NJA 2007 s. 180

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Erik Lembke) anförde i dom den 20 april 2006:

Domskäl

Ansvarsdelen

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört bl.a.: R.J. har under lång tid ägt och drivit olika företag i Värnamotrakten, bl.a. Vepab i Värnamo AB (Vepab). Vepab bedrev försäljning av kontorsmateriel m.m. Bolaget sattes i konkurs den 19 juli 2004. Av förvaltarberättelsen framgår bl.a. att bolagets omsättning uppgick till omkring 40 milj. kr per år, att R.J. under flera år gjorde ägartillskott uppgående till sammanlagt 2 152 000 kr, att R.J. sålt ut stora delar av Vepabs verksamhet i juli 2004 och att bolaget kort därefter självt begärt sig i konkurs. Enligt förvaltaren var orsakerna till obeståndet att se mot bakgrund av att rörelsemarginalerna inte varit tillräckliga för att bära de kostnader som bolaget belastats med. Obeståndet torde i tiden kunna hänföras till årsskiftet 2003/2004. Skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning torde ha inträtt under våren 2004.

Vepabs försäljning skedde i stor utsträckning mot faktura. Fakturornas förfallotid varierade och kunde vara 15, 30 eller ibland 60 dagar. Sedan flera år tillbaka hade Vepab avtal med Föreningssparbanken Finans AB (Föreningssparbanken Finans) om belåning av Vepabs kundfakturor, s.k. factoring. Det senaste avtalet var från 2003. Enligt avtalet kunde Vepab överlåta en kundfaktura till Föreningssparbanken Finans, som då betalade ut 80 % av fakturabeloppet till Vepab. Återstående 20 % av fakturabeloppet fick Vepab när kunden hade betalat fakturabeloppet till Föreningssparbanken Finans. För krediten gällde en limit om 5 milj. kr. På krediten togs ut ränta och limitavgift. Enligt punkt 6 i de allmänna villkoren garanterade klienten, dvs. Vepab ”att fordran kan göras gällande i sin helhet mot den uppgivna fakturagäldenären och vidare särskilt att motfordran inte kan göras gällande av kund gentemot klienten eller kreditgivaren”. Rent praktiskt fungerade factoringförfarandet så att när Vepab hade skrivit ett antal kundfakturor skickade bolaget uppgifterna till Föreningssparbanken Finans i en fil via modem. Eftersom Vepab hade stor volym fakturor skickade man flera filer i veckan. När Vepab skrev kreditfakturor ingick de i samma fil. Samtidigt fyllde Vepab i en överlåtelsehandling i form av en pappersblankett med de nya fakturornas nummer och det sammanlagda fakturabeloppet. Handlingen skickades till Föreningssparbanken Finans. Om det fanns kreditfakturor skrevs uppgifter om dessa på samma blankett.

Under förundersökningen har framkommit att Vepab genom R.J. sedan flera år i en accelererande omfattning använt metoden att skriva ut osanna kundfakturor. Sådana fakturor skickades inte till de uppgivna kunderna utan endast till Föreningssparbanken Finans. Strax innan fakturorna förföll till betalning utfärdade Vepab kreditfakturor på samma belopp. Samtidigt utfärdade Vepab nya osanna kundfakturor på högre belopp. Eftersom de ursprungliga kundfakturorna aldrig hade förfallit till betalning hann det aldrig att bli aktuellt för Föreningssparbanken Finans att skicka ut betalningspåminnelser, varför kunderna förblev ovetande om fakturornas existens. I ett fåtal fall hann dock betalningspåminnelser att gå ut. När de uppgivna kunderna då reagerade över de falska fakturakraven brukade R.J. lämna någon förklaring som gick ut på att ett misstag hade skett. För att vinna tid angavs långa förfallotider på de falska kundfakturorna. 68 % av de fakturor som så småningom blev krediterade hade betalningsvillkoret 60 dagar netto men det förekom även kredittider ända upp till 108 dagar. Den genomsnittliga kredittiden bland de oriktiga fakturorna var 56 dagar. Under utredningen har sammanställts en lista över ett stort antal osanna fakturor som Vepab utfärdat under åren 2000-2004. Listan visar hur fakturorna löpande har krediterats och ersatts med nya fakturor. De sista fakturorna i listan hann aldrig bli krediterade före konkursen utan dessa fakturor krediterades av konkursförvaltaren. Den ackumulerade summan av osanna fakturor som Vepab belånat under årens lopp uppgick till 21 398 825 kr. Under utredningen har framkommit att ett 30-tal osanna fakturor till ett sammanlagt belopp om 3 297 713 kr var belånade hos Faktab när Vepab sattes i konkurs den 19 juli 2004. Eftersom Vepab enligt factoringavtalet fick låna 80 % av fakturornas belopp hade Föreningssparbanken Finans således vid konkurstillfället felaktigt betalat ut 80 % av 3 297 713 kr, dvs. 2 638 170 kr. Senare har framkommit att en faktura inte varit någon osann faktura, varför sistnämnda belopp reducerats till det i gärningsbeskrivningen angivna beloppet 2 590 133 kr. Att Föreningssparbanken Finans yrkade ett lägre belopp i skadestånd beror på att penningmedel som kunder till Vepab betalat in till Föreningssparbanken Finans inte betalats ut till Vepab utan i stället har kvittats mot Föreningssparbanken Finans utestående fordran.

