NJA 2004 s. 69

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Catarina Walldén) anförde i dom den 12 april 2001:

Bakgrund

Den 9 juni 1977 tecknade S.P. en tjänstepensionsförsäkring med efterlevandeskydd i Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv (Trygg Liv). På den av honom undertecknade ansökan angav han som förmånstagare ”I första hand den försäkrades make, i andra hand medförsäkrade barn”. I mars 1991 begärde S.P. utbetalning från försäkringen. Utbetalningen skulle pågå i tio år. I händelse av S.P:s dödsfall innan denna tids utgång skulle under återstående tid utbetalning ske som efterlevandeskydd till insatta förmånstagare. I samband med begäran utfärdades ett nytt försäkringsbrev. Av försäkringsbrevet framgår förmånstagarförordnandet ”I första hand den medförsäkrade, i andra hand barn intill 20 års ålder”. Den 24 juli 1994 har S.P. i en skrivelse till Trygg Liv angett att ”Befintligt förmånstagarförordnande skall i fortsättningen omfatta barn oavsett ålder, i övrigt kvarstår förordnandet oförändrat.” Den 8 augusti 1994 har Trygg Liv angett ”I första hand den medförsäkrade, i andra hand den försäkrades barn”. Med medförsäkrad avsågs M.O. S.P. avled den 17 februari 1999. Efterlevandepension har därefter betalats ut till S.P:s barn, K.L. och H.P.

Yrkanden m.m.

M.O. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Trygg Liv att till henne betala ett kapitalbelopp om 245 412 kr med ränta - - -.

Trygg Liv har bestritt yrkandena men såsom i och för sig skäligt vitsordat yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta.

Båda parter har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Grunder

M.O.: S.P. har under sin levnad visat att M.O. skall vara förmånstagare till försäkringen. M.O. är därför i egenskap av förstahandsförmånstagare berättigad till försäkringsbeloppet. S.P. satte år 1991 in M.O. som medförsäkrad och förmånstagare. Detta har kommit till uttryck på så sätt att Trygg Liv antecknat detta på försäkringsbrevet. År 1994 har S.P. fått ytterligare en underrättelse från Trygg Liv att M.O. var insatt som förmånstagare i första hand sedan S.P. gjort en ändring med avseende på andrahandsförordnandet. De förmånstagarförordnanden som gjordes under åren 1991 och 1994 står i överensstämmelse med S.P:s vilja. M.O. och S.P. var sambor år 1991 och var sambor när S.P. avled.

Om tingsrätten skulle finna att S.P. inte med giltig verkan förordnat att M.O. skall vara förmånstagare i första hand till försäkringen, har Trygg Liv genom oaktsamhet bibringat S.P. uppfattningen att M.O. är att anse som förmånstagare genom dels att år 1991 tillställa honom ett försäkringsbrev varpå antecknats att M.O. är förmånstagare och dels att år 1994 skriftligen bekräfta samma förhållande. Genom Trygg Livs sålunda vidtagna åtgärder har S.P. underlåtit underrätta Trygg Liv om sin avsikt och vilja att M.O. skall vara förmånstagare. På grund av det anförda har Trygg Liv orsakat M.O. skada och är Trygg Liv pliktigt att betala skadestånd till henne med belopp motsvarande vad hon skulle ha erhållit om hon varit förmånstagare till försäkringen.

Trygg Liv: Det enda förmånstagarförordnande som föreligger är det som S.P. gjorde när han tecknade försäkringen, dvs. det som angav i första hand make och i andra hand barn. När S.P. avled hade han ingen make och beloppet har därför utbetalats till barnen i enlighet med förmånstagarförordnandet.

Trygg Liv har inte förfarit oaktsamt. M.O. kan inte anses ha lidit någon skada eftersom förmånstagarförordnandet har följts. Skadestånd kan dessutom inte utgå för ren förmögenhetsskada eftersom det inte föreligger brott eller ett avtalsförhållande mellan M.O. och Trygg Liv.

Sakframställning

M.O.: När S.P. år 1977 tecknade försäkringen var han gift med U.P. De hade gemensamma barn, K. och H. År 1978 separerade makarna. S.P. och M.O. upptog en äktenskapsliknande samlevnad och fick en gemensam ekonomi. De förblev därefter oavbrutet sambor. År 1985 skilde sig U.P. och S.P. även formellt.

År 1991 satte S.P. in M.O. som medförsäkrad i samband med att han begär utbetalning. Detta framgår av att Trygg Liv angav M.O:s födelsedatum som medförsäkrad på offert av den 2 februari 1991. S.P. uppfattade detta så att han genom att acceptera offerten satte in M.O. som förmånstagare. Han angav därför i sitt svar den 27 februari 1991 genom ett särskilt förtydligande M.O. som medförsäkrad. Trygg Liv bekräftade hans uppfattning genom att skicka ut ett nytt försäkringsbrev, daterat den 18 mars 1991, på vilket M.O. angavs som medförsäkrad och där medförsäkrad angavs som förmånstagare i första hand.

År 1992 gifte sig M.O. och S.P. År 1994 förändrades skattelagstiftningen på så sätt som påverkade möjligheten för barn över 20 år att vara förmånstagare. Detta föranledde S.P. att till Trygg Liv besvara en förfrågan genom att kryssa i alternativet ”Befintligt förmånstagarförordnande skall i fortsättningen omfatta barn oavsett ålder, i övrigt kvarstår förordnandet oförändrat”. Därefter skickade Trygg Liv ut en skriftlig bekräftelse på detta.

