NJA 1997 s. 612

Domskäl

TR:n (rådmännen Jansson, Malmström Ohman och Barnekow, referent) anförde i dom d 13 maj 1996: Bakgrund. Den 15 juli 1983 lånade G.A.B. ut 165 000 schweizerfranc (CHF) till en person vid namn C.R. som han känt sedan flera år. Ett skuldebrev upprättades samma dag och enligt detta skulle lånet betalas tillbaka senast d 1 sept 1983. Beloppet som angetts på skuldebrevet omfattade dels den egentliga lånesumman på 150 000 CHF, dels räntan för lånetiden som bestämdes till 15 000 CHE Lånet kom aldrig att återbetalas och efter påstötning från G.A.B. ombesörjde C.R. att hans och hans dåvarande hustrus fastighet Borgarn 4 i Sigtuna intecknades för 500 000 kr och att G.A.B. angavs som innehavare till det berörda pantbrevet. Det var S-E-Banken i Märsta som stod som ingivare i anteckningsärendet och pantbrevet kom att förvaras på bankens kontor. Sedermera avfördes G.A.B. som innehavare av pantbrevet och detta pantförskrevs för C.R:s skulder till banken. C.R. försattes i konkurs d 27 jan 1988 och bristen i boet uppgick till drygt 20 miljoner kr. G.A.B:s fordran bevakades inte i konkursen. Den nämnda fastigheten såldes av konkursboet d 3 nov 1988. Banken fick därvid betalt för sin fordran för vilken det berörda pantbrevet var pant-förskrivet. C.R. har gjort tre avbetalningar på sin skuld till G.A.B., dels d 28 dec 1984 med 50 000 CHF, dels d 15 mars 1986 med 50 000 CHF, dels i juli 1989 med 2 500 USA-dollar (USD).

Yrkanden. G.A.B. har yrkat att TR:n förpliktar banken att till honom utge 664 692 kr jämte ränta därå, i första hand enligt 3 § 2 st och 6 §räntelagen från d 3 nov 1988 och i andra hand enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivningen av stämningsansökan, allt till dess betalning sker.

Banken har bestritt bifall till yrkandet. Som i och för sig skäligt belopp har banken vitsordat 390 990 kr. Vidare har banken vitsordat yrkad räntesats samt att ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen utgår från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker. Banken har inte någon erinran i och för sig mot själva beräkningen av det belopp som G.A.B. yrkat.

Grunder.

G.A.B.. G.A.B. har i första hand åberopat följande grund för sitt yrkande:

G.A.B. har gjort gällande att banken haft det angivna redovisningsansvaret oberoende av om G.A.B. erhållit en sakrättsligt skyddad panträtt. G.A.B. har i och för sig gjort gällande att ett sakrättsligt skydd har uppkommit genom

a) att banken, genom sina kontakter med makarna R och/eller G.A.B. denuntierats om pantsättningen eller i vart fall erhållit sådan kunskap om pantutfästelsen som skall likställas med en formlig denuntiation,

b) att makarna R genom bankens ansökningshandling d 29 okt 1984 denuntierat inskrivningsmyndigheten om pantsättningen och begärt att G.A.B. skulle antecknas som innehavare av pantbrevet,

c) att banken haft G.A.B:s uppdrag att mottaga och omhänderha det aktuella pantbrevet för G.A.B:s räkning och banken mottagit pantbrevet för G.A.B:s räkning enligt uppdraget.

G.A.B. har i andra hand åberopat följande alternativa grunder för sitt yrkande:

I fråga om sakrättsligt skydd för G.A.B:s handlande har i och för sig gjorts gällande att ett sådant skydd uppkommit antingen genom bankens mottagande av pantbrevet för G.A.B:s räkning enligt uppdraget eller genom att makarna R - genom bankens ansökningshandling d 29 okt 1984 - denuntierat inskrivningsmyndigheten om pantsättningen och begärt att G.A.B. skulle antecknas som innehavare av pantbrevet.

I fråga om sakrättsligt skydd för G.A.B:s panträtt görs i och för sig gällande att sådant har uppkommit genom bankens mottagande av pantbrevet och genom att makarna R- genom bankens ansökningshandling av d 29 okt 1984 - denuntierat inskrivningsmyndigheten om pantsättningen och begärt att G.A.B. skulle antecknas som innehavare av pantbrevet.

Det bakomliggande fordringsbeloppet mot C.R. överstiger det yrkade beloppet. Beloppet uppgick d 3 nov 1988 till 751 427 kr 75 öre. Därefter har som nämnts 2500 USD betalats i juli 1989. Hur beloppen beräknats framgår av domsbilaga 1 (här utesluten; red:s anm).

