NJA 1998 s. 246

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle döma H-G.L. för försök till mord. Han yrkade vidare att HovR:n, innan huvudförhandlingen, skulle förordna om rättspsykiatrisk undersökning samt besluta om häktning av H-G.L. i hans frånvaro.

Efter föredragning meddelade HovR:n d 17 mars 1998 följande beslut: H-G.L. är på sannolika skäl misstänkt för i vart fall grov misshandel d 5 febr 1998 i Likenäs, Torsby kommun. - Det finns risk för att H-G.L. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff och att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. - På grund härav förklarar HovR:n, med ändring av TR:ns beslut, H-G.L. häktad.

HovR:n (hovrättsrådet Kragh Munck, referent, fd lagmannen Torsten Eliasson och tf hovrättsassessorn Yngvesson) höll häktningsförhandling d 23 mars 1998. Åklagaren vidhöll därvid häktningsyrkandet och yrkandet om rättspsykiatrisk undersökning.

H-G.L. bestred åklagarens yrkanden och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot.

I beslut efter förhandlingen anförde HovR:n: HovR:n finner att det föreligger övertygande bevisning för att H-G.L. i vart fall gjort sig skyldig till grov misshandel. Påföljden kan inte stanna vid böter.

HovR:n finner ej skäl ändra sitt beslut d 17 mars 1998 att förklara H-G.L. häktad.

HovR:n finner att en rättspsykiatrisk undersökning erfordras för att kunna bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna H-G.L. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB.

HovR:n förordnar med stöd av 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning att H-G.L. skall undergå sådan undersökning. Undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med särskild utskrivningsprövning.

H-G.L. (offentlig försvarare advokaten L.D.) överklagade och yrkade att han skulle försättas på fri fot och att HovR:ns förordnande om rättspsykiatrisk undersökning skulle undanröjas.

HD meddelade prövningstillstånd i häktningsfrågan. Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i svarsskrift bl a: Den intressanta frågan i detta mål är om högre rätt - sedan åklagaren överklagat en frikännande dom och framställt yrkande om häktning - kan besluta om häktning innan huvudförhandling hållits och utan att någon ny omständighet eller nytt bevis tillkommit.

I detta fall har HovR:n - först på handlingarna och därefter vid en häktningsförhandling - gjort en annan bedömning än TR:n av den tilltalades skuld, utan att något nytt material tillkommit.

Det kan å ena sidan hävdas att utformningen av 24:21 RB visar att det egentligen inte finns något stöd i gällande rätt för att häkta en frikänd person. Det finns t o m ett förbud mot häktning för den instans som frikänner en tilltalad. Å andra sidan har lagstiftaren, enligt förarbetena, utgått ifrån att det skall vara möjligt att häkta frikända personer i högre rätt. Några bestämda anvisningar har dock inte givits i lagtext eller i motivuttalanden hur denna häktningsprövning skall gå till (jfr Torleif Bylund, Tvångsmedel, 1993 s 251ff).

Hur har den i målet intressanta frågan lösts i rättspraxis? HD har i rättsfallen NJA 1973 s 157 och NJA 1987 s 876, som båda avser frågor om tvångsmedel i högre instans sedan en lägre instans frikänt den tilltalade, gjort vissa uttalanden. Enligt min mening är dessa emellertid inte sådana att de ger någon klar ledning för bedömningen av vad som egentligen krävs i en situation som den förevarande (jfr Bylund a a s 258f samt Ekelöf m fl, Rättegång, tredje häftet 1994, s 53).

I detta fall har HovR:n - innan huvudförhandling hållits - uppenbarligen gjort en annan bedömning än TR:n av de föreliggande omständigheterna i målet. HovR:n har dessutom värderat graden av H-G.L:s skuld olika (från sannolika skäl i beslutet d 17 mars 1998 till övertygande bevisning i beslutet d 23 mars 1998). HovR:n har emellertid inte närmare utvecklat sina skäl.

Det kan ifrågasättas om det finns något som helst utrymme för en HovR att häkta en frikänd person utan att huvudförhandling hållits och utan att något nytt tillkommit. Starka skäl talar emot att så skulle kunna ske i fall där HovR:n endast gör en annan värdering av bevisningen. Jag vill emellertid göra gällande att häktning skulle kunna ske om TR:n gjort en uppenbart felaktig bedömning av omständigheterna i målet. Till detta kommer att HovR:n innan den beslutar om häktning sedan TR:n meddelat en friande dom, bör ha mycket starka skäl att förvänta sig att den tilltalade kommer att fällas till ansvar för den åtalade gärningen (jfr Bylund a a). Jag vill i detta sammanhang framhålla att HovR:n i detta fall genom sitt beslut d 23 mars 1998 funnit att det föreligger "övertygande bevisning" för att H-G.L. i vart fall gjort sig skyldig till grov misshandel.

