NJA 2000 s. 202

D.H. påkallade i brev till styrelsen för Trygg-Hansa AB skiljeförfarande med begäran att Trygg-Hansa skulle jämlikt 14 kap 9 § (numera 31 §) aktiebolagslagen lösa in hans aktier i Gota AB, vilket bolag dåmera var försatt i konkurs.

Skiljemålet vilandeförklarades senare i avbidan på utgången av ett skiljeförfarande som hade påkallats av Trygg-Hansa i egenskap av moderbolag. Detta mål avskrevs i maj 1994 sedan Trygg-Hansa återkallat sin talan.

Sedan D.H. i inlaga till skiljenämnden framställt vissa yrkanden rörande lösenbeloppets storlek förklarade sig Trygg-Hansa inte vara berett att yttra sig över D.H:s yrkanden i sak förrän denne hade styrkt sitt innehav av Gota-aktier vid tidpunkten för påkallelsen. D.H. uppgav härefter att han vid nämnda tidpunkt innehaft 72 500 Gota-aktier av serie A fria och att han innehade samma antal vid årsskiftet 1994/95. Till stöd härför åberopade han intyg av fondkommissionärer. Han anförde vidare att innehavet hade utökats genom förvärv i mars 1995 av 1 320 aktier av samma aktieslag.

Trygg-Hansa vitsordade att D.H. ägde 72 500 Gota-aktier av serie A vid tidpunkten för påkallelsen men gjorde gällande att han därefter hade avyttrat hela aktieinnehavet. Trygg-Hansa yrkade att skiljenämnden skulle avskriva målet från fortsatt handläggning, eftersom D.H. hade avyttrat hela sitt innehav Gota-aktier efter det att han påkallat inlösen och därmed hade tappat sin rätt att föra talan i föreliggande inlösenförfarande.

Efter ytterligare skriftväxling meddelade skiljenämnden (advokaten Lars Rahm, f d JustR Jan Ljungar och docenten Gunnar Flodhammar) d 8 dec 1995 skiljedom, i vilken anfördes bl a följande: Domskäl. Enligt 14 kap 31 § 1 st aktiebolagslagen har moderbolag, som självt eller tillsammans med dotterföretag äger mer än 9/10 av aktierna och mer än 9/10 av röstetalet för samtliga aktier i ett dotterbolag, rätt att av de övriga aktieägarna i dotterbolaget lösa in återstående aktier. Den vars aktier sålunda kan lösas in har enligt samma lagrum rätt att få sina aktier inlösta av moderbolaget. Enligt lagrummets andra stycke skall tvist om huruvida rätt eller skyldighet till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet prövas av tre skiljemän.

Det är med stöd av de nu återgivna bestämmelserna som en minoritetsaktieägare kan påkalla skiljeförfarande för att få sådana tvistefrågor prövade som nyss nämnts. En förutsättning för rätten att i skiljeförfarande få föra talan om skyldighet för ett moderbolag till inlösen är givetvis att den som vill föra sådan talan äger aktier i dotterbolaget - utan sådant aktieinnehav saknas talerätt. Och det räcker härvidlag inte att vederbörande har aktier i dotterbolaget vid den tidpunkt då han påkallar skiljeförfarande; avyttrar han under skiljeförfarandets gång en del av aktierna, är hans talerätt begränsad till de aktier som han har i behåll, och avyttrar han medan förfarandet pågår samtliga sina aktier, upphör hans rätt att föra talan om inlösen helt - han är ju då inte längre aktieägare. Talerätten i det pågående skiljeförfarandet kan inte senare återvinnas genom förvärv av andra aktier i dotterbolaget eller genom återförvärv av de tidigare innehavda aktierna. Väl har D.H. i detta sammanhang hänfört sig till 13 kap 7 § RB, en bestämmelse vilken tar sikte på det fallet att käranden på annan överlåter det varom tvistas och som anger att denne andre därefter utan ny stämning får överta kärandens talan i målet sådan denna gestaltar sig vid hans inträde i rättegången. Utan att gå in på vilken betydelse som D.H. menar att denna bestämmelse skulle kunna ha i den i skiljeförfarandet aktuella situationen, må endast framhållas att bestämmelsen inte äger tillämpning på skiljeförfarande, att någon motsvarande bestämmelse möjlig att tillämpa av skiljemän ej finns i lagen om skiljemän, ej heller i annan lagstiftning, samt att det för en analogisk tillämpning av bestämmelsen saknas stöd såväl i lagförarbeten som i rättspraxis. Ej heller finns någon allmän rättsgrundsats enligt vilken en minoritetsaktieägare, som genom avyttring av sina aktier helt förlorat talerätt i sådant skiljeförfarande som det nu är fråga om, kan i samma skiljeförfarande återvinna talerätten genom att på nytt förvärva aktier i det aktuella dotterbolaget. För bedömningen av om talerätt kan återvinnas i nu angivet fall saknar betydelse vad D.H. anfört om att skiljedom i inlösenförfaranden kan överklagas till allmän domstol, och om att aktiebolagslagens inlösenregler skulle vara knutna till aktieinnehav och ej till person.

