AEC yrkade efter stämning å Obligentia Finans AB:s konkursbo vid Göteborgs TR att TR:n skulle fastställa dels att AEC hade bättre rätt än konkursboet till den egendom och de rättigheter som AEC förvärvat av Obligentia genom ovannämnda köpeavtal, dels att AEC hade reparationsrätt till ett belopp svarande mot av konkursboet uppburna leasingavgifter hänförliga till ovannämnda leasingavtal jämte ränta. Till stöd för sitt yrkande åberopade AEC, att AEC genom den denuntiation som skett till BOP Bygg AB fått sitt förvärv skyddat mot Obligentias borgenärer.

Konkursboet bestred käromålet och anförde: Genom återköpsgarantin har AEC inte tagit någon ekonomisk risk genom förvärvet från Obligentia. Denuntiationen till BOP Bygg AB har inte avskurit Obligentia från att disponera eller förfoga över leasingobjekten eller leasingavgifterna. Innehållet i denuntiationen har inte heller förändrat Obligentias ställning gentemot BOP Bygg AB. Tvärtom sägs i denna handling att "Detta påverkar alltså inte Er ställning såsom leasingkund. Ni skall därför även fortsättningsvis fullgöra Era skyldigheter direkt till Obligentia Finans AB." AEC:s förvärv har därför inte blivit sakrättsligt skyddade.

Konkursboet överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla AEC:s talan i målet.

AEC bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsråden Ann-Christine Persson, referent, och Morard samt t f hovrättsassessorn Sjödahl Mellbin) anförde i dom d 29 april 1994: Domskäl. Parterna har i HovR:n anfört och åberopat huvudsakligen i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom samt därutöver anfört följande.

AEC: För det fall AEC tillerkänns separationsrätt. avseende leasingegendomen följer en accessorisk separationsrätt till rättigheterna enligt leasingavtalet, eftersom dessa rättigheter utgör avkastning av leasingegendomen. Endast om AEC skulle sakna separationsrätt till leasingegendomen är det av betydelse huruvida en sakrättsligt godtagbar denuntiation skett beträffande rättigheterna enligt leasingavtalet och sålunda självständig separationsrätt härtill föreligger.

Konkursboet: Någon accessorisk separationsrätt till de av konkursboet uppburna leasingavgifterna föreligger inte. Eftersom Obligentia AB varit ägare till såväl leasingegendomen som rättigheterna enligt leasingavtalet krävs för att AEC skall erhålla sakrättsligt skydd att denuntiationen avser både äganderätten till objekten och rättigheterna enligt avtalet.

Av den gjorda denuntiationshandlingen framgår att AEC från Obligentia förvärvat den aktuella egendomen jämte rättigheterna enligt tillhörande leasingavtal och att Obligentia även fortsättningsvis skulle sköta administrationen av kontraktet. Vidare får anses framgå att AEC kunnat kräva att leasetagaren betalade direkt till AEC. Vittnesförhöret vid TR:n visar att leasetagaren förstått det hela så att Obligentia hade att föra leasetagarens betalningar vidare till AEC. Det har alltså med tillräcklig tydlighet blivit klargjort för leasetagaren att Obligentia inte längre ägde för egen räkning förfoga över det som överlåtits utan fortsättningsvis agerade endast som uppdragstagare åt AEC. På grund härav och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n att AEC erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv.

Av parternas argumentering i HovR:n framgår att det mellan dem råder delade meningar om huruvida det vid nu angivet förhållande föreligger separationsrätt för AEC beträffande de efter hand förfallna leasingavgifter som betalats till konkursboet. Beträffande dessa avgifter gör HovR:n följande bedömning.

Enligt avtal mellan Obligentia och AEC var Obligentia skyldigt att redovisa dit influtna leasingavgifter till AEC. Vid sådant förhållande har AEC enligt 7 kap 23 § 3 st KL rätt att av konkursförvaltaren erhålla redovisning för de leasingavgifter som förfaller till betalning och inflyter till konkursboet efter konkursutbrottet. AEC intar härvid ställning av massaborgenär i konkursen. AEC kan visserligen, om förutsättningarna härför är uppfyllda enligt 1944 års lag om redovisningsmedel, ha separationsrätt till de till konkursboet influtna leasingavgifterna för det fall konkursboet försätts i konkurs, men detta saknar betydelse i förevarande fall. AEC:s yrkande om fastställelse av att AEC: har separationsrätt till ett belopp motsvarande de av konkursboet uppburna leasingavgifterna jämte ränta kan på grund av det anförda inte lagligen bifallas. Något annat AEC:s yrkande beträffande de nu ifrågavarande beloppen än att AEC skulle ha separationsrätt till dessa föreligger ej till bedömning.

Konkursboet (ombud advokaten K.E.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla AEC:s talan om bättre rätt till den egendom och de rättigheter som framgår av det köpeavtal som fogats som bilaga till TR:ns dom.

AEC (ombud advokaten S.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är fråga om det sakrättsliga skyddet för köparen vid s k investorleasing avseende lös egendom.