Banken. Banken har aldrig haft kontakt med G.A.B. och har således inte handlat på hans uppdrag. I det aktuella ärendet har banken endast haft kontakt med C.R.. Banken har därför varit oförhindrad att låta C.R. pantförskriva pantbrevet som säkerhet för dennes skuld till banken samt att hos inskrivningsmyndigheten ansöka om att G.A.B. skulle avföras som innehavare av pantbrevet. Banken har inte haft eller bort ha någon kännedom om någon pantförskrivning av pantbrevet till G.A.B.. Bankens handlande har därför inte givit G.A.B. rätt att få någon ersättning från banken. Det bestrids alltså att G.A.B. lidit någon skada.

Beträffande det fordrade beloppet anser banken att det inte är styrkt att någon ränta avtalats. Som utgångspunkt för beräkningen av skuldbeloppet skall förbindelsen av d 1 juli 1984 från C.R. gälla enligt vilken denne förbundit sig att före d 30 sept 1984 betala 150 000 CHF till G.A.B.. Om det anses styrkt att ränta avtalats, vitsordas att räntan beräknas enligt 6 § räntelagen. Ränta skall dock inte utgå efter tidpunkten för konkursboets försäljning av fastigheten d 3 nov 1988 på grund av G.A.B:s passivitet som bl a yttrat sig i att han inte vidtagit några åtgärder för att få ut lånebeloppet förrän stämning i målet ingetts. Vid tiden för försäljningen av fastigheten förelåg en fordran mot C.R. på 94 866 CHF varav 58 772 CHF utgjorde kapital och 36 094 CHF ränta. Vid försäljningstillfället var köpkursen på CHF 4,1215 SEK. Omvandlat till SEK innebär detta det belopp som x4tsordats som i och för sig skäligt, eller 390 990 kr.

Parternas sakframställningar

G.A.B.. G.A.B. träffade C.R. på Båstads golfbana i juli 1983 och utlovade honom då det aktuella lånet. C.R. for därefter till Schweiz där han uppbar lånevalutan av G.A.B.. C.R. betalade aldrig tillbaka lånet. Vid påstötningar om återbetalning uppgav C.R. olika skäl för att han, trots löften därom, inte återbetalade lånet. När lånet inte betalats d 1 sept 1983, som var föreskrivet i det berörda skuldebrevet, bestämdes att en dröjsmålsränta på 20 % skulle utgå. C.R. utställde en förbindelse d 1 juli 1984 där han bekräftade den ursprungliga kapitalskulden till G.A.B.. Denna förbindelse ersatte emellertid inte på något sätt det ursprungliga skuldebrevet.

Sedan G.A.B:s hustru K.B. sagt till honom att han borde skaffa sig säkerhet för lånet, bestämdes ett möte med C.R. på en restaurang i Stockholm. Sammanträffandet ägde rum i oktober 1984 varvid hans hustru också var närvarande. C.R. utfäste därvid att G.A.B. som säkerhet för sitt lån skulle få ett pantbrev på 500 000 kr med ett läge efter tidigare uttagna pantbrev på 1 100 000 kr. Uttagandet av pantbrevet och pantförskrivningen skulle omgående ombesörjas av S-E-Banken i Märsta, som var den bank som C.R. brukade anlita. Någon tid efter sammanträffandet med C.R. ringde G.A.B. till det nämnda bankkontoret och talade med en tjänsteman, som antingen var A.R. eller H.F. Han fick då bekräftat att ett pantbrev hade tagits ut i makarna R:s fastighet och att han hade antecknats som innehavare samt att pantbrevet var pantförskrivet som säkerhet för hans fordran mot C.R.. Han uppfattade att banken därvid utlovat att behålla pantbrevet för honom samt tillvarata hans intressen i ärendet. Som bekräftelse på pantsättningen skickade banken en kopia av den aktuella ansökan i inskrivningsärendet där han var angiven som innehavare av pantbrevet. Efter denna åtgärd kände sig G.A.B. förvissad om att han hade en giltig pant som säkerhet för sin fordran mot C.R..

