande. Den integritetskränkning hon utsatts för hör till de allvarligaste tänkbara, varför ersättningen bör bestämmas till yrkat belopp. Hon förbehåller sig rätten att senare yrka skadestånd för lyte och men.
Målsägandens fader har uppgivit: Dottern är det äldsta barnet och har alltid varit lugn och trygg och haft god kontakt med kamrater. Hon har haft det egna rummet som sitt favoritställe. Det har gått bra för henne i skolan. - Han väcktes under natten när brottet skett genom att barnen kom in i sovrummet och verkade skräckslagna. Hustrun märkte att dottern, som hade panik i ögonen och berättade bl a att hon blivit bortförd, blödde och var alldeles iskall. De hade svårt för att tro henne. De undersökte flickan närmare och insåg då att hennes uppgifter var riktiga och tillkallade polis. Senare åkte de till sjukhuset med flickan, där hon undersöktes. Alla fysiska skador bl a ett ganska stort antal blåmärken, fotograferades. Sannolikt får flickan inga bestående fysiska skador. - Vad gäller psykiska effekter av det inträffade märks t ex att hon inte har samma initiativförmåga som förut; hon vill vara med föräldrarna, vill inte gå till sitt rum, vill inte gå till garaget, hon sover dåligt och mestadels hos föräldrarna. Hon har tappat tilliten till vuxna och får lätt obehagliga associationer. Ingen av barnen vågar bo i det rum där flickan tidigare bodde. Det är risk för att dottern på något sätt kan bli psykiskt invalidiserad av det skedda och familjen räknar med att någon form av terapi kommer igång efter årsskiftet.
Målsäganden har åberopat, utöver rättsintyg, fotografier och diabilder över skador och denna bevisning har förebringats inför TR:n, samt intyg d 8 nov 1993 av legitimerade psykologen L.J. Centrallasarettet, Boden.
TR:n gör följande bedömning.
Det är fråga om mycket grova brott mot en flicka som vid brottet ännu inte fyllt tio år. Hon har gripits av en för henne okänd man när hon sovit i sitt hem, har bundits och förts till en okänd plats. Där har hennes pyjamas söndrats med en kniv och hon har bundits fast. Det är uppenbart att hon känt rädsla såväl för sitt liv som för att inte kunna återvända hem. Övergreppen har inneburit traumatiska upplevelser som starkt påverkat hennes förhållanden. - Med hänsyn till att det är fråga om både människorov och grov våldtäkt bör ersättningen sättas mycket högt och TR:n anser att ersättningen för sveda och värk kan anges till 50 000 och för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen, s k kränkning, till 150 000 kr. Den sammanlagda ersättningen bör alltså bestämmas till 200 000 kr.
TR:n gjorde när det gällde skadestånd till M.S. samma bedömande beträffande skadeståndets belopp som i fråga om M.N.
Domslut
Domslut. TR:n dömde T.R. enligt 4 kap 1 § 1 st och 6 kap 1 § 3 st BrB för människorov och grov våldtäkt och bestämde påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
T.R. ålades att utge skadestånd till envar av M.S. och M.N. med 200 000 kr jämte ränta.
TR:n förordnade med stöd av 9 kap 16 § sekretesslagen att sekretess skulle gälla för visst bildmaterial och för vissa avsnitt i domen.
HovR:n för Övre Norrland
M.S. och M.N. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade helt bifall till den vid TR:n förda talan om skadestånd.
T.R. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Andersson, hovrättsrådet Carlbaum, referent, och adj led rådmannen Anders Nilsson) anförde i dom d 6 maj 1994: Domskäl. Utredningen i HovR:n har bestått av vissa delar av videoinspelade förhör med M.S. och M.N. samt förhör med flickornas respektive förälder C.S. och J.N. Därutöver har samma skriftliga bevisning och fotografier som åberopats i TR:n förebragts i HovR:n. Dessutom har M.N. åberopat ytterligare ett intyg av leg psykologen L.J.
C.S. och J.N. har lämnat samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom med nedan angivna tillägg.
J.N: M. befinner sig fortfarande i ett akut skede när det gäller följderna av den brottslighet hon utsatts för. Hon är periodvis lättretlig, lättstött och orkar inte visa intresse för sina småsyskon. Hon har det "tungt" med skolarbetet, och hennes tålamod är inte som förr. Malin upplever det som jobbigt att vara rädd och har till och med sagt att hon vill dö. – M. kan drabbas av panisk ångest, t ex när hon ser någon i familjen skära ost eller blir ombedd att göra något i ett mörkt rum. – M. och hennes föräldrar går i terapi tre-fyra gånger per månad. Det är i dagsläget inte klart hur länge terapin skall fortgå. - Det har varit en stor omställning för familjen. De andra barnen i familjen har fått stå tillbaka, och det är svårt att få allting att fungera. - De fysiska besvär som M. drabbades av bestod i att det under någon vecka gjorde mycket ont när hon gick på toaletten, att hon därefter under någon tid hade klåda i underlivet, särskilt när hon skulle sova, samt att vissa skador på kroppen smärtade.
