NJA 1999 s. 769
Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri) med ett straffvärde av fängelse tio månader.
Göteborgs TR
Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å M.O., född 1970, för bokföringsbrott, grovt brott, och grovt skattebedrägeri enligt följande:
Bokföringsbrott, grovt brott. M.O. har som företrädare för Futura Taxi Kullavik AB med säte i Göteborg uppsåtligen under perioden juni- september 1995 åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att inte låta bokföra en betydande del av bolagets intäkter och kostnader samt genom att inte bevara alla allegat avseende inkörda belopp. Han har underlåtit att för perioden bokföra intäkter om 2 518 000 kr samt kostnader om i vart fall 989 000 kr. Beloppen är angivna inklusive moms. Genom förfarandet har rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Gärningen är grov med hänsyn till omfattningen och med hänsyn till att gärningen begåtts i skatteundandragande syfte. - Lagrum: 11 kap 5 § BrB.
Grovt skattebedrägeri. M.O. har som företrädare för bolaget, i syfte att bolaget skulle påföras för låg mervärdesskatt, underlåtit att avge momsdeklarationer för perioden juni respektive juli-augusti 1995. Detta har föranlett att bolaget påförts för låg skatt med minst 65 000 kr respektive 103 000 kr. Gärningen är grov då det rört mycket betydande belopp och då förfarandet satts i system. - Lagrum: 4 § skattebrottslagen i dess lydelse före d 1 juli 1996.
Grovt skattebedrägeri. M.O. har som företrädare för ovan nämnt bolag uppsåtligen i syfte att bolaget skulle påföras för låg arbetsgivaravgift avgivit eller låtit avge uppbördsdeklarationer innehållande oriktiga uppgifter avseende uppbördsmånaderna juli-oktober 1995 med följd att bolaget påförts för låg skatt med minst 88 000 kr resp 89 000 kr resp 83 000 kr resp 58 000 kr. Gärningen är grov med hänsyn till att det rört mycket betydande belopp och då förfarandet satts i system. - Lagrum: 4 § skattebrottslagen i dess lydelse före d 1 juli 1996.
Åklagaren yrkade vidare att M.O. skulle åläggas näringsförbud i fem år.
Ansvar yrkades även å M.L. för grovt bokföringsbrott och grovt skattebedrägeri, brott som han under tiden januari 1993 juni 1995 begått såsom företrädare för Futura Taxi AB.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Rydholm) anförde i dom d 17 dec 1998: Domskäl. Bakgrund. Futura Taxi AB (Futura) bildades 1991 av bland andra Jörgen C. Enligt avtal daterat d 3 nov 1992 övertog M.L. ansvaret för bolagets drift och medelsförvaltning. M.L. har utgjort styrelse och firmatecknare i Futura sedan d 2 sept 1993 med M.O. som styrelsesuppleant och firmatecknare från samma dag. Enligt ett överlåtelseavtal daterat d 14 aug 1995 överlät Futura taxirörelsen till Futura Taxi Kullavik AB (Kullavik) med verkan från och med d 1 juni 1995. Företrädare för Kullavik var M.O.. Futura bedrev verksamhet med 12-20 taxibilar. Futura var anslutet till Taxikedjan AB åtminstone sedan år 1992. Taxikedjan har mot en månadsavgift om 7 500 kr bistått Futura, och sedan Kullavik, med service i form av rätt för bolagen att utnyttja Taxikedjans taxiväxel, trafikledningssystem och administration gentemot kunder och leverantörer.
Ansvarsfrågan
M.L. har erkänt allt vad åklagaren lagt honom till last och godtagit brottsrubriceringarna men gjort gällande att det grova skattebedrägeriet bör konsumeras av det grova bokföringsbrottet.
M.O. har bestritt ansvar för gärningarna på grund av att han saknat uppsåt men har vitsordat beloppen. Han har uppgett, för det fall han skulle dömas till ansvar för gärningarna, att skattebedrägeriet, som inte kan anses som grovt, bör konsumeras av det grova bokföringsbrottet.
