NJA 1996 s. 613

Allmän åklagare yrkade vid Arvika TR ansvar å norske medborgaren R.B. för försök till varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: R.B. har d 24 sept 1993 vid Hån i Atjängs kommun uppsåtligen försökt att trots införselförbud föra in en hund till riket, utan att tala om det för tullen.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av hundens värde, 5 000 kr. R.B. erkände gärningen och medgav det särskilda yrkandet.

Målet avgjordes utan hinder av att R.B. uteblivit från huvudförhandlingen.

TR:n (ordf tingsfiskalen Hallstedt) dömde i dom d 23 nov 1993 R.B. enligt 1 § 1 st och 8 §varusmugglingslagen (1960:418) samt 23 kap 1 § BrB jämfört med 4 § 1 st 1 och 19 § 1 st veterinära införselkungörelsen (1958:551) för försök till varusmuggling att utge 30 dagsböter å 100 kr.

R.B. förpliktades att såsom förverkat värde av hunden utge 5 000 kr.

R.B. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkade han att dagsböterna skulle sänkas såväl till antalet som till beloppet. Han yrkade vidare att HovR:n under alla förhållanden skulle upphäva värdeförverkandet.

Åklagaren medgav ändringsyrkandena under hänvisning till den från d 1 maj 1994 gällande lydelsen av Statens jordbruksverks föreskrifter i fråga om införsel av hund från Norge, jämförda med 5 § 2 st BrB:s promulgationslag.

HovR:n (hovrättsrådet Kragh Munck, referent, och hovrättsassessorn Mindhammar) anförde i dom d 20 juni 1995: Domskäl. När gärningen begicks gällde, enligt 4 § 1 st veterinära införselkungörelsen (1958:551) jämförd med Statens jordbruksverks föreskrifter, att hundar fick införas från Norge till Sverige endast om särskilda föreskrifter följdes. Enligt Statens jordbruksverks föreskrift SJVFS 1994:53, vilken trädde i kraft d 1 maj 1994, ändrades emellertid föreskrifterna innebärande att hundar från den dagen fritt får införas från Norge om de inte under de senaste tolv månaderna har införts dit från vissa närmare angivna andra europeiska länder än Sverige. Om sistnämnda regler hade gällt redan d 24 sept 1993 hade alltså R.B. inte riskerat vare sig straff eller förverkande.

I 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken föreskrivs att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff, skall emellertid den lagen tillämpas. Härifrån görs undantag i fråga om gärning som under viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. I förarbetena till lagstiftningen anförde straffrättskommitten att undantagsbestämmelsen ger uttryck för en allmän grundsats och att den i viss utsträckning torde kunna tillämpas analogiskt. Huvudregeln, nämligen att ny, mildare lagstiftning skall tillämpas även beträffande före lagändringen begångna gärningar, har avseende på fall där lagstiftaren ändrat mening angående gärningarnas straffvärdhet. I sådana fall skall den nya uppfattningen slå igenom i rättsskipningen så snart det kan ske. Att en kriminalisering upphäves kan emellertid bero på att kriminaliseringen inte längre anses erforderlig utan att lagstiftaren för den skull ändrat mening om straffvärdheten av gärningar som begåtts före lagändringen. Så är fallet med kristidsförfattningar. När krisen upphört, behövs de inte längre, men därav följer inte att inte de överträdelser som skett dessförinnan bör beivras. Vad nu sagts kan gälla även ransonerings- och prisregleringsbestämmelser som inte är föranledda av någon egentlig kris, liksom skatte- och tullbestämmelser i allmänhet. Ofta är s k blankettstraffbud, dvs straffstadganden vilkas gärningsinnehåll anges genom hänvisning till andra författningar, sådana, att straffvarheten kvarstår även om den bestämmelse till vilken straffbudet hänvisar skulle upphävas.

Syftet med förbudet att införa bl a levande djur till landet utan särskilt tillstånd är enligt 1 § veterinära införselkungörelsen (1958:551) - såvitt här är av intresse - "att förebygga att djursjukdomar som är smittsamma eller kan nedärvas, kommer in i landet och får ytterligare spridning här". Enligt vad HovR:n inhämtat från Statens jordbruksverk beror ändringen d 1 maj 1994 av verkets föreskrifter såvitt gäller införsel av hundar från Norge till Sverige på att Sveriges och Norges importbestämmelser då harmoniserades vad gäller införsel av djur på så sätt att ländernas importrestriktioner gentemot övriga länder överensstämde. Ändringen synes således bero på att tidigare restriktioner för införsel av hundar från Norge till Sverige därför inte längre behövdes och inte på en ändrad syn beträffande straffvärdet av att mot införselförbud föra in en hund till Sverige. Straffbarheten för överträdelse av tidigare gällande restriktioner får därför anses kvarstå.

