NJA 2001 s. 115

Allmän åklagare väckte vid Jönköpings TR åtal mot M.R., född 1951, för skadegörelse enligt 12 kap. 1 § BrB enligt följande gärningsbeskrivning: M.R. har d. 2 okt. 1993 på fastigheten Norra Boarp utanför Gränna, Jönköpings kommun, dödat en P-I.D. tillhörig katt genom att skjuta den med ett hagelgevär.

M.R. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Ström samt nämndemännen Petersson och Sandlund) anförde i dom d. 5 maj 1998: HovR:ns domskäl. HovR:n har genom

beslut d. 21 nov. 1995 vägrat prövningstillstånd. Emellertid har HD i beslut d. 25 juni 1997 funnit en prövning av målet vara av vikt för ledning av rättstillämpningen och på yrkande av M.R. meddelat tillstånd till målets prövning.

Vid huvudförhandling i HovR:n har förnyade förhör hållits - förutom med M.R. - med målsäganden P-I.D. och vittnet A.W. Vidare har på begäran av åklagaren hållits vittnesförhör med biträdande chefsveterinären vid Djursjukhuset i Jönköping, U.A. angående katters beteende. På begäran av M.R. har vidare i HovR:n som vittnen hörts dennes jaktkamrat A.N. samt docenten O.L. (telefonförhör), som doktorerat på en avhandling om katters beteende.

Under förhandlingen har dessutom - på begäran av M.R. - hållits syn i Norra Boarp.

Utöver den vid TR:n förebragta skriftliga bevisningen - två utlåtanden av Svenska Jägareförbundet samt skisser och fotografier - har M.R. åberopat ett rättsutlåtande av professorn i straffrätt N.J. M.R. har också ingett en ny skiss (HovR:ns domsbilaga B), där han märkt ut bl.a. de platser, där hunden skall ha drivit upp Lill-Linus och där katten skjutits (domsbilaga B här utesluten liksom hänvisningar till olika bokstavsmarkeringar på skissen och nummermarkeringar på TR:ns domsbilaga 2; red:s anm.).

P-I.D. har i HovR:n uppgett följande. Katten Lill-Linus var stor och välnärd. Han var mycket social mot människor som han kände. Mot främmande personer uppträdde han skyggt och gick gärna undan. Han var inte van att träffa hundar. Lill-Linus hade varit inne - som vanligt - natten innan han dödades. När P-I.D. gick till snickarboden satt katten på en sten i kohagen, som var Lill-Linus revir. Han uppehöll sig aldrig längre bort än 100 till 150 meter från ladugården räknat, väster eller norrut i kohagen. Endast om P-I.D. gick med honom kunde det hända att han lämnade sitt revir. Det dröjde kanske en halvtimme eller en timme tills han hörde skottet. Strax därpå kom kvigorna springande utifrån hagen och ställde sig invid ladugården. Kvigorna stod skrämda invid ladugården resten av dagen. När P-I.D. hittade Lill-Linus morgonen därpå var denne uppsatt i en klyka cirka en halv till en meter över markytan. P-I.D. uppfattade det som att katten var medvetet uppsatt i klykan av människohand. Han ringde till jakträttsinnehavaren H.R. och frågade om denne visste vem som hade skjutit Lill-Linus. H.R. återkom ganska omgående och berättade att det var M.R. som skjutit katten och att han skulle komma upp till honom. Eftersom P-I.D. värderade Lill-Linus mycket högt sökte han avstyra detta. Trots detta kom M.R. efter en kort stund och ville förklara eller be om ursäkt för vad han hade gjort.