När det gäller D.H:s aktieinnehav är mellan parterna ostridigt, att D.H. när han d 10 dec 1992 påkallade skiljeförfarande innehade 72 500 Gota- aktier av serie A. I målet är vidare klarlagt att Trygg-Hansa vid den tidpunkten innehade så många aktier i dotterbolaget att Trygg-Hansa hade lösenrätt. Det får också anses klarlagt att D.H. även i dagsläget innehar aktier i dotterbolaget. Frågan är emellertid om D.H. under hela mellantiden innehaft Gota-aktier.

Trygg-Hansa har till stöd för sitt påstående att D.H. efter påkallandet av skiljeförfarande avyttrat hela sin post om 72 500 Gota-aktier av serie A åberopat, att en lika stor aktiepost med samma slags aktier vid skilda tidpunkter under förfarandets gång innehafts av två olika aktiebolag i vilka D.H. är styrelseledamot. Att så varit fallet har ej förnekats av D.H.. I sin skrift d 14 juli 1995 har han dock bestritt att han efter påkallelsetidpunkten skulle ha avyttrat hela sitt innehav av Gota-aktier och att han på annan överlåtit kontrollen över dessa aktier. I en senare skrift, daterad d 31 okt 1995, har han emellertid anfört att han visserligen "vid något tillfälle överfört de aktuella aktierna i Gota AB till av D.H. kontrollerade bolag på ett sätt som skulle kunna betraktas som överlåtelser i strikt juridisk mening".

Det ligger givetvis närmast till hands att på basis av sistnämnda uttalande från D.H:s sida slå fast att D.H. under skiljeförfarandets gång på annan överlåtit äganderätten till sin ursprungliga aktiepost om 72 500 Gota-aktier och därefter återförvärvat samma post. Skulle det emellertid kunna anses råda någon tvekan om vad D.H. verkligen velat uttrycka med de valda ordalagen i uttalandet, är det under alla omständigheter uppenbart att D.H., som härvidlag har bevisbördan, ej förmått visa att han innehaft hela - eller delar av - sin ursprungliga aktiepost under hela den tid skiljeförfarandet pågått. Att en tilläggspost om 1 320 aktier under alla omständigheter är ny i den meningen att den ej omfattas av påkallelsen framgår av D.H:s egna uppgifter; oavsett om D.H., med sin ursprungliga talerätt bibehållen, skulle ha kunnat få även denna tilläggspost prövad i målet, märkes, att D.H. ej visat att nämnda talerätt fanns i behåll vid förvärvet av posten i mars 1995.

Då D.H. således inte visat sig ha sin ursprungliga talerätt i behåll, skall hans i målet förda talan lämnas utan prövning.

TR:n (chefsrådmannen Prom, rådmannen Tjulander och tingsfiskalen Wallin) anförde i mellandom och deldom d 30 sept 1997: D.H. har till stöd för sitt yrkande om fastställande av bibehållen talerätt anfört: Han ägde 72 500 aktier i Gota AB då han påkallade inlösenförfarandet i december 1992. Under skiljetvisten överlät han äganderätten till aktierna till två bolag som ägdes av honom. Sedan har bolagen överlåtit samma aktier tillbaka till honom. Vid tiden för skiljedomen ägde han 73 820 Gota- aktier.

I första hand påstås att bibehållandet av talerätten endast förutsätter att den påkallande minoritetsägaren äger aktier vid påkallandetillfället och vid tidpunkten för meddelandet av skiljedomen. I det fall minoritetsägaren avhänder sig aktierna under mellanperioden men sedermera återigen blivit ägare till dem, har talerätten inte gått förlorad. Rättigheter och skyldigheter vid aktieinlösen är något som sammanhänger med själva aktien. Den allmänna meningen i aktiebolagsrättslig doktrin och skiljerättslig praxis är att ett moderbolags påkallelse omfattar samtliga minoritetsaktier vid påkallelsetidpunkten. En överlåtelse efter denna tidpunkt påverkar inte moderbolagets rätt till inlösen av de överlåtna aktierna. Det bör föreligga symmetri i vad avser rättigheter och skyldigheter oavsett om det är moderbolaget eller en minoritetsaktieägare som påkallar inlösen.

I andra hand gör D.H. gällande att hans talerätt har bibehållits genom partssuccession. En aktieägares rättigheter följer och är oupplösligt förenade med aktierna. Det är i svensk aktiebolagsrätt sedan länge erkänt att när en aktieägare anhängiggjort en talan om inlösen eller klander och under förfarandets gång överlåter aktierna, förvärvaren kan inträda som överlåtarens successor i processen. Principerna om partssuccession är tillämpliga även i skiljeförfaranden, i vart fall analogivis, och när fråga är om ett lagstadgat tvingande skiljeförfarande.