R.B. har i HovR:n bestritt ansvar för gärningen och i huvudsak anfört följande. När han vid tidigare tillfällen fört in hunden i Sverige har han alltid medfört nödvändiga handlingar. Före det nu aktuella tillfället hade han emellertid vid flera tillfällen läst i norska tidningar att reglerna för införsel av hundar till Sverige mjukats upp som en följd av EES-förhandlingarna. Han handlade därför i tron att det var tillåtet att föra in hunden i Sverige, utan att medföra ett särskilt veterinärintyg. Han kan emellertid inte hänvisa till någon speciell tidningsartikel. Han åkte in i Sverige för att handla och skulle endast vistas i landet under 30-40 minuter. Hunden skulle hela tiden förvaras i bilen.

Den omständigheten att R.B. på grund av innehållet i vissa tidningsartiklar kan ha svävat i villfarelse angående behovet av veterinärintyg kan inte anses ursäkta hans misstag härvidlag. Han kan därför inte undgå ansvar för försök till varusmuggling.

Brottets straffvärde och vad som upplysts om R.B:s ekonomiska förhållanden föranleder inte HovR:n att ändra den av TR:n utdömda påföljden.

I förverkandedelen får det genom R.B:s uppgifter och utredningen i övrigt anses klarlagt att hunden saknar marknadsvärde. Något vårdeförverkande kan därför inte komma i fråga.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Danelius, referent, och Thmsson) beslöt följande dom: Domskäl. De föreskrifter som gällde för införsel av hundar från Norge ändrades med verkan från och med d 1 maj 1994. Sådan införsel, som dittills varit underkastad restriktioner, blev nu i stor utsträckning fri. Frågan i detta mål är om den straffrihet som blev en följd av dessa ändringar skall gälla också gärningar som begåtts före d 1 maj 1994. Enligt 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gäller som huvudregel att en ny lag som leder till straffrihet eller mildare straff skall tillämpas också på gärningar som begåtts före lagens ikraftträdande, men ett undantag är föreskrivet för det fallet att en gärning under viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

I rättsfallet NJA 1995 s 333 var fråga om restriktioner för införsel av läkemedel som - i samband med att Sverige tillträdde avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) - upphävts i förhållande till de andra stater som också var bundna av detta avtal. HD fann att införsel som skett före denna lagändring inte hade varit straffbelagd under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden, varför straff för sådan införsel som skett före lagändringen inte längre kunde utdömas. De förhållanden som var föremål för bedömning i detta rättsfall är emellertid inte helt jämförbara med dem som föreligger i nu förevarande fall.

Rättsfallet NJA 1995 s 333 gällde en situation där Sverige till följd av internationella åtaganden ansett sig böra acceptera fri införsel av vissa varor vilkas införsel tidigare varit underkastad kontroll. Det var alltså fråga om en reell liberalisering av införseln, och sedan denna liberalisering genomförts framstod det som omotiverat att - utan stöd av särskilda övergångsbestämmelser - fortsätta att tillämpa de äldre bestämmelserna på gärningar som hänförde sig till tiden före lagändringen.

I förevarande fall är det inte fråga om en liknande liberalisering. Tvärtom präglas de svenska införselbestämmelserna av en oförändrad strävan att från svenskt territorium utestänga hundar som kan vara bärare av sjukdom eller smitta. De tidigare gällande restriktionerna för införsel av hundar från Norge var grundade på en risk för att svenska införselregler kunde kringgås genom att sjuka eller smittade hundar från tredje land via Norge infördes till Sverige. Harmoniseringen av de svenska och de norska införselreglerna ledde till att denna risk eliminerades eller väsentligt reducerades, varför de restriktioner som gällt för införsel från Norge inte längre framstod som nödvändiga.

De nya införselregler som gällt sedan d 1 maj 1994 har således inte sin grund i en ändrad syn på önskvärdheten av att hindra viss införsel utan i ändringar i de bakomliggande förhållandena. Under sådana omständigheter bör de nya bestämmelserna inte påverka bedömningen av sådan införsel som ägde rum innan dessa bestämmelser trädde i kraft.

Åtalet mot R.B. avser en gärning som begåtts före d 1 maj 1994 och som får anses ha varit straffbelagd på grund av de särskilda förhållanden som rådde till följd av att norska och svenska införselregler skilde sig åt. Dess straffbarhet påverkas inte av att dessa särskilda förhållanden sedermera har ändrats på sådant sätt att behovet av kriminalisering har bortfallit.

Skäl saknas att ändra det av TR:n och HovR:n utmätta bötesstraffet.