Åklagaren har som skriftlig bevisning rörande åtalet för grovt bedrägeri åberopat följande handlingar:

R.J. har vitsordat de faktiska omständigheterna när det gäller gärningen under punkt 1 men bestritt ansvar för grovt bedrägeri under påstående att han saknat uppsåt att orsaka skada för Föreningssparbanken Finans. Han har vitsordat de faktiska omständigheterna avseende åtalspunkt 2 men bestritt ansvar för bokföringsbrott under påstående att den stora omsättningen i Vepab medfört att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.

R.J. har hörd över åtalet uppgett bl.a.: Han tog över Vepab helt och hållet i samband med att han år 1986 sålde sin del i ett annat bolag. Vepab bedrev då verksamhet i Värnamo, Anderstorp och Gnosjö. Bolagets verksamhet koncentrerades senare till Värnamo. Frånsett en period mellan åren 1991-1992 ägde och drev han Vepab fram till konkursen i juli 2004. Som mest var 17 personer anställda i Vepab. Bolaget sålde kontorsmaskiner och datorer och bedrev serviceverksamhet beträffande dessa. 94 % av försäljningen skedde till företagskunder och resterande 6 % till privatkunder. Vepab hade sedan lång tid tillbaka god kontakt med sin bank, Föreningssparbanken. På bankens förslag träffade Vepab under år 1999 eller år 2000 avtal med Föreningssparbanken Finans om belåning av Vepabs kundfakturor. Vepab fick likviditetsproblem med början under år 2002. ”Databoomen” medförde att konkurrensen hårdnade. Under 2003 minskades antalet anställda. R.J. anställde en revisor, L.A., som skulle ha det ekonomiska ansvaret för Vepab och svara för den dagliga driften. Själv arbetade han med att försöka sälja bolaget eller delar av bolaget under hösten 2003 och större delen av år 2004. Det fördes långt gångna förhandlingar med tre olika intressenter men i februari 2004 stod det klart att försäljningsförsöken misslyckats. Någon gång under år 2003 började han att använda förfarandet med att belåna oriktiga kundfakturor. Han hade kommit underfund med att det kunde vara ett enkelt sätt för Vepab att tillfälligt få låna pengar av banken. I fortsättningen kom han att utfärda ett stort antal oriktiga fakturor, vilka sedermera krediterades och ersattes med nya fakturor. Han tappade kontrollen och ”det ramlade i väg” för honom. Flertalet av de oriktiga fakturorna tillkom under mars och april 2004. Han var inte orolig för att banken skulle ”komma på” honom. Han utgick från att han skulle lyckas med försäljningen av Vepab och på så sätt få möjlighet till att betala tillbaka de pengar som han oriktigt hade fått ut. De förfallotider som angavs i fakturorna var inte onormalt långa. Det var han ensam som skrev de oriktiga fakturorna. Däremot var det en av Vepabs anställda som skrev under den handling varigenom fakturorna överläts på Föreningssparbanken Finans. Denna person visste inte om att fakturorna var oriktiga. Även L.A. hölls ovetande. R.J. kontrollerade regelbundet om pengar hade flutit in från Föreningssparbanken Finans till Vepabs bankkonto. Pengarna användes till att betala Vepabs leverantörer för att verksamheten på så sätt skulle kunna hållas igång. Han använde inte till någon del pengarna för eget bruk.