Av det nya intyg från L.J. som är utfärdat d 7 febr 1994 framgår bl a följande. Hon har alltsedan övergreppen skedde haft kontakt med M.N. och hennes föräldrar, till en början i form av hembesök och telefonsamtal samt från januari 1994 genom individuella samtal med M. M:s belastningssymtom har ytterligare accentuerats. Hon har uttalat självmordsönskan för att komma ifrån den rädsla och ångest som stundtals känns olidlig för henne. Detta är ett väldigt kraftigt symtom för en 10-åring. Trots beroendet av föräldrarna visar hon en ökad aggressivitet mot dem. M:s beteende är inget onormalt i sig efter det som har inträffat. Det visar bara hur kraftigt traumatiserande det är för ett barn att uppleva det M. upplevt.
HovR:n gör följande bedömning.
M.S. och M.N. har, såsom TR:n funnit, blivit utsatta för mycket grova brott av en för dem helt okänd man. Utredningen visar att övergreppen har inneburit traumatiska upplevelser, som starkt påverkat flickornas förhållanden. HovR:n delar därför TR:ns uppfattning att den ersättning som skall tillerkännas dem bör sättas högt. Eftersom något liknande fall inte - såvitt HovR:n känner till - förekommit, är det ofrånkomligt att en jämförelse måste göras med de ersättningsnivåer som tillämpas i den tämligen omfattande praxis som finns beträffande andra typer av sexuella övergrepp mot barn. Vad gäller storleken av ersättningen enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för s k kränkning ger en sådan jämförelse vid handen att av TR:n utdömda belopp ej synes avvika från de ersättningsnivåer som för närvarande tillämpas. HovR:n, som anser att ersättningen för kränkning bör bestämmas till samma belopp för M.S. och M.N. finner därför ej skäl att frångå den bedömning som TR:n gjort. M.S. och M.N. skall sålunda i ersättning för s k kränkning erhålla 150 000 kr vardera.
Ersättning för sveda och värk utgår för den akuta sjukdomstiden. Utredningen i målet ger vid handen att tiden i dessa fall bör uppgå till ett par år. Beträffande ersättningens storlek har det inte framkommit något som utgör skäl att frångå den bedömning som TR:n gjort. M.S. och M.N. skall därför tillerkännas ersättning för sveda och värk med 50 000 kr vardera.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i skadeståndsdelen. HovR:n fastställer TR:ns förordnande om sekretess.
HD
M.N. (ombud advokaten P.S.) överklagade och yrkade att HD skulle förplikta T.R. att till henne utge skadestånd med 350 000 kr, varav 100 000 kr för sveda och värk och 250 000 kr för kränkning, jämte ränta.
T.R. (ombud advokaten B.F.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Lars K Beckman, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Danelius och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Utredningen i HD har varit i allt väsentligt densamma som i HovR:n. M.N:s far, överläkaren J.N. har, utöver vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar, uppgivit bl a följande: M. har inte några kvarvarande fysiska skador efter brotten d 19 aug 1993. M. påbörjade i nära anslutning till dessa en behandling hos leg psykologen L.J. Behandlingen, som hade formen av samtalsterapi en eller två gånger i veckan, avbröts i augusti 1995 på begäran av M. själv. Hon fick därvid ett löfte om att behandlingen skall återupptas om hon skulle visa sig behöva det. M. går nu i sjunde klass och verkar ha kommit tillbaka till den prestationsnivå som hon hade omedelbart före brotten. Enligt J.N. har den akuta vårdtiden varat i tre år och det är först nu som hennes tillstånd blivit mera normalt. Det går i dag inte att säga vilka bestående psykiska skador som M. har fått. Det är emellertid sannolikt att hon såsom L.J. anfört måste få ytterligare hjälp i speciellt känsliga livsskeden.
Utredningen ger vid handen att ersättningen till M.N. för sveda och värk bör utgå för en tid av tre år. Beträffande ersättningens storlek finns det inte skäl att gå ifrån den bedömning domstolarna gjort. Ersättningen skall alltså bestämmas till 50 000 kr.
M.N. har kort tid innan hon fyllde tio år rövats bort av en för henne okänd, maskerad man när hon låg och sov i sin säng i sitt hem. Hon har bakbundits, försetts med munkavle och förts i bil till en jaktstuga i skogen. Där har mannen ersatt munkavlen med 6-7 lager tejp runt huvudet och över munnen, med en kniv skurit sönder hennes pyjamas, bundit fast henne till händer och fötter vid en stege och våldtagit henne grovt genom att föra in fingrar och stearinljus i hennes slida och analöppning så att hon erhållit skador i underlivet som har krävt sutur. M. har känt dödsångest under tiden för gärningarna och brotten har givit henne stora psykiska problem. Det är tydligt att hon har utsatts för en utomordentligt allvarlig kränkning som motiverar ett högt skadestånd. Ersättningen bör sättas högre än vad domstolarna bestämt. HD finner att 200 000 kr utgör ett skäligt belopp.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD T.R. att till M.N. utge skadestånd med 250 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 19 aug 1993 till dess betalning sker. Vad HovR:n förordnat om sekretess skall bestå.
HD:s dom meddelades d 18 nov 1996 (mål nr T 2742/94).