Enligt P-I.D. uttryckte sig M.R. vid tillfället på följande sätt (nedtecknat av P-I.D. d. 8 nov. 1993 i en skrivelse ställd till polisen i Jönköping; TR:ns aktbilaga 4 s. 3): Hade jag vetat att det var Din katt hade jag inte skjutit den. Jag har löfte från jakträttsinnehavaren att skjuta katter. H. och jag skjuter ofta katter ute i markerna. Jag såg Din katt, som jag trodde var en vildkatt, uppe vid Skogstornet en gång. Hade jag vetat att Du skulle bli så förbannad, hade jag naturligtvis grävt ner katten så hade Du aldrig fått veta vad som hade hänt. Det ringer så många kärringar och klagar över skjutna katter men jag talar om för dom att dom skall hålla reda på katterna. Min hund fick syn på Din katt och jagade upp honom i ett träd. Hunden sprang så tillbaka mot mig och då passade katten på att klättra ner innan jag hann fram och katten sprang iväg igen med hunden hack i häl och fick på nytt springa upp högt i ett annat träd. Jag lät så katten klättra ner igen men släppte så hunden på honom en tredje gång och Din katt hann med nöd och näppe upp i ett tredje träd. Där sköt jag honom.

M.R. har uppgett bl.a. följande. Han har jagat på markerna kring Norra Boarp i flera år. Den katt som han såg i augusti 1993 - och som måste ha varit Lill-Linus - iakttog han i trakten av Skogstornet och åtminstone 600 meter öster om bebyggelsen. Hela området mellan Norra Boarp och Skogstornet utgörs av skog. Såvitt han kände till fanns det endast en fastboende familj i Norra Boarp. Den familjen hade katter med annat utseende. Han visste inte att P-I.D. var åretruntboende i Norra Boarp. Den plats där hunden stötte upp Lill-Linus var betydligt längre norrut än TR:n antecknat---.

U.A. har uppgett: Han har arbetat som veterinär sedan 1984. Genom att djursjukhuset får ta hand om de katter i kommunen som det uppstår problem med har han kommit i kontakt med förvildade katter. Det går inte att med ledning av en katts utseende avgöra om den är förvildad eller ej. Men det är vanligare med stora innekatter. Han har som jägare träffat på katter långt ifrån bebyggelse, men det har inte varit möjligt att få sådan kontakt med dessa katter att det går att avgöra om det är en förvildad katt. En kastrerad hankatt har normalt tomten som sitt revir med en radie på 200-300 meter, men avvikelser på en till två kilometer kan förekomma. Alla kattdjur smyger sig på sina byten i låg ställning. En katt som varit utan mänsklig kontakt kan redan efter några dagar uppträda på ett avvikande sätt. Det går inte heller att dra några säkra slutsatser - om det är en tamkatt eller förvildad katt - med ledning av en katts beteende i en stressad situation. Många katter undviker främmande personer. En del katter kan bli riktigt rädda om de möter någon okänd.

O.L. har uppgett: En katt som tagit sin tillflykt upp i ett träd stannar normalt kvar när det kommer fram folk till trädet. Om katten i den situationen hoppar ned skulle det kunna vara en förvildad katt. Beteendet tyder nämligen på en större skygghet hos en sådan katt. Det är emellertid oerhört svårt att skilja på förvildade katter och tamkatter. Det går inte att dra några säkra slutsatser av deras beteende. Eftersom det är så svårt att skilja på dem så skulle han inte kunna ge några instruktioner till en jägare.

A.W. har uppgett detsamma som antecknats i TR:ns dom och tillagt bl.a.: Vid den aktuella jakten var han placerad vid en stig cirka 150 meter norr om torpet Norra Boarp --- i anslutning till en stig. Han hörde hundskallet men kunde inte lokalisera uppfånget. Däremot uppfattade han att skottet kom från den plats eller det område som M.R. pekat ut.

A.N. har uppgett: Han deltog också i jakten d. 2 okt. 1993 och stod på pass vid en vägkrök - - -. Han hörde hundskall på ett avstånd av cirka 400-500 meter ungefär vid den plats som M.R. pekat ut. En halv till en minut senare hörde han skottet från den plats som M.R. angett. När han och M.R. åkte hem på kvällen i samma bil talade de om att återvända nästa dag för att ta vara på katten och begrava den på ett anständigt sätt.

Förevisade ett stort färgfotografi föreställande katten Lill-Linus har såväl A.W. som A.N. omvittnat att de sett samma helvita katt, A.W. från ett jakttorn vid Grillastället- - - på ett avstånd av 100 meter och A.N. i trakten av Skogstornet vid en augustijakt tillsammans med M.R. år 1992 eller kanske 1993. A.N. har tillagt, att han vid tillfället sa till M.R. att det var en "strykarkatt".