I mars 2004 inledde han förhandlingar med en ny intressent, Gullbergs Kontorscenter AB (Gullbergs). Vid denna tid hade den ansträngda situationen i Vepab lett till att han mådde psykiskt mycket dåligt. Han tog kontakt med psykiatriska avdelningen vid Värnamo sjukhus och fick medicin för att klara av situationen. Den 17 maj 2004 träffade han en principöverenskommelse om överlåtelse av huvuddelen av Vepabs verksamhet till Gullbergs. Överenskommelsen innebar att Gullbergs skulle betala Vepab 1 750 000 kr i ersättning för goodwill. Vidare skulle Gullbergs den 1 juni 2005 betala minst 875 000 kr och högst 2 625 000 kr i tilläggsköpeskilling. Han ansåg att överenskommelsen var bra för Föreningssparbanken. Han hade hela tiden hållit banken underrättad om sina förhandlingar med olika intressenter. Sedan personal från Gullbergs utan hans vetskap kommit till Vepab för att göra en inventering blev han den 6 juni sjukskriven. Dagen efter försökte han ta sitt liv. Han blev inlagd på psykiatriska avdelningen. Han tvingades ge fullmakt åt sin familj att slutföra affären med Gullbergs. Gullbergs framtvingade i det slutliga avtalet en klausul som innebar att Gullbergs inte skulle behöva betala någon tilläggsköpeskilling för det fall Vepab skulle bli försatt i konkurs. Från Gullbergs sida förespeglades att den nya klausulen var viktig eftersom den angavs innebära att Föreningssparbanken inte kunde försätta Vepab i konkurs. Under den närmast följande tiden ”jagades” han av banken som krävde att få ta del av Vepabs årsredovisning för år 2003. Den 17 juli gjorde han ett nytt försök att ta sitt liv. Han vårdades en tid på sjukhus i Eksjö. Hans familj fick på bankens inrådan sätta Vepab i konkurs.

Han hade aldrig något uppsåt att lura Föreningssparbanken Finans. Under alla försök att sälja Vepab var han övertygad om att han skulle få fram pengar till att reglera skulden. Om affären med Gullbergs hade slutförts på det sätt som var tänkt från början hade banken fått sina pengar. Han hade under hösten 2003 tillfört Vepab 1,4 milj. kr av egna medel. Om det behövts hade han kunnat använda dessa pengar för att göra ett villkorat aktieägartillskott, något som i sin tur skulle ha lett till ett ”plusresultat” för Vepab.

Han gav i april månad 2004 order till L.A. att upprätta Vepabs årsredovisning för räkenskapsåret 2003. Han påminde L.A. om årsredovisningen när denne var hemma hos honom någon gång i juni månad. Att de oriktiga försäljningsfakturorna kom att bli bokförda berodde bl.a. på att det ekonomisystem som Vepab använde sig av automatiskt bokförde en faktura så fort denna skrevs ut. Enligt hans uppfattning medförde den stora omsättningen i Vepab att det var möjligt att bilda sig en uppfattning om rörelsens resultat.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med K.L., som uppgett bl.a.: Hon arbetar som polisekonom vid Ekoroteln i Jönköping och har deltagit i förundersökningen mot R.J. För att en rörelses förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak skall kunna bedömas med ledning av bokföringen (det s.k. huvudsaklighetsrekvisitet) får högst 30 % av resultatet vara felaktigt. Resultatet enligt Vepabs bokföring under år 2004 fram till konkursen var en vinst om 1 402 480 kr. När resultatet minskades med den oriktigt fakturerade försäljningen (-2 406 270 kr) blev resultatet i stället en förlust om 1 003 790 kr. Det oriktiga beloppet 2 406 270 kr utgjorde därmed 172 % av det felaktigt redovisade resultatet 1 402 480 kr. Det råder således ingen tvekan om att huvudsaklighetsrekvisitet är uppfyllt.

Tingsrätten gör följande bedömning

Det är utrett att R.J. som ägare och ställföreträdare för Vepab under den tid och på det sätt som åklagaren angett har vilselett företrädare för Föreningssparbanken Finans att till Vepab felaktigt betala ut fakturabelåningslikvider till ett sammanlagt belopp om 2 590 122 kr. Förfarandet har inneburit skada för Föreningssparbanken Finans med nämnda belopp och motsvarande vinning för Vepab/R.J.

