NJA 2001 s. 225

Allmän åklagare yrkade vid Trelleborgs TR ansvar å B.K., född d. 27 sept. 1982, samt å F.G., F.H., F.J. och B.M. för grov stöld enligt följande gärningsbeskrivning:

"B.K, F.H., F.J. och B.M. har d. 28 maj 2000 gemensamt och i samförstånd genom inbrott berett sig tillträde till K-B.T:s bostad på Gustaf Nils Gård i Fuglie, Trelleborgs kommun, och där olovligen med tillägnelseuppsåt tagit ett kassaskåp innehållande bland annat 8 000 kr, ett slutstycke till en automatkarbin 4, med okänt värde, ett hängsmycke med ett uppskattat värde om 40 000 kr, jämte ytterligare smycken och en guldklocka med okänt värde samt diverse värdehandlingar. De har vidare i bostaden olovligen med tillägnelseuppsåt tagit en tysk etthundramarks sedel, två norska femtiokronorssedlar och svenska mynt till ett sammanlagt värde om cirka 1 000 kr.

Brottet är grovt eftersom det har skett efter intrång i bostad.

F.G:s medverkan har varit en nödvändig förutsättning för brottets genomförande och han har tagit aktiv del som medgärningsman. F.G. har i vart fall genom sitt agerande främjat brottet. Följande läggs honom till last.

F.G. har, medveten om brottsplanen, transporterat medgärningsmännen i sin personbil från Trelleborg till T:s bostad. Han har därefter lämnat platsen för att kort därefter återkomma, varvid han mottagit stöldgodset och transporterat godset och medgärningsmännen från platsen i sin personbil till Helsingborg där han och B.K. har brutit upp kassaskåpet. F.G. har därefter transporterat medgärningsmännen och stöldgodset till Malmö. F.G:s befattning med godset har varit ägnat att försvåra ett återställande."

Skadeståndsanspråk framställdes.

B.K överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet och mot honom förd skadeståndstalan. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle bestämma påföljden till en icke frihetsberövande påföljd.

Även åklagaren överklagade. Han yrkade att HovR:n skulle förlänga tiden för den slutna ungdomsvården.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovRn (hovrättsråden Agneta Ohlsson och Bergforsen, hovrättsassessorn Lönnaeus, referent, samt nämndemännen Nilsson och Ljungström) anförde i dom d. 25 okt. 2000: Domskäl. I HovR:n har F.J. och B.K. hörts på nytt. --

F.J. och B.K. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med de uppgifter de lämnade vid TR:n, sådana de antecknats i TR:ns dom. ---

Vad som förekommit i HovR:n föranleder ingen annan bedömning i skuldfrågan än den TR:n gjort. B.K. skall därför dömas för grov stöld. B.K. var vid brottets begående drygt 17 år gammal. HovR:n delar TR:ns uppfattning att det mot bakgrund av hans tidigare brottslighet föreligger synnerliga skäl att döma honom till en frihetsberövande påföljd samt att bestämma denna till sluten ungdomsvård.

Brottet har ett straffvärde överstigande minimistraffet för grov stöld. Inbrottet har inte varit någon impulshandling utan föregåtts av planering och med utnyttjande av F.J:s kännedom om villafastigheten, om vad som fanns att tillgripa och om familjens vanor. Genom brottet har också grovt missbrukats det förtroende som visats F.J. genom att han vistats hos målsäganden under ett par månader som jourhemsplacerad. På grund av det anförda finner HovR:n att tiden för den slutna ungdomsvården bör sättas längre än vad TR:n gjort.

HD (JustR:n Munck, Victor, Blomstrand, Håstad och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. En vägledande princip inom svensk kriminalpolitik har sedan länge varit att det är de sociala myndigheterna och inte kriminalvården som i första hand skall svara för samhällets åtgärder med ungdomar som har begått brott. I lagstiftningen har detta kommit till uttryck bl.a. genom bestämmelser i 31 kap. 1 § BrB enligt vilka ungdomar som begått brott kan överlämnas till vård, ursprungligen enligt barnavårdslagen och numera enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Ett sådant överlämnande till särskild vård är enligt 1 kap. 3 § BrB att anse som en påföljd för brott. Det är emellertid de sociala myndigheterna som självständigt svarar för åtgärdernas innehåll och utformning, och dessa myndigheter är härvid styrda endast av den sociala lagstiftningens behovskriterier.

