NJA 1998 s. 563

Domskäl

TR:n (lagmannen Örbrink och tingsfiskalen Bröms) anförde i dom d 7 dec 1995: Bakgrund: I början av 1980-talet upptogs ett samarbete mellan Svenska Färdighus Aktiebolag, tidigare Finnbohus Aktiebolag (nedan kallat Finnbohus), och det japanska företaget Tomoku Co Ltd för att ta fram prefabricerade husmoduler till trähus för den japanska marknaden. Ingenjören L-E.G. och hans anställda utformade de ritningar som skulle ligga till grund för produktionen (i målet benämnda A-ritningarna). Fabrikationen kom igång och förlades till det av Finnbohus helägda dotterbolaget Insjöhus Aktiebolag (nedan Insjöhus). År 1991 försattes Insjöhus i konkurs och det nybildade Tomoku Hus Aktiebolag (nedan Tomoku Hus) köpte rörelsen av konkursboet. Vid överlåtelsen fanns exemplar av L-E.G:s ritningar i Insjöhus lokaler. Tomoku Hus har efter förvärvet av rörelsen fortsatt tillverkningen av husmodulerna. I målet är, förutom L-E.G:s ritningar, två serier av ritningar aktuella. Den ena serien, de s k B-ritningarna, har framtagits av Tomoku Co Ltd under åren 1991-1992 och den andra, de s k C-ritningarna, har framtagits av Tomoku Hus genom dess anställde E.A. i början av 1995.

Yrkanden. Finnbohus har yrkat att Tomoku Hus skall vid vite förbjudas att fortsätta med otillåten kopiering av 24 ritningar i A-serien (betecknade 1A---24A). Vitet skall sättas till ett mycket högt belopp t ex 1 000 000 kr. Yrkandet har även framställts interimistiskt.

Tomoku Hus har bestritt käromålet. Som i och för sig skäligt vitesbelopp har vitsordats 100 000 kr.

Grunder och utveckling av talan.

Finnbohus har som grund för sin talan anfört, att Finnbohus har upphovsrätt till de 24 i målet aktuella A-ritningarna, att Tomoku Hus utan tillstånd kopierar dessa, vilket utgör intrång i Finnbohus upphovsrätt, samt att det kan befaras att intrånget kommer att fortgå, varför Tomoku Hus vid vite skall förbjudas att fortsätta med kopierandet. Som grund för yrkandet att domen skall gälla utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft har anförts att Tomoku Hus genom sitt förfarande bryter mot en straffsanktionerad bestämmelse.

Till utveckling av käromålet har Finnbohus anfört: Samarbetet med Tomoku Co Ltd upptogs på ömsesidigt initiativ. Ett byggsystem som kunde accepteras av de japanska myndigheterna skulle tas fram. Finnbohus förvärvade Insjöhus för att förlägga tillverkningen av japanhusen dit. L-E.G. anlitades av Finnbohus för att utforma ritningarna. Han tog del av information om vilka krav de japanska myndigheterna hade för byggnation och utformade därefter tillsammans med sina anställda självständigt de ritningar som Finnbohus talan avser (A-ritningarna). Dessa utgör endast en del av de ritningar, 200 till antalet, som L-E.G. utförde, men är representativa för alla ritningarna. Arbetet pågick under ett halvt års tid och kostade Finnbohus omkring en miljon kr. Ritningarna är noggrant och detaljerat utförda och har en karaktäristisk utformning där all information som behövs till ett byggnadselement finns samlad på en ritning. Ritningarna är uppbyggda så att elementet visas dels frontalt och dels i två tvärsnitt, ett horisontellt och ett vertikalt. L-E.G:s ritningar har sådan form och originalitet att risken för dubbelskapande är obefintlig, varför de har verkshöjd. Redan från början överlät L-E.G. sin upphovsrätt till beställaren Finnbohus. Insjöhus köpte 1986 tillverkningsrätten beträffande modulsystemet av Finnbohus för 1,5 miljon kr. Finnbohus behöll dock upphovsrätten till L-E.G:s ritningar. Insjöhus betalade fortlöpande royalty till Finnbohus för användandet av ritningarna. Hela produktionen i Insjöhus var inriktad på beställningarna från Tomoku Co Ltd. Emellertid lade det japanska företaget successivt över sina beställningar på en konkurrerande fabrikant. Insjöhus fick härigenom ekonomiska problem och försattes, delvis till följd därav, i konkurs år 1991. Konkursförvaltaren L.Z. sålde samma år konkursboets rörelse till Tomoku Hus, som därefter har fortsatt tillverkningen. Exemplar av L-E.G:s ritningar fanns i Insjöhus lokaler och inbegreps i försäljningen till Tomoku Hus. Insjöhus hade emellertid bara haft ställning som legotillverkare åt Finnbohus. Någon upphovsrätt att överlåta hade inte konkursboet. Den rätten låg alltjämt kvar hos Finnbohus och Tomoku Hus kan inte på överlåtelsen från konkursboet grunda något anspråk på att inneha upphovsrätten till L-E.G:s ritningar.