R.J. har invänt att han inte har haft något uppsåt att tillfoga Föreningssparbanken Finans skada. När det gäller detta påstående kan konstateras att det sedan lång tid tillbaka har stått klart för R.J. att Vepab haft likviditetsproblem. Han har, medveten om svårigheterna för Vepab att skaffa pengar från annat håll, valt att tillföra bolaget stora belopp genom att systematiskt och i stor omfattning utfärda och åberopa falska handlingar. Detta förfaringssätt har han fortsatt att använda även efter det att han misslyckats med att sälja hela rörelsen eller delar av rörelsen i Vepab till någon utomstående intressent. Redan nu anförda omständigheter visar att R.J. vid de olika gärningstillfällena varit införstådd med att Vepab saknade varje möjlighet att göra rätt för sig gentemot Föreningssparbanken Finans. Hans invändning om avsaknad av uppsåt att förorsaka Föreningssparbanken Finans skada förtjänar därför inte avseende. Tingsrätten finner att åtalet för bedrägeri är styrkt. På skäl åklagaren angett skall R.J. dömas för grovt bedrägeri.

Vad gäller åtalet för bokföringsbrott är de faktiska omständigheterna ostridiga. Genom bl.a. K.L:s vittnesmål är klarlagt att R.J:s underlåtenhet att låta bokföra de oriktiga fakturorna fått till följd att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Det är vidare utrett att R.J. av i vart fall oaktsamhet underlåtit att i rätt tid upprätta årsredovisning avseende räkenskapsåret 2003. Tingsrätten finner därmed åtalet för bokföringsbrott i sin helhet styrkt. På skäl åklagaren angett är brottet att bedöma som grovt.

Talan om näringsförbud

R.J. har motsatt sig att han åläggs näringsförbud. Om sådant skulle meddelas har han yrkat att han medges dispens enligt 19 § lagen (1986:436) om näringsförbud. Till stöd för yrkandet har han anfört bl.a.: Han är halvt sjukskriven sedan årsskiftet men vill, i enlighet med läkares rekommendation, börja arbeta. Han tänker sig närmast att driva konsultverksamhet, antingen som anställd eller i bolagsform.

Åklagaren har motsatt sig att R.J. meddelas dispens.

Det är utrett att R.J. grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet och att han därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Åsidosättandet har varit systematiskt och syftat till betydande vinning. För brotten grovt bedrägeri och bokföringsbrott (grovt brott enligt 11 kap. 5 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2005) är det lägsta föreskrivna straffet fängelse i sex månader, vilket enligt 3 § andra stycket lagen om näringsförbud innebär att näringsförbud skall anses påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar däremot.

Tingsrätten finner att ett näringsförbud är påkallat ur allmän synpunkt. Åklagarens talan om näringsförbud skall därmed bifallas. Tiden för näringsförbud kan begränsas till tre år. Förbudet bör gälla omedelbart utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

Med hänsyn till den oklarhet som råder beträffande R.J:s planer på att i framtiden driva näringsverksamhet saknas underlag för att kunna pröva frågan om dispens. Yrkandet om dispens kan därför inte bifallas. Tingsrätten erinrar om att frågan om dispens kan prövas efter senare gjord ansökan (21 § i ovannämnda lag).

Påföljdsdelen

R.J. förekommer inte i belastningsregistret.

Av yttrande från Frivården Jönköping framgår att R.J. lever under socialt ordnade förhållanden och att något uppenbart övervakningsbehov inte kan konstateras.

I målet har avgetts läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen. Undersökningsläkaren, överläkaren och specialisten i rättspsykiatri, M.B. har i utlåtandet uttalat bl.a.: ”R.J. lider idag av en psykisk störning i form av ett kristillstånd, men han lider inte av en allvarlig psykisk störning och det föreligger inget behov av psykiatrisk institutionsvård. Här aktuella gärningar framstår som uttryck för en psykisk störning i form av ett reaktivt tillstånd/en krisreaktion hos R.J. med nedsatt förmåga till omdöme och rationellt handlande liksom med ett agerande i viss mån präglat av kaos och desperation - en krisreaktion som en följd av hotande konkurs, med oro för företaget och familjen - men gärningarna har inte begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning med kausalsamband mellan störning och gärningar. - Att gärningarna har begåtts under inflytande av en psykisk störning/ett kristillstånd hos R.J. (med ytterligare förvärrad krisbild senare i förloppet) kan vara att beakta vid straffmätningen, men det saknas förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. I sammanhanget skall ock sägas, från psykiatrisk synvinkel, att avtal som R.J. slutit under påverkan av sin psykiska störning i form av en krisreaktion enligt ovan kan ha slutits under påverkan av en psykisk störning - om än inte under påverkan av en allvarlig psykisk störning så som detta begrepp idag definieras och tillämpas i här aktuellt sammanhang. Om R.J. befinnes skyldig till brott och straffvärdet så medger, framstår skyddstillsyn med föreskrift om (fortsatt) psykiatrisk öppenvårdskontakt som en ändamålsenlig påföljd.”