Svenska Jägareförbundets yttrande d. 14 april 1994 anför förbundet bl.a.: Skulle det visa sig att katten uppges ha påträffats på annan plats än där den uppges ha skjutits kan detta mycket väl vara korrekt. Katten kan t. ex. under natten blivit flyttad av en räv eller grävling, som av någon anledning blivit skrämd och sedan låtit katten ligga. Det är sällsynt att en egentlig tamkatt, som blir jagad upp i ett träd av en hund, hoppar ur trädet när en människa närmar sig. Beteendet är däremot mycket vanligt när det gäller verkliga "skogskatter".

I yttrandet d. 15 sept. 1994 anför Jägareförbundet att M.R. enligt förbundets mening hade goda skäl att uppfatta katten som övergiven eller förvildad.

N.J. har i sitt utlåtande d. 23 jan. 1996 anfört bl.a. följande. I målet är främst två frågor av intresse. Endast den ena har varit föremål för TR:ns prövning. 7 § första meningen lagen om tillsyn över hundar och katter har givits formen av en objektiv oaktsamhetsregel. En överträdelse sanktioneras straffrättsligt inte i 1943 års lag, utan genom BrB:s bestämmelser om skadegörelse. Skadegörelse är ett uppsåtsbrott, vilket innebär att inte bara rekvisiten för skadegörelse, utan också frånvaron av en relevant undantagssituation skall vara täckt av uppsåt. Det behöver inte närmare motiveras att det inte är en lyckad lagteknisk lösning att konstruera en undantagsregel så att ett uppsåtskrav innebär att man måste pröva huruvida uppsåtet omfattar frånvaron av en situation som består i objektiverad culpa. De frågor som aktualiseras är dels huruvida M.R. förfarit aktsamt på det sätt som sägs i 7 §, dels huruvida kravet på uppsåt i förhållande till skadegörelserekvisiten är uppfyllt. TR:n har funnit att M.R. inte varit tillräckligt aktsam. För egen del har jag förståelse för TR:ns bedömning, men den är sträng, och det är uppenbart att rättsläget är oklart och att fallet är väl ägnat för att tjäna som prejudikat. Visserligen har dödandet av katten varit till men för annans rätt, men åtskilligt tyder på att M.R. har varit i sådan villfarelse att uppsåt saknas i förhållande till detta rekvisit. Om det inte kan uteslutas att M.R. trott att katten var herrelös får han inte dömas för skadegörelse - trots att han inte har haft rätt att döda katten enligt 7 §. Enligt tryckt praxis i likvärdiga fall krävs uppsåt som täcker den rättsliga klassificeringen, dvs. i detta fall att någon har ägt katten (se min bok Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 249-253).

HovR:ns bedömning.

Enligt 12 kap. 1 § BrB skall den som förstör eller skadar egendom till men för annans rätt dömas för skadegörelse. Objektet för skadegörelse kan vara ett levande djur (NJA II 1949 s. 37 ff.). Skadegörelse föreligger således om någon olovligen dödar annans husdjur. Rätten att avliva en katt eller annat husdjur är förbehållet innehavaren eller någon som erhållit dennes uppdrag att avliva katten. Straffansvar för skadegörelse kräver att uppsåtet omfattar att skadegörelsehandlingen medfört "men för annans rätt". Med "men för annans rätt" avses ej uteslutande ekonomisk skada. Bestämmelsen skyddar även egendom som blott har affektionsvärde eller estetiskt värde för ägaren eller rättighetens innehavare. Det fordras emellertid att egendomen från någon synpunkt kan anses värdefull för innehavaren. S.k. eventuellt uppsåt är tillräckligt för skadegörelseansvar. Det krävs inte att brottet sker av förstörelselusta eller eljest i skadesyfte.

Som HD angett i sitt beslut saknas vägledande avgöranden när det gäller påskjutande och dödande av lösspringande katter.