Aktiebolagslagen och dess förarbeten saknar anvisningar om hur TR:n skulle förfara när ändring sker av beslut i en formell fråga. Bestämmelsen i 14 kap 31 § förutsätter att en skiljedom skall kunna prövas av domstol inte bara när formella fel har förekommit i skiljeförfarandet utan också när en part är missnöjd med skiljemännens bedömning i materiellt hänseende. I detta fall har emellertid inte någon materiell prövning skett av skiljemännen. Med hänsyn till att värderingen av aktierna fordrar särskild sakkunskap synes det vara lämpligast att värderingsfrågan initialt prövas av skiljenämnd. TR:n bör ålägga parterna att utse var sin ny skiljeman, vars uppgift blir att utse ny ordförande så att en ny skiljenämnd därigenom kan konstitueras. Ett annat alternativ är att TR:n utser nya skiljemän.

Det vore i dag inte möjligt för D.H. att påkalla ett nytt skiljeförfarande eftersom Trygg-Hansa efter D.H:s påkallelse har överlåtit delar av sitt aktieinnehav i Gota.

Trygg-Hansa har anfört: Det vitsordas att D.H. ägde 72 500 aktier i Gota AB då han påkallade inlösen d 10 dec 1992. Därefter avyttrade han hela sitt innehav. Trygg-Hansa vitsordar inte att D.H. var ägare till de aktier han angivit vid tiden för skiljedomen d 8 dec 1995 men däremot att han var det d 29 dec 1995.

D.H:s rätt att föra talan om inlösen har gått förlorad i och med att han avyttrat samtliga sina aktier. Det är själva äganderätten till aktierna som konstituerar inlösenrätten. Att D.H. vid ett senare tillfälle återförvärvat aktier återger honom inte hans ursprungliga inlösenrätt. För ett moderbolag gäller i motsvarande fall enligt propositionen till aktiebolagslagen (prop 1975:103 s 531) att moderbolaget tappar sin inlösenrätt om aktieinnehavet under skiljeförfarandets gång går ner under den föreskrivna 90-procentsgränsen. Med hänsyn till bl a den ömsesidighet som minoritetsägarna erhållit, gäller givetvis motsvarande för dem, nämligen att i de fall en minoritet påkallar inlösen måste ett visst aktieinnehav föreligga under hela det förfarande som minoriteten initierat. Påståendet, att reglerna om partssuccession i 13 kap 7 § RB skulle kunna tillämpas analogt, saknar laga grund. Bestämmelsen äger ej tillämpning på skiljeförfaranden och stöd saknas såväl i lagförarbeten som i rättspraxis för en sådan tolkning. Det finns inte heller någon allmän rättsgrundsats enligt vilken en aktieägare, i egenskap av påkallandepart, efter att ha avyttrat sina aktier kan i samma skiljeförfarande återvinna talerätten genom att på nytt förvärva aktier i det aktuella dotterbolaget. Argumenteringen om partssuccession är orimlig även i ljuset av frågan om vilken värderingstidpunkt som skulle vara tillämplig i målet. Påkallandetidpunkten kan självfallet inte tillämpas när påkallandeparten flera år senare återköper aktier i dotterbolaget. Aktierna får därmed värderas vid den tidpunkt då återköpet ägde rum.

Trygg-Hansa har vidare hänvisat till domskälen i skiljedomen.

Domskäl. Skiljenämnden har funnit hinder föreligga att pröva D.H:s talan av det skälet att denne saknade talerätt.

Med talerätt avses behörigheten att vara part i en rättegång rörande den ifrågavarande saken. Huvudregeln är att en part alltid har rätt att föra talan för egen räkning och en utgångspunkt vid prövningen av talerättsfrågor är att talerätten i allmänhet kan bedömas utifrån parternas yrkanden. Undantaget är om det finns bestämmelser om den krets som har rätt att föra talan. Exempelvis kan enligt 9 kap 17 § aktiebolagslagen endast aktieägare, styrelsen, styrelseledamot eller verkställande direktör föra talan mot ett bolagsstämmobeslut. I det fallet torde rätten ha att ex officio pröva frågan om käranden är berättigad att föra klandertalan mot bakgrund av att en dom är bindande även för aktieägare som inte deltagit i rättegången eftersom ett bolagsstämmobeslut enbart kan upphävas genom ett nytt bolagsstämmobeslut eller genom en dom. (Jfr Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl s 78.) De frågor som skiljemännen enligt 14 kap 31 § aktiebolagslagen kan pröva i en inlösentvist är om det föreligger en rätt eller skyldighet till inlösen eller om fastställande av lösenbeloppet avseende vissa aktier. Någon uttrycklig regel i aktiebolagslagen om vilka som äger föra en sådan talan finns inte. Vidare tillkommer den civilrättsliga dispositionsrätten parterna, varför parterna kan ingå förlikning om saken. Anledning saknas därför att bedöma talerätten i en legal skiljetvist enligt 14 kap 31 § aktiebolagslagen annorlunda än i fråga om dispositiva tvister i allmänhet, vilket betyder att den som påstår en rätt också äger få sitt påstående prövat i rättegång. Vid en sådan prövning torde det avgörande vara vilken rätt parten har vid tidpunkten för själva prövningen.

