NJA 2000 s. 190
Vid skattebrott med ett straffvärde om fängelse tre månader har särskilda skäl ansetts föreligga att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.
TR:n
(Jfr 1999 s 769 och närmast följande referat)
Allmän åklagare väckte vid Norrköpings TR åtal mot L.J., född 1948, enligt två olika åtalspunkter med följande gärningsbeskrivningar. Åtalspunkt 1. L.J. har under år 1994 (taxeringsår 1995) haft inkomst av tjänst. Han har i sin för det året avlämnade självdeklaration, vilken ingivits till Skattemyndigheten i Norrköping, uppsåtligen uppgivit inkomst av tjänst med 370 000 kr för lågt belopp. Genom att lämna oriktig uppgift har L.J. för taxeringsår 1995 påförts för låga skatter och avgifter med 154 096 kr.
Ansvar yrkades enligt denna åtalspunkt för skattbedrägeri enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) i dess lydelse före d 1 juli 1996.
Åtalspunkt 2. L.J. har under år 1995 (taxeringsår 1996) haft inkomst av tjänst. Han har i sin för det året avlämnade självdeklaration uppsåtligen uppgivit inkomst av tjänst med 321 020 kr för lågt belopp. Deklarationen har inkommit till Skattemyndigheten i Norrköping d 30 sept 1996. Skattenämnden har därefter skönsmässigt höjt inkomsten från redovisade 0 kr till 150 000 kr. Resterande del av den oredovisade inkomsten, 171 020 kr, har kommit till skattemyndighetens kännedom först i samband med revision 1997. - Genom att lämna oriktiga uppgifter har L. i för taxeringsår 1996 påförts skatter och avgifter med 84 798 kr för lågt belopp och gett upphov till fara att skatter och avgifter skulle påföras honom med ytterligare 48 301 kr för lågt belopp. Den sammanlagda skatteeffekten som uppkommit genom L.J:s förfarande uppgår således till 133 099 kr.
Ansvar yrkades enligt denna åtalspunkt för skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen i dess lydelse från och med d 1 juli 1996.
Domskäl
TR:n (ordf chefsrådmannen Widén) anförde i dom d 21 maj 1999:
Domskäl.
Åtalspunkt 1. L.J. har bestritt ansvar. Han har vitsordat att han mottagit 370 000 kr på sätt som beskrivs i vad som följer men att beloppet i fråga är att anse som amortering till honom från ett av honom ägt aktiebolag. Han har i andra hand gjort gällande att det inte föreligger något uppsåt. Uträkning av påförda skatter och avgifter har vitsordats.
En omfattande skriftlig bevisning har åberopats.
L.J. var tidigare delägare i Ekströms Trävaru AB men sålde i slutet av 80-talet sina aktier där och erhöll därmed ett betydande belopp, säkerligen cirka två miljoner, för vilket han erlade reavinstskatt. Ungefär samtidigt eller d 19 dec 1998 registrerade L.J. Crown-Invest AB (tidigare ett grundstensbolag). Bolaget skulle bedriva förvaltning av fastigheter samt handel med värdepapper ävensom idka därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet var 50 000 kr. Bolaget namnändrades d 11 maj 1992 till L-C Invest i Norrköping AB och verksamheten beskrevs som att bedriva handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet. L.J. var ensam ägare och ordinarie styrelseledamot i bolaget. L.J. har till bolaget lånat ut en mycket stor del av sin reavinst och denna har bolaget använt för investeringar i aktiemarknaden. Investeringarna var inte lyckosamma och bolaget försattes i konkurs d 20 dec 1994 med en brist enligt konkursbouppteckningen på cirka 2 200 000 kr. Av förvaltarberättelsen framgår att bolaget också lånat stora belopp hos ett finansieringsbolag. Årsredovisningen i bolaget per d 30 juni 1992 visar att L.J. hade en fordran på bolaget på cirka 1 700 000 kr. Skulden till finansieringsbolaget var då cirka 990 000 kr. Bolagets aktieinnehav hade då försålts. Någon tillgång i bolaget fanns inte härefter.
MT Teleprodukter AB inregistrerades d 5 nov 1990 (också ett tidigare grundstensbolag). Verksamheten angavs att bedriva försäljning av telekommunikationsutrustning, handel med telefoner och värdepapper och idka därmed förenlig verksamhet. Bolagets aktiekapital är 200 000 kr. Ägare och styrelseledamöter är L.J. och dennes yngre bror M.R.C.J.. Upplyst är att i det företaget är anställda M.R.C.J., en installatör, ett kontorsbiträde och L.J. sedan hans bolag Invest gick i konkurs.