I fråga om påskjutande och dödande av lösspringande hundar, där regelsystemet är delvis annorlunda, finns emellertid ett antal rättsfall. I ett rättsfall, NJA 1958 s. 28, åtalades en person för skadegörelse för att han påskjutit och dödat två lösspringande hundar, som hade jagat ett rådjur. I målet åberopades som försvar 22 § i 1938 års jaktlag, som medgav Jakträttsinnehavaren eller hans folk" rätt att döda en löslöpande hund om det av omständigheterna "uppenbarligen" framgick att löslöpandet berodde på ägarens vårdslöshet. HovR:n fällde den åtalade till ansvar, eftersom HovR:n inte ansåg att de i jaktlagen angivna villkoren för rätt att döda hundarna varit uppfyllda. HD ogillade åtalet under hänvisning till att "omständigheterna uppenbarligen" gav den åtalade anledning anta att hundarnas löslöpande berodde på ägarens vårdslöshet. I ett annat rättsfall NJA 1966 s. 441 åtalades en person för skadegörelse på grund av att han skjutit en hund som vid tillfället löpt lös och jagat villebråd på skyttens jaktmarker och inte låtit sig upptagas. Skytten gjorde gällande att han enligt 22 § 3 st. jaktlagen hade haft rätt att döda hunden, eftersom löslöpandet berott på ägarens vårdslöshet. TR:n frikände från skadegörelseansvar på grund av att skytten fick anses ha haft fog för sin övertygelse att den skjutna hundens löslöpande berodde på ägarens vårdslöshet. HovR:n fann emellertid inte att omständigheterna

hade varit sådana, att det för skytten uppenbarligen kunde ha framgått att hundarnas löslöpande berott på ägarens vårdslöshet. HD uttalade inledningsvis att bestämmelsen i jaktlagen i straffrättsligt avseende innebar att dödande av annans hund inte medförde ansvar om de i lagrummet angivna villkoren var uppfyllda. Bland villkoren för att dödande fick ske upptogs att av omständigheterna uppenbarligen skulle framgå att hundens löslöpande berodde på ägarens vårdslöshet. I denna del borde stadgandet - som HD uttryckte det - tolkat i överensstämmelse med allmänna straffrättsliga grundsatser så förstås att- oavsett huruvida omständigheterna sådana de tedde sig för den som dödade hunden uppenbarligen gav honom anledning antaga att löslöpandet berodde på ägarens vårdslöshet - ansvar inte skulle inträda om det sedermera utreddes att ägaren hade varit vårdslös.

Det må anmärkas att det i den juridiska litteraturen ansetts att den som har dödat en hund under åberopande av att hundägaren brustit i sin tillsyn haft bevisbördan för att hundägaren varit vårdslös (Pehr von Seth: svensk jakträtt s. 96).

Efter ikraftträdandet av 1943 års lag om tillsyn av hundar och katter (tillsynslagen) finns ytterligare ett rättsfall, NJA 1988 s. 495, där enjakthund hade tagit sig in i en inhägnad och angripit ett par dvärggetter. Getternas ägare avvärjde angreppet genom att påskjuta och döda hunden. Till sitt fredande åberopade skytten bl.a. bestämmelsen i 3 § 3 st. i tillsynslagen, som under vissa villkor ger hemdjurens ägare rätt att döda en hund som visat sig benägen att bita människor eller hemdjur. HD fann att det av utredningen inte hade framkommit något som tydde på att hunden skulle ha varit av sådant slag som medgav rätt att döda den med stöd av tillsynslagen och dömde getternas ägare för skadegörelse.