Så som D.H:s yrkande inför skiljenämnden får uppfattas har D.H. yrkat att skiljenämnden skulle fastställa att han hade rätt att få sina aktier inlösta av Trygg-Hansa till visst lösenbelopp. D.H. har alltså i sitt yrkande påstått sig vara materiellt berättigad mot Trygg-Hansa. Han har därför talerätt i målet. Verkan av en aktieöverlåtelse eller ett nyförvärv av aktier är en fråga som rör själva saken. Skiljenämnden har därför inte ägt lämna D.H:s talan utan prövning i sak.

Tvister av förevarande art skall som ovan anförts prövas av skiljenämnd. Lagen (1929:145) om skiljemän är i huvudsak tillämplig på förfarandet. TR:n kan lagligen inte återförvisa tvisten till skiljemän som skilt sig från sitt uppdrag. Det normala när en skiljedom upphävs är att parterna är hänvisade antingen till ett nytt skiljeförfarande eller till väckande av talan vid domstol. Vid en inlösentvist är dock en skiljenämnd första instans och det föreligger en möjlighet att överklaga skiljedomen på materiell grund till TR:n. Alternativet att väcka talan direkt vid domstol kan därför inte tillämpas vid en inlösentvist. I detta fall står i stället valet mellan att parterna hänvisas till ett nytt skiljeförfarande och att TR:n prövar den överklagade skiljetvisten i materiellt hänseende. Med hänsyn till att skiljenämnden inte gjort någon materiell prövning av saken finner TR:n den lämpligaste lösningen vara att hänvisa parterna till ett nytt skiljeförfarande. Nya skiljeuppdrag måste därför lämnas. Detta ankommer enligt 7 § lagen om skiljemän i första hand på parterna. Om part inte fullgör sin uppgift äger rätten på framställning i särskild ordning utse skiljeman i partens ställe. TR:n finner därför att D.H:s talan bör föranleda att skiljedomen undanröjs och att D.H. förklaras bibehållen vid den rätt till skiljeförfarande som följer av hans påkallande av sådant förfarande d 10 dec 1992. Nytt skiljeförfarande får därefter inledas enligt bestämmelserna i skiljemannalagen.

Eftersom TR:n på annan grund än den D.H. yrkat och utan att direkt uttala sig i frågan om D.H:s rätt till inlösen funnit att nytt skiljeförfarande bör inledas, finns ej anledning att i denna mellandom, som dessutom är en deldom, pröva D.H:s yrkande om återförvisning till skiljenämnd.

Domslut. 1. TR:n undanröjer den överklagade skiljedomen.

TR:n erinrar parterna om deras skyldighet jämlikt 7 § lagen (1929:145) om skiljemän.

Svea HovR

Trygg-Hansa överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle, med upphävande av TR:ns dom, ogilla D.H:s talan vid TR:n till den del som den prövats genom TR:ns mellan- och deldom eller, i vart fall, att HovR:n skulle upphäva vad TR:n förklarat och i övrigt angett i punkten 2 i sitt domslut.

D.H. bestred Trygg-Hansas ändringsyrkanden. För det fall HovR:n skulle ändra TR:ns dom såtillvida att parterna inte skulle hänvisas till ett nytt skiljeförfarande, yrkade D.H. att målet skulle återförvisas till TR:n för prövning i materiellt hänseende.

Trygg-Hansa bestred D.H.:s yrkande om återförvisning.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren samt hovrättsassessorerna Peterzén och Zetterstedt) anförde i dom d 4 juni 1998: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat i allt väsentligt samma grunder och omständigheter beträffande talerättsfrågan som de gjorde inför skiljenämnden och vid TR:n. Trygg- Hansa har i HovR:n därutöver närmare utvecklat sin ståndpunkt i fråga om sitt bestridande av möjligheten att - såsom TR:n gjort under punkten 2 i sitt domslut - hänvisa parterna till ett nytt skiljeförfarande samt i frågan om möjligheten att återförvisa målet till TR:n för prövning i materiellt hänseende - vilket D.H. i andra hand har gjort gällande skall ske.

Det som parterna här har anfört för sin sak ger inte HovR:n anledning att i någon del frångå TR:ns slutsatser och bedömning. Den överklagade mellan- och deldomen skall alltså stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns mellan- och deldom.

Referenten, hovrättsrådet Sundberg, var skiljaktig och anförde: De tre skiljemännen har meddelat sin skiljedom d 8 dec 1995 i den aktuella skiljetvisten mellan D.H. och Trygg-Hansa; varvid D.H:s talan - på anförda skäl - av en enig skiljenämnd har bedömts inte kunna vinna bifall. D.H. har klandrat skiljedomen. TR:n har enligt sin dom beslutat meddela särskild dom över D.H:s yrkanden i huvudsaken och till och med frågan om återförvisning (till handläggning av skiljenämnd).

