NJA 1998 s. 142

Efter ansökan av Banverket upphävde Fastighetsbildningsmyndigheten, Specialförrättningar Västsverige (FBM) d 12 dec 1994 bl a ett servitut avseende rätt till överfart över järnvägen på sträckan FalköpingBankeryd vid km 27+461. Samtidigt bildades ett servitut angående rätt för fastigheten Tunarp 3:80, Mullsjö kommun, att använda väg betecknad a, över fastigheten Tunarp 6:1 i Mullsjö fram till en järnvägsundergång. B.T. ägde vid tidpunkten för beslutet Tunarp 6:1 medan Tunarp 3:80 ägdes av Banverket. Efter beslutet köptes sistnämnda fastighet av B.T., som sedermera sålt fastigheten vidare. V.K. äger en sommarstuga belägen på fastigheten Tunarp 6:1 och upptogs inte som sakägare vid förrättningen. Fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft.

B.T. och V.K. klagade i Göta HovR över domvilla och yrkade att FBM:s beslut att lägga servitutsväg för utfart över Tunarp 6:1 från Tunarp 3:80 och skjutbana fram till järnvägsundergången skulle undanröjas och att ärendet skulle återförvisas till FBM för ny behandling. B.T. framförde som stöd för sin talan anmärkningar mot handläggningen av ärendet vid FBM.

V.K. anförde: Han köpte år 1988 en sommarstuga belägen på Tunarp 6:1. Stugan finns med på kartan och hade som enda utfart den nu spärrade järnvägsövergången. V.K. har inte kallats till någon av förrättningarna. Han borde rätteligen ha kallats som sakägare då beslutet givits mot honom och då han uppenbarligen lider förfång. Grovt rättegångsfel föreligger.

Banverket bestred bifall till B.T:s och V.K:s klagan och anförde bl a: Det finns ingen formell brist i FBM:s handläggning av ärendet. Beträffande V.K:s stuga skall det påpekas att det inte är fråga om någon särskild fastighet som har berövats möjlighet till utfart. Det finns inget servitut upplåtet för sommarstugan som ligger på fastigheten Tunarp 6:1. B.T. har inte informerat FBM om den upplåtna nyttjanderätten för stugan. Sammanfattningsvis har B.T. inte på något sätt blivit vilseledd i ärendet. Han har erhållit kallelse till förrättningen på ett korrekt sätt, men avstått från att infinna sig. B.T. och V.K. har underlåtit att ta del av beslutet innan det vunnit laga kraft. Det har inte förelegat hinder mot att tidigare - i rätt tid - åberopa de omständigheter som nu har anförts.

FBM anförde i yttrande över V.K:s klagan bl a följande: Vid det första förrättningssammanträdet upplyste B.T. att på fastigheten Tunarp 6:1 fanns två nyttjanderättsupplåtelser. Dels fanns ett skriftligt nyttjanderättsavtal med Sandhems Skytteförening, dels fanns ett muntligt avtal avseende nyttjanderätt för en tomt till ett fritidshus. B.T. kunde dock inte uppge nyttjanderättshavarens namn. Fritidshuset är inte taxerat, varför någon uppgift om ägare till fritidshuset inte kunde fås ur något officiellt register. Förrättningsmannen gjorde bedömningen att förrättningen kunde fortsätta trots att det inte fanns uppgifter om vem som var ägare till fritidshuset. Nyttjanderättshavaren var inte direkt berörd av stängningen då han inte hade någon rätt att nyttja järnvägsövergången. Förrättningen är inte avslutad utan kommer att fortsätta när gemensamt arbete beträffande en annan järnvägsövergång är avslutat. Till kommande sammanträden kommer givitvis berörda nyttjanderättshavare att kallas.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Paulsson Nordling, referent, och tf hovrättsassessorn Åhgren) anförde i beslut d 19 febr 1996: Det har framkommit att V.K:s fritidshus till och med år 1995 varit taxerat såsom byggnad å ofri grund å Tunarp 3:7 i stället för - som rätteligen borde ha varit fallet - såsom byggnad å ofri grund å Tunarp 6:1, vari fastigheten Tunarp 3:7 ingår som del.

HovR:ns bedömning.

B.T. har kallats till sammanträdet d 12 dec 1994 i vederbörlig ordning. De omständigheter han anfört till stöd för att han blivit vilseledd är inte av sådant slag att det kan anses ha förekommit sådant grovt fel att beslutet skall undanröjas.

Av utredningen framgår att V.K. inte upptagits som sakägare i den lantmäteriförrättning vari det överklagade beslutet meddelades och att han äger ett på fastigheten Tunarp 6:1 beläget fritidshus och har nyttjanderätt till tillhörande tomt. Den nu aktuella järnvägskorsningen är den enda utfarten från fritidshuset. Då fastighetsregleringen därmed måste anses beröra V.K:s nyttjanderätt och vara av betydelse för honom är V.K. enligt 5 kap 34 § FBL att anse som sakägare. Genom att V.K. inte upptagits som sakägare har han inte haft möjlighet att delta i förrättningen. Emellertid skall enligt 4 kap 11 § FBL ägaren till en fastighet som berörs av förrättningen på begäran av fastighetsbildningsmyndigheten uppge för honom kända innehavare av bl a servitut och nyttjanderätt. Fastighetsägare som utan giltigt skäl underlåter detta skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för rättighetshavaren. Då det av FBM:s yttrande framgår att B.T. ej upplyst förrättningsmannen om vem som ägde fritidshuset och då denne ej heller visat sig ha någon rätt att använda järnvägsövergången, finner HovR:n att underlåtenheten att behandla V.K. som sakägare ej utgör sådant fel som medför att klagan skall bifallas.

