NJA 2001 s. 593

Vid en förrättning av Fastighetsbildningsmyndigheten i Södermanlands län, vilken förrättning avslutades d. 28 april 1995, överfördes genom fastighetsreglering Mossnässkogen 1:1 och Veckol 1:2 till Marby 1:1. Fastigheterna är belägna i Strängnäs kommun. Vidare förordnades att ett antal kraftledningsservitut skulle ha fortsatt giltighet. I Mossnäs- skogen 1:1 fanns en inskrivning avseende rätt till grustäkt till förmån för "Oknöns innebyggare" beviljad d. 25 nov. 1915 § 139. Inskrivningen grundades på följande avtalsvillkor ur ett köpekontrakt. "Oknöns innebyggare tillförsäkras rätt att efter anvisning afgiftsfritt för all framtid få afhämta sina behof af grus och sand för reparation å byggnader och grusning afvägar i de vid Mossnäs öppnade sandgroparna, så länge därstädes sand och grus finnes att få." Inskrivningen hade förnyats d. 16 dec. 1970, nr 6479, efter ansökan av Å. N., Ingeby Gård (Aspö-Ingeby 5:1), H. H. L., Söderby Gård (Söderby 2:1), och M. BA., Marby Gård.

Som sakägare vid förrättningen antecknades I. R., G. S., K. G. och F. R., som ägare till Mossnässkogen 1:1, Veckol 1:2 och Marby 1:1. Fastighetsbildningsmyndigheten antecknade under skälen för fastighetsbildningsbeslutet bl.a. att "På Mossnässkogen 1:1 har funnits en rätt till grustäkt (IM2-15/139.1). Rättigheten kan anses ha upphört".

A. L., O. R., H. R., C. N., S. N., A. N. T. och Å. N., gemensamt kallade A. L. och medparter, klagade i Svea HovR över domvilla och yrkade att fastighetsbildningsmyndighetens beslut genom vilket deras rätt att ta grus inom Mossnässkogen 1:1 kommit att upphöra skulle undanröjas. De anförde att rätten till grustäkt fortfarande gäller eftersom inskrivningen förnyades år 1970 samt att de inte hördes vid förrättningen och därför inte kunde bevaka sin rätt. De uppgav vidare att aktuella grustäkter utnyttjats för husbehov även efter år 1970.

F. R., G. S. och K. G. varken medgav eller bestred sökandenas talan. De anförde följande. Det avgörande för om domvilla skall anses föreligga är om den inskrivna rättigheten utgörs av en nyttjanderätt eller av ett servitut. Om inskrivningen avser en nyttjanderätt har denna förfallit redan före 1970 års förnyelse. Om inskrivningen avser ett servitut gäller förnyelsen endast i förhållande till Aspö-Ingeby 5:1 i vilken fastighet Söderby 2:1 numera ingår.

HovR:n (hovrättsrådet Boutz, referent, och tf. hovrättsassessorn Taliercio) anförde i slutligt beslut d. 6 april 2000: HovR:ns skäl. Det åligger lantmäterimyndigheten (före d. 1 jan. 1996 fastighetsbildningsmyndigheten) att, i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt, vid förrättningen utreda vilka som i egenskap av ägare till en fastighet eller på annan grund är sakägare (4 kap. 11 § 1 st. fastighetsbildningslagen). Om det är ovisst vilken av flera som innehar en rättighet skall samtliga behandlas som sakägare (4 kap. 11 § 3 st. fastighetsbildningslagen). Denna reglering innebär bl.a. att en ägare av en servitutsberättigad fastighet är sakägare då hans rätt som servitutshavare berörs av förrättningen. För nyttjanderättshavare gäller motsvarande vid fastighetsreglering om nyttjanderätten upphör som en följd av regleringen (5 kap. 34 § fastighetsbildningslagen; se även NJA 1987 s. 831 och 1989 s. 20).