Förhållandet mellan den sociala vårdlagstiftningen och det rent straffrättsliga påföljdssystemet har varit föremål för fortlöpande debatt och olika justeringar. I debatten har överlämnandepåföljden utsatts för kritik bl.a. för att åtgärderna utformats utan tillräckligt beaktande av straffrättsliga principer som förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens och för att påföljden inte lämnat tillräckligt utrymme för domstolen att påverka och kontrollera åtgärderna inom ramen för påföljden.

Den reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare som genomfördes genom lagstiftning som trädde i kraft d. 1 jan. 1999 har sin bakgrund i bl.a. denna form av kritik.

Reformen innebar inte att överlämnandepåföljden avskaffades. Principen att det är socialtjänsten som har det primära ansvaret för unga lagöverträdare bibehölls också. Däremot infördes bl.a. krav på att socialnämndens yttranden i mål med unga lagöverträdare skall innehålla en särskild vårdplan som underlag för rättens ställningstagande samtidigt som möjligheterna att undanröja en överlämnandepåföljd och i stället döma till annan påföljd vidgades. Möjlighet skapades också att förena en överlämnandepåföljd med en särskild föreskrift om skyldighet att utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet (ungdomstjänst). I lagen infördes vidare en uttrycklig regel om att överlämnande får ske endast om de planerade åtgärderna, i förekommande fall i förening med böter eller särskild föreskrift om ungdomstjänst, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.

B.K, är numera arton år. Han har nu dömts för en grov stöld som han begick i maj 2000 när han var sjutton år. Han har tidigare dömts vid tre tillfällen.

Den första domen avsåg misshandel i april 1999. B.K. överlämnades då till vård enligt socialtjänstlagen.

Den andra domen avsåg misshandel och olaga hot i juni 1999. Socialtjänsten gjorde i målet bedömningen att B.K. var i behov av vård inom socialtjänsten med skyldighet att medverka i projektet "Steget före" samt att ungdomstjänst inte var tillämplig för honom. TR:n fann i sin lagakraftvunna dom att Baki K. var i behov av stöd och kontroll men att socialtjänstens planerade åtgärder inte kunde anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens art och Baki K:s tidigare brottslighet. Påföljden bestämdes därför till skyddstillsyn.

Den tredje domen avsåg anstiftan till mened i september 1999 i den rättegång i vilken B.K. dömdes till skyddstillsyn. TR:n anmärkte i domen att B.K. skött verkställigheten av de tidigare ådömda påföljderna men fann på grund av brottets art och B.K:s tidigare brottslighet att det förelåg sådana synnerliga skäl för att döma till fängelse som avses i 30 kap. 5 § BrB och bestämde med stöd av 31 kap. 1 a § BrB påföljden till sluten ungdomsvård i en månad. Ungdomsvården verkställdes under tiden d. 3 juli-d. 3 aug. 2000. Enligt utlåtande från behandlingshemmet fungerade B.K. mycket väl med avseende på regler, rutiner och förhållningssätt.

Att B.K. tidigare dömts till skyddstillsyn och sluten ungdomsvård utesluter inte att de påföljdsalternativ som i första hand skall övervägas är överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Huruvida en sådan påföljd kan anses tillräckligt ingripande beror, förutom på brottslighetens straffvärde och art och den tilltalades tidigare brottslighet, på de planerade åtgärdernas karaktär och omfattning (jfr prop. 1997/98:96 s. 148 f.). Av socialnämndens yttrande i detta mål framgår att förutsättningar för tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga inte bedömts föreligga samt att någon utredning om ungdomstjänst inte genomförts. I det till yttrandet fogade förslaget till vårdplan anges att B.K. skall fullfölja socialförvaltningens behandlingsinsats i form av medverkan i "Steget före" samt hålla regelbunden kontakt med socialsekreterare. Med hänsyn till att B.K. nu fyllt arton år, har HD inte funnit anledning att här inhämta något kompletterande yttrande från socialnämnden såvitt gäller frågan om ungdomstjänst (jfr prop. 1997/ 98:96 s. 200).

En bedömning av om de planerade åtgärderna är tillräckligt ingripande för att tillåta ett överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen när det som här gäller ett förhållandevis allvarligt brott förutsätter att åtgärderna också jämförs med vad som skulle bli resultatet om man tillämpar bestämmelserna om påföljdsval i 30 kap. BrB.

Den svåraste av de påföljder som regleras i 30 kap. BrB är fängelse. För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten enligt 30 kap. 5 § BrB döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl för detta. Om sådana skäl föreligger skall rätten enligt 31 kap. 1 a § BrB i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse.