HovR:n lämnar därför såväl B.T:s som V.K:s klagan över domvilla utan bifall.

Fastighetsrådet Landin var skiljaktig och anförde: Det förhållandet att markägaren vid förrättningslantmätarens förfrågan jämlikt 4 kap 11 § FBL inte kunnat uppge nyttjanderättshavares namn och adress kan inte förta dennes ställning som sakägare. Genom fastighetsregleringen har i V.K:s nyttjanderätt ingående befogenhet att använda järnvägsövergången gått förlorad. Regleringen har därför sådan betydelse för V.K. att denne är att betrakta som sakägare. Till följd härav skall därför förrättningen återförvisas till lantmäterimyndigheten för ny prövning av Banverkets yrkande om stängning av järnvägsövergång km 27+461. I övrigt instämmer jag i majoritetens ställningstagande.

V.K. (ombud advokaten K.L.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja FBM:s beslut och återförvisa målet till lantmäterimyndigheten för ny handläggning.

Även B.T. överklagade men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd med anledning av hans klagan.

Banverket (ombud järnvägsjuristen H.T.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 4 kap 11 § FBL skall lantmäterimyndigheten i den utsträckning som är påkallad med hänsyn tillfastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare. Utredningskravet skall således anpassas till förhållandena i det enskilda fallet och utgör enligt lagförarbetena en lämplig avvägning mellan effektivitetskraven, å ena sidan, och hänsynen till allmänna och enskilda rättssäkerhetsintressen, å andra sidan (prop 1969:128 s B 190). Enligt bestämmelsens andra stycke skall ägaren till en fastighet som berörs av förrättningen på begäran uppge för honom kända innehavare av bl a nyttjanderätt. Vid underlåtenhet kan skadeståndsskyldighet uppkomma. Denna ordning innebär emellertid inte att lantmäterimyndighetens skyldighet att utreda vem som är sakägare faller bort (prop 1988/89:77 s 51).

Som HovR:n funnit berör fastighetsregleringen V.K:s nyttjanderätt på ett sådant sätt att han enligt 5 kap 34 § FBL är att anse som sakägare. Han skulle således rätteligen ha upptagits i sakägareförteckningen och medgetts möjlighet att delta i förrättningen. Med hänsyn till att V.K. inte visat att han har någon egen rätt att använda järnvägsövergången finner HD emellertid att underlåtenheten att behandla honom som sakägare inte utgör sådant fel som medför att klagan över domvilla skall bifallas.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Nyström, Svensson och Blomstrand, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 4 kap 11 § FBL skall lantmäterimyndigheten (före d 1 jan 1996 fastighetsbildningsmyndigheten) i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare. Utredningen skall således anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Enligt bestämmelsens andra stycke skall ägaren till en fastighet som berörs av förrättningen på begäran av lantmäterimyndigheten uppge för honom kända innehavare av bl a nyttjanderätt. Underlåter fastighetsägaren det, kan han bli skadeståndsskyldig mot rättighetshavaren. Denna ordning innebär emellertid inte att lantmäterimyndighetens skyldighet att utreda vem som är sakägare faller bort (se prop 1988/89:77 s 51).

I det aktuella fallet upplyste ägaren till Tunarp 6:1 under förrättningen att nyttjanderätt hade upplåtits till en i Falköping bosatt person som ägde ett fritidshus beläget på det område nyttjanderätten avsåg. När fastighetsbildningsmyndigheten inte fick fram någon uppgift om att fritidshuset var taxerat, underlät myndigheten att rikta ytterligare förfrågningar till fastighetsägaren eller att vidta några andra åtgärder för att ta reda på vem nyttjanderättshavaren var. Det är tydligt att fastighetsbildningsmyndigheten borde ha gjort ytterligare försök att skapa klarhet i vem som innehade nyttjanderätten till det upplåtna området.

Som HovR:n har funnit berörde fastighetsregleringen V.K:s nyttjanderätt och hade betydelse för honom på ett sådant sätt att han enligt 5 kap 34 § FBL var att anse som sakägare vid förrättningen. Han skulle således rätteligen ha beretts möjlighet att delta i förrättningen. Av utredningen framgår emellertid att V.K. inte kallades till något förrättningssammanträde och att han inte ändå infann sig eller medgav att förrättningen likväl slutfördes (jfr 4 kap 23 § FBL). På grund härav bör enligt 59 kap 1 § 2 RB fastighetsbildningsbeslutet undanröjas såvitt gäller det ifrågavarande servitutet. Målet bör visas åter till lantmäterimyndigheten.