Trots att katter torde vara lika populära husdjur som hundar har de alltid behandlats med större stränghet inom jaktlagstiftningen. Enligt 1864 års jaktstadga hade vem som helst rätt att döda en katt som anträffades i "skog eller hage". År 1912 inskränktes rätten att döda en katt så att endast en jakträttsinnehavare eller hans folk fick denna rätt och då blott om katten "anträffats utanför gård eller trädgård". Katten måste dessutom ha kommit in på ett jaktområde. Begränsningarna ansågs nödvändiga för att förhindra att katter "förföljdes av okynne" (NJA II 1912 s. 97). Som framgår av den överklagade domen behandlades "kringstrykande" katter med stränghet även i 1938 års jaktlag (23 §), detta av hänsyn till viltvården (G. A. Bouveng: Jakträtt och viltvård s. 83 f.). Enligt Bouveng hade dock många vid den tiden den meningen att katten kunde göra nytta som råttjägare och till den delen var nödvändig för lantbruket, varför en jakträttsinnehavare borde undvika att idka kattjakt på ett chikanöst sätt.

Som beskrivits i TR:ns dom inskränktes rätten att döda katter ytterligare i samband med tillkomsten av 1987 års jaktlag. Jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom får nu enligt tillsynslagen endast döda en katt "som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad". Ett antal organisationer hade begärt att rätten att döda katter skulle tas bort. De vände sig mot att katter kunde dödas med stöd av bestämmelsen i jaktlagen om de bara hade kommit utanför det område där de hörde hemma. Organisationerna anförde att katterna fyllde en viktig social funktion bl.a. som sällskapsdjur. jakt- och viltvårdsberedningen föreslog emellertid - mot bakgrund av att övergivna och förvildade katter kunde vara till men i viltvården - att bestämmelsen om rätt att döda katter skulle vara kvar i jaktlagen men inskränkas till att endast gälla katter som uppehöll sig inom jakträttsinnehavarens jaktområde och som "uppenbarligen inte står under någons tillsyn" (SOU 1983:21 s. 292). Enligt beredningen (s. 347) skulle för tillämpning av den föreslagna bestämmelsen krävas att det av omständigheterna framgick att det var fråga om en övergiven katt eller i varje fall en katt som inte bara tillfälligtvis hade lämnats utan uppsikt. Beredningens förslag blev föremål för viss kritik under remissbehandlingen. Sålunda ifrågasatte HovR:n för Nedre Norrland (prop. 1986/87:58 s. 199) om inte rekvisitet "uppenbarligen" var för långt gående. HovR:n ansåg också att rekvisitet "inte står under någons tillsyn" inte var entydigt. HovR:n anförde att bästa avvägningen syntes vara att katter som anträffades på sådant avstånd från bebyggelse och under sådana omständigheter i övrigt att de med skäl kunde antagas vara övergivna eller förvildade fick dödas. I övrigt skulle en katt - enligt HovR:n - endast få dödas om den anträffades bedrivande jakt på småvilt under sådana omständigheter att dödandet var försvarligt från viltvårdssynpunkt.

Departementschefen (prop. s. 97) anförde att det i första hand var övergivna eller förvildade katter som innebar problem från bl.a. viltvårdssynpunkt. Han kunde därmed delvis ansluta sig till det förslag som HovR:n fört fram. Anträffades en katt på stort avstånd från bebyggelse kunde detta i sig vara en omständighet som talade för att katten var övergiven eller förvildad. Omständigheterna skulle alltså vara sådana att det fanns fog för en jägare att antaga att katten var övergiven eller förvildad. Om så var fallet kunde den som dödat katten - enligt departementschefen - freda sig från ansvar för skadegörelse med hänvisning till bestämmelsen i tillsynslagen.

M.R. har erkänt att han avsiktligen påskjutit och dödat katten Lill- Linus. Det är också klarlagt i målet att detta inneburit "men" för P-I.D. M.R. har - liksom vid TR:n - invänt att han skjutit katten för att han trott att den var förvildad. Till sitt fredande har M.R. uppgett att Lill-Linus uppträdde som en förvildad katt genom att kasta sig ut från ett träd på en höjd av minst tre till fem meter - i stället för att klättra ned - och att han tidigare sett en katt, som han uppfattade vara samma djur, på en annan plats åtskilliga hundra meter från bebyggelsen i Norra Boarp.