För nyttjanderätt gäller att ett avtal om en sådan upplåtelse inte är bindande längre än femtio år från det avtalet slöts (7 kap. 5 § JB). För fastighet på landet gällde motsvarande tid enligt 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, som fortfarande skall tillämpas på nyttjanderätt som upplåtits före JB:s ikraftträdande. Innebörden av denna regel är emellertid inte att en nyttjanderättsupplåtelse förfaller automatiskt vid utgången av maximitiden. I stället gäller att upplåtelsen inte längre är bindande för parterna och kan sägas upp. Om en uppsägning inte sker är ett fortsatt nyttjande inte rättsstridigt. Servitut är å andra sidan inte tidsbegränsade.

I förrättningsprotokollet har fastighetsbildningsmyndigheten antecknat att den inskrivna rättigheten får anses ha upphört men inte närmare motiverat varför detta är fallet. Några utredningsåtgärder synes inte ha vidtagits.

Med hänsyn till att en rätt till grustäkt var inskriven i Mossnässkogen 1:1 och oavsett om man bedömer rättigheten som nyttjanderätt eller servitut borde fastighetsbildningsmyndigheten närmare ha utrett om rättigheten utnyttjades och upptagit och behandlat de fastighetsägare eller andra som ansåg sig berättigade som sakägare vid förrättningen. Klagandena gör gällande att de har en rätt till grustäkt i enlighet med inskrivningen. Det är inte uppenbart att de saknar sådan rätt. De kallades inte till något förrättningssammanträde och infann sig heller inte ändå eller medgav att förrättningen slutfördes (jfr 4 kap. 23 § fastighetsbildningslagen). Fastighetsbildningsbeslutet varigenom Mossnässkogen 1:1 överfördes till Marby 1:1 bör därför enligt 59 kap. 1 § 2. RB undanröjas. Målet bör visas åter till lantmäterimyndigheten.

HovRns beslut: HovR:n undanröjer fastighetsbildningsmyndighetens beslut såvitt avser överföringen av Mossnässkogen 1:1 till Marby 1:1 med därtill hörande förordnanden om servitut och rättigheter och återförvisar målet i den delen till lantmäterimyndigheten för ny handläggning. Hovrättsrådet Forsseliusvar skiljaktig och anförde följande.

Lika med majoriteten finner jag att vid förrättningen förekommit fel som föranleder att förrättningen måste återförvisas. Jag är emellertid på sätt nedan framgår skiljaktig i fråga om i vilken omfattning fastighetsbildningsbeslutet måste undanröjas.

Det grundläggande felet som fastighetsbildningsmyndigheten begått är att, trots inskrivningsuppgifterna om gruståktsrättigheten, utan närmare utredning konstatera att "rättigheten kan anses ha upphört". I konsekvens därmed har fastighetsbildningsmyndigheten underlåtit att beakta inskrivningen vid den fortsatta handläggningen. Därom är närmare följande att säga.

Enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB gäller nyttjanderätt eller servitut som upplåtits genom avtal inte vidare i mark som genom fastighetsreglering frångår fastighet vari rättigheten upplåtits, dock att, enligt paragrafens tredje stycke, lantmäterimyndigheten kan förordna att rättigheten skall fortsätta att gälla i den mark i vilken den upplåtits. De närmare bestämmelserna härom återfinns i 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 §fastighetsbildningslagen. Enligt dessa skall lantmäterimyndigheten förordna att nyttjanderätten/avtalsservitutet skall fortsätta att gälla i den överförda egendomen om någon sakägare begär det samt åtgärden är lämplig och inte motverkar syftet med regleringen. Enligt lagtexten får ett sådant förordnande meddelas utan att nyttjanderättshavare eller ägare till härskande fastighet blivit hörd, om det är uppenbart att så kan ske utan olägenhet för rättighetshavarnn och dennes hörande framstår som obehövligt. För det fall, således, att fastighetsbildningsmyndigheten inte ogrundat gjort bedömningen att grustäktsrättigheten kunde anses ha upphört hade den naturliga handläggningsåtgärden varit att underställa sakägarna, i det läget förrättningssökandena, frågan om grustäktsrättighetens fortsatta giltighet. Alternativt hade fastighetsbildningsmyndigheten omgående kunnat utreda vilka som kunde vara sakägare med avseende på grustäktsrättigheten. Hade emellertid förrättningssökandena begärt att rättigheten skulle gälla i den överförda egendomen torde det ha framstått som obehövligt att höra rättighetshavarna och ett förordnande om fortsatt giltighet av rättigheten hade kunnat ges utan att föranleda ytterligare utredning och därmed förenade förrättningskostnader. Om förrättningssökandena däremot inte framställt en sådan begäran hade det ålegat fastighetsbildningsmyndigheten att utreda vilka som kunde vara rättighetshavare avseende grustäktsrättigheten samt bereda dessa tillfälle att yttra sig, varvid man äger utgå från att någon av dessa framställt begäran om förordnande om fortsatt giltighet för rättigheten, vilket fastighetsbildningsmyndigheten haft att pröva. Det grundläggande bedömningsfelet har således lett till att inget av de handläggningsförfaranden som stått till buds för att säkerställa ett lagenligt beaktande av grustäktsrättigheten kommit till bruk. Handläggningen har lett till att klagandena lidit förfång och innefattar sådant fel som avses i 59 kap. 1 § 2 RB.

Frågan är nu vilken konsekvens detta skall ha för fastighetsbildningsbeslutet.

Jag finner då anledning att inledningsvis något närmare beröra frågan om hur grustäktsrättigheten förhåller sig till den sökta fastighetsbildningen. Genom fastighetsbildningen bildas av tre registerfastigheter en registerfastighet, som bedöms utgöra en lämplig jordbruksfastighet. De tre fastigheterna ägdes inför fastighetsbildningen av samma ägare, vilka hade full lagfart på Marby 1:1. På de andra två hade de vilande lagfart. Fånget av dessa fastigheter var dock inte beroende av fastighetsbildning. Men fullföljd av lagfartsansökan hade utlöst stämpelskatteskyldighet. Sakligt sett har den önskade fastighetsbildningen avsett en sammanläggning av de tre fastigheterna. Hade ansökan gällt en sådan fastighetsbildning hade intecknade nyttjanderätter och servitut behandlats lika oavsett i vilken av de tre fastigheterna belastningen ursprungligen gällt, och frågan om grustäktsrättighetens rätta natur eller om rättigheten bestod hade överhuvudtaget inte behövt aktualiseras. (6 kap. 16 § JB, 6 kap. 16 § jämte bestämmelserna i 12 kap.fastighetsbildningslagen rörande villkor för och förfarandet vid sammanläggning.)

Nu avsåg emellertid förrättningsansökan överföring av de två fastigheterna till Marby 1:1 genom fastighetsreglering. Av det sagda och av innehållet i förrättningsakten i övrigt framgår dock enligt min bedömning, å ena sidan, att frågan om grustäktsrättighetens bestånd/icke bestånd saknat betydelse för frågan om det förelegat laga förutsättningar för den sökta fastighetsbildningen och, å andra sidan, att de motiv som ligger bakom JB:s regel att avtalsrättigheter och servitut upphör att gälla i mark som överföres genom fastighetsreglering ej är bärkraftiga i detta fall.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts, och då klagan över domvilla bara hänför sig till handläggningen avseende grustäktsrättigheten, bör utgångspunkten vara att större ingrepp i fastighetsbildningsbeslutet än vad som behövs för att säkerställa en lagenlig behandling av grustäktsrättigheten ej skall göras. För ett sådant synsätt talar med styrka även de påtagliga olägenheter som ett undanröjande av fastighetsbildningsbeslutet i sin helhet eller beträffande vissa fastigheter skulle kunna leda till. Från det att fastighetsbildningsbeslutet registrerades har det gått i det närmaste fem år. Under tiden har det skett förändring inom ägargruppen. Ett nytt servitut har inskrivits. Fastigheten är intecknad för mer än fyra miljoner kr och det kan väl vara så att pantsättning skett under dessa år. Här skall påpekas att det torde saknas registreringsförfarande för att återställa den före registreringen rådande fastighetsindelningen såväl vad gäller indelningen på marken som i fråga om till marken knutna rättigheter och skyldigheter. Inte heller torde de före registreringen rådande inskrivningsförhållandena i berörda fastigheter kunna återställas till följd av ett beslut om undanröjande av fastighetsbildningsbeslutet i vad det avser överföring av mark. Man har således att räkna med att ett ingrepp i fastighetsbildningsbeslutets centrala del, nämligen överförandet av markarealerna till Marby 1:1, skulle kunna leda till svåra konsekvenser för fastighetens ägare och/eller rättighetshavare. Tilläggas må att det inte utifrån föreliggande material kan bedömas om det föreligger laga förutsättningar för fastighetsregleringen i den del den avser överförande av Veckol 1:2 till Marby 1:1 utan att detta sker samtidigt med Mossnässkogen 1:1.