Banken. Banken hade endast kontakt med C.R. i det aktuella ärendet om uttagande av ett pantbrev i makarna R:s fastighet. Man upprättade en sedvanlig ansökan i inskrivningsärende som ingavs till inskrivningsmyndigheten. I ansökan angavs att pantbrevet skulle lyda på 500 000 kr och att G.A.B. skulle antecknas som innehavare. Ansökan, som var undertecknad av C.R. och X.X. samt bevittnad av banktjänstemännen H.F. och A.R., hade en förtryckt text som angav att blivande bevis har pantförskrivits till Skandinaviska Enskilda Banken. C.R. uppgav aldrig för banken vad pantbrevet skulle användas till. Ingen på banken frågade heller C.R. om detta. G.A.B. hade före sommaren 1993 inte någon kontakt med banken. Den 28 mars 1985 pantförskrevs pantbrevet av C.R. som säkerhet för en checkräkningskredit som denne hade i banken. Den tidigare innehavsanteckningen avfördes därvid.

Bevisning. På G.A.B:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv. Vidare har på G.A.B:s begäran vittnesförhör hållits med hans hustru K.B. och med de båda banktjänstemän som handlagt det aktuella inskrivningsärendet H.F. och A.R..

Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Domskäl. Genom C.R:s och G.A.B:s uppgifter finner TR:n utrett att G.A.B. erhållit en rätt att få ett pantbrev som säkerhet för den fordran G.A.B. hade mot C.R.. När det gäller G.A.B:s roll i det aktuella inskrivningsärendet har de båda banktjänstemännen H.F. och A.R. vid vittnesförhören uppgett att de endast haft kontakt med C.R. i ärendet. C.R. själv har även vid vittnesförhöret sagt att han inte talade med någon banktjänsteman om sin skuld till G.A.B.. Han uppgav endast att G.A.B. skulle anges som innehavare av pantbrevet. De ovan redovisade uppgifterna i detta hänseende motsägs endast av G.A.B:s egna uppgifter men förefaller i övrigt inte enligt TR:ns mening som osannolika. Det kan därför inte anses styrkt att G.A.B. haft någon direkt kontakt med banken i det aktuella ärendet. Från bankens synpunkt var det därför endast C.R. som uppträtt som uppdragsgivare. När denne uppgett att G.A.B. inte längre skulle vara antecknad som innehavare till pantbrevet hade banken enligt TR:ns mening inte någon anledning att ifrågasätta de åtgärder som C.R. önskade få utförda. TR:n finner det därför inte visat att banken fått vetskap om att G.A.B. av C.R. utlovats någon rätt till pantbrevet. Den anteckning om innehav för G.A.B. som skulle inskrivas betyder inte att den som antecknats som innehavare nödvändigtvis också är den borgenär till vilken pantbrevet pantförskrivits (se NJA 1983 s 671). Omständigheterna är därför enligt TR:ns uppfattning inte heller sådana att banken bort ha känt till något om en eventuell rätt för G.A.B. till pantbrevet. Det bör också noteras att det på den förtryckta blanketten fanns angivet att blivande bevis har pantförskrivits till banken.

Mot den nu angivna bakgrunden anser TR:n att det inte är styrkt att banken haft något uppdragsförhållande gentemot G.A.B. eller haft någon skyldighet att tillvarata dennes intressen. Det är inte heller styrkt att banken underrättats om eller haft någon anledning att känna till någon rätt för G.A.B. till pantbrevet. Banken har således inte denuntierats om panträtten eller haft sådan kunskap som skall likställas med en denuntiation. Inte heller anser TR:n visat att banken genom kontakter med G.A.B. eller C.R. insett eller bort inse att G.A.B. haft någon rätt till pantbrevet. G.A.B. har således inte förmått styrka någon av de omständigheter på vilka han grundat sin talan och käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n genom G.A.B:s, K.B:s och C.R:s uppgifter utrett att C.R. vid mötet som hölls i Stockholm under hösten 1984 pantförskrev det pantbrev som han skulle ta ut i sin villafastighet till säkerhet för det lån han hade tagit upp hos G.A.B.. Vidare framgår av det åberopade checkräkningskontraktet att C.R. d 28 mars 1985 pantförskrev samma pantbrev till förmån för banken. C.R. har således gjort två konkurrerande pantförskrivningar av samma pantbrev. Fråga är i första hand vilken av dessa förskrivningar som skall vinna företräde.

HovR:n tar först till prövning huruvida G.A.B. kan anses ha fått en sakrättsligt skyddad panträtt i C.R:s fastighet och, om så är fallet, detta skett innan banken likaledes erhöll en sådan rätt. Om så är förhållandet framgår det av praxis och doktrin att G.A.B. har bättre rätt till pantutfästelsen än banken om banken var i ond tro beträffande G.A.B:s panträtt när banken erhöll sin panträtt (se Walin, Panträtt, 1991, s 33 och 134f samt NJA 1982 s 336).