P-I.D. har uppgett att M.R. dagen efter jakten beskrev för honom hur Lill-Linus uppträdde då katten sköts till döds. Katten skulle då enligt beskrivningen ha klättrat ned från två olika träd innan den slutligen sköts. M.R. har i HovR:n uppgett att P-I.D:s beskrivning av samtalet innehåller "endast strå av sanning" och att det var som att "tala med en vägg". Beskrivningen av samtalet har av P-I.D. nedtecknats d. 8 nov. 1993. Han kan då inte ha känt till vilken betydelse som kattens uppträdande skulle komma att få i detta mål. Även om P-I.D. under samtalet kan antas ha varit upprörd över M.R:s handlande finns inte anledning tro att han vid nedtecknandet mindes fel vad gäller beskrivningen av hur katten uppträdde före skottet. Den beskrivning av kattens beteende som M.R. lämnade för P-I.D. överensstämmer med vad som kan förväntas vara ett normalt beteende av en huskatt. Det finns på grund av det anförda anledning att sätta tilltro till P-I.D:s uppgifter om hur M.R. beskrivit kattens beteende. Detta skulle då tyda på att det inte var fråga om en förvildad katt.

Vid den syn som HovR:n hållit i Norra Boarp har M.R. pekat ut ett område, där hunden skall ha "stött upp" katten. Den platsen har nu förlagts på ett betydligt längre avstånd från den skottplats, som angetts i den skiss som fogats till TR:ns dom. Även skottplatsen har på den karta som M.R. ingett i HovR:n --- förlagts längre bort från fyndplatsen än vad som framgår av TR:ns skiss. Lill-Linus anträffades på morgonen dagen efter jakten upphängd i en grenklyka en halv till en meter över markytan. Det framstår som osannolikt att en räv eller grävling skulle ha placerat katten på den höjden. Enligt P-I.D. kunde han inte upptäcka några andra skador än skottskadan i Lill-Linus päls. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av Lill-Linus tyngd framstår det också som osannolikt att katten skulle ha plockats upp av en fågel som tappat katten uppifrån luften. Det kan därför på goda grunder antas att P-I.D:s intryck att katten hängts upp i trädet av människohand är riktigt. Vid en sammanvägning av samtliga ovan redovisade omständigheter finner HovR:n att skottplatsen har varit i närheten av fyndplatsen.

Fyndplatsen är belägen i utkanten av hagen och cirka 25 meter utanför det taggtrådsstängsel som omgärdar P-I.D:s bostadsfastighet. Från fyndplatsen är bl.a. den närmast belägna ladugården synlig. M.R. måste ha känt till att ladugårdar utgör tillhåll - inte bara för kreaturen - utan även för gårdens katter. Mot bakgrund härav står det klart att M.R. inte kan ha gjort några närmare överväganden om omständigheterna var sådana att han kunde skjuta katten utan "men" för annans rätt.

M.R. har i HovR:n uppgett att han aldrig skulle ha skjutit Lill-Linus om han hade vetat att det var P-I.D:s katt. Denna uppgift finns det inte anledning att betvivla. De var enligt deras egna uppgifter bekanta med varandra och P-I.D. skall vid ett par tillfällen ha omhändertagit M.R:s hund. Men invändningen fritar inte från ansvar för skadegörelse, eftersom det är ovidkommande vem som är kattens innehavare.

M.R. har i HovR:n inte närmare angett orsaken till att han sköt katten. Det kan dock antas att katten störde den rådjursjakt som just hade påbörjats och att M.R. sköt katten för att den utgjorde ett hinder när hunden skulle driva.

Om M.R. hade tänkt på samtliga omständigheter som förelåg och övervägt dessa före beslutet att skjuta katten - framför allt närheten till ladugård och övrig bebyggelse - så skulle det ha stått klart för honom att han riskerade att skjuta en katt tillhörande någon i Norra Boarp. Han har haft god tid på sig att överväga saken. Av det som redovisats i målet drar HovR:n slutsatsen att M.R. när han sköt katten var helt likgiltig inför frågan om dödandet av katten innebar men för någon annans rätt. Vid sådant förhållande kan M.R. inte undgå ansvar för skadegörelse.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Nisser och tf. hovrättsassessorn Andersson var skiljaktiga och anförde följande.