På R.J:s begäran har chefsläkaren F.J. hörts upplysningsvis. F.J. har uppgett bl.a.: Han är specialist i allmän psykiatri och anlitas som sakkunnig i länsrätten i psykiatrimål. R.J. vårdades på psykiatriska kliniken vid Värnamo sjukhus i maj 2004 efter ett självmordsförsök. R.J. led då av en djup depression med självmordstankar. Efter ett uppehåll under sommaren kom han tillbaka till kliniken i september 2004. Det var först då som F.J. träffade honom. Med ledning av de journalanteckningar som gjordes vid R.J:s första vistelse på kliniken och den kunskap som F.J. själv har beträffande R.J. anser han att R.J. under tiden maj-juli 2004 led av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 31 kap. BrB och att R.J. under samma tid hade starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Han delar undersökningsläkarens bedömning att R.J. inte led av en allvarlig psykisk störning vid undersökningstillfället.

Enligt tingsrättens mening saknas underlag för att frångå den bedömning som M.B. redovisat rörande R.J:s psykiska status vid gärningstillfällena. Något hinder mot att utdöma ett fängelsestraff föreligger således inte. Med hänsyn till vad som uttalats i läkarintyget och till vad F.J. uppgett anser tingsrätten att det vid bedömningen av straffvärdet i viss mån skall beaktas att R.J. till följd av sitt psykiska tillstånd kan ha haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande under i vart fall den senare delen av den tidsperiod som åtalet för grovt bedrägeri avsett. De gärningar som R.J. har gjort sig skyldig till har likväl ett sådant samlat straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Vid straffmätningen skall i skälig omfattning beaktas att R.J. kommer att meddelas näringsförbud. Tingsrätten finner att fängelsetidens längd kan bestämmas till 1 år och 9 månader.

Skadeståndsdelen

R.J. har bestritt det enskilda anspråket men vitsordat yrkat belopp som skäligt i och för sig. Han har inte haft någon invändning mot sättet att beräkna ränta.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen skall R.J. förpliktas att utge yrkat kapitalbelopp jämte ränta till Föreningssparbanken Finans.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde R.J. enligt 9 kap. 1 och 3 §§ BrB för grovt bedrägeri och enligt 11 kap. 5 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2005 för bokföringsbrott till fängelse ett år nio månader.

R.J. meddelades vidare näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud för en tid av tre år räknat från dagen för tingsrättens dom, vilket förbud skulle gälla omedelbart utan hinder av att tingsrättens dom inte vunnit laga kraft. Föreningssparbanken Finans AB tillerkändes skadestånd med yrkade 2 268 855 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Hans Träff, tf. hovrättsassessorn Örjan Johansson, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 18 oktober 2006:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har R.J. och F.J. hörts. De har i allt väsentligt berättat på samma sätt som framgår av tingsrättens dom. R.J. har tillagt följande. Han är delägare i ett bolag som driver travhäströrelse. Med detta bolag som plattform har han, under förutsättning att han får dispens att driva näringsverksamhet trots meddelat näringsförbud, för avsikt att verka som konsult avseende marknadsföring och försäljning. Han skulle kunna sälja sina tjänster till bolaget Swemex AB. Han vill arbeta som egen företagare eftersom han vill kunna debitera de timmar som han arbetar. Han har inte sökt arbete eftersom han tror att det skulle vara svårt att få anställning så länge brottmålsprocessen pågår. - Han har träffat en uppgörelse om betalning av skadeståndet med Föreningssparbanken Finans AB.

I skuldfrågan gör hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten.