Investorleasing tillgår så att en förmedlare, vanligtvis en bank eller ett finansbolag, ingår ett leasingavtal med en leasetagare avseende viss egendom. Härefter inträder en tredje part, investorn, som ofta är ett industriföretag som vill anskaffa egendom som utgör avskrivningsunderlag, och som köper den utleasade egendomen inklusive det redan ingångna leasingavtalet av förmedlaren. Ixasetagaren erhåller underrättelse, denuntieras, om överlåtelsen och fortsätter härefter att erlägga leasingavgifterna till investorn. Alternativt åtar sig förmedlaren att på investorns uppdrag även fortsättningsvis administrera leasingavtalet. I sådant fall fortsätter leasetagaren att erlägga leasingavgifterna till förmedlaren, som har att vidarebefordra dessa till investorn. Även andra former av investorleasing förekommer. (För en mer ingående beskrivning av investorleasing, se SOU 1994:120 s 235 f.)

I förevarande fall har Obligentia (förmedlaren) i samband med överlåtelsen till AEC (investorn) åtagit sig att ombesörja fakturering och betalningspåminnelser gentemot BOP Bygg AB (leasetagaren) samt att månatligen redovisa beloppen till AEC. Obligentia fakturerade leasetagarna i eget namn och dessa kunde med befriande verkan betala till detta bolag. Dessutom fanns en återköpsgaranti enligt vilken Obligentia förband sig att på AEC:s begäran under vissa närmare angivna villkor överta leasingavtalet och den däri angivna egendomen om inte leasetagaren fullgjorde sina skyldigheter enligt leasingavtalet.

Det sakrättsliga spörsmål som tvisten gäller är huruvida den denuntiation som ostridigt förekommit fått sådan rådighetsavskärande verkan som krävs för att AEC:s förvärv av egendomen skall vara sakrättsligt skyddat.

Sakrättsligt skydd vid förvärv av lös egendom uppkommer normalt genom tradition av egendomen till förvärvaren. Vad gäller egendom i tredje mans besittning uppkommer motsvarande skydd genom att denne erhåller denuntiation om överlåtelsen av förvärvaren eller av den som överlåtit egendomen. Det saknas stadgande i lag om krav på denuntiation i sistnämnda fall men reglerna om detta vid överlåtelse av enkla skuldebrev och pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man anses vara analogiskt tillämpliga (se t ex Adlercreutz, Finansieringsformers rättsliga reglering s 36, Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom s 485 f, Hessler, Allmän sakrätt s 101 och 241, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 5 u, s 224 och SOU 1994:120 s 172).

I förarbetena till 31 § lagen (1936:81) om skuldebrev framhölls att en överlåtelse av ett enkelt skuldebrev inte borde få omedelbar rättsverkan mot överlåtarens borgenärer, utan att det fanns ett behov av att överlåtelsen skulle kunna kontrolleras även av utomstående och därigenom förhindra påhittade uppgörelser i syfte att försämra borgenärers rätt. Ett införande av traditionskrav på samma sätt som vid överlåtelse av lös egendom diskuterades men ansågs inte lämpligt. I stället valdes denuntiation till gäldenären som sakrättsligt moment. Det närmare syftet med denuntiationen angavs vara att den faktiska möjligheten att förfoga över den tillgång det gäller genom åtgärden överflyttas från överlåtaren till förvärvaren (NJA II 1936 s 112 f och 116).

Vad gäller kravet på innehållet i denuntiationen har framhållits att den måste innebära att överlåtaren effektivt skall avskäras från att disponera det överlåtna godset (se Adlercreutz a a s 36 och Helander a a s 384 f).

Av ett tidigare avgörande i HD (NJA 1949 s 164) framgår att en denuntiation till besittningshavaren, som innehöll uppgift om att säljaren av egendomen tillsvidare fick använda den, inte gav köparen sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer, eftersom säljaren även efter denuntiationen ägt att utan köparens medverkan för eget bruk uttaga egendomen hos besittningshavaren. Det kan således inträffa att denuntiationen förlorar sin sakrättsligt skyddande verkan om överlåtaren inte därigenom avskurits från rådigheten över egendomen. I den juridiska litteraturen har situationen beskrivits så att förvärvaren inte får borgenärsskydd för sitt förvärv eftersom risk föreligger att överlåtaren missbrukar det rådighetssken han har möjlighet att få (se Lindskog i JT 1991-92 s 278).

Av vad som anförts ovan framgår att ganska stränga krav ställs på innehållet i denuntiationen för att den skall anses vara rådighetsavskärande vid överlåtelse av lös egendom som finns i tredje mans besittning. Inte bara intresset av offentlighet och behovet av att förhindra skentransaktioner talar för att sådana stränga krav upprätthålls utan även den omständigheten att denuntiationen uppfyller samma sakrättsliga funktion som traditionen vid överlåtelse av lös egendom.

Innehållet i den nu aktuella denuntiationen innebär enligt sin ordalydelse att leasetagaren även fortsättningsvis skulle fullgöra sina skyldigheter direkt till Obligentia. Detta ger vid handen att Obligentia haft möjlighet att efter överlåtelsen utan samtycke från AEC på olika sätt disponera över egendomen och dess avkastning. Denuntiationen kan därför inte anses vara rådighetsavskärande på sätt som krävs för att AEC:s förvärv skall vara sakrättsligt skyddat. Konkursboets talan skall därför bifallas.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt, att de omtvistade leasingobjekten jämte tillhörande hyresavtal överlåtits från Obligentia till AEC enligt ett mellan parterna bindande köpeavtal.

I köpeavtalet angavs, att överlåtelsen skedde med förbehåll för leasingkundens rätt. Vidare förband sig Obligentia att, mot viss provision, ombesörja fakturering och betalningspåminnelser gentemot leasingkunden samt att varje månad avge redovisning till AEC.

