NJA 2013 s. 75

Det framgår inte uttryckligen av RB vem som är behörig att ansöka om resning (jfr 58 kap. 4 §). Lagstiftaren har utgått från att resning kan sökas av den som hade rätt att överklaga det aktuella avgörandet på ordinärt sätt (NJA II 1940 s. 172 f.). Översiktligt innebär det i fråga om tvistemål att behörigheten i första hand tillkommer den som var part i målet, den som har trätt in i en parts rätt och den som hade rätt till självständig intervention. När det gäller ansvarsfrågan i brottmål, är det klart att åklagare och den tidigare tilltalade kan ansöka om resning. Beträffande målsäganden ligger det nära till hands att söka ledning i 20 kap. RB och de principer som ligger till grund för det kapitlet (NJA II 1943 s. 731). Där regleras bl.a. målsägandens rätt att biträda ett allmänt åtal och att överklaga domen i ansvarsdelen (8 §), liksom möjligheten för efterlevande att utöva vissa rättigheter som en målsägande skulle ha haft (13 §, jfr i fråga om den misstänktes efterlevande 21 kap. 1 § andra stycket RB). Med hänvisning till resningens särskilda karaktär kan det emellertid finnas skäl att i vissa situationer se olika på behörigheten att söka resning och att överklaga på ordinär väg. (Se bl.a. Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 118 ff., Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl. 2008, s. 194 f. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 73, oktober 2012, s. 58:42 f., jfr 7:e avd:8, samt bl.a. NJA 1989 s. 19, NJA 1998 s. 608 och NJA 2001 s. 29.)

M.B.A., R.B., W.B. och A.-M.B. har fört talan om skadestånd i samband med åtalet. De är därför behöriga att söka resning i fråga om det enskilda anspråket. Vidare gäller enligt 20 kap. 8 § andra stycket RB att målsäganden kan överklaga domen i ett mål om allmänt åtal även i ansvarsdelen, både när åklagaren för målet till högre instans och när så inte sker. Av detta följer också att målsäganden kan söka resning i ansvarsdelen, något som måste anses gälla oavsett om målsäganden biträdde åtalet eller inte (NJA II 1943 s. 731, NJA 1988 s. 39 och Fitger m.fl., a.a. s. 20:39 och 58:42). Den resningsansökan som har gjorts av M.B.A., R.B., W.B. och A.-M.B. ska därför prövas både när det gäller deras enskilda anspråk och frågan om C.A:s straffrättsliga ansvar för mord.

S.B. har inte fört fram något enskilt anspråk för egen del i samband med brottmålet, och hon har inte åberopat någon annan omständighet som gör henne behörig att söka resning i fråga om skadeståndet. Hennes ansökan om resning ska därför avvisas i den delen.

Också i ansvarsdelen får det betydelse att S.B. inte har haft ställning som målsägande i brottmålet. Den utredning som finns i resningsärendet ger inte heller stöd för slutsatsen att hon rätteligen borde ha betraktats som målsägande (jfr NJA 1988 s. 39 och 5 kap. 2 § skadeståndslagen). S.B. är därför inte behörig att som målsägande ansöka om resning i ansvarsdelen med stöd av bestämmelserna i 20 kap. 8 § RB.

I 20 kap. 13 § första stycket RB ges vissa, särskilt uppräknade närstående samma rätt som målsägande att ange brottet eller att föra talan om det, när någon har blivit dödad genom brott. En sådan möjlighet finns för bl.a. ”efterlevande make”. Enligt handlingarna var emellertid N.B. och S.B. inte längre gifta vid den tidpunkt som åtalet avser. Ordalydelsen och lagförarbetena ger inte tillräckligt stöd för slutsatsen att även den som tidigare har skilt sig från den som dödas genom brott kan utöva de rättigheter som en målsägande skulle ha haft. Han eller hon kan typiskt sett inte heller anses ha ett sådant intresse av att undanröja brottmålsdomens bevisverkningar i en eventuell efterföljande talan om skadestånd mot den tidigare tilltalade att det motiverar en behörighet för henne eller honom att söka resning i ansvarsdelen (NJA II 1943 s. 272 f., jfr även s. 277 f.). S.B:s ansökan ska därför avvisas även i fråga om ansvar.