Fastighetsbildningslagen, 15 kap. 10 §, innehåller regler om ett extraordinärt rättsmedel, nämligen rättelse, som kan tillgripas för tiden fram till dess ett fastighetsbildningsbeslut registrerats. För tid därefter är en klagande hänvisad till bestämmelserna i 59 kap. RB om domvilla. Dessa saknar regler om undanröjande av del av dom eller beslut. Skillnaden mellan ett domstolsavgörande och ett fastighetsbildningsbeslut är emellertid betydande och RB:s domvilloregler måste tillämpas med beaktande av den komplexitet som kan råda rörande såväl de skilda sakägarnas olikformade intresse i saken som själva fastighetsbildningsbeslutets innehåll. Domvilloreglernas utformning kan därför inte anses utgöra hinder mot att ett fastig hetsbildningsbeslut, när så är ur rättssäkerhetssynpunkt tillfyllest, undanröj es blott i den del det berör den kränkta sakägarens rätt. Detta synsätt är väl förenligt med den tillämpningen av rättelseinstitutet som 15 kap. 10 § fastighetsbildningslagen ger möjlighet till.

Ovan har frågan om vad som är den centrala felbedömningen vid förrättningen och Vilken underlåtenhet i handläggningen som denna lett till behandlats. Nu måste frågan om hur felbedömningen konkretiserats i fastighetsbestämningsbeslutet granskas. Närmare bestämt: Skall grustäktsrättigheten anses ha upphört till följd av ett av fastighetsbildningsmyndigheten fattat beslut eller till följd av lag.

Det är förvisso så, att ifrågavarande rättighet, för det fall den inte uppmärksammats i förrättningen och intet sagts om densamma i fastighetsbildningsbeslutet, till följd av bestämmelsen i 7 kap. 29 § 2 st. JB inte längre skulle gälla i och med att fastighetsbildningsbeslutet registrerats, alltså till följd av lag och inte till följd av något beslut i saken. Redan därav kan dock inte den slutsatsen dras att det nu aktuella fastighetsbildningsbeslutet inte skulle kunna innefatta och inte heller skulle innefatta ett delbeslut i fråga om rättighetens bestånd.