Av utredningen i målet framgår, såvitt nu är av intresse, att D.H. enligt sitt påkallande d 10 dec 1992 på rätt sätt - enligt stadgad lag - hos Trygg-Hansa har begärt skiljeförfarande i fråga om sitt innehav av aktier i Gota. - Det kan i anslutning härtill anmärkas att påkallandetidpunkten är bl a av avgörande betydelse i frågan om vilken värderingstidpunkt som skall vara avgörande för skiljenämndens bedömning i inlösningsfrågan. Skiljenämnden har även att - så som den gjort - pröva frågan om grund för lösningsanspråk över huvud taget föreligger; vilket den enligt min mening gjort - i sådan omfattning och på sätt som behövs - i den nu aktuella inlösningstvisten. Det finns därvid särskilt skäl att erinra om att det primära syftet med inlösningsrätten - enligt lagstiftarens intentioner - är att ge moderbolaget, i förevarande fall Trygg-Hansa, möjlighet att fullt ut utnyttja de organisatoriska fördelar en koncernbildning erbjuder utan att tvingas betala ett oskäligt pris för de utomstående aktierna. Minoritetens rätt att å sin sida påkalla inlösen var nämligen inte någon primär angelägenhet ur lagstiftarens synpunkt. Den kom till mera som en spegelbild av moderbolagets rätt. - Det har i HovR:n inte framkommit att Sveriges anslutning till EU har inneburit någon avgörande förändring i detta synsätt.

I målet är ostridigt att D.H. inte längre har möjlighet att påkalla ett nytt skiljeförfarande. Det aktieinnehav som han en gång hade, vid påkallandetidpunkten, kan därför nu anses som mer eller mindre värdelöst i inlösningshänseende. Detta har dock inte sin grund i något lagstridigt agerande från Trygg-Hansas sida under inlösningstvistens gång; och D.H. har enligt gällande skyddsbestämmelser haft möjlighet att ta tillvara sin rätt i det av honom påkallade inlösningsförfarandet.

De rent faktiska och juridiska förhållandena i målet är sådana att skiljenämnden har prövat inlösningstvisten. Den har på anförda skäl i sin dom avgjort saken fullt ut i den omfattning som kan krävas samt därefter skiljt sig från sitt uppdrag. - Skiljedomen har D.H., som han har rätt att göra, begärt att TR:n skall pröva. Skiljedomen kan då prövas av domstol inte bara när formella fel har förekommit vid skiljeförfarandet utan också när en part - såsom i förevarande fall D.H. - är missnöjd med skiljenämndens bedömning.

I fråga om detta överklagande gör jag följande bedömning. Skiljenämnden har - såvitt här framkommit - vid sitt skiljeförfarande inte begått något formellt fel och skiljedomen är grundad på vad part åberopat inför skiljenämnden; varför jag finner - på grund av de av Trygg-Hansa i målet anförda grunderna och omständigheterna i fråga om talerätten för D.H., vilka skiljenämnden som tidigare tagits upp grundat sitt avgörande på - att det saknas grund för att undanröja den meddelade skiljedomen.

I fråga om Trygg-Hansas överklagande av TR:ns dom i denna sak gör jag vidare följande bedömning.

Av de av Trygg-Hansa i målet förebragta och åberopade omständigheterna i sak är det TR:ns dom som skall upphävas i dess helhet; varför jag i enlighet med Trygg-Hansas överklagande - i nu aktuellt hänseende - ogillar D.H:s yrkande i målet om undanröjande av den meddelade skiljedomen. Hans förda klandertalan skall alltså, i nu aktuellt hänseende, inte till någon del vinna bifall. Det är vidare så - i allt fall - att TR:ns förklaring under punkt 2 i sitt domslut enligt min mening saknar stöd i lag, varför detta förordnande redan på grund härav - under alla förhållanden - skall undanröjas.

HD

Trygg-Hansa (ombud jur kand Anders Lindblad) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns dom, ogilla D.H:s talan vid TR:n till den del som den prövats i målet eller, i vart fall, undanröja vad som förklarats och i övrigt angivits genom punkt 2 i TR:ns mellandom och deldom.

D.H. (ombud professorn Erik Nerep) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malm, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. TR:ns avgörande grundar sig på bedömningen att skiljemännen inte ägt beakta vad Trygg-Hansa invänt rörande överlåtelse av aktierna inom ramen för en prövning av om hinder för fortsatt förfarande förelåg. D.H. har emellertid inte åberopat något sådant fel i handläggningen till grund för sin talan.