Tvisten gäller, huruvida överlåtelsen av leasingobjekt och hyresavtal är verksam mot Obligentias borgenärer. Tvisten omfattar däremot inte de hyresbelopp som förfallit till betalning före konkursbeslutet.

Vid bedömningen av överlåtelsens sakrättsliga giltighet aktualiseras till en början frågan, huruvida någon skillnad kan göras mellan rätten till leasingobjekten och rätten till dessas avkastning, dvs hyresavtalet.

Om det i en konkurs visar sig att olika borgenärer gör anspråk på å ena sidan ett objekt och å andra sidan dess avkastning anses den grundläggande principen vara, att den borgenär som har företrädesrätt till objektet också har företrädesrätt till den avkastning som utfaller efter konkursbeslutet jfr t ex rättsfallet NJA 1993 s 524 på s 526). Denna princip bör tillämpas även i förevarande fall. Eventuellt kunde det i och för sig hävdas, att tonvikten här snarare borde läggas på hyresfordringen än på objektet. Bland annat praktiska skäl talar dock för att även i föreliggande situation se objektet som huvudsaken. (Jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 uppl 1994, s 252 f, 336 f och SOU 1994:120 s 176.)

Avgörande är således i första hand, huruvida AEC kan åberopa en sakrättsligt skyddad rätt till leasingobjekten, medan rätten till leasingavtalen får betraktas som avkastning vilken följer med rätten till objektet.

När en överlåtelse avser lös egendom som finns i tredje mans - i detta fall leasingkundens - besittning anses köparens skydd mot säljarens borgenärer inträda i och med att säljaren eller köparen underrättar (denuntierar) tredje man om att överlåtelse skett (jfr 31 § skuldebrevslagen och t ex Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 211).

Det är ostridigt, att leasingkunden underrättats om överlåtelsen. Frågan är emellertid, om underrättelsen uppfyller de krav som bör ställas på en godtagbar denuntiation.

I denuntiationshandlingen anges inledningsvis, att AEC "inköpt aktuellt objekt med vidhängande leasingavtal" från Obligentia. Ett sådant meddelande innebär, att tredje mannen blir skyldig att respektera förvärvarens rätt och att han blir både skyldig och berättigad att utlämna egendomen till denne, och inte till överlåtaren, när han inte längre själv skall förvara den (jfr t ex NJA II 1936 s 92, 160 f och Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1984, s 384 ff). Om något annat skall gälla måste det således uttryckligen sägas eller framgå av denuntiationen.

Härefter uppges i denuntiationshandlingen, att Obligentia även fortsättningsvis kommer att sköta administrationen av kontraktet, varefter tilläggs: "Detta påverkar alltså inte Er ställning såsom leasingkund. Ni skall därför även fortsättningsvis fullgöra Era skyldigheter direkt till Obligentia Finans AB."

Det är inte alldeles givet, hur leasingkunden haft skäl att tolka detta meddelande (jfr NJA 1994 s 668), främst då det gäller innebörden av ordet "skyldigheter". De skyldigheter som kunden även fortsättningsvis hade att fullgöra direkt till Obligentia skulle i och för sig även kunna innefatta skyldigheten att återlämna objektet efter leasingavtalets upphörande.

Leasingkunden har i TR:n uppgivit, att han uppfattade läget så att AEC hade gått in och köpt leasingobjekten, men att han skulle fortsätta att betala leasingavgifterna till Obligentia, som hade fått ställning av "förvaltare" och som i den egenskapen skulle föra betalningarna vidare till AEC.

Det måste i vart fall anses framgå av denuntiationen, att objektet endast fick utlämnas till Obligentia i egenskap av uppdragstagare åt AEC, om ett återlämnande skulle bli aktuellt efter en förtida uppsägning av leasingavtalet eller efter den avtalade leasingtidens slut.

Frågan blir då, huruvida en denuntiation kan anses godtagbar, om dess innebörd är att tredje mannen även framöver kan prestera till överlåtaren, därför att denne i fortsättningen skall fungera som uppdragstagare åt förvärvsren.

I NJA 1949 s 164 underkändes en underrättelse som innehöll ett meddelande om att överlåtaren tillsvidare själv fick använda egendomen. Av rättsfallet framgår att en denuntiation som innebär, att överlåtaren utan medverkan av förvärvaren får för eget bruk uttaga egendomen hos tredje mannen, inte är giltig. Däremot besvaras inte frågan, vad som skulle ha gällt om överlåtaren haft rätt att uttaga egendomen endast som ombud för förvärvaren.

Det grundläggande syfte som kravet på sakrättsligt moment är avsett att tillgodose är att förhindra skentransaktioner, dvs transaktioner som inte är allvarligt menade då de företas eller som är konstruerade i efterhand. Det sakrättsliga momentet, i förevarande fall denuntiation, kan fylla denna funktion på två sätt. Det ena är, genom att denuntiationen ger en viss yttre manifestation av den företagna transaktionen, vilket kan förhindra konstruktioner i efterhand. Det andra är, genom att denuntiationen medför en viss uppoffring för överlåtaren, vilket kan förhindra transaktioner som inte är allvarligt menade. (Se tex Hessler, Allmän sakrätt s 90 ff, 253 och NJA II 1936 s 112 ff, 116 f.)