Fastighetsbildningsmyndigheten har i fastighetsbildningsbeslutets beskrivning BE I gjort skillnad mellan "Förordnande om ..." och "Verkan på ...". Det är tydligt att vad som upptagits under rubriken "Förordnande om ..." utgör i fastighetsbildningsbeslutet ingående delbeslut. När det gäller vad som upptagits under rubrik "Verkan på..." är saken mer oviss. Emellertid är att observera att själva fastighetsbildningsbeslutet i denna del har getts den språkliga utformningen: "Rättighet förordnas att fortsättningsvis gälla enligt beskrivning, aktbil BE." Det kan alltså med fog hävdas att all text i aktbil BE I som berör rättigheters bestånd/icke bestånd omfattas av fastighetsbildningsmyndighetens förordnande. Härtill kommer att fastighetsbildningslagens allmänna villkor för fastighetsbildning och de särskilda för fastighetsreglering uppställda lämplighetsföreskrifterna medför att fastighetsbildningsmyndigheten haft att i förrättningen pröva om respektive officialservitut skulle bestå eller ändras i och med fastighetsbildningen. Om bedömningen därvid leder till att servitutet bör följa marken vid ändringen i fastighetsindelningen behöver bedömningen inte komma till uttryck i ett positivt formulerat förordnande utan det är tillfyllest att ange att fastighetsbildningslagens huvudregel, 2 kap. 5 §, med enahanda innehåll skall gälla, vilket, enligt lantmäteriverkets anvisningar, i beslutet anges under rubrik "Verkan på servitut". Av rubriken "Verkan på ..." kan därför inte dras den slutsatsen att vad som följer under rubriken inte kan vara ett beslut. Vad särskilt gäller grustäktsrättigheten är först att fästa vikt vid att denna behandlas under skälen till fastighetsbildningsbeslutet och där bedöms kunna anses ha upphört. En sådan bedömning kan tänkas ha relevans i skilda avseenden. Dels kan den innefatta ett konstaterande att en tidigare gällande rättighet upphört att gälla och därför överhuvudtaget inte utgör något hinder för den sökta fastighetsregleringen. I så fall saknas anledning att låta fastighetsbildningsbeslutet omfatta (den redan upphörda) rättigheten. Dels kan bedömningen utgöra skäl för ett formellt beslut varigenom belastningen "städas bort". I så fall måste detta ske i själva fastighetsbildningsbeslutet. Så bedömer jag det förhålla sig i detta fall.

Man kan också se på den nu behandlade frågeställningen ur ett överklagandeperspektiv och ställa sig frågan: Hade rättighetshavarna avseende grustäktsrättigheten, oaktat de inte var kallade som sakägare i förrättningen, ägt överklaga inom laga tid och därvid blott angripa fastighetsbildningsbeslutet i dess del "Verkan på rättighet Grustäkt upphör"? Svaret är enligt min uppfattning ja, och fastighetsdomstolen hade, om saken inte hade kunnat rättas till av domstolen, inte behövt undanröja fastighetsbildningsbeslutet i annat än i överklagad del.

Fastighetsbildningsbeslutet innehåller alltså ett delbeslut av innehåll att grustäktsrättigheten förklaras upphöra. Detta beslut har vunnit laga kraft. För tydlighetens skull skall påpekas att denna bedömning leder till att det vid tiden för registreringen av fastighetsbildningsbeslutet inte existerade någon gruståktsrättighet som skulle kunna upphöra enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB till följd av den marköverföring som blev definitiv vid registreringen.

Domvillan hänför sig blott till delbeslutet och fastighetsbildningsbeslutet bör undanröjas blott i denna del för att, medelst återförvisning, öppna för en lagenlig handläggning av frågan om rättighetens bestånd. Det skulle kunna invändas att dylikt undanröjande skulle få den följden att den sålunda återuppväckta rättigheten omgående upphörde att gälla till följd av regeln i 7 kap. 29 § 2 st. JB. Invändningen är enligt min uppfattning inte hållbar. Paragrafens andra stycke måste läsas och förstås tillsammans med dess tredje stycke. Så länge frågan om rättighetens bestånd är föremål för prövning i den aktuella förrättningen kan laga verkan enligt andra stycket inte inträffa och ett kommande rättskraftigt avgörande enligt tredje stycket tar över den villkorade legalföreskriften i andra stycket.

Sammanfattningsvis föreligger laga möjlighet att undanröja delbeslutet och ett sådant förfarande torde inte medföra några av de olägenheter eller skador som ett undanröjande av marköverföringsbeslutet kan leda till.

Jag undanröjer sålunda det av fastighetsbildningsmyndigheten meddelade fastighetsbildningsbeslutet blott till den del det år intaget på sid. 2 i aktbil BE 1 och har lydelsen "Verkan på rättighet Grustäkt upphör" och visar i den delen förrättningen åter till lantmäterimyndigheten för ny handläggning.