Huvudregeln i 17 kap 3 § RB, att domstolarna i dispositiva tvistemål är förhindrade att grunda domen på omständighet som inte har åberopats av part, gäller även i förevarande slag av mål. Någon möjlighet att oavsett invändning av part undanröja skiljedomen, motsvarande den som följer av 50 kap 26-28 §§ RB vid överprövning av domstols dom, är inte given i lag. Grunden för detta torde vara att skiljeförfarandet är anvisat i parternas eget intresse att få tvisten avgjord på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt utan tyngande processföreskrifter. Det ter sig då naturligt att domstolarna inte ingriper mot eventuella brister i handläggningen utöver vad parterna själva påfordrar. Undantag från huvudregeln kan emellertid förekomma. Är den åsidosatta handläggningsregeln avsedd att skydda ett intresse som parterna inte disponerar över, kan rätten ha att ex officio beakta felet.

Varken i lag eller förarbeten finns något som talar emot att det som hinder för prövning av talan om inlösen av minoritetsaktier kan beaktas att den som inlett förfarandet senare avyttrat aktier. I förfaranden som påkallats av minoritetsaktieägare pekar bl a hänsynen till den som förvärvat aktierna, med tanke på den verkan sakens avgörande kan ha för denne, närmast i motsatt riktning. Någon i praxis fastslagen regel om hur skiljemännen skall hantera frågan i dessa fall finns emellertid inte. Härav följer att domstolarna i målet inte har haft anledning att göra undantag från huvudregeln.

Det rättegångsfel som sålunda har förekommit kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas genom att de av D.H. åberopade grunderna prövas i HD.

Det finns enligt gällande rätt inte något hinder mot att den minoritetsaktieägare som påkallat skiljeförfarande överlåter de aktier han begärt inlösta. Skiljedomen torde oavsett förvärvarens kännedom om processen komma att ha rättskraft mot denne i huvudsaken. Han har därmed ett sådant intresse i saken att han bör ha en rätt att överta överlåtarens talan i förfarandet. Motsvarande bör gälla för den som efter en vidareöverlåtelse blivit ägare till aktierna. Något bärande skäl för att därvid göra undantag för den ursprunglige ägaren föreligger inte.

Ett övertagande av den i förfarandet förda talan i nu avsedda fall sker inte genom den civilrättsliga dispositionen köpare och säljare emellan, vilket sammanhänger med att partsställningen i förfarandet är en fråga som ytterst skiljemännen disponerar över. Härav följer att D.H:s åberopande av att han skulle vara berättigad att föra den ursprungligen väckta talan enbart på den grunden att han åter blivit ägare till aktierna inte är ägnat att medföra bifall till klandertalan.

Den som önskar överta talan får framställa yrkande om detta till skiljemännen, varefter de fattar beslut i saken. För bifall bör det krävas att de överlåtelser som förekommit är klarlagda och visar att det aktuella innehavet omfattar samma aktier som legat till grund för påkallelsen av skiljeförfarandet. Att en förvärvare underlåter att överta talan bör inte hindra en förvärvare i senare led att överta talan.

I den speciella situation som är för handen i målet är frågan i princip likställd med det sist nämnda fallet. Det är ostridigt att D.H. återförvärvat samma akter som legat till grund för den talan han ursprungligen fört. Han bör därför tillåtas att under åberopande av de överlåtelser som skett föra den talan som grundar sig på påkallelsen av d 10 dec 1992.

Nu angiven bedömning bygger på de principer om partssuccession som HD ovan funnit tillämpliga och får anses förenlig med vad D.H. i andra hand åberopat till grund för sin talan.

D.H:s talan innefattar en begäran om ändring av innebörd att tvisten i fråga om inlösen bringas till materiell prövning, antingen av skiljenämnd, genom att saken återförvisas, eller av domstolen. En sådan ändring förutsätter att skiljemännens beslut om att lämna D.H:s talan utan vidare prövning undanröjs.

Det kunde falla sig naturligt att anse att saken efter undanröjande står på samma punkt som om någon skiljedom aldrig meddelats, varvid skiljenämnden skulle vara behörig att fortsätta handläggningen där den slutade.

Skiljenämnden skulle i sådant fall utan särskild förklaring från domstolen kunna anses bunden av den bedömning som legat till grund för undanröjandet. Meningarna i frågan torde dock vara delade och det kan inte påräknas att skiljenämnden anser sig behörig att fortsätta ett avslutat förfarande. Särskilt mot bakgrund av uttalanden som gjorts i samband med införandet av lagen (1999:116) om skiljeförfarande (se prop 1998/99:35 s 99 och 230) finns det numera snarare skäl att anta motsatsen.

Under alla omständigheter står det klart att domstolen utan lagstöd saknar möjlighet att genom beslut om återförvisning ålägga samma skiljenämnd eller ny skiljenämnd att återuppta handläggningen. Likaså saknas det laglig möjlighet för domstolen att lämna ny skiljenämnd bindande anvisningar om förfarandet med samma verkan. Vad TR:n antecknat under punkten 2 i domslutet innefattar i sak en sådan anvisning.