De av Tomoku Hus framställda B-ritningarna utgör efterbildningar av L-E.G:s ritningar och faller inom skyddsomfånget för dessa. Layouten är densamma och detaljbilderna ligger exakt i linje med A-ritningarnas. Även C-ritningarna är, i den mån det inte bara är fråga om handritade skisser, så lika A-ritningarna att de utgör exemplar av dessa och faller inom A-ritningarnas skyddsomfång.

Det är nödvändigt för verksamheten med produktionen av byggnadselementen att ritningar fortlöpande kopieras. De slits ut och behövs vid varje arbetsplats i tillverkningen. Kopior behövs också för att inges till myndigheter i Sverige och i Japan. Tomoku Hus har anlitat legotillverkare, och även dessa behöver ritningar. C-ritningarna är förenklade exemplar av B-ritningarna. De som endast framställts som handskisser innehåller inte all information som behövs för en tillverkning och kan inte heller eljest användas för alla ändamål som sammanhänger med produktion och försäljning av byggnadselementen.

Tomoku Hus har anfört: L-E.G:s ritningar är inte föremål för upphovsrättsligt skydd eftersom de är rutinmässigt utförda. Det finns ritningar som framställts i tiden före A-ritningarna som är utförda på ett liknande sätt. L-E.G:s ritningar saknar således den originalitet och självständighet som erfordras för att de skall ha verkshöjd. Japanska myndigheter har mycket speciella krav på hållfasthet för att ge tillstånd för byggnation. Ritningar och detaljerade instruktioner från Japan samt standardmått har styrt L-E.G:s arbete.

B-ritningarna är utformade i Japan och används inte av Tomoku Hus. De kan därför inte vara föremål för en förbudstalan mot detta företag. Ritningarna är framställda av Tomoku Hus och de används i viss mån. Maskinerna är emellertid förinställda på vissa mått varför ritningar inte behövs på varje arbetsplats. Det är riktigt att Tomoku Hus har anlitat legotillverkare och att dessa behöver ritningar för sin produktion. De har då använt C-ritningarna. C-ritningarna är, jämförda med A-ritningarna, självständigt utformade och utgör inte några efterbildningar, varför förutsättningar för förbudstalan saknas.

Beträffande frågan om vem en eventuell upphovsrätt tillkommer ifrågasätter Tomoku Hus att rätten skulle tillkomma Finnbohus. Endast på 5 av i målet åberopade 24 ritningar har L-E.G. (LEG) angetts som ensam upphovsman. Vidare hävdas att, om upphovsrättsligt skydd föreligger, detta tillkommer de japanska konstruktörer som gett L-E.G. anvisningar om hur ritningarna skulle utformas för att bli godkända av de japanska myndigheterna.

För det fall upphovsrätt till A-ritningarna föreligger och om C-ritningarna faller inom skyddsomfånget för dessa gör Tomoku Hus gällande att Tomoku Hus genom förvärvet av Insjöhus rörelse förvärvat rätt att framställa exemplar av ritningarna. Samtliga ritningar var stämplade med Insjöhus firma och på alla ritningar har angetts "Copyright AB Insjöhus". Finnbohus har inte i samband med Insjöhus konkurs och rörelsens överlåtelse till Tomoku Hus gjort gällande någon upphovsrätt till ritningarna. Inte heller har Finnbohus i något fall påstått att de tillverkare av ifrågavarande byggnadselement som Tomoku Hus anlitat sedan 1986 begått upphovsrättsintrång. Då behov av ändring på ritningarna uppkommit har ändringarna både beställts och betalats av Insjöhus. Finnbohus överlåtelse av tillverkningsrätten till Insjöhus har i vart fall betytt att sistnämnda företag kunnat vidta alla åtgärder som krävs för tillverkningen och således även haft rätt att framställa exemplar av ritningarna eller ändra dessa om det skulle behövas. Denna rätt har ingått i Tomoku Hus köp av rörelsen från Insjöhus. Den s k royalty som betalades av Insjöhus till Finnbohus avsåg ersättning, inte för utnyttjandet av upphovsrätten utan för det faktureringsarbete som Finnbohus utförde åt Insjöhus.

