NJA 1997 s. 606

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å H.P, född 1966, och B.P för olovlig tillverkning av sprit enligt följande gärningsbeskrivning: B.P och H.P har tillsammans och i samråd i förhyrda lokaler i Fotskäl, Björketorp, under augusti månad 1994 olovligen tillverkat ca 1 725 liter sprit, (1650 liter mäsk med en viktprocent överstigande 1,8 jämte ca 75 liter färdig sprit). Gärningen är att bedöma som grov enär den skett i större omfattning och tillverkningen skett i försäljningssyfte. - 27 § 2 st lagen (1977:292)om tillverkning av drycker, m m åberopades.

Åklagaren yrkade vidare förpliktande för H.P och B.P att solidariskt utge straffskatt för 1 725 liter olovligen tillverkad sprit med 129 375 kr samt förverkande av viss egendom som tagits i beslag.

B.P åtalades även för viss annan brottslighet.

H.P överklagade i HovR:n för Västra Sverige. Han yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom eller i andra hand sätta ned fängelsestraffet. Han yrkade vidare att HovR:n skulle sätta ned den straffskatt som ålagts honom att utge och hävdade därvid att den spritmängd som kunnat utvinnas ur den påträffade mäsken torde uppgå till ca 165 liter.

Åklagaren medgav att straffskatten sattes ned till 0 kr men bestred ändring i övrigt.

HovR:n (hovrättsråden Morard, referent, och Dahlgren samt nämndemännen Lindblom och Richardsson) anförde i dom d 23 okt 1995 i domskälen, sedan HovR:n funnit att påföljden skulle bestämmas till fängelse under tid som TR:n angett, följande i fråga om straffskatten: Åklagaren har medgivit att H.P inte ådöms någon straffskatt och därvid hänvisat till vad riksåklagaren anfört i en informationsskrift för åklagarväsendet. I denna skrift (Åtal och tillsyn nr 2:95) uttalar riksåklagaren, utan någon närmare motivering, att införandet av den nya alkohollagen innebär att straffskatt inte skall dömas ut för gärningar som begåtts före d 1 jan 1995 men som lagförs därefter.

Åklagarens ställningstagande befriar inte rätten från skyldighet att pröva frågan om straffskatt skall utdömas eller ej. Vid denna prövning gör HovR:n följande bedömning.

Vid den tid då den i målet ifrågavarande gärningen begicks gällde lagen (1977:292) om tillverkning av drycker m m. Enligt 37 § denna lag skulle den som olovligen hade tillverkat sprit dömas att betala straffskatt beräknad på visst sätt med utgångspunkt från mängden tillverkad sprit. Den 1 jan 1995 trädde alkohollagen (1994:1738) i kraft. I den lagen finns inga bestämmelser om straffskatt. Enligt en bestämmelse i den samma dag ikraftträdda lagen (1994:1564) om alkoholskatt föreskrivs i stället en förpliktelse för den som gör sig skyldig till olovlig sprittillverkning att betala punktskatt (8 § 7 p). Skattskyldigheten inträder enligt 19 § 2 st vid tillverkningen. För de fall då skattskyldigheten inträtt före d 1 jan 1995 skall, enligt övergångsbestämmelserna till alkoholskattelagen, den eljest upphävda lagen (1977:306) om dryckesskatt tillämpas. Sistnämnda lag innehåller inte några regler om skattskyldighet för den som olovligen tillverkar sprit.

De som olovligen tillverkat sprit före d 1 jan 1995 kan således inte förpliktigas att betala vare sig punktskatt eller dryckesskatt. Om inte heller straffskatt skulle kunna utdömas, skulle följden bli att de som tillverkat sprit olovligen före d 1 jan 1995 men slutligt lagförts först efter denna dag kommer att - till skillnad från alla andra som döms för olovlig sprittillverkning - helt undgå skattskyldighet för gärningen. Det är svårt att se något förnuftigt skäl att på sådant sätt gynna just denna grupp.

Frågan om straffskatt skall utdömas eller ej bör emellertid också prövas mot bakgrund av bestämmelsen i 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Lagrummet är inte direkt tillämpligt i detta fall men det ger uttryck åt en princip som är gällande även i specialstraffrätten. Enligt bestämmelsen skall straff bestämmas efter den strafflag som gällde när gärningen begicks. Om en annan lag gäller när- dom meddelas, skall den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Så skall dock ej ske när det är fråga om gärning som varit straffbelagd under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Straffskatt utgör inte något egentligt straff och den nyss angivna principen är inte direkt tillämplig på frågan om skatten skall dömas ut efter det att bestämmelsen härom har upphört att gälla. Med hänsyn till skattens karaktär av en direkt rättsföljd av brottet är det dock enligt HovR:ns mening bäst förenligt med grunderna för gällande rättsordning att analogt tillämpa den princip som kommit till uttryck i sistnämnda lagrum vid bedömningen av frågan om utdömande av straffskatt. Vid denna tillämpning bör man enligt HovR:ns mening jämföra den vid gärningens begående gällande bestämmelsen om straffskatt med de nu gällande reglerna om punktskatt. Det rör sig nämligen i båda fallen om en betalningsskyldighet, vilken som en direkt följd av den brottsliga gärningen åläggs den som olovligen tillverkat sprit, och det förhållandet att punktskatten tas ut i annan ordning bör inte tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang. En jämförelse i enlighet med vad som nyss sagts ger vid handen att punktskattebeloppet skulle bli högre än straffskattebeloppet. På grund härav och då det inte finns anledning frångå TR:ns beräkning av straffskatten bör det överklagade domslutet fastställas även i fråga om straffskatt.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättslagmannen Loven var skiljaktig i fråga om skyldigheten för H.P att utge straffskatt och anförde: I likhet med majoriteten finner jag att åklagarens medgivande av att skyldigheten för H.P att betala straffskatt nedsätts till 0 kr inte befriar rätten från att pröva frågan om straffskatt skall utdömas. Jag delar också majoritetens uppfattning att denna fråga bör prövas mot bakgrund av bestämmelsen i 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken samt att det är bäst förenligt med grunderna för gällande rättsordning att analogt tillämpa den princip som kommit till uttryck i detta lagrum vid bedömningen av frågan om utdömande av straffskatt. Skyldigheten att utge straffskatt kan inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden. En jämförelse skall därför göras mellan vad som skulle drabba H.P såvitt avser sådan eller motsvarande betalningsförpliktelse enligt de bestämmelser som gällde vid tiden för gärningens begående med vad som gäller vid tiden för domens meddelande.