I sistnämnda hänseende uttalas i förarbetena till 31 § skuldebrevslagen, att denuntiationen överflyttar "den faktiska möjligheten att förfoga över den tillgång det gäller" från överlåtaren till förvärvaren (NJA II 1936 s 113, 116). Uttalandet synes närmast syfta på det förhållandet att överlåtaren genom denuntiationen förlorar sin faktiska möjlighet att överlåta och pantsätta egendomen (den s k förfogandelegitimationen). I litteraturen har emellertid frågan ställts om det därutöver bör krävas att överlåtaren förlorar sin betalningslegitimation enligt 29 § skuldebrevslagen (se t ex Håstad, Sakrätt s 250 f).

I och för sig föreligger det ett nära samband mellan borgenärsskydd och betalningslegitimation. Normalt sett medför en korrekt denuntiation att överlåtarens betalningslegitimation upphör (jfr t ex NJA 1989 s 671, där det framgår att en gäldenär som tagit del av en klar och tydlig denuntiation måste anses vara i sådan ond tro som avses i 29 §, vilket innebär att överlåtaren inte längre är legitimerad att uppbära betalning). Någon fullständig sammankoppling föreligger emellertid inte, såsom framgår redan av lagtextens ordalydelse. Som förutsättning för borgenärsskydd uppställs i 31 § ett krav på att gäldenären underrättats om överlåtelsen, medan det i 29 § som förutsättning för att gäldenären skall kunna betala med befriande verkan till överlåtaren uppställs ett krav på att gäldenären varken visste eller hade skälig anledning att misstänka att denne inte längre ägde uppbära betalning. Sålunda ger varken avfattningen av lagtexten eller några uttalanden i förarbetena grund för slutsatsen att man vid tillämpningen av reglerna om borgenärsskydd i 31 § skulle beakta de förutsättningar som enligt 29 § föreligger för betalningslegitimation. Som jämförelse kan härtill nämnas att det beträffande löpande skuldebrev för borgenärsskydd är tillräckligt att skuldebrevet traderas, 22 § skuldebrevslagen, medan det för att förhindra, att gäldenären med befriande verkan erlägger räntor och amorteringar i enlighet med skuldebrevet till överlåtaren, krävs att gäldenären underrättas om överlåtelsen, 20 § samma lag.

Den fråga som i stället blir av avgörande betydelse är, i vad mån en denuntiation som - i den situation som är aktuell i detta mål - innehåller ett meddelande om, att egendomen i fortsättningen får utlämnas till överlåtaren som uppdragstagare åt förvärvaren, kan fylla funktionen att förhindra efterhandskonstruktioner och transaktioner som inte är allvarligt menade då de företas.

Till att börja med kan konstateras att även en denuntiation, som innehåller ett meddelande av nu nämnd innebörd, ger en yttre manifestation av den företagna rättshandlingen och därför som sådan kan fungera som ett hinder mot efterhandskonstruktioner.

Det är vidare klart att även en sådan denuntiation överflyttar legitimationen att överlåta och pantsätta den överlåtna egendomen från överlåtaren till förvärvaren. I vart fall gäller detta under leasingavtalets löptid. Det kan härvid noteras, att ett avtal om finansiell leasing normalt är tänkt att gälla under objektets hela ekonomiska livstid.

Härtill kommer, att förvärvaren har möjlighet att när som helst meddela tredje mannen att uppdraget upphört och att alla prestationer i fortsättningen skall ske till förvärvaren själv.

I beaktande av det som nu sagts får det anses väga mindre tungt att överlåtaren, trots att han inte har någon rätt att förfoga över egendomen för egen del ändå erhåller ett visst sken av rådighet, ifall egendomen i samband med leasingavtalets upphörande överlämnas till överlåtaren för vidarebefordran till förvärvaren.

Det sagda innebär, att den denuntiation som företagits i målet skall godtas, oavsett om den har inneburit att leasingkunden, sedan leasingavtalet upphört, kunnat överlämna leasingobjekten till Obligentia som uppdragstagare åt AEC.

Josam Lastbilsteknik AB (Josam) förde efter stämning å Obligentia Finans AB:s konkursbo vid Göteborgs TR den talan som framgår av TR:ns dom.

Såväl Josam som konkursboet överklagade TR:ns dom i HovR:n för Västra Sverige.

Josam yrkade att HovR:n skulle bifalla dess vid TR:n förda talan, dock med den ändringen att yrkandet om betalning av delbeloppet 74 000 kr, utgörande av leasingkunder före konkursen inbetalda råntor eller förhöjda avgifter, nedsattes till 13 000 kr.

Konkursboet vrkade befrielse från skyldigheten att utge 66 546 kr av det av TR:n utdömda beloppet jämte ränta på 66014 kr från d 1 jan 1991 till dess betalning sker.

Parterna bestred varandras yrkanden.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindh, hovrättslagmannen Fernqvist samt hovrättsråden Lindskog, referent, och Morard) anförde i dom d 11 okt 1993: Domskäl. HovR:n behandlar först frågan om Josam erhållit sakrättsligt skydd gentemot konkursboets övriga borgenärer för sin rätt till betalning enligt leasingavtalen.

Av de gjorda denuntiationerna framgår att Josam förvärvat den aktuella egendomen jämte rättigheterna enligt tillhörande hyresavtal, att den förvärvade egendomen pantsatts hos Skandinaviska Enskilda Banken som uppdragit åt Obligentia att uppbära betalningen enligt avtalet samt att uppdraget när som helst kunnat återkallas genom underrättelse till leasetagarna. Det har således klargjorts för leasetagarna att Obligentia inte längre var part i leasingavtalen och inte hade kvar några rättigheter enligt dessa utan fortsättningsvis endast agerade som uppdragstagare åt den betalningsberättigade. På grund härav och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n att Josam genom denuntiationerna erhållit sakrättsligt skydd för såväl de överlåtna föremålen som sina fordringar enligt leasingavtalen.