På grund av det anförda finns det skäl att undanröja vad TR:n fastställt under punkten 2 i domslutet, men ej anledning till annan ändring. Konsekvensen härav får beaktas av TR:n vid prövningen av återstående del av D.H:s talan.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bifaller HD såtillvida Trygg-Hansas talan, att vad TR:n fastställt under punkten 2 i domslutet undanröjs.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Danelius, referent, och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt att D.H., när inlösenförfarandet enligt aktiebolagslagen (1975:1385) inleddes i december 1992, var ägare till 72 500 aktier i Gota AB och att han, medan målet alltjämt var anhängigt vid skiljenämnden, överlät dessa aktier till två bolag. D.H. har upplyst att dessa bolag i sin tur överlät aktierna till honom innan skiljedomen meddelades d 8 dec 1995 och har vid TR:n, till styrkande av sitt innehav vid denna tidpunkt, ingivit utdrag ur VPC-registret. Det är emellertid oklart om det numera är ostridigt att D.H. vid tidpunkten för skiljedomens meddelande var ägare till aktierna. Om parterna inte är ense på denna punkt, kan det bli nödvändigt att under det fortsatta förfarandet pröva hur det faktiskt förhållit sig därmed. HD bygger emellertid sina fortsatta principiella överväganden på antagandet att D.H., när skiljeförfarandet avslutades, åter hade blivit ägare till de 72 500 aktier som han tidigare överlåtit till de två bolagen. Genom att överlåta sina aktier medan inlösenförfarandet pågick förlorade D.H. sin talerätt inför skiljenämnden. Det återstår emellertid att ta ställning till om han skall anses ha återvunnit sin talerätt genom att senare, innan förfarandet var avslutat, på nytt förvärva aktierna. Den principiella frågan är alltså om en förvärvare av aktier som är föremål för ett pågående inlösenförfarande har rätt att inträda som part i detta förfarande.

I 14 kap 31-35 §§ (tidigare 9-13 §§) aktiebolagslagen, där förfarandet vid inlösen av minoritetsaktier regleras, finns inga bestämmelser som belyser den ställda frågan. Enligt 14 kap 31 § 2 st aktiebolagslagen i dess lydelse före d 1 april 1999 skulle emellertid vad som var föreskrivet i lagen (1929:145) om skiljemän i tillämpliga delar gälla i fråga om förfarandet inför skiljemännen i inlösenprocesser.

Lagen om skiljemän ger inte - liksom inte heller den numera gällande lagen (1999:116) om skiljeförfarande - något svar på frågan om den som under ett pågående skiljeförfarande förvärvar tvisteföremålet kan göra anspråk på att få inträda i processen. Något hinder mot att så sker kan dock inte antas föreligga i det normala skiljeförfarandet, under förutsättning att förvärvaren är bunden av skiljeklausulen (jfr om denna fråga NJA 1997 s 866).

Vägledning kan också sökas i vad som gäller för rättegången i tvistemål, där det finns en uttrycklig bestämmelse om rätt till partsbyte i en pågående rättegång. Enligt 13 kap 7 § 1 st RB gäller nämligen att, när käranden överlåter tvisteföremålet på annan person, denne får utan ny stämning överta kärandens talan i målet.

Skiljeförfarandet vid inlösen av minoritetsaktier är till skillnad från det normala skiljeförfarandet grundat på lag och inte på avtal mellan parterna. De problem avseende en successors bundenhet av en skiljeklausul som annars kan föreligga har därför inte någon motsvarighet i inlösenförfarandet. Inte heller de frågor om ansvaret för kostnaderna för processen som kan uppkomma vid partsbyten i andra skiljeförfaranden har i princip någon motsvarighet när en ägare av minoritetsaktier överlåter sina aktier, eftersom kostnaderna för inlösenförfarandet vid skiljenämnd enligt 14 kap 31 § 2 st aktiebolagslagen skall - utom i undantagsfall - bäras av det bolag som skall inlösa aktierna.

Frågan är då om det finns andra skäl som talar emot att den som under ett pågående inlösenförfarande förvärvar aktier inträder som part i detta förfarande.

Rätten för minoritetsaktieägare att kräva inlösen av aktier har till syfte att ge sådana aktieägare möjlighet att mot ersättning för aktiernas värde snabbt avveckla sitt innehav. Det skulle kunna hävdas att en sådan avveckling bör ske på enklast möjliga sätt och att reglerna bör vara sådana att de inte uppmuntrar till handel med minoritetsaktier som redan begärts inlösta. Det är emellertid klart att överlåtelser av sådana aktier är tillåtna, och det finns knappast skäl att söka motverka sådana transaktioner genom processuella restriktioner. Därtill kommer att det skulle stå förvärvaren fritt, om han inte fick inträda i ett pågående skiljeförfarande, att själv begära inlösen av aktierna i ett separat skiljeförfarande, och den dubblering av förfarandena som härigenom skulle uppkomma ter sig föga rationell och onödigt kostsam. Om efter avslutad behandling vid skiljenämnden talan väcks vid domstol med stöd av 14 kap 31 § 2 st aktiebolagslagen, är det för övrigt tydligt att bestämmelserna i 13 kap 7 § 1 st RB blir tillämpliga på det fortsatta domstolsförfarandet, vilket även det talar för att en motsvarande rätt för en förvärvare av aktier att inträda som part i inlösenförfarandet skall föreligga vid skiljenämnden.