Bevisning

Parterna har åberopat åtskillig skriftlig bevisning. Vidare har på begäran av Finnbohus förhör under sanningsförsäkran hållits med bolagets ägare och verkställande direktör J.N. samt vittnesförhör med L-E.G..

På begäran av Tomoku Hus har vittnesförhör hållits med E.A., arkitekten H.K. och advokaten L.Z..

Därutöver har parterna hänfört sig till rättssakkunnigutlåtanden, Finnbohus till yttranden av professorn Marianne Levin och juris doktorn Torwald Hesser samt arkitekten Gunnel Englund och Tomoku Hus till yttranden av professorn Ulf Bernitz och docenten Jan Rosen samt arkitekterna Sune Malmquist och Hervor von Arndt.

Domskäl.

TR:n prövar först frågan om A-ritningarna är upphovsrättsligt skyddade. Finnbohus har gjort gällande att sådant skydd föreligger enligt 1 § 2 st upphovsrättslagen som verk av beskrivande art. Iden som åskådliggjorts i ritningarna kan inte skyddas av upphovsrätt och inte heller de fakta eller sakuppgifter som ritningarna innehåller. Vid bedömningen av om ritningarna har verkshöjd skall avseende därför inte fästas vid den konstruktion som åskådliggjorts i ritningarna utan endast vid sättet att presentera objektet. Kravet på verkshöjd för uppnående av upphovsrättsligt skydd är, enligt förhärskande uppfattningar, generellt relativt lågt beträffande de i 1 § 2 st upphovsrättslagen angivna litterära verken. Utrymmet för individuellt särpräglad utformning är därför begränsat.

Vad som i detta fall skall bedömas är om det arbete L-E.G. utfört anses ha uppnått tillräcklig grad av självständighet och originalitet samt om det förelegat risk för att någon annan skulle ha utformat ritningarna på samma sätt. Det självständiga arbetet kan t ex bestå i urval, placering och val av perspektiv och dimensioner.

För att kunna ta ställning till frågan om A-ritningarna är upphovsrättsligt skyddade skall de till en början jämföras med tidigare befintligt ritningsmaterial och de anvisningar som L-E.G. hade för sitt arbete.

Parternas uppgifter om vilket material som L-E.G. har haft som underlag för sitt arbete går i viss mån isär. L-E.G. har uppgett att han hade fått uppgifter om arkitekturen och anvisningar om att blocken skulle kunna användas för flera olika hus. Han har också uppgett att han fick förslag på ritningar men att dessa var oanvändbara eftersom de inte var anpassade till trähus. Vid sammanträden med japanerna framkom det, enligt L-E.G., att det på grund av jordbävningsrisk och andra speciella förhållanden fanns krav på vilka material som skulle användas och hur spikning skulle ske. H.K. har å andra sidan uppgett att han och ett arbetsteam hade samlat in en mängd information för att de skulle kunna få tillstånd av japanska myndigheter att bygga med svenskt material och att den samlade informationen, vari det fanns ritningar och detaljerade anvisningar, skickades till Sverige. Han har vidare uppgett att han under våren 1982 besökte Sverige och då träffade L-E.G. och då kunde konstatera att L-E.G. ritade utifrån de instruktioner han hade fått. L-E.G. sade också att han följde ritningarna och anvisningarna.

Av L-E.G:s och H.K:s uppgifter framgår att L-E.G. i vart fall haft tillgång till ritningar som framställts i Japan. Dessa ritningar, som är åberopade av Tomoku Hus, företer vissa likheter med A-ritningarna vad gäller utformningen. Med hänsyn till detta synes L-E.G:s utrymme för en självständig upphovsmannainsats ha varit i viss mån begränsat.

E.A. har uppgett att A-ritningarna är noggrant och bra gjorda men att de är utformade på det sättet som var vanligt på den tiden.

Flera sakkunniga har yttrat sig i målet. Av arkitekterna har Gunnel Englund hävdat att L-E.G. beskrivit modulsystemet på ett eget sätt så att varje element redovisas på en egen ritning med mått- och materialuppgifter. Enligt hennes uppfattning hade en annan ingenjör utformat ritningarna på ett annat sätt. Arkitekterna Sune Malmqvist och Hervor von Arndt har uttalat att de kreativa insatserna ligger i tidigare arbetsskeden än i själva ritarbetet och att utförandet av ritningarna, med detaljsnitt och tabellrutor, inte avviker på någon punkt från vad som är gängse i branschen. De har också uttalat att de är övertygade om att om ritningarna gjorts av någon annan ingenjör, på samma underlag, hade ritningarna sett ut på väsentligt samma sätt, låt vara att layouten dvs de olika delarnas placering på papperet, kunde ha blivit en annan.