Alkohollagen (1994:1738), som trädde i kraft d 1 jan 1995, innehåller inga bestämmelser om straffskatt eller annan avgift vid olovlig sprittillverkning. Däremot föreskrivs i den samma dag ikraftträdda lagen (1994:1564) om alkoholskatt att den som olovligen tillverkar sprit skall betala punktskatt, men denna skyldighet gäller inte för tillverkning före ikraftträdandet En tillämpning av 5 § lagen om införande av brottsbalken leder alltså till att de vid tiden för domens meddelande gällande bestämmelserna ger det för H.P förmånligaste resultatet.

Denna bedömning leder till att H.P helt skulle undgå skattskyldighet för den sprit han olovligen tillverkat, vilket kan framstå som mindre rimligt.

Noteras kan dock att det i alkohollagens förarbeten har uttalats (prop 1994/95:89 s 114) att det sanktionssystem som i övrigt finns kan bedömas som tillräckligt även om bestämmelsen om straffskatt avskaffas. Mot bakgrund härav ser jag inget hinder mot en sådan tillämpning.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda att H.P:s yrkande om nedsättning av straffskatten skall - så som åklagaren har medgivit - bifallas på så sätt att han helt befrias från betalningsskyldighet.

H.P (offentlig försvarare advokaten T.W) överklagade och yrkade befrielse från skyldighet att betala straffskatt. Riksåklagaren medgav yrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gauffin Pehrson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. H.P har enligt lagakraftägande dom fällts till ansvar för olovlig tillverkning av sprit i augusti 1994. Frågan är nu om skyldighet för honom att utge straffskatt.

Enligt 37 § lagen (1977:292) om tillverkning av drycker m m, som gällde vid tiden för gärningen, skulle den som olovligen tillverkat sprit dömas att betala straffskatt med visst belopp beräknat på mängden tillverkad sprit. Lagen upphörde att gälla vid utgången av 1994. Den 1 jan 1995 trädde alkohollagen (1994:1738) i kraft. Denna lag innehåller bestämmelser om straff och förverkande men saknar bestämmelser om straffskatt. Övergångsbestämmelser därom saknas. Lagen (1994:1564) om alkoholskatt, som även den trädde i kraft d 1 jan 1995, innehåller bestämmelser om skattskyldighet vid bl a tillverkning av etylalkohol. Skyldighet att betala skatt enligt lagen inträder enligt 19 § 2 st jämfört med 8 § 7 vid tillverkningen, oavsett om denna sker lagligen eller inte. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen skall den eljest upphävda lagen (1977:306) om dryckesskatt tillämpas för det fall skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet av lagen om alkoholskatt. Lagen om dryckesskatt innehåller inte några bestämmelser om skattskyldighet för den som olovligen tillverkar sprit.

På grund av det anförda skulle den åtalade gärningen, om den hade begåtts efter utgången av år 1994, inte ha föranlett att H.P dömts att betala straffskatt.

Enligt 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gäller som huvudregel att en ny lag som leder till straffrihet eller mildare straff skall tillämpas också på gärningar som begåtts före lagens ikraftträdande. Undantag görs dock för det fallet att en gärning under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. De principer som har kommit till uttryck i lagrummet får anses tillämpliga i det aktuella fallet.

Någon skyldighet att betala straffskatt finns inte efter d l jan 1995. Av uttalanden i förarbetena till den nya lagstiftningen om indirekta skatter på bl a alkoholområdet framgår att sanktionssystemet i övrigt ansetts tillräckligt. (Se SOU 1994:74 s 135 och 137 samt prop 1994/95:89 s 114.) Den vid tiden för den åtalade gärningen gällande skyldigheten att betala straffskatt kan inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden. På grund härav kan - då några övergångsbestämmelser av motsatt innebörd inte meddelats till ändringarna i lagstiftningen om indirekta skatter på alkoholområdet - H.P inte dömas att betala straffskatt. Vad HovR:n förordnat om straffskatt skall därför upphävas.

HD (JustR:n Magnusson, Lars Å Beckman, referent, Svensson, Thorsson och Regner) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 15 sept 1997 (mål nr B 5077/95).