Då Obligentia enligt administrationsavtalet med Josam varit skyldigt att redovisa inflytande betalningar enligt leasingavtalen till Josam följer av 7 kap 23 § KL att konkursförvaltaren varit skyldig att till Josam redovisa till konkursboet influtna medel. Konkursboets vadetalan kan således inte vinna bifall.

Vad avser de medel som influtit före konkursutbrottet återstår att besvara frågan huruvida dessa hållits behörigen avskilda eller om de sammanblandats med Obligentias egna medel så att de inte skall vara förbehållna Josam. Härvidlag skall till en början konstateras att det är ostridigt mellan parterna att medlen insatts på ett konto hos Gotabanken vilket betecknats som klientmedelskonto.

Konkursboet har till stöd för sin uppfattning att sammanblandning skett hävdat att det på kontot förekommit, förutom medel av nu aktuellt slag, dvs betalningar från leasingkunder vid s k tvåpartsleasing, dels betalningar från leasingkunder vid s k trepartsleasing, dels betalningar från leasingkunder enligt leasingavtal med bilhandlare som pantsatt avtalen hos Obligentia, dels slutligen av Obligentia gjorda egna insättningar på kontot.

Vid tvåpartsleasing har som TR:n anfört Obligentia till investorn överlåtit såväl leasingobjektet som rättigheterna enligt leasingavtalet. Vid trepartsleasing har Obligentia överlåtit leasingobjektet till investorn, som därefter hyrt ut detta till Obligentia. Obligentia har kvarstått som part i avtalet med brukaren och något avtalsförhållande mellan denne och investorn har inte uppkommit. Konkursboet har anfört att Obligentia regelmässigt tagit ut högre leasingavgift av brukaren än den avgift som Obligentia erlade till investorn. De medel som brukarna i enlighet med avtalen betalade in till Obligentia har enligt konkursboet varit Obligentias egna.

Josam har inte ifrågasatt att vissa inbetalningar till kontot har avsett avgifter från brukare i trepartsleasing. Josam har dock inte vitsordat att dessa belopp utgjort Obligentias egna medel och har gjort gällande att rättsläget i vart fall är så oklart att insättningarna av beloppen på kontot inte bör medföra att på kontot innestående avgifter i tvåpartsleasingförhållanden därigenom skall anses inte längre vara avskilda för Josams räkning.

Betalningarna från leasingkunder till objekt vars ägare pantsatt avtalen hos Obligentia har enligt konkursboet avräknats mot bilhandlarnas låneskulder till Obligentia, varefter överskottet blivit Obligentias egna medel. Obligentia har också enligt konkursboet verkställt insättningar och uttag av egna medel på kontot vid ett stort antal tillfällen, bl a i avsikt att till investorer redovisa betalningar som ännu ej influtit på kontot för att därigenom hindra ikraftträdande av träffade återköpsavtal.

Josam har intagit den ståndpunkten att merparten av nu angivna transaktioner avser kontrakt för vilka redovisningsskyldighet kan föreligga och att Obligentia har ansett transaktionerna vara av redovisningskaraktär.

För att medel, som någon mottagit för annan med skyldighet att redovisa för dem, skall anses avskilda för huvudmannens räkning ställs inga krav på publicitet eller i övrigt på iakttagande av viss form. I förarbetena till lagen (1944:181) om redovisningsmedel sägs att det inte är nödvändigt att en bankräkning avseende redovisningsmedel förses med beteckning som utvisar dess innehåll (NJA II 1944 s 411 f). Det talas om att medel kan anses avskilda om de läggs i ett särskilt kuvert. Det sagda ger vid handen att avsikten med företagna åtgärder - t ex insättande av medel på en viss bankräkning - har stor betydelse när det gäller att avgöra om därigenom ett avskiljande av medlen skett.

De omtvistade medlen har, som tidigare nämnts, insatts på ett konto med beteckningen klientmedelskonto. I det mellan Josam och Obligentia träffade administrationsavtalet stadgas att Obligentia skall inkassera, uppbära och inbetala betalningar avseende leasingavgifter samt att uppburna betalningar skall inbetalas på ett av Josam angivet konto. Obligentia har alltså varit skyldigt att redovisa de i enlighet med avtalet uppburna medlen till Josam. Det kan därför hållas för visst att Obligentia avsett att avskilja medlen för Josams räkning genom att placera dem på ifrågavarande konto. Fråga är då om medlen kan anses ha förlorat sin egenskap att vara avskilda för Josams räkning genom att de sammanblandats med andra medel på kontot.

Det kan då först konstateras att inbetalning av medel från brukare i s k trepartsleasingförhållanden förekommit i inte obetydlig omfattning. Hur det förhåller sig med äganderätten till sådana medel är ovisst; frågan synes inte ha varit föremål för HD:s prövning. Uttalanden i juridisk doktrin ger närmast uttryck för uppfattningen att de inte tillhör investorn - som ju inte står i något avtalsförhållande till brukaren - utan finansbolaget, i detta fall Obligentia (jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 4 uppl s 187 f). En viss osäkerhet måste dock anses råda, och det finns även här skäl att beakta avsikten bakom gjorda transaktioner. I detta hänseende kan noteras att ingenting tyder på att Obligentia med insättningen av trepartsleasingmedlen på kontot avsett att åstadkomma sammanblandning med där innestående medel som tillkom investor i tvåpartsleasingförhållanden. Det förhållandet att förstnämnda medel satts in på det som klientmedelskonto betecknade kontot tyder snarast på att Obligentia ansett medlen vara redovisningsmedel. Samma resonemang kan föras beträffande de medel som härrör från leasetagare till pantsatta objekt - dessa medel har ju inte kommit att tillhöra Obligentia direkt utan först sedan avräkning skett med ägarna till uthyrda objekt.