Hesser har anfört bl a följande. Vid utformningen av ritningarna hade L-E.G. att företa en serie urval av olika slag. Han hade sålunda t ex att från de föreliggande faktiska konstruktionerna välja ut de element som borde återges i ritningarna, de dimensioner för vilka måttuppgifter borde anges, de tvärsnitt som borde visas och de förhållanden som borde åskådliggöras genom detaljbilder. Han hade vidare att ta ställning till vilka anvisningar som borde föras in på ritningarna och i samband därmed hade han också att finna en pedagogisk och koncis form för dessa. En annan sida av uppgiften var att bestämma de olika delbildernas layoutmässiga placering på bildytan. Enligt Hesser är det tydligt att arbetsuppgiften kunde lösas på många olika sätt. Han anser att arbetet hade en sådan komplexitet och ledde till en sådan individuellt utformad produkt att det fyller kravet på verkshöjd i 1 § 2 st upphovsrättslagen.

Rosen har i sitt yttrande anfört bl a följande. Vad som skulle kunna komma i fråga för rättsskydd är sättet på vilket ritningarna har utförts. Den grafiska framställningen i ritningarna måste vara präglad av ett visst mått av självständighet, originalitet och egenart för att alls komma i fråga för skydd; risken för dubbelskapande skall i princip vara utesluten. Enligt hans bedömning framträder inget sådant individualiserande moment hos det ritningsmaterial som sägs vara utfört av L-E.G.. Det grafiska återgivandet följer helt den valda systematiken och återger skalenligt och med noggrann måttsättning vad som beslutats vara för praktiska och tekniska ändamål anpassade moduler.

De sakkunniga har således framfört olika uppfattningar om huruvida L-E.G:s ritningar åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Bernitz har i sitt yttrande avstått från att ta ställning till frågan under hänvisning till att han inte haft tillräckligt bakgrundsmaterial för sin bedömning. Han har dock allmänt uttalat att byggnadsritningar i praktiken torde vara tämligen rutinmässigt utförda och därför oskyddade. Han har vidare framhållit att man, för att upphovsrättsligt skydd skall föreligga, måste påvisa en sådan grad av originalitet att man kan bortse från risken för dubbelskapande.

A-ritningarna är mycket detaljerade och noggrant utformade. Detta är dock inte tillräckligt för att ritningarna skall vara föremål för upphovsrättsligt skydd. För att uppnå verkshöjd måste yrkesskickligheten ta sig ett självständigt uttryck. Utformningen av A-ritningarna synes i stor utsträckning ha varit styrd av de tekniska förutsättningarna genom att mått och dimensioner varit antingen standardiserade eller förutbestämda av de japanska kraven och instruktionerna. En viktig utgångspunkt för ritningsarbetet är också L-E.G:s egna konstruktioner. L-E.G. förefaller också, av förhöret att döma, mera betona betydelsen av detta arbete än ritningsarbetet.

Att mått- och materialuppgifter angetts på ritningarna kan inte sägas vara uttryck för något självständigt skapande utan har varit en förutsättning för att man skulle kunna tillverka moduler efter ritningarna, liksom även det förhållandet att tvärsnitten återgetts på det sättet som L-E.G. gjort. Inte heller det faktum att nästan all information som behövdes för en modul har angetts på en ritning kan sägas vara något originellt sätt att presentera materialet. Inget har framkommit som tyder på att A-ritningarna är annat än välgjorda ritningar av de moduler som skulle tillverkas. Enligt TR:ns mening har risken varit påtaglig för att en annan ingenjör, med tillgång till samma material och anvisningar, skulle ha utformat ritningarna på i huvudsak samma sätt. A-ritningarna uppnår således inte verkshöjd och är inte upphovsrättsligt skyddade. Käromålet skall därför redan på den grunden ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

