NJA 2004 s. 468
En part som inte vidtagit andra åtgärder för att under semestervistelse få del av handlingar från en domstol än att låta eftersända sin post till sommarbostaden har ansetts själv få stå risken för att han inte fått del av en handling från domstolen.
HD
En av styrelsen för Sveriges advokatsamfund utsedd skiljenämnd meddelade den 7 augusti 2002 skiljedom i en arvodestvist mellan B.K. och advokaten K.B. Sedan K.B. klandrat skiljedomen i Svea hovrätt med yrkande att skiljedomen skulle upphävas, meddelade hovrätten den 31 oktober 2003 dom i målet.
K.B. anförde klagan över domvilla och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt handläggning.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Anna Gullesjö, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
K.B. har som grund för sin klagan över domvilla gjort gällande att hovrätten har gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 RB. Felet skulle enligt K.B. ha bestått av att hovrätten har avgjort målet utan att denne har fått del av dels den inlaga som motparten slutfört sin talan genom och dels av vissa kompletterande uppgifter angående rättegångskostnaderna som lämnats av motparten per telefon till hovrätten.
Bestämmelsen i 59 kap. 1 § första stycket 4 RB förutsätter att det vid domstol förekommit grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Av hovrättens dagboksblad framgår att den inlaga som motparten slutfört sin talan genom har skickats till K.B. för kännedom den 8 juli 2003. K.B. uppger dock att han inte har mottagit handlingen. De uppgifter som K.B., som är ledamot av advokatsamfundet, lämnat får godtas (jfr rättsfallen NJA 1995 s. 553, 1997 s. 20 och 1998 s. 60). Hovrätten har således avgjort målet trots att K.B. inte haft tillgång till allt processmaterial i målet och möjlighet att yttra sig över det, vilket får anses utgöra ett grovt rättegångsfel oberoende av om domstolen varit medveten om felet eller inte.
För att domvilla skall anses föreligga krävs vidare att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. I praxis presumeras ofta att ett åsidosättande av en väsentlig rättsäkerhetsgaranti har inverkat på utgången. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det finns positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 123 f. och 252).
K.B. åberopade som grund för sin klandertalan i hovrätten dels att skiljeavtalet inte är giltigt eftersom det inte undertecknats av samtliga dödsbodelägare dels att dödsboet saknat behörighet att påkalla skiljeförfarande avseende en faktura för vilken två dödsbodelägare personligen är betalningsansvariga vilket inneburit att skiljemännen gjort sig skyldiga till uppdragsöverskridande och handläggningsfel.
Av 18 kap. 1 § ÄB framgår vilka personer som skall förvalta den dödes egendom under boets utredning. Sambo är dödsbodelägare intill dess att det blir klarlagt om denne begär delning av det gemensamma hemmet. Sådan begäran måste sambon framställa senast när bouppteckningen förrättas (se Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del II, 3 uppl. 1993 s. 18 f.). Av handlingarna i hovrättens mål framgår att någon begäran om bodelning inte har framställts av den avlidnes sambo. Skiljeavtalet är därmed undertecknat av samtliga dödsbodelägare.
Enligt 19 kap. 19 § ÄB äger boutredningsmannen erhålla skäligt arvode och kostnadsersättning av dödsboet. Vidare stadgas att om boet inte lämnar tillgång skall sådant arvode och ersättning betalas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Betalningsskyldighet åvilar solidariskt dem som ansökt om boutredningsman (se Walin, a.a. s. 111). K.B. har i egenskap av boutredningsman fakturerat dels dödsboet dels dödsbodelägarna personligen. Sedan slutfaktura skickats till dödsbodelägarna, vilka begärt att boutredningsman skulle förordnas, har tvist uppkommit angående arvodets skälighet. Skiljemännens uppdrag har varit att bedöma arvodets skälighet i den uppkomna tvisten och det har således inte förekommit något uppdragsöverskridande eller handläggningsfel.
I förevarande fall framstår det sålunda som uppenbart att hovrättens prövning inte skulle ha kunnat få en annan utgång även om K.B. hade haft möjlighet att yttra sig över den aktuella inlagan och den kompletterande uppgiften angående rättegångskostnaden. Därmed saknas förutsättningar att undanröja hovrättens dom.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår K.B:s klagan över domvilla.