Vad slutligen avser de insättningar och uttag av Obligentias egna medel som i övrigt påstås ha förekommit på kontot framgår det inte särskilt klart av den i målet framlagda bevisningen vare sig i vilken utsträckning sådana transaktioner förekommit eller vad för slags transaktioner det varit fråga om. Oklarhet i detta hänseende måste gå ut över konkursboet som är den av parterna som har möjlighet att föra bevisning om vad som inträffat på kontot. Det är i vart fall inte så att varje förekomst av egna medel på ett redovisningskonto medför att samtliga medel där förlorar sin egenskap att vara avskilda - jämför vad som sägs i förarbetena till redovisningslagen (NJA II 1944 s 411) om att underlåtenhet på grund av förbiseende att ta ut tillgodohavande som tillkommer sysslomannen inte bör medföra att bankräkning med redovisningsmedel förlorar sin speciella karaktär.

På grund av det nu sagda och då även en något slarvigt skött redovisningsräkning bör kunna godtas om det framgår att sysslomannen avsett att hålla medlen avskilda genom insättningen (jfr Walin, Separationsrätt s 112), anser HovR:n att ifrågavarande medel hållits avskilda i sådan ordning att de behållit sin karaktär av redovisningsmedel. Josams vadetalan skall därför bifallas såvitt däri yrkats förpliktande för konkursboet att utge från leasingkunder influtna belopp om tillhopa 382 477 kr jämte till d 1 dec 1990 upplupna räntor om 4 253 kr.

Enligt HovR:ns mening är Josam berättigat till ränta enligt 6 § räntelagen på summan av kapitalbeloppen och upplupen ränta från respektive förfallodag.

Konkursboet (ombud advokaten K.E.) överklagade och yrkade att HD skulle, med undantag för ett belopp om 2 377 kr avseende ränta vilket konkursboet i TR:n medgett att utge, ogilla Josams talan.

Josam (ombud advokaten S.S.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är såvitt gäller rätt till betalning enligt leasingavtalen i första hand fråga om Josam erhållit sakrättsligt skydd för denna rätt. Vidare är i målet fråga om dröjsmålsränta skall utgå på det av konkursboet medgivna räntebeloppet.

Den typ av tvåpartsleasing tvisten om sakrättsligt skydd gäller är en form av s k investorleasing och tillgår så att en förmedlare, vanligtvis en bank eller ett finansbolag, till en början ingår ett leasingavtal med - - - se föredragandens betänkande i målet under I - - - SOU 1994:120 s 235 f.)

I förevarande fall har Obligentia (förmedlaren) i enlighet med ett i anslutning till överlåtelsen träffat administrationsavtal åtagit sig att för Josams (investorn) räkning ombesörja avisering och inkassering av leasingavgifter och redovisa dessa för Josam. Det sakrättsliga spörsmål som tvisten gäller är huruvida de denuntiationer som ostridigt förekommit fått sådan rådighetsavskärande verkan som krävs för att Josam skall ha uppnått sakrättsligt skydd för de medel som leasetagarna betalat in till Obligentia och till konkursboet. Det sakrättsliga skyddet för dessa medel torde följa samma regler som gäller för den utleasade egendomen (se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 u, s 252 och SOU 1992:120 s 175 f).

Sakrättsligt skydd - - - se betänkandet i målet under I - - - JT 1991-92 s 278).

Av vad som anförts ovan framgår att ganska stränga krav ställs på innehållet i denuntiationen för att den skall anses vara rådighetsavskärande vid dispositioner med egendom eller fordringsbevis som finns i tredje mans besittning. Inte bara intresset av kontroll för utomstående och behovet av att förhindra skentransaktioner talar för att sådana stränga krav upprätthålls utan även den omständigheten att denuntiationen uppfyller samma sakrättsliga funktion som traditionen vid överlåtelse av lös egendom.

Innehållet i de nu aktuella denuntiationerna innebär enligt sin ordalydelse att leasetagarna även fortsättningsvis skall erlägga betalning enligt sina hyresavtal direkt till Obligentia. Detta ger vid handen att Obligentia före konkursutbrottet haft möjlighet att även efter överlåtelsen utan samtycke från Josam disponera över inbetalda medel hänförliga till leasingavtalen och att konkursboet haft samma möjlighet efter konkursutbrottet. Denuntiationerna kan därför inte anses vara rådighetsavskärande på sätt som krävs för att dessa medel skall vara sakrättsligt skyddade. Vid denna bedömning har Obligentia och konkursboet inte genom inbetalning av medel från leasetagarna mottagit några främmande värden, varför någon reparationsrätt inte uppkommit för dessa medel oaktat de i förhållande till Josam kan ha mottagits med redovisningsskyldighet. Konkursboets talan skall därför redan på grund av vad som nu anförts vinna bifall såvitt gäller rätt till betalning enligt leasingavtalen.