En förutsättning för att panträtt i fast egendom skall komma till stånd och därigenom vara sakrättsligt skyddad är enligt 6 kap 2 § JB att pantbrevet traderas till borgenären. Tradition kan emellertid ersättas av denuntiation enligt lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaven av tredje man (se Jensen, Panträtt i fast egendom, 4:e uppl 1994, s 50f).

I målet är ostridigt att pantbrevet aldrig har överlämnats till G.A.B.. Fråga är i stället om G.A.B. har förmått visa att han på sätt som avses i 1936 års lag på ett tillräckligt tydligt sätt denuntierat banken om pantutfästelsen och därigenom erhållit en sakrättsligt skyddad panträtt.

G.A.B. har påstått att banken denuntierats om C.R:s pantutfästelse bl a när C.R. uppdrog åt banken att ta ut pantbrevet i fastigheten. C.R. och H.F. har lämnat olika uppgifter om vad som sades vid detta tillfälle. C.R. har med bestämdhet hävdat att han bad H.F., som var bankens handläggare av ärendet, att ta ut ett pantbrev till förmån för G.A.B.. C.R. har vidare förklarat att han vid den aktuella tidpunkten saknade kännedom om vad en innehavsanteckning var, varför han dragit slutsatsen att det är uteslutet att han ombett banken att ansöka om en sådan. H.F. har å sin sida uppgett att det uppdrag banken fick av C.R. bestod i att ta ut ett pantbrev i dennes fastighet och att ansöka om en innehavsanteckning för G.A.B..

Vid bedömningen av vilken utsaga - H.F:s eller C.R:s - som skall läggas till grund för en prövning av målet beaktar HovR:n följande. H.F. har under förhöret svarat undflyende på flera frågor och ofta hänvisat till att han inte minns. När han fått frågor om vad C.R. sade till honom när banken fick i uppdrag att ta ut ett pantbrev har han emellertid varit ytterst bestämd och säker på sitt svar. Enligt HovR:ns mening är detta ägnat att förringa tilltron till H.F:s utsaga. Även C.R. har förvisso hänvisat till att han haft svårt att minnas vissa saker. Han har emellertid på ett mer nyanserat sätt än H.F. berättat om sina kontakter med banken. Vidare förefaller C.R:s uppgift trovärdig att han inte kände till vad en innehavsanteckning innebar. Särskilt som inget framkommit som tyder på att C.R. i övrigt hade några kunskaper om fastighetspanträtt. Dessutom bör beaktas att C.R:s uppgifter inte motsägs av innehållet i den ansökan som banken tillställde inskrivningsmyndigheten, eftersom såväl H.F. som A.R. förklarat att deras uppfattning var att den som stod antecknad som innehavare av ett pantbrev var den som hade panträtten. Vid en sammanvägning av det anförda finner HovR:n att tilltro bör sättas till C.R:s uppgifter framför vad H.F. har uppgett.

Det är således utrett att C.R. gav banken i uppdrag att ta ut ett pantbrev i hans fastighet till förmån för G.A.B.. Fråga är om detta är att anse som en tillräckligt preciserad underrättelse för att uppfylla kravet på en denuntiation enligt 1936 års lag. Vid denna bedömning kan inledningsvis konstateras att C.R. inte uppgav några närmare detaljer om den fordran sotas skulle säkras genom pantsättningen, t ex fordringens belopp. Detta förhållande hindrar emellertid inte att hans uttalande skulle kunna vara att anse som en denuntiation (se Walin, a a, s 167). Uttalandet som C.R. dessutom riktade till en banktjänsteman som kan förväntas vara relativt förtrogen med pantsättning av fast egendom, kan enligt HovR:ns mening inte tolkas på annat sätt än att C.R. hade utfäst panträtt i fastigheten till förmån för G.A.B.. Det är dessutom mycket som talar för att banken genom sina tjänstemän också uppfattade uttalandet på detta sätt. Som tidigare konstaterats har såväl H.F. som A.R. förklarat att enligt deras uppfattning var den som antecknats som innehavare av pantbrevet också panthavare. Denna deras uppfattning synes ha manifesterats i att de i ansökan till inskrivningsmyndigheten angav att G.A.B. skulle antecknas som innehavare av pantbrevet. I anledning av det anförda finner HovR:n visat att C.R. denuntierat banken om sin pantutfästelse till G.A.B. i samband med att han gav banken i uppdrag att ta ut pantbrevet. Det förhållandet att denuntiationen skedde innan banken fick pantbrevet i sin besittning hindrar inte att G.A.B. erhållit en sakrättsligt skyddad panträtt i samband med att banken fick pantbrevet (jfr NJA 1981 s 507).