Domskäl
HD (justitieråden Munck, Thorsson, Regner, Nyström och Virdesten, referent) meddelade den 30 juni 2004 följande beslut:
Skäl
K.B. har som grund för sin klagan över domvilla gjort gällande att hovrätten har gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 RB. Felet har enligt K.B. bestått i att hovrätten har avgjort målet utan att denne har fått del av dels den inlaga vari motparten slutfört sin talan, dels vissa kompletterande uppgifter angående rättegångskostnaderna som lämnats av motparten per telefon till hovrätten samt att han inte heller i övrigt fått tillfälle att slutföra sin talan i hovrätten.
Bestämmelsen i 59 kap. 1 § första stycket 4 RB förutsätter att det vid domstol förekommit grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Sedan B.K. i hovrätten inkommit med svaromål och bestritt K.B:s yrkande, beredde hovrätten genom slutföreläggande den 18 februari 2003 honom tillfälle att skriftligen slutföra sin talan. K.B. inkom därefter med en skrift till hovrätten som enligt anteckning på hovrättens dagboksblad sändes till B.K. för kännedom. Genom slutföreläggande den 23 juni 2003 beredde hovrätten henne tillfälle att skriftligen slutföra sin talan i målet.
I en inlaga som inkom till hovrätten den 7 juli 2003 slutförde B.K. sin talan i hovrätten och yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. Av hovrättens dagboksblad framgår att inlagan skickades till K.B. för kännedom den 8 juli 2003. K.B. har dock gjort gällande att han inte har mottagit handlingen och uppgivit följande. Han var på semester på västkusten från midsommar till och med slutet av augusti 2003, med tillfälliga besök på kontoret i Bromma. Han hade eftersändning av posten till sommarvistet och såvitt är känt fungerade eftersändningen. Någon försändelse från hovrätten har han inte tagit emot vare sig via brev eller fax. Om inlagan hade nått honom hade han begärt att få bemöta uppgifterna i inlagan och yrkandet om rättegångskostnader.
Genom uppgiften på hovrättens dagboksblad om att den i målet aktuella inlagan sänts till K.B. får det anses utrett att inlagan har sänts till honom under hans adress i Bromma. Det saknas anledning att inte godta de uppgifter som K.B., som är ledamot av advokatsamfundet, har lämnat om att han inte mottagit inlagan (jfr NJA 1995 s. 553, 1997 s. 20 och 1998 s. 60). Frågan blir då vem som bör stå risken för att den inte nått honom.
Att inlagan sändes till K.B. under hans uppgivna adress har inte inneburit att något rättegångsfel har begåtts utifrån de förhållanden som var kända för hovrätten. En fråga blir emellertid om den omständigheten att K.B. trots detta inte fått del av inlagan och därmed haft möjlighet att yttra sig över den skall anses utgöra ett rättegångsfel. Avgörande blir om K.B. kan anses ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att få del av handlingar från hovrätten.
I enlighet med 33 kap. 1 § sista stycket RB hade K.B. en principiell skyldighet att hålla hovrätten underrättad om var han kunde anträffas. Såvitt framgår av utredningen i målet hade K.B. inte vidtagit några andra åtgärder för att försäkra sig om att få del av handlingar från hovrätten än att låta eftersända sin post till sommarbostaden. Han hade t.ex. inte vare sig informerat hovrätten om sin adress under sommarvistelsen på västkusten eller haft någon särskild bevakning av sin post på adressen i Bromma. K.B. bör därmed själv stå risken för att han inte fått del av inlagan. Något rättegångsfel har därför inte förekommit i denna del.
De av K.B. åsyftade kompletterande uppgifterna i rättegångskostnadsfrågan bestod i att B.K:s ombud - tydligen med anledning av förfrågan från hovrätten - upplyste att den av B.K. i hovrätten begärda ersättningen för rättegångskostnader inkluderade en expeditionsavgift som betalats till advokatsamfundet i samband med att arvodestvisten prövades av skiljenämnden. Dessa uppgifter, som antecknats på hovrättens dagboksblad, hade visserligen bort tillkännages för K.B. Hovrätten förpliktade emellertid inte K.B. att betala någon ersättning för den berörda expeditionsavgiften, varför det saknar betydelse att han inte fick del av uppgifterna.
Vid nu angivna förhållanden saknas förutsättningar att undanröja hovrättens dom på grund av domvilla.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår K.B:s klagan över domvilla.
HD:s beslut meddelat: den 30 juni 2004.
Mål nr: Ö 1932-04.
Lagrum: 33 kap. 1 § sista stycket RB.
Rättsfall: NJA 1995 s. 553, NJA 1997 s. 20, NJA 1998 s. 60 och NJA 1999 s. 775.