Enligt min mening finns det anledning att starkt ifrågasätta en del av de resonemang och slutsatser som anförts i TR:ns dom. För egen del anser jag att H-G.L. på grund av de omständigheter som antecknats i TR:ns dom inte kan anses ha befunnit sig i en nödvärnssituation, vare sig i objektiv eller subjektiv mening.

Mot bakgrund av det jag nu anfört och med hänsyn till att TR:n enligt min mening gjort en uppenbart felaktig bedömning av omständigheterna anser jag att HovR:ns beslut att häkta H-G.L. är riktigt.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Hult, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter redogörelse för bakgrunden, upptog följande: Skäl. Enligt 24 kap 1 § RB får den häktas som på sannolika skäl är misstänkt för brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller därutöver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff, försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Häktning får enligt paragrafen endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

TR:n har i den frikännande domen funnit det klarlagt att H-G.L. avlossat ett skott som träffat och skadat målsäganden samt att det är uppenbart att, objektivt sett, H-G.L. inte har befunnit sig i en nödvärnssituation. TR:n har dock funnit att H-G.L. skall vara fri från ansvar med tillämpning av reglerna om nödvärn och nödvärnsexcess i 24 kap 1 och 6 §§ BrB, med hänsyn till att han, i sin sinnesvärld som präglats av den psykiska störning som han enligt läkare vid tillfället led av, uppfattat att han var utsatt för en serie allvarliga brottsliga angrepp samt till att händelseförloppet varit så snabbt och H-G.L. så desperat att bli fri att han svårligen kunnat besinna sig. HovR:n har i det överklagade häktningsbeslutet funnit att det föreligger övertygande bevisning för att H-G.L. i vart fall gjort sig skyldig till grov misshandel. Detta innebär att HovR:n gjort en annan bedömning än TR:n om tillämpligheten i målet av reglerna i 24 kap 1 och 6 §§ BrB.

HD finner att varken av TR:ns dom eller av den personalia som förebringats vid TR:ns huvudförhandling framgår något som tyder på att H-G.L. vid avlossandet av skottet mot målsäganden befunnit sig i en nödvärnssituation eller haft den uppfattningen att han befunnit sig i en sådan situation som objektivt sett ger rätt till nödvärn. Om H-G.L. trots detta då felaktigt ansett att han haft rätt till nödvärn är detta en straffrättsvillfarelse som inte kan medföra frihet från ansvar för skottet mot målsäganden med hänvisning till BrB:s regler om nödvärn och nödvärnsexcess. Med beaktande av detta finner HD att H-G.L. trots den frikännande domen får anses på sannolika skäl misstänkt för i vart fall grov misshandel. HD finner också att det föreligger sannolika skäl för att TR:ns frikännande dom skall komma att ändras. HD delar HovR:ns bedömning att det finns risk för att H-G.L. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff och att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Överklagandet av HovR:ns häktningsbeslut bör därför lämnas utan bifall.

H-G.L:s överklagande av HovR:ns beslut att förordna om rättspsykiatrisk undersökning bör avvisas eftersom detta beslut inte får överklagas särskilt.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, referent, Nyström, Regner och Victor) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan TR:n ogillat åtalet för försök till mord och försatt H-G.L. på fri fot samt domen överklagats av åklagaren, har HovR:n på yrkande av åklagaren förklarat H-G.L. häktad såsom misstänkt för i vart fall grov misshandel.

HovR:n har inte hållit huvudförhandling i målet och någon ny utredning av större betydelse för häktningsfrågan har inte förekommit. I en sådan situation är det normalt inte möjligt att besluta om häktning (jfr NJA 1973 s 157). I förevarande fall måste emellertid HovR:n ha gjort en annan rättslig bedömning än TR:n beträffande H-G.L:s invändning om nödvärn. Om HovR:n sålunda ansett att det redan på grund av de omständigheter som lagts till grund för TR:ns dom framgår att H-G.L. inte kan gå fri från ansvar med stöd av bestämmelserna om nödvärn, har HovR:n haft möjlighet att besluta om häktning. HD saknar anledning att göra en annan bedömning i nödvärnsfrågan.

På grund av det anförda får H-G.L. trots den frikännande domen anses på sannolika skäl misstänkt för i vart fall grov misshandel. Det finns inte anledning att ifrågasätta HovR:ns bedömning att det finns risk för att H-G.L. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff och att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Överklagandet i häktningsfrågan skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut att förordna om rättspsykiatrisk undersökning får, som HovR:n angett, inte överklagas särskilt. Överklagandet skall avvisas i denna del.