HovR:n har då att ta ställning till om banken genom sina tjänstemän ägde kännedom om eller bort äga kännedom om G.A.B:s panträtt när C.R. upplät panträtt till banken. I och med att C.R. denuntierat banken om pantutfästelsen till G.A.B. erhöll denna kännedom om pantutfästelsen. För att banken skall kunna anses ha varit i god tro vid C.R:s utfästelse till banken krävs således att någon efterföljande omständighet medfört att banken haft en berättigad anledning att anta att någon panträtt för G.A.B. inte längre förelåg. Kort efter det att pantbrevet hade tagits ut avförde, efter ansökan av banken, inskrivningsmyndigheten innehavsanteckningen för G.A.B.. I målet är inte utrett på vems initiativ - bankens eller C.R:s - detta skedde. I vart fall har banken inte - enligt såväl G.A.B:s som bankens bestämda uppfattning - handlat på uppdrag av G.A.B.. Eftersom banken, enligt vad HovR:n tidigare funnit, denuntierats om C.R:s pantutfästelse till förmån för G.A.B., hade banken inte rätt att ta panten i anspråk för annat ändamål utan att först försäkra sig om att G.A.B:s panträtt upphört. Enbart det förhållandet att C.R. - som alltså inte längre hade rätt att förfoga över pantbrevet till nackdel för G.A.B:s rätt-eventuellt kan ha givit banken i uppdrag att avföra innehavsanteckningen innebär således inte att banken därmed kunde ta panten i anspråk utan att kontrollera hur det förhöll sig med G.A.B:s panträtt. Omständigheterna har således enligt HovR:ns mening varit sådana att banken vid tidpunkten för C.R:s pantutfästelse till banken insett eller i vart fall bort inse att pantbrevet alltjämt var pantförskrivet till G.A.B..

I anledning av det anförda hade G.A.B. vid tidpunkten för den exekutiva försäljningen bättre rätt till pantbrevet än banken, varför banken är skyldig att till G.A.B. utge det belopp som rätteligen skulle ha tillkommit G.A.B. vid den exekutiva försäljningen.

Parterna har delade meningar om hur stor G.A.B:s fordran på C.R. var vid tiden för den exekutiva försäljningen. G.A.B. har hävdat att beräkningen skall ta sin utgångspunkt i det skuldebrev som ställdes ut av C.R. d 15 juli 1983 enligt vilket C.R. lånade 165 000 schweizerfranc av G.A.B.. Banken däremot har med hänvisning till en av C.R. upprättad förbindelse, påstått att C.R. redan i juli 1984 återbetalade 15 000 schweizerfranc och att beräkningen skall ta sin utgångspunkt i detta förhållande. G.A.B. har förklarat att förbindelsen endast skall ses som en bekräftelse från C.R:s sida att denne upptagit det aktuella lånet samt att det belopp som anges i förbindelsen motsvarar det kapitalbelopp som C.R. lånat. C.R. har vid förhöret här uppgett att han vid två tillfällen återbetalat 50 000 schweizerfranc vid vardera tillfället och vid ett tillfälle 2 500 USA-dollar. Med hänsyn härtill och då skäl saknas att ifrågasätta C.R:s uppgift finner HovR:n att G.A.B. visat att skulden vid tidpunkten för den exekutiva försäljningen uppgick till av honom påstått belopp.

G.A.B. har yrkat att ränta på kapitalbeloppet skall utgå enligt 3 § 2 st räntelagen, medan banken endast vitsordat att ränta skall utgå enligt 4 § samma lag från dagen för delgivning av stämningsansökan i målet. Enligt HovR:ns mening har inte ett sådant uppdragsförhållande som avses i det av G.A.B. åberopade lagrummet förelegat mellan honom och banken. Ränta skall därför utgå på sätt banken vitsordat.

TR:ns dom i huvudsaken skall således upphävas och banken förpliktas att genast till G.A.B. utge 664 692 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det beloppet från d 21 sept 1993 till dess betalning sker.

HovR:ns domslut. Med upphävande av TR:ns dom förpliktar HovR:n Skandinaviska Enskilda Banken att till G.A.B. genast utge 664 692 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 21 sept 1993 till dess betalning sker.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Skandinaviska Enskilda Banken att till G.A.B. erlägga ränta enligt 6 § räntelagen på kapitalbeloppet 664 692 kr från d 3 nov 1988 t o m d 21 sept 1993.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Skandinaviska Enskilda Banken att till G.A.B. betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) på kapitalbeloppet 664 692 kr även för tiden från d 3 nov 1988 till och med d 21 sept 1993.

HD:s dom meddelades d 16 sept 1997 (mål nr T 5831/96).