F. lagmannen Swartling var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Bedömningen av om L-E.G:s ritningar skall anses äga upphovsrättsligt skydd som verk av beskrivande art enligt 1 § 2 st upphovsrättslagen bör, som Finnbohus hävdat, ske med hänsyn såväl till intrycket av det samlade ritningsverket med anvisningar avseende hela modulsystemet i fråga som också till varje i målet aktuell ritning sedd för sig. Att ritningsuppgiften kunnat lösas på olika sätt med avseende på flera mer eller mindre betydelsefulla ritningsmoment torde vara ovedersägligt och illustreras i viss mån av de olika ritningar avseende samma byggnadselement som presenterats i målet. Det bör också framhållas att ritningar avseende byggnadsdetaljer ofta torde sakna upphovsrättsligt skydd. Det sätt på vilket L-E.G. löst uppgiften att genom ritningarna ge information om alla för tillverkningen av modulsystemet erforderliga förhållanden anser jag dock utmärkas av tillräcklig originalitet och självständighet, dvs sådan verkshöjd, att ritningarna skall anses äga upphovsrättsligt skydd.

I sammanhanget bör emellertid framhållas det ostridiga förhållandet att de konstruktioner ritningarna åskådliggör inte i sig är upphovsrättsligt skyddade. Bl a med hänsyn härtill torde skyddet för ritningarna vara av tämligen begränsat omfång och i huvudsak avse ren kopiering och liknande efterbildning.

Ritningarna har framställts inom L-E.G:s företag Västerdalarnas Konstruktionsbyrå Aktiebolag (VKAB) av L-E.G. själv eller av hos företaget anställda under hans överinseende och ansvar. Upphovsrätten har således ursprungligen tillkommit L-E.G. eller hans företag. Av utredningen, bl a L-E.G:s vittnesmål, får anses framgå att L-E.G. förbehållslöst överlåtit sin rätt på Finnbohus.

Vidare har emellertid framkommit följande. I samband med att Finnbohus år 1984 från det japanska företaget erhöll en större order på husmoduler förvärvade bolaget Insjöhus och förlade tillverkningen av modulerna till detta företag. Produktionen vid Insjöhus kom att så gott som helt inriktas på tillverkningen av byggnadselement för den japanska marknaden. År 1986 förvärvade Insjöhus av Finnbohus för 1,5 miljon kr tillverkningsrätten avseende byggnadsmodulerna. Ritningsunderlaget för produktionen, dvs L-E.G:s ritningar, överlämnades till Insjöhus. På J.N:s order försågs ritningarna med Insjöhus firmastämpel - varvid VKAB:s firmanamn avlägsnades - samt med en notering om s k copyright för AB Insjöhus. Innebörden av dessa åtgärder måste antas ha varit att rätten att mångfaldiga ritningarna i den mån detta erfordrades för tillverkningen övergått till Insjöhus.

Finnbohus har hävdat att Insjöhus endast varit legotillverkare åt Finnbohus och att rätten att mångfaldiga ritningarna upphört i samband med konkursen i Insjön. Av L.Z:s vittnesmål framgår emellertid att L.Z. som konkursförvaltare haft förhandlingar med J.N. och hans ombud om överlåtelse av konkursboets rörelse, vari produktion alltjämt ägde rum, samt om avvecklandet av en betydande skuld som Finnbohus hade till konkursboet, utan att L.Z. därvid fått någon antydan från J.N:s eller Finnbohus sida om att rätten till de ritningar som produktionen i Insjöhus grundades på inte skulle tillkomma konkursbolaget. L.Z. utgick således från att rätten tillhörde konkursboet. Utredningen visar enligt min mening att Finnbohus påstående i denna del är en efterhandskonstruktion. Vad Finnbohus anfört rubbar därför inte konstaterandet av att rätten att utnyttja ritningarna för produktionen tillkommit Insjöhus vid konkursutbrottet och därmed ingått i konkursmassan.

Konkursförvaltaren har således ägt rätt att, såsom skett genom köpeavtalet mellan konkursboet och Tomoku Hus, överlåta rätten att utnyttja ritningarna samtidigt med överlåtelsen av den rörelse i vilken rätten ingick (jfr 28 § upphovsrättslagen).

Jag finner alltså att Tomoku Hus har rätt att utnyttja ritningarna för tillverkning av husmodulerna och att i samband därmed mångfaldiga ritningarna i erforderlig omfattning.

På dessa grunder finner jag att käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD förklarar att A-ritningarna har upphovsrättsligt skydd enligt 1 § 2 st lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt att B-ritningarna men inte C-ritningarna utgör exemplar av A-ritningarna.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt och visar målet åter till HovR:n för fortsatt behandling.

HD:s dom meddelades d 22 okt 1998 (mål nr T 4416-97).