I fråga om påföljd delar hovrätten tingsrättens uppfattning att det saknas underlag att frångå den bedömning av R.J:s psykiska status som redovisas i läkarintyget enligt personutredningslagen. På de av tingsrätten anförda skälen skall påföljden bestämmas till fängelse. Med hänsyn till R.J:s psykiska störning, det faktum att han ålagts näringsförbud samt att han vidtagit åtgärder för att reglera sin skadeståndsskyldighet kan dock fängelsestraffets längd sättas ned något.

De affärsplaner som R.J. har redogjort för kan inte anses ha en sådan konkretion att dispens att driva näringsverksamhet trots meddelat näringsförbud kan beviljas. Yrkandet i den delen skall därför ogillas. Liksom tingsrätten erinrar dock hovrätten om att frågan kan prövas efter en senare gjord ansökan.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till ett år sex månader.

R.J:s yrkande om dispens att driva näringsverksamhet trots meddelat näringsförbud ogillas.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Göran Regner, Nina Pripp, Marianne Lundius, referent, och Anna Skarhed) meddelade den 23 mars 2007 följande dom:

Domskäl

Den bedrägeribrottslighet som R.J. gjort sig skyldig till har bestått i att han i egenskap av verkställande direktör och ägare till ett företag i Värnamo under tiden den 31 december 2003 till den 1 juli 2004 i samband med fakturabelåning har vilselett Föreningssparbanken Finans genom att åberopa osanna fakturor och därmed lyckats förmå finansbolaget att utbetala 2 590 122 kr. Bokföringsbrottet har bestått i att R.J. i samma egenskap under tiden den 31 december 2003 till den 19 juli 2004 bokfört en stor mängd osanna fakturor samt inte upprättat årsredovisning för räkenskapsåret 2003.

Huvudfrågan i målet är om R.J. på grund av allvarlig psykisk störning vid brotten skall dömas till annan påföljd än fängelse. Av läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. vilka inhämtats av tingsrätten och HD framgår att han inte nu lider av någon allvarlig psykisk störning. Frågan är då om han begått brotten under påverkan av en sådan störning. Har han gjort det, får han inte dömas till fängelse (30 kap. 6 § BrB).

R.J. har i HD uppgivit bl.a. följande. Hans företag började år 2002 få likviditetsproblem. Han gjorde år 2003 ett aktieägartillskott om 1,4 miljoner kr och på sommaren samma år anställde han styrelsens ordförande som ekonomichef eftersom han inte ensam orkade driva företaget under rådande omständigheter och han ville kunna koncentrera sig på att försöka sälja hela företaget eller delar av det. Under november och december 2003 hade han kontakt med några intressenter, vilket inte ledde någon vart. Diskussioner med en annan intressent, Gullbergs, övergick däremot i en riktig förhandling och en principöverenskommelse träffades den 19 maj 2004 avseende överlåtelse av bolaget för 1,7 miljoner kr med tillträde den 7 juni samma år. Det var i slutet av år 2003, som han hade börjat lägga in oriktigt fakturaunderlag i företagets datasystem för att skapa fakturor som skulle utgöra underlag för fakturabelåning hos finansbolaget. Pengarna användes till att betala anställda och leverantörer. Allting var kaotiskt och han var så sjuk att han inte visste vad han gjorde. Han kan inte förstå varför han inte tog i anspråk egna medel eller talade med sin bank. Varje minut snurrade självmordstankar i huvudet, och i februari 2004 bestämde han sig för att ta sitt liv. Han gav sig i väg i bil för att köra ihjäl sig, men efter att ha kört runt i flera timmar bestämde han sig för att inte genomföra sin avsikt. Nästa självmordsförsök ägde rum i juni 2004, två dagar efter det att Gullbergs gjort en inventering av hans företag. Han togs då in för vård. Det tredje självmordsförsöket ägde rum i juli 2004. Han har i efterhand betalat 2 miljoner kr till leverantörer och banken.

