NJA 2002 s. 256

Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot J. L., född 1965, för grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning: J. L. har d. 21 sept. 1999 i Stockholm uppsåtligen innehaft en pennpistol samt en till denna passande patron utan att ha rätt till det. Gärningen är att bedöma som grov på grund av vapnets farlighet och då vapnet kan befaras komma till brottslig användning.

J. L. åtalades även för förseelse mot fordonskungörelsen, bestående i att han framfört ett fordon för vilket gällde körförbud.

Både åklagaren och J. L. överklagade i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle fälla J. L. till ansvar för grovt vapenbrott och i samband därmed bestämma påföljden till ett längre fängelsestraff.

J. L. yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller, i andra hand, sätta ned fängelsestraffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Lennberg och Kämpe, hovrättsassessorn Lindbäck, referent, samt nämndemännen Larsson och Ljungqvist) anförde i dom d. 17 okt. 2001: Utredningen i HovR:n. J. L. har hörts på nytt i HovR:n och därvid berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad som har antecknats i TR:ns dom, dock med det förtydligandet att han under resan hem lekte med tanken att behålla pennpistolen, men att han kom fram till att han inte vågade göra det.

Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning. Av den utredningen framgår att pennpistolen fungerade och att den för vapnet uppmätta anslagsenergin i projektilen torde vara fullt tillräcklig för kunna leda till livshotande skador om pistolen avfyrades från fyra meters avstånd.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Thorsson, Pripp, referent, och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Genom TR:ns dom är slutligt avgjort att J. L. skall dömas för de åtalade gärningarna i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivningar. Vad HD nu har att pröva är om vapenbrottet, som Riksåklagaren gör gällande, är grovt och vilken påföljd som skall bestämmas.

År 1993 infördes i den då gällande vapenlagen (1973:1176) en särskild straffskala för grovt vapenbrott. Bortsett från ringa brott hade påföljden för uppsåtligt olaga vapeninnehav fram till dess varit fängelse i högst två år. Maximistraffet för normalgraden av brottet sänktes då till ett år och samtidigt bestämdes straffet för grovt brott till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över till den nu gällande vapenlagen (1996:67).

Som skäl för ändringen anfördes bl.a. sambandet mellan förekomsten av illegala vapen och våldsbrottslighet samt att användningen av skjutvapen vid våldsbrott hade ökat under de senaste årtiondena. Även om ett illegalt vapen ofta anskaffades för att användas i samband med annat grövre brott var detta ofta svårt att styrka på sådant sätt att ansvar för förberedelse kunde krävas ut. Genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet hoppades man kunna stävja denna typ av gärningar. Att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, t.ex. när innehavet avser livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde eller när det är fråga om innehav av större mängd vapen, angavs som omständigheter vilka särskilt borde medföra att brottet skulle bedömas som grovt. Det betonades att vid fastställandet av straffvärdet mängden av vapen över huvud taget var av stor betydelse. Som exempel nämndes att det måste anses ha ett högt straffvärde att olovligen samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ, främst av militär karaktär. Vidare sades att sänkningen av maximum för normalgraden endast utgjorde ett led i strävandet att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av samma brott och givetvis inte skulle tolkas som att synen på gärningstypen borde mildras. (Prop. 1992/93:141 s. 51 f.).

Vad som lagts J. L. till last är innehav av en pennpistol och en patron till denna. En pennpistol är att skjutvapen som är lätt att bära med sig utan risk för upptäckt. Enligt intyg i målet kan den från J. L. beslagtagna pistolen leda till livshotande skador, om den avfyras mot en människa på nära håll. Vapnets effektivitet minskas dock - förutom av den förhållandevis begränsade genomslagskraften - av att det inte går att skjuta flera skott med pistolen utan omladdning. Jämförd med andra typer av handeldvapen kan en pennpistol inte sägas vara ett vapen av utpräglat farlig beskaffenhet.

J. L. har vid huvudförhandlingen i HD hörts på nytt. Det finns inte anledning ifrågasätta hans uppgifter att han på Sergels torg i Stockholm blev erbjuden att köpa vapnet av en för honom okänd man som kom fram till honom när han stod och rökte och att mannens argument var att pistolen kunde vara bra att ha för att skydda sig med. Visserligen hade J. L. inte kunnat påräkna något tillstånd att inneha pistolen, men det finns inget som talar för att J. L. köpte pistolen för att använda den i samband med något brott. Även J. L:s uppgift att han kom att inneha pistolen endast en kort tid, därför att han stoppades av polis när han körde hem efter inköpet, får godtas. Däremot får lämnas därhän huruvida J. L. också, som han själv uppgett, under bilfärden ångrade inköpet och funderade på hur han skulle kunna göra sig av med vapnet utan att det kom i någon annans händer. För att ett sådant påstående skall kunna vinna beaktande måste krävas något stöd i övrigt för påståendet. Något sådant stöd finns inte.

Sammantaget får J. L:s innehav anses utgöra ett vapenbrott av normalgraden.

Att illegalt inneha ett skjutvapen är ett artbrott, dvs. ett brott som normalt förskyller fängelse som påföljd. Som en i viss mån förmildrande omständighet bör ses att J. L:s förvärv av pistolen får antas ha påverkats av att han vid tillfället hade besvärande psykiska problem efter ett rån som han tidigare hade utsatts för. Med hänsyn härtill, till vapnets karaktär och redovisade omständigheter i övrigt får straffvärdet anses motsvara fängelse tre månader.

Av utredningen i målet framgår att J. L. under 1980-talet och början av 1990-talet hade missbruksproblem. Under denna tid dömdes han även för förmögenhetsbrott, främst för stölder och snatterier, samt narkotikabrott och trafikbrott och undergick även frihetsstraff. Såvitt framgår av yttrande från frivården har J. L. brutit med sitt tidigare liv. Det finns inte anledning befara att han kommer att befatta sig med illegala vapen i framtiden, medan däremot hans återkommande överträdelser av trafiklagstiftningen pekar på en allvarlig ohörsamhet gentemot regelsystemet. J. L. arbetar halvtid hos ett företag i mobiltelefonibranschen och är halvtidssjukskriven efter en pisksnärtskada. Hans bostadssituation är ordnad och han avser att gifta sig inom kort. Enligt J. L. var det rån som han tidigare utsatts för en omskakande upplevelse för honom och han hade efter rånet en långvarig kontakt med psykiatrin. Denna kontakt har senare återupptagits, även om den nu fått en minskad omfattning. Det får antas att den psykiatriska kontakten varit och är till stort stöd för J. L. med den bräckliga läggning som han synes ha.

Det finns anledning befara att ett fängelsestraff allvarligt skulle riskera J. L:s sociala anpassning och äventyra resultatet av det stöd som han erhållit inom psykiatrin. Vid en samlad bedömning får sådana särskilda skäl anses föreligga att påföljden bör kunna stanna vid en villkorlig dom jämte samhällstjänst. Med utgångspunkt i straffvärdet tre månaders fängelse bör tiden för samhällstjänsten dock med ändring av HovR:ns dom bestämmas till 100 timmar (jfr NJA 2000 s. 190).