Åklagaren har sakframställningsvis anfört följande. Redovisningen i Kullavik har ombesörjts av en utomstående revisor. Denne har fått sammanställningar av månadens intäkter och kostnader. Underlaget till sammanställningen, passrapporterna, har man på Kullavik slängt bort. År 1995 gjorde skatteförvaltningen och polisen en utredning av Kullaviks verksamhet. Skatteförvaltningen "tömde" taxametrarna på information, erhöll material från det bolag som installerat taxametrarna och återfann passrapporter vid en husrannsakan hos M.O.. Efter analys av materialet upptäcktes att mycket av intäkterna och kostnaderna i Kullavik inte redovisats.
M.O. har anfört följande. När hans bolag Kullavik övertog taxiverksamheten från Futura fortsatte det med samma rutiner som Futura haft, vilket innebar att Kullavik, dels krympte verksamheten genom att inte redovisa alla intäkter och kostnader, dels betalade en andel av drivmedlet kontant, dels ock höll undan eller förstörde underlaget för bokföringen. Förutom nämnda rutiner införde Kullavik ännu en metod att krympa verksamheten, nämligen s k nollkörningar. När en taxibil har haft en färdtjänstkund får föraren ut ett kvitto på vilket föraren skall redovisa det belopp som resan kostat. En nollkörning innebär att föraren redovisar noll kronor på kvittot, oavsett vad resan kostat. - Han visste, redan innan Kullavik tog över verksamheten, att några av förarna "körde svart". Han visste dock inte hur många. Sedan Kullavik tagit över verksamheten märkte han snart att omkring 40 procent av förarna körde svart. De pengar som dessa förare körde in redovisades inte och den uppskattade mängd drivmedel som dessa förare förbrukade betalades kontant och redovisades inte heller. - Han trodde att verksamheten skulle gå att driva på ett lagligt sätt och det var hans avsikt att göra verksamheten laglig och göra sig av med de förare som körde svart. Det visade sig dock vara svårt att göra dessa förändringar.
Det var inte lätt att hitta förare som nöjde sig med att köra lagligt. För att inte väcka misstankar var han tvungen att fortsätta att krympa verksamheten. Han avsåg att successivt höja den redovisade verksamheten så att den så småningom motsvarade den verkliga verksamheten. Han fann det vidare ohanterligt att spara underlaget för redovisningen, passrapporterna, eftersom det helt enkelt var fråga om för stora mängder handlingar. - Han försökte göra verksamheten laglig. Han utbildade nya förare och han hade uppdragit åt IT juristen L.C. att ta fram ett nytt redovisningsprogram åt honom. - Han skickade inte in några mervärdesskattedeklarationer för tiden från och med juni 1995 till och med augusti 1995 därför att det inte fanns några pengar att betala skatten med. - Han medger att han avgett eller låtit avge uppbördsdeklarationer innehållande oriktiga uppgifter avseende uppbördsmånaderna juli till oktober 1995.
På M.O:s begäran har vittnesförhör ägt rum med L.C. som uppgett följande. Han känner M.O. sedan högstadiet. Under 1995 tog M.O. kontakt med honom och berättade att han hade problem i Kullavik. Vinsten var dålig och M.O. misstänkte att förarna lurade bolaget på pengar. Enligt det dåvarande systemet numrerade kvittoapparaterna kvittona efter den bil som användes för varje körning. Förarna bytte bil under dagen och lämnade alltså in kvitton från olika bilar. Det var mycket svårt att upptäcka vilka kvitton som saknades och vem som gjort den oredovisade körningen. M.O. ville ha ett program som kunde upptäcka när ett kvitto saknades och visa vem som gjort körningen. Det var ingen diskussion dem emellan om att göra en "svart" rörelse "vit". Han skickade aldrig något material till M.O. eftersom denne aldrig gjorde någon beställning hos honom.
TR:ns bedömning.