R.J:s hustru, M.J., har hörts i HD på hans begäran och har anfört bl.a. följande. R.J. som alltid varit en glad, utåtriktad, ärlig och social person började sommaren 2003 må dåligt. Han var orolig och gick uppe på nätterna. I januari-februari 2004 blev han likgiltig, apatisk och inåtvänd. I mars 2004 berättade han att han inte varit ärlig mot familjen och att han i februari månad gett sig ut för att köra ihjäl sig men att han i sista stund bestämt sig för att inte fullfölja sin avsikt. R.J. ville inte ha vård och det var först en dag i maj 2004 som han inför henne medgav att det inte gick längre utan att han behövde hjälp. Han talade om att ta livet av sig, och hon lyckades få en tid för honom nästföljande dag på en psykiatriakut där han fick medicin och blev sjukskriven av läkare.

I det av tingsrätten inhämtade s.k. § 7-intyget, utfärdat av överläkaren M.B., specialist i rättspsykiatri, sägs under rubriken Sammanfattning och bedömning bl.a. följande.

Här aktuella gärningar framstår som uttryck för en psykisk störning i form av ett reaktivt tillstånd/en krisreaktion hos R.J. med nedsatt förmåga till omdöme och rationellt handlande liksom med ett agerande i viss mån präglat av kaos och desperation - en krisreaktion som en följd av hotande konkurs, med oro för företaget och familjen - men gärningarna har inte begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning med kausalsamband mellan störning och gärningar.

I det av HD inhämtade § 7-intyget, utfärdat av docenten P.A., chefsöverläkare och specialist i psykiatri och rättspsykiatri, uttalas bl.a. följande.

R.J. utvecklade under tiden för gärningarna en djup depression. Under första kvartalet 2004 hade han en depression med självmordstankar, och under andra kvartalet 2004 hade han en depression med självmordsförsök. De båda självmordsförsöken i juni respektive juli 2004 bedöms såsom allvarligt menade. - - - R.J:s depressiva tillstånd under första halvåret år 2004 påverkade förvisso hans tanke- och uppfattningsförmåga men han var inte psykotisk. Däremot hade han självmordstankar fram till dess han i juni 2004 genomförde ett självmordsförsök. Därigenom kan R.J. sägas ha haft en psykisk störning (dock inte en allvarlig psykisk störning) under första delen av tiden för gärningarna, men ha haft en allvarlig psykisk störning under senare delen av tiden för gärningarna. Den rättspsykiatriska bedömningen försvåras av ytterligare två faktorer. För det första är det svårt att klarlägga kausalsambandet mellan hans depression och gärningarna. För det andra brukar depressiva tillstånd följas av nedsatt aktivitet, såsom underlåtenhet att sköta sin ekonomi eller öppna sin post. I R.J:s fall har gärningarna bestått av ett aktivt beteende.

R.J. har i HD åberopat ett utlåtande av chefsläkaren F.J., som hördes muntligen i tingsrätten och hovrätten. F.J. träffade R.J. personligen första gången i september 2004 och bedömde då att han led av en medelsvår depressiv episod. I utlåtandet sägs bl.a. följande.

Utifrån de journalanteckningar som fördes på kliniken under tiden maj- juni 2004 är det för mig uppenbart att R.J. redan då uppfyllde lagens krav (enligt LPT/LRV) på allvarlig psykisk störning eftersom han uppvisade symtom förenliga med depression med självmordsrisk. Vid besöken tedde han sig depressiv med såväl suicidtankar som suicidplaner. - - - Att i efterhand avgöra hur R.J:s psykiska tillstånd var i början av år 2004 är en mycket grannlaga uppgift. Påpekas kan dock att depressioner med det djup R.J. uppvisade såväl vid första besöket på kliniken som vid de tillfällen då han vårdades inneliggande i Värnamo och i Eksjö inte utvecklas ”över en natt” utan tar relativt lång tid att utveckla. Det är därför inte helt osannolikt att R.J. långt innan han sökte medicinsk hjälp led av en allvarlig psykisk störning det vill säga hade en sjukdomsbild präglad av depression med självmordsrisk.

Enligt 30 kap. 6 § BrB får den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör till allvarlig psykisk störning i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner med självmordstankar. Det framhålls i förarbetena att bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Psykiska störningar såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. (Se prop. 1990/91:58 s. 86 f., 453 och 531.)