En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad får, enligt 7 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen), dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Bestämmelsen utgör en aktsamhetsregel, som anger vilka överväganden en jägare skall göra och vad som krävs för att han skall kunna skjuta en katt som befinner sig i jaktområdet. Föreskriften är en jakträttslig regel, som inte är förenad med någon särskild, jakträttslig, straffbestämmelse. Vid brott mot föreskriften skall i stället tillämpas reglerna i BrB om ansvar för skadegörelse.

Enligt 12 kap. 1 § BrB skall den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt dömas för skadegörelse. Objektet för skadegörelse kan vara ett levande djur, exempelvis en annans husdjur. I subjektivt hänseende förutsätts uppsåt. Uppsåtet skall täcka även rekvisitet "till men för annans rätt". Därvid är, på vanligt sätt, eventuellt uppsåt tillräckligt för att fålla till ansvar.

Den första fråga som skall besvaras i målet är sålunda om M.R. levt upp till det aktsamhetskrav som 7 § tillsynslagen innehåller. Som grund för att katten "med skäl" kunde "antas vara övergiven eller förvildad" har han hänvisat till att han tidigare under året hade sett - som han uppfattade det - samma katt i skogen åtminstone 600 meter öster om Norra Boarp, att hans hund vid det tillfälle som åtalet gäller stötte upp katten långt norr om bebyggelsen och att katten kastat sig ned från det träd den klättrat upp i, i stället för att klättra ned. Hans uppgifter att en stor vit katt varit synlig i skogen i trakten av Skogstornet öster om Norra Boarp har vunnit stöd av vad A.W. och A.N. berättat.

Av de uppgifter som lämnats av U.A. och O.L. framgår att det inte är lätt att se skillnad på tamkatter och förvildade katter. Katternas revir uppgår normalt till några hundra meters radie från den plats där de bor men kan avvika upp till någon kilometer eller mer. Att en katt hoppar ned från ett träd i stället för att klättra ned är inte normalt. U.A. har därvid uttalat att en stressad individ kan handla irrationellt, varför han inte velat dra några säkra slutsatser av M.R:s uppgifter om kattens beteende i detta hänseende. O.L. har också framhållit att det inte går att dra några säkra slutsatser av det förhållandet att katten hoppat ned; beteendet tyder enligt O.L. dock på en större skygghet hos en sådan katt.

M.R. har, som nämnts, uppgett att han tidigare sett den katt som han senare sköt - eller en katt som han i vart fall har uppfattat som samma

katt - ganska långt öster om Norra Boarp. Den uppgiften får godtas. Vid det aktuella tillfället påträffades den några hundra meter norr om bebyggelsen. Varken av detta förhållande eller av kattens beteende när den lämnade trädet har emellertid M.R. kunnat dra några säkra slutsatser om att katten var övergiven eller förvildad. För att leva upp till aktsamhetskravet i 7 § tillsynslagen bör enligt vår mening fordras att M.R. hade frågat dem som bodde i den närmaste bebyggelsen, dvs. i Norra Boarp, vad de kände till om den katt han hade sett. Det har alltså inte funnits skäl till antagande att katten var övergiven eller förvildad. M.R. har därmed inte heller haft rätt att skjuta den.

M.R. har avsiktligt dödat katten. För att han skall kunna fällas till straffrättsligt ansvar fordras därutöver att han hade uppsåt att detta var "till men för annans rätt".

Det är inte visat att M.R. har känt till att det fanns en ägare till den katt han sköt. Enligt vår mening finns det inte heller fog för bedömningen att han har varit likgiltig för om katten var herrelös eller inte och att han alltså skulle ha skjutit katten även om han hade varit säker på att den hade en ägare. Åtalet för skadegörelse kan därför inte bifallas.

M.R. (offentlig försvarare advokaten S.L.) överklagade och yrkade i själva saken att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren medgav bifall till M.R:s talan.

HD avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 55 kap. 11 § 2 st. jämfört med 51 kap. 13 § 2 st. punkt 2 RB.