Det av konkursboet medgivna räntebeloppet 2 377 kr utgör avkastningsränta på redovisningsfordran. Av rättsfallet NJA 1994 s 3 framgår att om inte annat avtalats dröjsmålsränta inte skall utgå på obetald dröjsmålsränta. Av samma rättsfall framgår att beträffande redovisningsfordran har dröjsmålsrånta sedan gammalt ansetts kunna utgå på avkastningsränta. Anledning saknas att nu frångå denna bedömning. Vid dessa förhållanden bör Josam erhålla yrkad ränta på det av konkursboet medgivna räntebeloppet.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt, att leasingobjekten jämte tillhörande hyresavtal med för parterna bindande verkan överlåtits från Obligentia till Josam.

Enligt ett samtidigt träffat administrationsavtal åtog sig Obligentia att, mot viss ersättning, ombesörja avisering och inkassering av leasingavgifterna för Josams räkning samt att redovisa gjorda inbetalningar till Josam.

Efter förvärvet pantsatte Josam samtliga sina rättigheter enligt leasingavtalen till S-E-Banken. Josams talan har i målet förts i enlighet med en överenskommelse med banken.

Tvisten gäller huruvida Josam, med giltighet mot Obligentias borgenärer, kan göra anspråk på dels till Obligentia före konkursen inbetalade belopp avseende leasingavgifter och slutlikvider för uthyrda objekt, dels till konkursboet inbetalade belopp avseende leasingavgifter.

Av betydelse för bedömningen av denna fråga är till att börja med, huruvida överlåtelsen skett på ett sakrättsligt verksamt sätt. Om sakrättsskydd i och för sig anses föreligga måste därefter avgöras, huruvida Obligentia hållit de medel som inbetalats före konkursbeslutet avskilda på sådant sätt att Josam erhållit separationsrätt till dem enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel.

När en överlåtelse avser lös egendom som finns i tredje mans - i detta fall leasingkundens - besittning anses köparens skydd mot säljarens borgenärer inträda i och med att säljaren eller köparen underrättar (denuntierar) tredje man om att överlåtelse skett (jfr 31 § skuldebrevslagen och t ex Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 211).

Det är ostridigt att leasingkunderna underrättats om såväl överlåtelserna till Josam som pantsättningen till banken. Frågan är emellertid, om underrättelserna uppfyller de krav som bör ställas på en godtagbar denuntiation.

I de underrättelser som leasingkunderna erhöll anges bland annat, att den aktuella egendomen överlåtits från Obligentia till Josam, att Josam pantsatt den till banken, att banken befullmäktigat Obligentia att för bankens räkning uppbära betalningar enligt hyresavtalet, att banken med omedelbar verkan kunde ändra detta uppdrag samt att kunden under leasingtiden inte utan bankens medgivande fick utlämna egendomen till annan än banken.

Det framgår således uttryckligen, att leasingobjekten inte utan bankens medgivande kunde utlämnas till Obligentia. Objekten har därigenom, såsom konkursboet medgivit, överlåtits med giltighet mot Obligentias borgenärer.

Såvitt därefter avser rätten till hyresavtalen och i anledning därav erlagda leasingavgifter blir bedömningen beroende av om betalningarna erlagts före eller efter konkursbeslutet.

Beträffande de leasingavgifter som betalats efter konkursbeslutet är att märka att det, om det i en konkurs visar sig att olika borgenärer gör anspråk på å ena sidan ett objekt och å andra sidan dess avkastning, anses vara en grundläggande princip, att den borgenär som har företrädesrätt till objektet också har företrädesrätt till den avkastning som utfaller efter konkursbeslutet (jfr t ex rättsfallet NJA 1993 s 524 på s 526). Denna princip bör tillämpas även i förevarande fall. Eventuellt kunde det i och för sig hävdas, att tonvikten här snarare borde läggas på hyresfordringen än på objektet. Bland annat praktiska skäl talar dock för att även i föreliggande situation se objektet som huvudsaken. (Jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 uppl 1994, s 252 f, 336 f och SOU 1994:120 s 176.)

Av det sagda följer, att konkursförvaltaren varit skyldig att till Josam redovisa de medel som efter konkursbeslutet influtit till konkursboet. För att Josam skall kunna göra gällande någon rätt i konkursen till de leasingavgifter som erlagts till Obligentia före konkursbeslutet fordras att även överlåtelsen av leasingavtalen erhållit sakrättslig verkan.

I denuntiationerna anges, att Obligentia hade rätt att uppbära hyresbetalningarna för bankens räkning. Frågan blir då, huruvida en denuntiation kan anses godtagbar, om den innehåller ett besked om att tredje mannen även framöver kan prestera till överlåtaren, därför att denne i fortsättningen skall fungera som uppdragstagare åt förvärvaren.

I NJA 1949 s 164 underkändes - - - se HD:s dom i målet under I - - - överlåtelsen, 20 § samma lag.

Den fråga som i stället blir av avgörande betydelse är, i vad mån en denuntiation som innehåller ett meddelande om, att betalningar i enlighet med ett överlåtet hyresavtal i fortsättningen får göras till överlåtaren som uppdragstagare åt förvärvaren, kan fylla funktionen att förhindra efterhandskonstruktioner och transaktioner som inte är allvarligt menade då de företas. Härvid kan beaktas, att de i målen aktuella hyresavtalen utgör avkastning av egendom vilken i och för sig överlåtits med giltighet mot borgenärerna.