L.J. har sedan Teleprodukter bildades faktiskt arbetat för det bolaget med försäljning och marknadsföring. L.J. har gjort gällande att på grund av muntligt avtal mellan Invest och Teleprodukter förelegat ett konsultuppdrag och att ersättning för arbetet i fråga tillkommit Invest. Det beloppet har sedan, låt vara att det faktiskt skedde direkt till honom från Teleprodukter, varit en amortering av Invests skuld till honom.
Kvittenser anger att Teleprodukter i olika poster för aktuellt år betalat för konsultarvode 370 000 kr till Crown-Invest eller L-C Invest. Beloppen har dock utbetalats till L.J. personligen direkt.
L.J. har vitsordat angivna förhållanden och berättat att han lånade ut cirka två miljoner kr till Invest för investeringar i värdepapper, vilket kapital gick förlorat på grund av börsraset. Han anser att Invest genom honom utfört arbete åt Teleprodukter och att Invest därför är berättigat till de i målet aktuella 370 000 kr. Invest har därefter valt att amortera på skulden till honom med motsvarande belopp. Så har också bokföring skett i Invest. Att pengarna har betalats ut till honom direkt från Teleprodukter anser han sakna betydelse.
De faktiska omständigheterna är ostridiga. L.J. har nolltaxerat för ifrågavarande år.
TR:ns bedömning.
För TR:n är det uppenbart att L.J. endast använt Invest, som haft som enda uppdragsgivare Teleprodukter, för att hämta de pengar, som Invest förlorat på aktiespekulationer. Penningflödet har också gått direkt till L.J. från Teleprodukter. Mot den bakgrunden och vad som i övrigt framkommit är det klarlagt att vad L.J. anfört till sitt försvar endast är en konstruktion för att undgå skatt. L.J. måste ha varit medveten om detta när han lämnade in sin självdeklaration. Han skall därför dömas för skattebedrägeri i enlighet med åtalet.
Åtalspunkt 2. L.J. har bestritt ansvar.
Åtalat belopp är "171 020" kr. Av detta utgör 150 000 kr skönstaxering, 110 000 kr verifierad utbetalning från Teleprodukter och 61 020 kr bilförmån från Teleprodukter.
L.J. har invänt att han inte haft någon intäkt svarande mot skönstaxeringen, att beloppet om 110 000 kr varit ett, låt vara otillåtet, lån från Teleprodukter där han var hälftenägare, och att han endast använt bilen i fråga i tjänsten.
Som framgår av vad som tidigare sagts fortsatte L.J. sitt arbete hos Teleprodukter efter Invests konkurs. Även för detta år har L.J. inlämnat nolltaxering.
L.J. har berättat att han arbetade heltid för Teleprodukter under aktuellt år men att han mot bakgrund av bakomliggande konkurs och övriga omständigheter inte tog ut någon lön. Han lånade av bolaget från september och några månader framåt 110 000 kr sammanlagt. Han hoppades kunna betala tillbaka beloppen inom kort men förmådde inte detta. Bilen i fråga har han endast använt i tjänsten. Han hade gångavstånd mellan arbete och bostad.
En omfattande skriftlig bevisning har åberopats.
Upplyst är att efter skönstaxeringen skatterevision gjordes hos Teleprodukter. Därvid upptäcktes bl a utanordnandet av förutnämnda 110 000 kr och att, som påståtts, L.J. hade tillgång till bil.
Skönstaxeringen av 150 000 kr bygger på en beräkning av L.J:s omkostnader för hyra och uppehälle m m. Den är säkerligen seriöst gjord. Mot hans bestridande och uppgift att han haft andra tillgångar kan dock i brottmålet åklagaren inte anses ha styrkt sin talan. Detsamma gäller frågan om bilförmån. Å andra sidan är det uppenbart att vad som betalats ut till L.J. är att anse som lön, eller 110 000 kr, och det måste L.J. ha insett. Han skall därför i den delen dömas för skattebrott. Den sammanlagda skatteeffekten i denna del kan skattas till minst 25 000 kr.
Påföljd. L.J. är ostraffad. Brott av ifrågavarande art är så kallat artbrott. Fängelse skall då följa, om inte särskilda skäl föreligger. Några sådana skäl föreligger inte i detta fall.
Domslut
Domslut. TR:n dömde L.J. jämlikt 2 § skattebrottslagen (1971:69) i dess lydelse före d 1 juli 1996 för skattebedrägeri och jämlikt samma lagrum efter lagändringen d 1 juli 1996 för skattebrott till fängelse 3 månader.