Sedan en brottmålsdom har vunnit laga kraft, får resning beviljas till nackdel för den tidigare tilltalade enligt reglerna i 58 kap. 3 § RB. Målet får resas om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det krävs att sökanden åberopar någon omständighet eller något bevis som inte har lagts fram tidigare och att den tilltalade sannolikt skulle ha dömts för brottet, om omständigheten eller beviset hade lagts fram i brottmålet. En resning förutsätter dessutom att sökanden gör sannolikt att han inte vid den rätt som har meddelat domen eller genom att överklaga domen hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att sökanden annars har haft en giltig ursäkt för att inte göra det. Ansökan om resning ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på (58 kap. 4 §).

Det åtalade brottet är av en sådan svårhetsgrad att målet i och för sig kan resas. Som ny bevisning i resningsärendet åberopas bl.a. att C.A. numera erkänner att han har gjort sig skyldig till mordet. Erkännandet gjordes i september, och riksåklagaren sökte resning i oktober 2012. Således har riksåklagaren i rätt tid åberopat nytt material som inte kunde åberopas i den tidigare rättegången. Målsägandena har gjort sina ansökningar i december 2012. Även deras ansökningar har alltså skett inom rätt tid efter C.A:s erkännande. Frågan är då om C.A. sannolikt skulle ha dömts för brottet, om hänsyn tagits också till det nya materialet.

Vad HD ska pröva i resningsärendet är hur den nya utredningen skulle ha inverkat på bedömningen i brottmålet. Betydelsen av det nya materialet ska relateras till den utredning som lades fram i det tidigare målet, och den nya bevisningen ska alltså bedömas med hänsyn tagen till den gamla bevisningens värde (NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254). I detta ligger att bedömningen ska utgå från den dom där den i resningsärendet aktuella frågan prövades sist och som i den delen vann laga kraft.

Ansökningarna om resning avser i detta fall C.A:s ansvar för mord. Den frågan prövades sist av hovrätten, inte av HD som på grund av C.A:s överklagande enbart hade att ta ställning till den del av åtalet som avsåg brott mot griftefrid. Den gamla utredningen om mord ska därmed i resningsärendet värderas och bedömas på det sätt som har kommit till uttryck i hovrättens dom. Med den utgångspunkten har HD att pröva hur erkännandet och C.A:s nya berättelse skulle kunna antas ha inverkat på bedömningen i brottmålet. När en person ändrar sin tidigare berättelse ska resningsdomstolen beakta det förhållandet att olika uppgifter har lämnats vid olika tillfällen. Viktiga faktorer för den bedömningen är till exempel den tid som har förflutit mellan de båda utsagorna, de motiv som kan tänkas ligga bakom personens ändrade inställning och den förklaring som han eller hon lämnar. När det är fråga om resning till nackdel för en tidigare tilltalad, måste prövningen av resningsansökan göras med försiktighet (NJA 2001 s. 687 I).

Hovrätten - som alltså prövade åtalet vid en tid när N.B:s kropp ännu inte hade påträffats - ansåg det styrkt att N.B. var död. Hovrätten drog också slutsatsen att C.A. hade varit aktivt inblandad i dödsfallet. Till grund för den slutsatsen lade hovrätten de förhållandena att N.B. hade lämnat sin lägenhet i Skövde tillsammans med C.A. vid 22-tiden på kvällen den 14 maj 2000, att de hade åkt iväg i en bil som tillhörde S.B., att N.B:s blödande kropp hade legat i den bilens bagageutrymme, att C.A. hade återvänt ensam till lägenheten efter kl. 4 på morgonen den 15 maj, att N.B. inte hade hört av sig efter den aktuella natten, att en näsduk med spår av såväl N.B:s som C.A:s blod hade påträffats och att C.A. hade en skada på handen, när han återvände till lägenheten

Vid sin bedömning av utredningen hade hovrätten funnit att flera av C.A:s uppgifter var motbevisade. Bland annat hade C.A. beskrivit hur han och N.B. hade lämnat Skövde i bil en kort tid efter det att de hade gått från lägenheten. En förteckning över samtal med mobiltelefoner visade emellertid att C.A. hade befunnit sig i trakten av Skövde cirka en timme längre än han hade påstått. C.A:s uppgifter om händelseförloppet sedan han hade gått från lägenheten tillsammans med N.B. lämnades därför utan avseende. Hovrätten kom även fram till att bilens bagageutrymme hade tvättats efter N.B:s försvinnande av C.A. eller av S.B. eller av dem tillsammans, trots att båda hade förnekat all vetskap om detta. Hovrätten noterade att en matta i bagageutrymmet hade varit blöt vid polisens första undersökning av bilen.