Till att börja med kan konstateras att även en denuntiation, som innehåller ett meddelande av nu nämnd innebörd, ger en yttre manifestation av den företagna rättshandlingen och därför som sådan kan fungera som ett hinder mot efterhandskonstruktioner. Det är vidare klart att även en sådan denuntiation överflyttar legitimationen att överlåta och pantsätta den överlåtna egendomen från överlåtaren till förvärvaren. Härtill kommer att förvärvaren, såsom uttryckligen framhållits i denuntiationen, har möjlighet att när som helst meddela tredje mannen att uppdraget upphört och att alla betalningar i fortsättningen skall ske till förvärvaren själv.

I beaktande av det som nu sagts får det anses väga mindre tungt att överlåtaren, trots att han inte har någon rätt att förfoga över medlen för egen del, ändå erhåller ett visst sken av rådighet under den tidrymd som inträffar mellan det att han uppburit betalning och det att han redovisat den till förvärvaren.

Det sagda innebär, att de denuntiationer som företagits i målet skall godtas, oavsett att de har inneburit att Obligentia haft rätt att uppbära hyresbetalningarna i egenskap av uppdragstagare åt banken och Josam. Även leasingavtalen har därför överlåtits med verkan mot Obligentias borgenärer.

Härefter återstår att avgöra huruvida Obligentia hållit de medel som inbetalats före konkursbeslutet avskilda.

Det är ostridigt, att medlen insatts på ett konto i Gotabanken vilket betecknats som klientmedelskonto. Konkursboet har emellertid hävdat, att medlen sammanblandats med Obligentias egna tillgångar, eftersom det på kontot influtit betalningar från andra kunder, förutom vid sådan s k tvåpartsleasing varom i målet är fråga, även vid s k trepartsleasing, liksom betalningar från leasingkunder enligt leasingavtal med bilhandlare som pantsatt avtalen hos Obligentia och slutligen av Obligentia gjorda egna insättningar.

Om en bankräkning är avsedd för flera huvudmän har dessa enligt tredje stycket i lagen om redovisningsmedel inbördes lika rätt i förhållande till sin redovisningsfordran. Skulle det uppstå ett överskott på kontot tillkommer detta sysslomannens konkursborgenärer (jfr Walin, Separationsrätt, 1975, s 112).

Omständigheterna tyder närmast på att Obligentia bedömt de medel som satts in på kontot till följd av avtalen angående trepartsleasing och pantsättning som redovisningsmedel. Om den bedömningen varit riktig, kan inte Josam ha förlorat sin separationsrätt på grund av insättningarna. Skulle Obligentia ha gjort en rättslig felbedömning därvidlag, bör emellertid inte det förhållandet leda till att de för Josams räkning inbetalade medlen förlorar sin karaktär av redovisningsmedel.

Vad härefter angår de insättningar som Obligentia synes ha gjort av egna medel är en utgångspunkt att medel som insatts på ett bankkonto för annans räkning inte är behörigen avskilda, om uppdragstagaren genom insättningar och uttag för egen del använder bankräkningen som ett vanligt privat konto. A andra sidan förlorar inte en bankräkning med redovisningsmedel sin särskilda karaktär så snart ett belopp som tillhör kontoinnehavaren finns på kontot (se NJA II 1944 s 411 f och Walin a a s 111 f).

Därmed uppstår ett gränsdragningsproblem: när blir kontoinnehavarens dispositioner av egna medel på kontot så omfattande att medlen på kontot inte längre utgör redovisningsmedel? För den bedömningen fordras att utredningen i målet ger tillfredsställande grund för att avgöra hur många och vad slags dispositioner av kontohavarens egna medel som förekommit på kontot. Saknas sådan utredning får man falla tillbaka på bevisbörderegler.

I förarbetena till lagen om redovisningsmedel anges att den som gör gällande att medel är behörigen avskilda för honom enligt allmänna regler är skyldig att visa att förutsättningarna härför är uppfyllda (NJA lI 1944 s 412). I litteraturen har emellertid sagts att detta motivuttalande är alltför onyanserat (Walin a a s 113).

När det som i det aktuella fallet är fråga om att vad som från början varit redovisningsmedel kan ha förlorat sin särskilda karaktär genom att kontohavaren skulle ha gjort ett antal dispositioner av medel på kontot för egen räkning, har kontohavarens rättsinnehavare - i detta fall konkursboet - de bästa möjligheterna att prestera utredning härom genom att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot. Detta medför att bevisbördan rörande omfattningen och karaktären av Obligentias egna dispositioner måste läggas på konkursboet.

I fråga om utredningen avseende Obligentias insättningar och uttag av egna medel har HovR:n uttalat, att det inte framgår särskilt klart vare sig i vilken utsträckning sådana transaktioner förekommit eller vad slags transaktioner det varit fråga om. Vad som förekommit i HD föranleder inte någon annan bedömning. Det innebär att konkursboet inte förmått styrka, att Josam tillkommande redovisningsmedel förlorat den karaktären genom Obligentias dispositioner av egna medel.

Konkursboet har slutligen yrkat befrielse från att utge ränta på ett belopp om 2 377 kr, eftersom beloppet utgör dröjsmålsränta. Såsom framgår av bland annat rättsfallet NJA 1994 s 3 skall dröjsmålsränta inte utgå på obetald dröjsmålsränta, om detta inte särskilt avtalats. Konkursboet skall därför inte förpliktas att utge ränta på det angivna beloppet.