HD

F. R. överklagade och yrkade att HD skulle ändra HovR:ns beslut på så sätt att endast frågan huruvida rätten att ta grus har upphört skulle återförvisas till lantmäterimyndigheten.

A. L. och motparter förklarade att de inte hade några synpunkter på F. R:s överklagande men att de hemställde att målet skulle återförvisas till lantmäterimyndigheten för prövning och att "vårt grusservitut återupprättas".

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöstedt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. F. R. har i HD bland annat hävdat att motparterna i HovR:n inte framställde något yrkande om återförvisning av fastighetsregleringen beträffande Mossnässkogen i dess helhet och att det därför kan ifrågasättas om HovR:ns beslut är lagligen korrekt. Han har påpekat att han numera genom gåva och köp är ensam ägare till Marby 1:1, att HovR:ns beslut får svåröverskådliga konsekvenser från lagfarts- och skattesynpunkt och att utgångspunkten därför bör vara att större ingrepp inte görs i fastighetsbildningsbeslutet än vad som behövs för att säkerställa en lagenlig behandling av grusrättigheten.

Vid fastighetsregleringar gäller som huvudregel enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB att i en fastighet upplåtna nyttjanderätter och servitut inte längre kommer att gälla i mark som frångår fastigheten. Att upplåtna rättigheter får vika följer alltså av lag och utan att något särskilt beslut fattas. Så som reglerna om domvilla är konstruerade är det en första förutsättning för att F. R. skall kunna vinna framgång med sitt överklagande att fastighetsbildningsmyndigheten, utöver vad som följer av JB, kan anses ha fattat ett särskilt beslut avseende rätten att ta grus. Oavsett bedömningen av den frågan kan det dock redan här konstateras att HovR:n i sitt beslut inte kan anses gått utöver F. R:s motparters yrkande i HovR:n.

I fastighetsbildningsbeslutet berörs rätten att ta grus på två ställen. För det första anger fastighetsbildningsmyndigheten under rubriken "Skäl", mellan konstaterandena att Marby 1:1 utgör en lämplig jordbruksfastighet och att strandskyddsbestämmelserna inte motverkas av fastighetsbildningen, att rätten att ta grus på Mossnässkogen 1:1 kunde anses ha upphört. Placeringen i beslutet talar närmast för att uttalandet är en del av bedömningen av fastighetsbildningens lämplighet. För det andra anger fastighetsbildningsmyndigheten i beskrivningen till beslutet under Mossnässkogen 1:1 Verkan på rättighet "Grustäkt upphör". Redan det använda verbet "upphör" talar mot att fastighetsbildningsmyndigheten genom beskrivningen av beslutet avsett att upphäva något. Beskrivningen får också läsas mot bakgrund av att Lantmäteriverket i sina föreskrifter till fastighetsbildningslagen (LMVFS 1994:16) föreskrivit att, när en avtalsrättighet till följd av 7 kap. 29 § 2 st. JB inte längre skall gälla i viss fastighet, det under särskild rubrik "Verkan på avtalsrättighet" i förrättningshandlingarna skall anges i vilken fastighet rättigheten "upphör" att gälla. Till detta kommer att det varit meningslöst för fastighetsbildningsmyndigheten att särskilt besluta om rätten att ta grus när den ändå skulle upphöra till följd av fastighetsregleringen. Fastighetsbildningsbeslutet kan följaktligen inte förstås som innefattande något särskilt beslut om rätten att ta grus. Vad som anmärkts i beskrivningen är endast en redogörelse för fastighetsregleringens följder. Det finns då inte heller något särskilt beslut avseende rätten att ta grus att undanröja. I stället skall, som HovR:n funnit, fastighetsregleringen undanröjas i den del den lett till att rätten att ta grus upphört. Det är också i denna del som rätten att ta grus närmast kan ha betydelse för förrättningen.