Hovrättens slutsats var att omständigheterna kring N.B:s försvinnande var graverande för C.A. Det fanns dock inga klara stöd för slutsatsen att C.A. uppsåtligen hade berövat N.B. livet och det förelåg flera tänkbara alternativa händelseförlopp. Åtalet för mord kunde därför inte bifallas.

C.A. har i september 2012 sökt upp polisen i Täby och sagt att han nu ville erkänna mordet. Han har inför polisen berättat att han efter några dagars planering lurade ut N.B. till ett skogsparti utanför Skövde, och han har närmare beskrivit hur han där dödade N.B. Han lade därefter kroppen i bilens bagageutrymme, körde mot Karlsborg och fann en ödslig plats utanför Mölltorp, där han gömde kroppen i en vägbrunn. Enligt C.A:s berättelse upptäckte han sedan att mattan i bagageutrymmet var blodig och tvättade den därför i en å.

C.A. har också uppgett att händelserna ägde rum på våren 2000 den 14 eller den 15 i en månad. Som motiv har han angett att han under en tid hade känt en stark vrede mot N.B. och ville ta avstånd från dennes levnadssätt. Att han nu, långt senare, erkänner har C.A. förklarat med att vetskapen om att han avsiktligt har dödat en annan människa har plågat honom under åren och att han nu vill få ro.

Hovrättens dom måste så förstås att det förelåg stark bevisning till stöd för mordåtalet. Hovrätten fann att C.A. hade varit aktivt inblandad i N.B:s död och att omständigheterna var graverande för C.A.

C.A. har nu erkänt att han har gjort sig skyldig till mordet. Erkännandet är inte i sig tillräckligt för en fällande dom och verkningarna av det ska bedömas med hänsyn till omständigheterna (35 kap. 3 § andra stycket RB). Han har lämnat en visserligen relativt kortfattad men ändå sammanhängande berättelse om motiven bakom gärningen, hur den genomfördes och varför han nu har valt att träda fram. Hans berättelse är också förenlig med den tekniska bevisning som fanns i brottmålet. Det kan konstateras att erkännandet är förbehållslöst. Efter vad som kan bedömas i resningsärendet har han gjort erkännandet frivilligt. Det har inte kommit fram något skäl för honom att felaktigt ta på sig skulden för det inträffade.

Även om det ska göras en försiktig bedömning av utredningen i ett ärende om resning till nackdel för en tidigare tilltalad, måste det sammantaget anses sannolikt att C.A. skulle ha dömts för mord, om den nya bevisningen hade lagts fram i brottmålet. Resningsansökningarna som avser C.A:s ansvar för mord på N.B. ska därför bifallas.

Resning ska sålunda beviljas i ansvarsdelen på grund av C.A:s erkännande och nya berättelse. Det finns därför inte anledning för HD att bedöma i vilken utsträckning som det skulle ha varit möjligt att i resningsärendet ta hänsyn också till den av målsägandena åberopade omständigheten att kroppen har påträffats under år 2006, en omständighet som har tillkommit sedan brottmålet avgjordes men som har varit känd i mer än ett år (58 kap. 4 § RB, jfr NJA 1998 s. 321 och Fitger m.fl., a.a. s. 58:44 och 44 a, även NJA 2009 s. 768 och NJA 2010 s. 295).

Förutsättningarna för resning i tvistemål finns i 58 kap. 1 § RB. En särskild regel gäller dock om domen i ett brottmål avser även annat än ansvar och resning beviljas i ansvarsfrågan. I ett sådant fall får resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt utan hinder av de särskilda förutsättningar som annars skulle gälla (58 kap. 9 § andra ledet RB). Målsägandenas ansökan om resning i skadeståndsdelen ska därför bifallas redan på den grunden att det nu beviljas resning i frågan om C.A:s straffrättsliga ansvar för mord.

Vid bifall till en ansökan om resning gäller att målet på nytt ska tas upp vid den domstol som sist har dömt i målet (58 kap. 7 § RB). Som har anförts i det föregående är det hovrätten som sist har prövat åtalet för mord (p. 9) och även målsägandenas talan om skadestånd. Målet ska därför på nytt tas upp där.