M.L:s erkännanden vinner stöd av den övriga utredningen. Han skall därför dömas för bokföringsbrott och skattebedrägeri. Båda brotten är på av åklagaren angivna skäl att anse som grova. Skattebedrägeriet kan inte anses konsumerat av bokföringsbrottet.
Genom M.O:s egna uppgifter och utredningen i övrigt år styrkt att han, såsom företrädare för Kullavik, underlåtit att redovisa i gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 1 angivna intäkter och kostnader. Eftersom M.O. varit medveten om sitt handlande och uppenbarligen inte varit tvungen att handla på sätt han Bort får han anses ha begått gärningen uppsåtligen. Den omständigheten att han möjligen senare avsett att lagligen redovisa rörelsens verkliga intäkter och kostnader påverkar inte denna bedömning. M.O. skall därför dömas för bokföringsbrott. Brottet är, på av åklagaren angivna skäl, att anse som grovt.
Genom M.O:s egna uppgifter och utredningen i övrigt är det vidare styrkt att han, såsom företrädare för Kullavik, underlåtit att avge mervärdesskattedeklarationer för juni-augusti 1995 samt avgivit eller låtit avge uppbördsdeklarationer med oriktiga uppgifter avseende uppbördsmånaderna juli-oktober 1995. Bolaget har därmed påförts för låg skatt med i gärningsbeskrivningen angivna belopp. Eftersom M.O. varit medveten om sitt handlande och inte heller varit tvungen att handla på detta sätt får han anses ha begått gärningen uppsåtligen. Den omständigheten, att han avsett att för senare perioder avge riktiga mervärdesskatte- respektive uppbördsdeklarationer, ändrar inte denna bedömning. M.O. skall därför dömas för skattebedrägeri. Brotten kan inte anses grova. I likhet med vad som gäller för M.L. kan bokföringsbrottet inte anses konsumera bedrägeribrottet.
Påföljdsfrågan. M.L. och M.O. förekommer inte i kriminalregistret.
M.L:s gärningar är omfattande och har pågått under en längre tid. Med hänsyn till arten och straffvärdet av brottsligheten skall M.L. dömas till ett längre fängelsestraff.
M.O:s gärningar är av mindre omfattning och har pågått under en kortare tid. Hans brottslighet präglas mer av naivitet än av förslagenhet. Han får emellertid antas ha begått gärningarna väl medveten om deras allvar. Med hänsyn till arten och straffvärdet av brottsligheten kan inte heller M.O. undgå ett fängelsestraff som emellertid skall vara avsevärt kortare än M.L:s.
Domslut
Domslut. TR:n dömde M.O. enligt 11 kap 5 § andra meningen BrB och 2 § skattebrottslagen (1971:69) i dess lydelse före d 1 juli 1996 för bokföringsbrott och skattebedrägeri till fängelse 1 år.
Yrkandet om näringsförbud lämnades utan bifall.
M.L. dömdes till fängelse 2 år 6 mån och meddelades näringsförbud.
Domen överklagades i HovR:n för Västra Sverige. M.O. yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst eller i vart fall sätta ned fängelsestraffet. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bedöma skattebedrägerierna som grova brott och under alla förhållanden skärpa fängelsestraffet.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
HovR:n (hovrättsråden Lindskog och Krantz Westerberg referent, hovrättsassessorn Lohmander samt nämndemannen Bäckman) meddelade dom d 10 juni 1999. I domskälen anförde HovR:n: I enlighet med vad TR:n i sin i dessa delar icke överklagade dom funnit styrkt har M.O. gjort sig skyldig till bokföringsbrott, grovt brott, samt skattebedrägeri i den omfattning åtalet avser.
Lika med TR:n finner HovR:n att skattebedrägerierna icke är att bedöma som grova brott.
Vad gäller påföljden beaktar HovR:n följande.
HovR:n finner i likhet med TR:n att M.O:s brottslighet, som pågått under en begränsad tid, präglas mer av ungdomligt oförstånd än av förslagenhet och vinningslystnad. Trots detta talar dock såväl brottslighetens art som samlade straffvärde för att, såsom TR:n gjort, bestämma påföljden till ett fängelsestraff. HovR:n anser dock att straffvärdet är något lägre än TR:n funnit.