Beträffande kravet på orsakssamband mellan den psykiska störningen och brottsligheten uttalas i förarbetena att det i regel inte bör föreligga några svårigheter att ta ställning till frågan om ett orsakssamband. Om gärningsmannen var allvarligt psykiskt störd när brottet begicks torde det således ofta vara uppenbart att brottet begåtts under påverkan av störningen. Det framhålls emellertid vidare att kravet på orsakssamband inte kan anses uppfyllt om den psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande inflytande på gärningsmannens handlingssätt. Det betonas att vilket samband som skall krävas ytterst är en fråga om en bedömning från domstolens sida med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, där domstolen inte är bunden av den medicinska utredningen i målet. I de fall då kravet inte kan anses vara uppfyllt trots att störningen förelegat vid gärningstillfället är fängelse inte uteslutet som påföljd. (A. prop. s. 458 och 531.)

Även om de båda § 7-intygen är samstämmiga vad avser R.J:s psykiska status vid undersökningstillfällena, går uppfattningarna i de två intygen isär så till vida att den ene undersökande läkaren anser att R.J. kan sägas ha haft en sådan störning under den senare delen av den tidsperiod som omfattas av åtalet medan den andre läkaren anser att R.J. inte lidit av någon allvarlig psykisk störning vid tiden för aktuella gärningar.

F.J. anser på grundval av journalanteckningarna från kliniken där R.J. vårdades att denne redan under tiden maj-juni 2004 uppfyllde lagens krav på att vara allvarligt psykiskt störd. F.J. grundar detta på att det enligt gällande föreskrifter och råd från Socialstyrelsen, för att en deprimerad person skall anses vara allvarligt psykiskt störd, räcker att denne löper fara att ta sitt eget liv.

I Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd angående rättspsykiatrisk undersökning (SOSFS 1996:14), hänvisas till allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:10 LRV som intagits som bilaga 1 till författningen. I bilagan, som har rubriken Avgränsning av begreppet allvarlig psykisk störning, anges att som allvarlig psykisk störning skall också räknas depressioner utan psykotiska symtom men med självmordsrisk. Däri anges också att självmordsrisken som sådan är inte tillräcklig grund för tvångsvård.

I Rättsmedicinalverkets information RMV-info nr 2006-4 anges att såsom allvarlig psykisk störning skall räknas depression med självmordsrisk, att denna risk bör ha manifesterat sig i handling relaterad till självmordsbeteende och att det inte är tillräckligt att det föreligger självmordstankar. Beskrivningen i informationen syftar till att ge ett underlag i arbetet med rättspsykiatriska bedömningar och att öka enhetligheten i de bedömningar som görs i rättspsykiatriska utlåtanden.

Det kan, mot bakgrund av vad som nu sagts, inte anses uteslutet att R.J. under åtminstone slutskedet av den period åtalet avser led av en allvarlig psykisk störning i lagens mening. För att det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB skall gälla krävs emellertid att det också finns ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och brottsligheten.

Vid en bedömning av hur den depression som R.J. lidit av påverkat hans handlande måste omständigheterna kring brottet och gärningarnas karaktär beaktas. R.J:s handlande har bestått i att orättmätigt skaffa sitt företag löpande kredit från finansbolaget genom att i datasystemet skapa underlag för osanna fakturor med långa förfallotider. De osanna fakturorna har sedan tillsammans med riktiga fakturor via modem översänts i en fil till finansbolaget som i anslutning till att det mottagit filen utbetalat medel till företaget. För att dölja förfarandet med de oriktiga fakturorna har R.J. löpande efter hand utfärdat kreditfakturor före förfallodagen. Han har också i några fall där kreditfakturor inte hunnit utfärdas innan finansbolaget krävt kunden lämnat förklaringar till varför en oriktig fakturering mot kund gjorts. Det tillämpade förfaringssättet har enligt R.J:s egna uppgifter inletts redan en tid före årsskiftet 2003/ 2004 och har därefter använts konsekvent och i stegrande omfattning.

R.J:s handlande har under hela den tid som åtalet avser varit rationellt och präglats av ett adekvat och kontrollerat beteende. Förfarandet har pågått under en lång tidsperiod och hanteringen med de osanna fakturorna har innefattat fortlöpande och förhållandevis komplicerade åtgärder. Den psykiska störningen kan med hänsyn härtill inte antas ha haft ett sådant avgörande inflytande på hans handlingssätt som är en förutsättning för att han skall anses ha begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Hinder finns därför inte att döma R.J. till fängelse.

Det saknas anledning att frångå hovrättens bedömning i fråga om påföljdsbestämningen.

HD har hållit huvudförhandling inför öppna dörrar även i den del där läkarintygen förebringats. - - -.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.

- - -.