Föredraganden, RevSekr W. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. M.R. har i HD vidhållit att han haft rätt att döda katten med hänvisning till att han, när han sköt den, hade skäl att anta att den var övergiven eller förvildad och att han i vart fall saknat uppsåt att skada annans rätt.

Riksåklagaren har i huvudsak anfört följande. Han delar HovR:ns bedömning att M.R., med hänsyn till den utredning som föreligger i målet, inte haft skäl att anta att katten var övergiven eller förvildad och att han genom att skjuta katten visat i vart fall oaktsamhet. Utredningen i målet är emellertid inte sådan att det kan hållas för visst att M.R., när han avlossade skottet, misstänkt att katten ägdes av någon. Inte heller kan det mot M.R:s förnekande visas att han vid det tillfället var likgiltig till det förhållandet att dödandet av katten inneburit men för annans rätt. Åtalet skall alltså ogillas.

Riksåklagarens uttalanden i HD måste uppfattas så, att han godtar M.R:s påstående om att han trott att katten var en vildkatt och att han inte, när han sköt katten, insett att han riskerade att skada annans rätt eller att han då varit likgiltig för om katten hade en ägare eller ej.

Mot bakgrund av vad nu anförts finner HD inte visat att M.R. vid gärningstillfället haft för straffbarhet erforderligt uppsåt. Åtalet mot honom skall på grund härav ogillas.

HD (JustR:n Nyström, Victor, Blomstrand, Håstad och Lundius, referent) beslöt i själva saken följande dom: Domskäl. Den 2 okt. 1993 dödade M.R. P-I.D:s katt Lill-Linus genom att skjuta den med ett hagelgevär. M.R. har mot åtalet för skadegörelse invänt dels att det med skäl kunde antas att Lill-Linus var övergiven eller förvildad varför gärningen var tillåten enligt 7 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen), dels att han i vart fall trott att Lill-Linus var övergiven eller förvildad och därför saknade uppsåt i förhållande till att gärningen var till men för annans rätt till katten.

I förarbetena till tillsynslagen uttalas att den omständigheten att en katt anträffas på stort avstånd från bebyggelse kan vara en omständighet som talar för att katten är övergiven eller förvildad. När det gäller katter som påträffas inom eller invid bebyggelse sägs att det vanligen torde vara väl känt för innevånarna på orten om det i grannskapet finns katter som förvildats eller övergivits. (Se prop. 1986/87:58 s. 97). Lill-Linus påträffades inte på sådant avstånd från bebyggelse och P-I.D:s tomt att det på den grunden fanns skäl att anta att Lill-Linus var en övergiven eller förvildad katt. Vad M.R. därutöver åberopat om tidigare iakttagelser och Lill-Linus beteende är inte tillräckligt för att han skall anses ha uppfyllt det aktsamhetskrav som tillsynslagen ställer.

För att M.R. skall fällas till ansvar för skadegörelse krävs emellertid även att han har haft uppsåt till att gärningen varit till men för annans rätt. HovR:ns majoritet har vid sin uppsåtsprövning uttalat att det skulle stått klart för M.R. att han riskerade att skjuta en katt som tillhörde någon om han hade tänkt på samtliga omständigheter som förelåg och övervägt dessa före beslutet att skjuta katten. Som riksåklagaren anfört får domskälen förstås så att HovR:n funnit att M.R. inte var medvetet oaktsam i förhållande till att gärningen var till men för annans rätt. Under sådana förhållanden saknas förutsättningar för att döma för uppsåtligt brott med tillämpning av s.k. eventuellt uppsåt. M.R. skulle alltså rätteligen ha frikänts i HovR:n.

I HD har riksåklagaren förklarat sig inte kunna bidraga med ytterligare utredning till styrkande av M.R:s uppsåt. Han har medgett bifall till M.R:s talan och uttalat att den föreliggande utredningen enligt hans uppfattning inte är sådan att det kan hållas för visst att M.R. misstänkt att katten ägdes av någon.

Med beaktande härav finner HD inte skäl att göra någon annan bedömning än den som HovR:n får anses ha gett uttryck för när det gäller frågan om M.R. varit medveten om risken att gärningen var till men för annans rätt. Åtalet skall därför ogillas.