I yttrande till HovR:n d 25 maj 1999 har frivården Göteborg Centrum dock förordat att påföljden för M.O., som lever under ordnade sociala förhållanden och inte tidigare gjort sig skyldig till brott, bestäms till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. M.O. har förklarat sig villig att på sin fritid fullgöra sådant oavlönat arbete som samhällstjänsten innebär.
Enligt HovR:ns mening framstår inte den ekonomiska brottslighet som M.O. gjort sig skyldig till som så svår och elakartad att samhällstjänst på grund av brottslighetens särskilt allvarliga karaktär skulle vara utesluten som ett alternativ till fängelse. På grund härav och då det saknas anledning att befara att M.O. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, skall påföljden som frivården föreslagit bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att HovR:n bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 200 timmar. Om fängelse hade valts som påföljd hade straffets längd bestämts till 10 månader.
Frivården Göteborg Centrum skall ansvara för samhällstjänsten.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.
M.O. (offentlig försvarare advokaten P.N.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).
HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, referent, Lennander, Westlander och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan i målet är om påföljden skall bestämmas till fängelse eller till villkorlig dom med samhällstjänst.
Sedan d 1 jan 1999 kan föreskrift om samhällstjänst meddelas inte bara som tidigare vid skyddstillsyn utan även vid villkorlig dom (se 27 kap 2 a § och 30 kap 7 § 2 st BrB). Samtidigt ökades det maximala antalet timmar samhällstjänst från 200 till 240.
I fråga om förutsättningarna för att döma till samhällstjänst anfördes i förarbetena att det inte bör komma i fråga att döma till samhällstjänst när brottslighetens straffvärde är så högt att det enbart på grund därav föreligger hinder mot att välja en inte frihetsberövande påföljd men att förslaget att öka det maximala antalet timmar samhällstjänst, så att detta enligt den tumregel som tillämpas motsvarar ett fängelsestraff om 11 månader, innebär att användningsområdet för samhällstjänst vidgas något (se prop 1997/98:96 s 96 och NJA II 1998 s 421).
Vidare anfördes att samhällstjänst kan användas även vid artbrottslighet, dvs sådan brottslighet som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse, och att möjligheten att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst vid sådan brottslighet bör tillämpas med utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på grundval av lagen (1989:928) om samhällstjänst. Härvid tillades att införandet av kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst, även med denna utgångspunkt, dock medför en utvidgning av möjligheterna att döma till samhällstjänst även vid artbrottslighet, särskilt i sådana fall där den tilltalades personliga förhållanden gjort att förutsättningar för skyddstillsyn saknas. (Se prop 1997/98:96 s 96 f och NJA II 1998 s 421 f.)
I enlighet med HovR:ns dom har M.O. gjort sig skyldig till bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri.
M.O., som inte tidigare dömts för brott, lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.
HovR:n har ansett att brottslighetens straffvärde är fängelse tio månader. Det finns inte anledning att frångå denna bedömning. Sett enbart till straffvärdet föreligger det alltså inte något hinder mot att välja en inte frihetsberövande påföljd.
Här är emellertid fråga om artbrottslighet och då finns, som tidigare berörts, en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl. Några sådana skäl kan inte anses föreligga i detta fall. Påföljden skall alltså bestämmas till fängelse.
I HD har upplysts att M.O. fullgjort 90 av de 200 timmar samhällstjänst som HovR:n bestämt samt att samhällstjänsten avbröts i september 1999 när det uppmärksammades att HovR:ns dom var överklagad. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd bör skälig hänsyn tas till att M.O. fullgjort del av samhällstjänsten.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden till fängelse 6 mån. Fängelsestraffet skall till en tid av en dag anses verkställt i anstalt.
HD:s dom meddelades d 15 dec 1999 (mål nr B 3083-99).