NJA 1997 s. 820

Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län sålde genom beslut d 13 sept 1994 en fastighet på exekutiv auktion. K-O.S. överklagade beslutet. Göteborgs TR lämnade genom beslut d 26 okt 1994 hans talan utan bifall. Sedan han överklagat TR:ns beslut, meddelade HovR:n för Västra Sverige genom beslut d 23 jan 1995 inte prövningstillstånd. K-O.S. överklagade även detta beslut, men överklagandet avvisades av HovR:n d 23 febr 1995 såsom för sent inkommet. HovR:ns avvisningsbeslut fastställdes av HD genom beslut d 8 maj 1995.

K-O.S. ansökte om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:ns beslut d 23 jan 1995.

Motparterna förklarade sig inte ha något att anföra i saken. HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tegner, föreslog i betänkande följande beslut: Enligt lag och meddelad fullföljdshänvisning skulle part som ville överklaga HovR:ns beslut komma in med sitt överklagande till HovR:n senast måndagen d 20 febr 1995. K-O.S:s överklagande kom in till HovR:n först påföljande dag.

Av handlingarna i ärendet framgår att överklagandet skickades i ett brev som var rätt adresserat och rätt frankerat och som poststämplades fredagen d 17 febr 1995. K-O.S. har uppgivit att han postade brevet i Kvicksund.

Även om hänsyn tas till att postgången vid ett veckoslut är mer tidskrävande än annars och att risk finns för dröjsmål därutöver, har K-O.S. skäligen inte haft anledning att räkna med att brevet skulle komma in till HovR:n i Göteborg först fyra dagar efter det att det postades i Kvicksund. K-O.S. får alltså anses ha haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot HovR:ns beslut. (Jfr NJA 1986 s 203.)

HD bifaller ansökningen om återställande av försutten tid och förordnar att överklagandet skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.

HD (JustR:n Knutsson, Lars Å Beckman, Regner, Victor och Blomstrand, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Knutsson tillade: År 1985 behandlade HD i plenum en fråga om återställande av försutten tid på grund av försening i postbefordran. Ärendet gällde en fullföljdsinlaga som hade postats dagen före fullföljdstidens utgång men inte kommit in till domstolen förrän en dag för sent. HD avslog ansökan om återställande av försutten tid och antog en rättsgrundsats av följande innehåll: "Postas en fullföljdsinlaga på sådan tid att den vid normal postgång skulle ha avskilts för domstolens räkning på postanstalt först samma dag som fullföljdstiden löper ut, kan avsändaren inte anses ha laga förfall, om försändelsen försenas. Detta gäller oavsett anledningen till förseningen i postbefordringen. Härvid bortses från ytterlighetsfall såsom sammanbrott i den allmänna samfärdseln." (NJA 1985 s 862.)

Följande år behandlade HD ett fall som i och för sig motsvarade denna beskrivning men där förhållandena skilde sig från det i plenum avgjorda fallet såtillvida som försändelsen hade postats en fredag och kommit in till domstolen först påföljande tisdag. I detta fall, då postbehandlingen alltså hade tagit ytterligare två dagar i anspråk, beviljade HD i vanlig sammansättning återställande av den försuttna tiden. (NJA 1986 s 203.)

Det kan med visst fog påstås att 1986 års fall innebär ett åsidosättande av den år 1985 antagna rättsgrundsatsen (jfr Welamson i SvJT 1989 s 6191). I det fall som nu är aktuellt överensstämmer förhållandena med dem som förelåg i 1986 års ärende. Detta ger anledning att ställa frågan om HD nu bör gå vidare på den väg som domstolen slog in på 1986 eller fullt ut hålla fast vid den år 1985 antagna rättsgrundsatsen -jag är inte främmande för att detta bör kunna ske utan att frågan på nytt hänskjuts till plenum. Jag har stannat för att godta det första alternativet. Ett skäl härtill är att det- låt vara inte utan viss svårighet- kan hävdas att 1986 års avgörande inte innebär ett avsteg utan blott en precisering av den nämnda rättsgrundsatsen. Ett annat och mera tungt vägande skäl är att rättstillämpningen under det dryga decennium som härefter har förflutit får antas ha anpassat sig efter detta avgörande; ett exempel ur HD:s egen praxis som tyder på detta är notisfallet NJA 1988 C 43. Härtill kommer att det nya läge som har inträtt i postbefordringsmarknaden med ett flertal olika operatörer och varierande servicenivåer gör det svårare att upprätthålla allmänna principer för bedömningen av hur långa befordringstider parter skäligen måste räkna med.

HD:s beslut meddelades d 11 dec 1997 (mål nr Ö 1603/95).