De formella förutsättningarna för att döma till sluten ungdomsvård är således desamma som redan tidigare gällde för att döma till fängelse oberoende av att det inte är kriminalvården som svarar för verkställigheten av sluten ungdomsvård. Detta innebär att en dom till sluten ungdomsvård endast skall förekomma i sällsynta undantagsfall (jfr NJA II 1962 s. 390, NJA II 1979 s. 214 och prop. 1987/88:120 s. 103). I förarbetena till den lagstiftning genom vilken sluten ungdomsvård infördes uttalades också att reformen inte var avsedd att medföra någon ändring av gällande praxis avseende möjligheterna att frihetsberöva ungdomar för brott som begåtts före arton års ålder (jfr prop. 1997/98:96 s. 160).

Enligt 30 kap. 4 § 2 st. BrB får rätten som skäl för fängelse, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. I praxis är det främst att brottsligheten haft ett mycket betydande straffvärde som ansetts utgöra synnerliga skäl för att döma till fängelse (jfr t.ex. NJA 1989 s. 870, 1990 s. 159, s. 578 och s. 622 samt 1996 s. 509). Även brottets art har i något fall ansetts utgöra sådana synnerliga skäl (jfr NJA 1996 s. 757). Uppenbart är emellertid att det brott som B.K. nu dömts för inte när det gäller vare sig straffvärde eller art ligger ens i närheten av vad som självständigt skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för att döma till fängelse för brott som begåtts före arton års ålder.

En orsak till att tidigare brottslighet sällan legat till grund för fängelsestraff för den som var under arton år när brotten begicks torde vara att tyngre upprepad brottslighet ofta leder till förhållandevis omfattande åtgärder med stöd av den sociala vårdlagstiftningen (jfr 3 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Detta utesluter dock inte att tidigare brottslighet kan vara en faktor som talar för fängelse. B.K:s tidigare brottslighet har emellertid inte haft en sådan omfattning och frekvens att den kan anses utgöra synnerliga skäl för att döma till fängelse för det brott som nu är aktuellt. Av betydelse för den bedömningen är vidare att det inte är fråga om återfall i likartad brottslighet och att en förhållandevis lång tid förflutit mellan det senaste av de tidigare brotten och det nu aktuella brottet.

Sammanfattningsvis står det klart att det inte föreligger synnerliga skäl för att döma till fängelse, vilket innebär att det också är uteslutet att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård.

De övriga påföljdsalternativ som omfattas av regleringen i 30 kap. BrB är villkorlig dom och skyddstillsyn. Av i målet avgivna yttranden från kriminalvården framgår att B.K. är i sådant behov av stöd och hjälp att den påföljd som kan bli aktuell för honom är skyddstillsyn. Prövotiden för den skyddstillsyn som B.K. tidigare ådömts löper fortfarande. Även om det inte föreligger något formellt hinder mot att nu döma till en ny skyddstillsyn, bör under sådana förhållanden förordnas att den tidigare skyddstillsynen skall omfatta även det nu aktuella brottet. B.K. bör då emellertid på nytt ställas under övervakning och prövotiden bör också förlängas. En skyddstillsyn kan under vissa förutsättningar kombineras med föreskrift om samhällstjänst. Sådana förutsättningar kan inte anses föreligga i B.K:s fall (jfr prop. 1997/98:96 s. 87 f.). Däremot föreligger förutsättningar för att i enlighet med kriminalvårdens förslag föreskriva att han skall delta i "Ungdomsprogram 2000", som är ett samverkansprojekt mellan kriminalvård, åklagare och polis med syfte att motverka brottslighet hos ungdomar. En skyddstillsyn kan också förenas med ett bötesstraff, vilket emellertid med hänsyn till B.K:s ungdom och ekonomiska situation framstår som mindre lämpligt.

Med beaktande av B.K:s tidigare brottslighet påkallar det nu aktuella brottet en förhållandevis ingripande reaktion. Vid en jämförelse med de inom ramen för socialtjänsten planerade åtgärderna framstår de åtgärder som kan komma till stånd inom ramen för skyddstillsyn som mer ingripande. Av betydelse för den bedömningen är bl.a. det latenta straffhot som en skyddstillsyn är förenad med samt att alla åtgärder inom ramen för socialtjänstlagen bygger på frivillig medverkan. Under sådana förhållanden får det anses föreligga hinder mot att bestämma påföljden till överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen. Påföljden för B.K. skall i stället bestämmas till skyddstillsyn i enlighet med vad som redovisats ovan.