Göta HovR
L.J. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom. Han förklarade sig positiv till att en villkorlig dom förenades med samhällstjänst.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (adj led fd lagmannen Harling, hovrättsassessorn Grerot, referent, samt nämndemännen Lundqvist och Oscarsson) anförde i dom d 6 dec 1999. HovR:ns domskäl. L.J. har i HovR:n vidhållit de uppgifter han lämnat vid TR:n. Han har därutöver uppgett att beloppet om 110 000 kr (åtalspunkten 2) utgjordes av utdelning. Anledningen till att han vid TR:n uppgav att det rörde sig om ett lån var att han tagit ut pengarna i förskott. Han visste emellertid att han skulle erhålla samma belopp i utdelning.
HovR:n finner inte skäl till annan bedömning än TR:n gjort.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
Hovrättsrådet Paulsson Nordling var av skiljaktig mening beträffande påföljden och anförde: Som TR:n anfört är brott av ifrågavarande art s k artbrott. Särskilda skäl att ådöma annan påföljd än fängelse krävs därför. Efter lagändring får rätten numera som särskilda skäl för att döma till villkorlig dom beakta att den tilltalade har samtyckt till att den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och att en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. L.J. är tidigare ostraffad. Han har förklarat sig villig att utföra samhällstjänst och får anses lämplig därtill. Ej heller övriga omständigheter talar mot en sådan påföljd. Enligt min mening skall påföljden således bestämmas till villkorlig dom förenad med skyldighet att utföra oavlönat arbete i 80 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden bestämts till tre månader. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.
HD
L.J. (offentlig försvarare advokaten Carl Hultbom) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).
HD (JustR:n Lind, Nyström, referent, Nilsson, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har L.J. gjort sig skyldig till skattebedrägeri och skattebrott. Frågan i målet är om påföljden skall bestämmas till fängelse eller till villkorlig dom med samhällstjänst.
Skattebrott är, liksom bl a bokföringsbrott och rattfylleri, artbrott, dvs sådan brottslighet som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse. Om förutsättningarna i övrigt förelegat har sedan d l jan 1990 möjlighet funnits att som ett alternativ till fängelse välja skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, därvid den senare ansetts medföra den för påföljden erforderliga skärpan. Genom införandet d l jan 1999 av kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd har skett en ytterligare utvidgning av möjligheterna att döma till samhällstjänst även vid artbrottslighet, särskilt i sådana fall där den tilltalades personliga förhållanden gör att förutsättningar för skyddstillsyn saknas. (Se prop 1997/98:96 s 96 f och NJA II 1998 s 421 f.)
Utgångspunkten vid valet av påföljd för artbrott är, med beaktande av det anförda, att sådana brott förskyller fängelse och att det krävs särskilda skäl. för att välja en icke frihetsberövande påföljd. I bedömningen av om särskilda skäl föreligger bör då vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad. Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten även som särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.
HD har i rättsfallet NJA 1999 s 769 behandlat förutsättningarna för val av villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd vid bokföringsbrott och skattebrott. HD har därvid funnit att det måste krävas alldeles särskilda skäl för att vid ett straffvärde om fängelse tio månader frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst.
I förevarande mål är fråga om brott mot skattebrottslagen. HovR:n har ansett att brottslighetens straffvärde är fängelse tre månader. Det finns inte anledning att frångå denna bedömning. Straffvärdet är därmed inte så högt att det krävs alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Om förutsättningarna i övrigt föreligger kan alltså den påföljden komma i fråga.
L.J. har inte tidigare dömts för brott. Han lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Kriminalvården i Norrköping, Frivården, har efter särskild personutredning bedömt L.J. personligt lämpad för samhällstjänst. Han har själv samtyckt till att ådömas sådan tjänst.
L.J. är född 1948. Vid införandet 1990 av samhällstjänst uttalades att detta slag av påföljd borde kunna bli aktuell för främst personer i ålderskategorin 18-24 år. Någon begränsning av samhällstjänstens användningsområde till någon viss åldersgrupp infördes emellertid inte och befanns inte heller böra införas vid utvidgningen 1999. Om de övriga förutsättningarna är uppfyllda kan således samhällstjänst utnyttjas som alternativ till fängelsestraff också för äldre lagöverträdare. (Prop 1997/98:96 s 99.)
Med hänsyn till det anförda skall L.J. dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till 100 timmar. Den villkorliga domen bör, bl a eftersom L.J. påförts skattetillägg, inte förenas med böter.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för L.J. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 100 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader.
HD:s dom meddelades d 19 april 2000 (mål nr B 93-00).