Det kan härutöver påpekas att bestämmelserna i 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 §fastighetsbildningslagen om att fastighetsbildningsmyndigheten, eller numera lantmäterimyndigheten, under vissa förutsättningar får förordna om att en rättighet skall följa med mark som regleras till annan fastighet inte lagligen kunnat tillämpas på rätten att ta grus. Dåvarande ägaren till Marby 1:1 ansökte om fastighetsregleringen redan 1987, då som en del i en redan pågående förrättning. Fastighetsregleringen bröts sedan 1989 ut till en särskild förrättning. Bestämmelserna om förordnanden trädde i kraft d. 1 jan. 1990 och gäller inte för förrättningar som sökts dessförinnan.

Domslut

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD (JustR:n Gregow, Svensson, Munck, Pripp, referent, och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Genom den ifrågavarande fastighetsregleringen överfördes Mossnässkogen 1:1 och Veckol 1:2 till Marby 1:1 med följd att de båda förstnämnda fastigheterna utplånades. I Mossnässkogen 1:1 fanns en inskrivning av rätt till grustäkt, grundad på en bestämmelse i ett köpekontrakt från år 1915. Huruvida denna rätt alltjämt bestod före fastighetsregleringen är oklart. I den mån så var förhållandet upphörde rätten enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB att gälla genom fastighetsregleringen. Detta gäller oberoende av de anteckningar i fråga om rättigheten som gjorts i protokollet från den aktuella förrättningen.

I samband med fastighetsregleringen borde fastighetsbildningsmyndigheten i enlighet med 4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen närmare ha utrett huruvida den inskrivna rätten till grustäkt fortfarande bestod och, om så hade befunnits vara fallet, behandlat rättighetshavarna som sakägare vid förrättningen (jfr NJA 1998 s. 142). Någon sådan utredning har såvitt framkommit inte ägt rum, och det är inte uppenbart att A. L. och medparter saknat ställning som sakägare. Eftersom tillfälle inte beretts dem att ta till vara sin rätt vid förrättningen, får domvilla som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 2 RB anses ha förekommit.

Även om det efter en sådan utredning som nyss har angetts hade befunnits att A. L. och medparter alltjämt innehade rätt till grustäkt enligt bestämmelsen i 1915 års köpekontrakt, måste det antas att detta inte skulle ha hindrat att själva fastighetsregleringen genomfördes. Eftersom regleringen företogs på grundval av en ansökan som kom in till fastighetsbildningsmyndigheten före år 1990, skulle myndigheten inte heller ha kunnat förordna om att rättigheten skulle ha fortsatt giltighet (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen 1989:724). Myndigheten skulle ha varit hänvisad till att verka för en frivillig överenskommelse om rättighetens bestånd eller att med stöd av 7 kap. 10 § fastighetsbildningslagen utvidga fastighetsregleringen till att gälla frågan om avtalsrättigheten skulle ersättas av ett officialservitut (jfr prop. 1969:128 s. B 493 f. och 1988/89:77 s. 52). För det fall att en lösning inte skulle ha vunnits på någon av dessa vägar skulle frågan om ersättning enligt 5 kap. 12 § 1 st. fastighetsbildningslagen ha kunnat aktualiseras (jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen 1992:1212).

I det läge vari frågan nu har kommit saknas det vid angivna förhållanden tillräckliga skäl att undanröja fastighetsregleringen. I stället bör frågan om grustäkt återförvisas till lantmäterimyndigheten, som trätt i fastighetsbildningsmyndighetens ställe, för utredning av frågan cm rättigheten fortfarande bestod före regleringen och prövning av de åtgärder som är möjliga att företa.

Domslut

HD:s avgörande. HD upphäver HovR:ns beslut och förordnar enligt grunderna för 59 kap. 3 § 3 st. och 4 § RB att ny handläggning beträffande frågan om rätt till grustäkt skall äga rum hos lantmäterimyndigheten.

HD:s beslut meddelades d. 9 okt. 2001 (mål nr Ö 1742-00)