NJA 2013 s. 813

Fråga om det har funnits förutsättningar att med tillämpning av 42 kap. 5 § rättegångsbalken ogilla ett käromål utan att utfärda stämning. Begreppet uppenbart ogrundat i bestämmelsen ska ges en tolkning som svarar mot de låga krav som gäller för att en tvist ska anses seriös och reell i den mening som avses med artikel 6.1 i Europakonventionen.

Svea hovrätt

M.B. förde i Svea hovrätt den talan mot staten som framgår av hovrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Sara Jönsson, referent, och Omi Söderblom samt tf. hovrättsassessorn Sandra Lundgren) anförde följande i dom den 14 december 2012.

Yrkanden i hovrätten

M.B. har yrkat att staten ska förpliktas att utge 21 513 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivning av stämning i skadestånd till honom. Han har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Målet har överlämnats till hovrätten av Stockholms tingsrätt med stöd av 10 kap. 20 a § RB.

Hovrättens domskäl

M.B. var privat försvarare för M.C. i ett brottmål vid Ystads tingsrätt. Tingsrätten ogillade åtalet samt tillerkände M.C. ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvaret. M.B:s fullmakt innefattade rätt att uppbära och kvittera ut rättegångskostnader.

M.B. har som grund för skadeståndsyrkandet angett att tingsrätten haft en skyldighet att betala ut kostnaderna för försvaret till honom och att tingsrätten genom att i stället betala ut beloppet direkt till huvudmannen agerat försumligt, vilket har lett till skada för honom.

Det finns inte någon sådan skyldighet som M.B. påstått att betala ut försvararersättningen till ombudet. Tvärtom har HD i beslut meddelat den 8 november 2012 i mål Ö 2697-10 (NJA 2012 s. 697) uttalat att det, i fall då ombud har behörighet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad, inte finns något hinder mot att ersättningen betalas direkt till parten.

Hovrätten finner att M.B:s skadeståndstalan är uppenbart ogrundad. Dom i målet kan därför meddelas utan att stämning utfärdas (42 kap. 5 § första stycket, 53 kap. 1 § RB).

Hovrättens domslut

Hovrätten lämnar käromålet utan bifall.

Högsta domstolen

M.B. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla hans talan i hovrätten. I andra hand yrkade han att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för prövning i sak.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Marie Göransson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Skäl

De omständigheter som M.B. har åberopat kan inte under några förhållanden leda till att hans talan bifalls. Hovrättens domslut ska fastställas utan delgivning med motparten (jfr NJA 2011 s. 267).

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 19 september 2013 följande beslut.

Skäl

Bakgrund och frågan i HD

1.

M.B. företrädde som privat försvarare en klient i en brottmålsrättegång. Åtalet ogillades. Klienten tillerkändes ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad bestående i ersättning för biträde av M.B. samt utlägg som M.B. hade haft. Ersättningen betalades ut till klienten. Klienten har inte betalat M.B.

2.

M.B. har väckt talan mot staten och yrkat skadestånd på den grunden att domstolen, genom att betala ut ersättningen till klienten, har gjort sig skyldig till fel och försummelse och därigenom vållat M.B. skada. Hovrätten har med stöd av 3 kap. 10 § skadeståndslagen tagit upp målet som första instans.

3.

Hovrätten har ogillat M.B:s käromål som uppenbart ogrundat. Målet har avgjorts utan att stämning dessförinnan hade utfärdats.

4.

Frågan är nu om M.B:s käromål har varit av sådan art att det har funnits förutsättningar att meddela dom utan att utfärda stämning.

Den rättsliga regleringen

5.

Enligt 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB får en domstol i tvistemål meddela dom utan att stämning utfärdats, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. Av 53 kap. 1 § följer att bestämmelsen tillämpas i tvistemål som tas upp omedelbart av en hovrätt.

6.

Eftersom bestämmelsen i 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB innefattar en väsentlig avvikelse från ett normalt kontradiktoriskt rättegångsförfarande, måste även artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna beaktas vid tolkningen av den. Enligt den artikeln ska envar ha rätt till en rättvis rättegång med avseende på tvister om hans civila rättigheter. Ett kontradiktoriskt förfarande är ett viktigt element i vad som här avses med en rättvis rättegång. (Se t.ex. NJA 1998 s. 278 med hänvisningar och NJA 2003 s. 527.)

7.

En förutsättning för att artikel 6.1 i Europakonventionen ska vara tillämplig är att det föreligger en reell och seriös tvist. Begränsningen till sådana tvister ska tolkas restriktivt. Bedömningen av om en tvist är reell och seriös ska göras mot bakgrund av de regler som enligt nationell rätt gäller för den rättighet som tvisten avser. Prövningen måste göras också med beaktande av vad som kan förekomma under en normal handläggning av målet efter att stämning utfärdats. Europadomstolen har framhållit att en tvist kan antas vara reell och seriös, om det inte finns klara indikationer på att så inte är fallet. Det föreligger alltså en presumtion för att tvister om civila rättigheter är reella och seriösa. (Jfr Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 149 ff. och Europadomstolens dom i målet mellan Gustafson och Sverige, no. 23196/94, den 1 juli 1997, ECHR 1997-VI.)

8.

Det sagda innebär att begreppet uppenbart ogrundat i 42 kap. 5 § RB ska ges en tolkning som svarar mot de låga krav som gäller för att en tvist ska anses seriös och reell.

Bedömningen i detta fall

9.

M.B. har med hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 48 gjort gällande att ersättningen skulle betalas till honom. Han har hävdat att han på grund av den i målet ingivna rättegångsfullmakten hade behörighet att ta emot ersättningen, att han genom kostnadsräkningen hade anvisat att betalningen skulle ske till honom och att beloppet därför skulle betalas ut till honom. Han har vidare gjort gällande att klienten hade överlåtit sin kommande fordran avseende ersättning för rättegångskostnader till honom.

10.

Som skriftlig bevisning har M.B. åberopat dels en till tingsrätten ingiven rättegångsfullmakt, dels en skriftlig kostnadsräkning ställd till domstolen och undertecknad av honom själv. Enligt rättegångsfullmakten hade han rätt att uppbära och kvittera ut rättegångskostnader. I räkningen redovisas nedlagt arbete och det begärda beloppet. Vidare anges att betalning ska ske till ett visst bankgirokonto. Han har upplyst att han är innehavare av det aktuella kontot.

11.

M.B. har hävdat att i enlighet med allmänna fordringsrättsliga principer betalningen rätteligen skulle ha skett till honom och inte till klienten. Han har åberopat laga grunder för sin talan. Inte heller i övrigt är hans talan uppenbart ogrundad. Det har alltså inte funnits lagliga förutsättningar att förvägra honom rätten att få käromålet prövat i ett kontradiktoriskt förfarande.

12.

Det rättegångsfel som har förekommit är av sådant slag som avses i 50 kap. 28 § RB (jfr 55 kap. 15 § samma balk). Hovrättens dom ska därför undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning (jfr NJA 1996 s. 343).

Domslut

HD:s avgörande

Med undanröjande av hovrättens dom visar HD målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.

HD:s beslut meddelat: den 19 september 2013.

Mål nr: T 347-13.

Lagrum: 42 kap. 5 § och 53 kap. 1 § RB samt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1998 s. 278, NJA 2003 s. 527 samt Europadomstolens dom i målet mellan Gustafson och Sverige, no. 23196/94, den 1 juli 1997, ECHR 1997-VI.