Övervägande skäl får således anses tala för att partsbyte efter mönster av 13 kap 7 § RB är i princip tillåtet i inlösenförfaranden.

I förevarande fall har HD antagit att D.H., sedan han till två bolag avyttrat de aktier som var föremål för inlösenförfarandet, på nytt förvärvat samma aktier från dessa bolag. De två bolagen hade, enligt vad nyss sagts, möjlighet att inträda i processen i D.H:s ställe, och D.H. kunde i sin tur ersätta de båda bolagen som part i processen. Det förhållandet att bolagen inte utnyttjade sin möjlighet att delta i förfarandet utgör inte skäl för att hindra D.H., sedan han på nytt blivit ägare till aktierna, att uppträda som part i processen inför skiljenämnden. Han skall således efter sitt återförvärv av aktierna anses på nytt ha haft talerätt i inlösenförfarandet.

I skiljedomen lämnades D.H:s talan utan vidare prövning på grund av att D.H. inte fortlöpande under hela skiljeförfarandet varit ägare till aktierna i fråga. Av de skäl som nyss anförts hade skiljenämnden inte bort avsluta förfarandet på denna grund.

Trygg-Hansa har i HD i första hand yrkat att D.H:s talan vid TR:n skall ogillas till den del som prövats i målet. Detta yrkande får antas syfta till att TR:ns undanröjande av skiljedomen skall upphävas och att som en följd härav skiljenämndens beslut att lämna D.H:s talan utan vidare prövning skall stå fast. En sådan utgång skulle emellertid vara oförenlig med den syn på talerättsfrågan som utvecklats i det föregående. Trygg-Hansas förstahandsyrkande kan därför inte vinna bifall.

Det blir under sådana omständigheter nödvändigt att ta ställning till var den vidare prövning av inlösenfrågan som skiljenämnden funnit sig inte böra utföra nu skall ske. Trygg-Hansa har inte framställt något alternativt yrkande i denna del.

Skiljenämnden har avgjort frågan om D.H:s talerätt i form av en skiljedom. Enligt 14 kap 31 § 2 st aktiebolagslagen kan part som är missnöjd med en sådan skiljedom angripa den genom att väcka talan vid TR, och det ankommer härefter i princip på TR:n att själv pröva föreliggande tvistefrågor om rätt till inlösen och om lösenbeloppet. Så bör ske i förevarande fall.

TR:ns dom skall således undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt behandling. Under sådana förhållanden saknas anledning att ta ställning till Trygg-Hansas andrahandsyrkande rörande de anvisningar som TR:n lämnat för ett kommande skiljeförfarande.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom undanröjer HD TR:ns dom och återförvisar målet till TR:n för fortsatt behandling.

JustR Victor var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Enligt aktiebolagslagen (1975:1385) i dess ursprungliga lydelse kunde en skiljedom i en tvist om inlösen av aktier i dotterbolag endast klandras på formell grund i enlighet med bestämmelserna i lagen (1929:145) om skiljemän. Bestämmelserna om klander ansågs analogt tillämpliga även på beslut varigenom skiljeförfarandet avslutats utan prövning av saken (jfr NJA 1975 s 536 och 1990 s 419 samt numera 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Genom en lagändring år 1984 öppnades en möjlighet att klandra skiljedomar av det aktuella slaget även på materiell grund och således få själva sakfrågan prövad i domstol (jfr prop 1983/84:184 s 18 f).

Skiljenämnden fann vid sin prövning att D.H. inte visat sig ha sin ursprungliga talerätt i behåll och lämnade i skiljedom på den grunden D.H:s talan utan vidare prövning. I TR:n gjorde D.H. gällande att han äger talerätt i inlösentvisten samt yrkade i första hand att målet skulle återförvisas till handläggning inför skiljenämnd och i andra hand att TR:n skulle pröva tvisten i materiellt hänseende. I sin dom har TR:n prövat D.H:s förstahandsyrkande. Målet får i den delen anses avse klander av skiljedomen på formell grund.

Efter klander på formell grund kan allmän domstol upphäva en skiljedom. Någon möjlighet att återförvisa tvisten till handläggning inför skiljenämnd föreligger däremot inte. D.H:s förstahandsyrkande har därför inte kunnat vinna bifall i TR:n. Något av detta yrkande oberoende yrkande om att TR:n skulle upphäva den meddelade skiljedomen har D.H. inte framställt. TR:n har således inte haft någon grund för att undanröja skiljedomen.

Med ändring av HovR:ns dom skall därför TR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt behandling.

HD:s dom meddelades d 27 april 2000 (mål nr T 2955-98).