M.O. och S.P. skiljde sig år 1997 efter en temporär meningsskiljaktighet angående ekonomin. De fortsatte dock att vara sambor och att ha gemensam ekonomi, vilket framgår av ett handskrivet dokument som fogades till protokollet från bodelningssammanträde. Därefter blev S.P. sjuk och avled. Han var då alltjämt sambo med M.O.

Trygg Liv: S.P. gjorde ett enda förmånstagarförordnande och det gjorde han när han tecknade försäkringen. S.P. tog därefter kontakt med kundservice i januari 1991 då han önskade en värdeuppgift samt hur ett förtida uttag skulle bli. Den 7 februari 1991 levererades tre stycken olika ändringsofferter. För att en ändring skulle kunna ske krävs att det finns en individuellt medförsäkrad person - i det första försäkringsbrevet förekom endast kollektivt försäkrade personer (make och barn). S.P. valde en av offerterna och M.O. som medförsäkrad. Detta var inte ett förmånstagarförordnande. En av Trygg Livs handläggare upprättade ett underlag att föras in i datorn. Ingen förändring i fråga om förmånstagare skulle ske. Någonting gick emellertid fel i hanteringen och det försäkringsbrev som framställdes fick ett felaktigt innehåll - den medförsäkrade angavs som förmånstagare i första hand. Utbetalning av försäkringen till S.P. påbörjades. Sedan kom ändringen i skattelagstiftningen. Som en serviceåtgärd skickade Trygg Liv ut en förfrågan till alla som hade sådana försäkringar som berördes. Urvalet skedde helt maskinellt och innebar inget ställningstagande. Sedan S.P. kryssat i sitt val sändes en bekräftelse ut. I april 1997 tog S.P. kontakt med Trygg Liv och ville ha upplysningar om försäkringens värde i samband med bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Trygg Liv skickade den 9 april 1997 ett svar av vilket framgår bl.a. att förmånstagare är i första hand make och i andra hand barn. Därefter avled S.P. och Trygg Liv skickade ut ett bouppteckningsintyg. Av intyget framgår att förmånstagare är i första hand make och i andra hand barn. Eftersom S.P. saknade make påbörjades utbetalning till hans barn. Utbetalningarna avslutas i mars/april 2001 då tio år har gått.

Domskäl

M.O. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Av 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal följer att ett förmånstagarförordnande och en återkallelse av ett sådant förordnande, för att vara gällande, skall skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta.

Av rättspraxis framgår att försäkringstagarens avsikt när förmånstagarförordnandet gjordes är avgörande för dess tolkning.

Av utredningen i målet framgår att S.P. år 1977, medan han alltjämt var gift med U.P., skriftligen förordnade att make i första hand skulle vara förmånstagare.

Vidare framgår att Trygg Liv år 1991, då S.P. var skild från U.P. och sambo med M.O., framställt och skickat ut ett nytt försäkringsbrev i vilket den medförsäkrade, dvs. M.O., förts in som förmånstagare i första hand. Avgörande för frågan om detta senare försäkringsbrev redovisar ett giltigt förmånstagarförordnande är om förordnandet, trots att det av Trygg Liv av misstag förts in i försäkringsbrevet, är i överensstämmelse med S.P:s avsikt när han år 1991 var i kontakt med Trygg Liv och kontakten resulterade i att det nya försäkringsbrevet framställdes.

För att så är fallet talar följande.

Trygg Liv angav i offert av den 7 februari 1991 ”Er make, född den 5 april 1944 som medförsäkrad”. S.P. hade vid den tidpunkten ingen make. Angiven födelsedag är sambon M.O:s. S.P. angav därefter särskilt i sitt svar att han avsåg M.O. som medförsäkrad.

M.O. har, hörd under sanningsförsäkran, på ett trovärdigt sätt redovisat sina och S.P:s ekonomiska mellanhavanden. Hon har därvid berättat att S.P. visat henne försäkringsbrevet av år 1991 och att han sagt att han satt in henne som förmånstagare till försäkringen. Det är därmed utrett att S.P., åtminstone när han mottog försäkringsbrevet, avsåg att M.O. skulle vara förmånstagare i första hand.

Om det dessförinnan hade varit S.P:s avsikt att barnen skulle vara förmånstagare måste man rimligen kunna anta att han skulle ha anmärkt på försäkringsbrevets lydelse när han mottog det. Den omständigheten att han inte protesterade hos Trygg Liv över försäkringsbrevets lydelse, utan istället agerade som M.O. beskrivit, talar därför med styrka för att han redan när han besvarade offerten hade för avsikt att därigenom sätta in M.O. som förmånstagare i första hand.

Det skulle under alla förhållanden inte vara rimligt att, för att uppnå ett giltigt förmånstagarförordnande, ålägga en försäkringstagare i S.P:s situation - dvs. en försäkringstagare som från ett försäkringsbolag erhåller ett nytt försäkringsbrev med ett nyinfört förmånstagarförordnande som överensstämmer med försäkringstagarens önskemål - att kontakta försäkringsbolaget för att förvissa sig om att förmånstagarförordnandet är giltigt. Det måste således vara tillfyllest att S.P. noterat att förmånstagarförordnandet är angivet i enlighet med hans önskemål och att han inte har framfört protester.

Därtill kommer att S.P. år 1994 fått sin uppfattning om att han gjort ett giltigt förmånstagarförordnande till förmån för M.O. bekräftad genom det utskick som då gjordes av Trygg Liv. Att utskicket gjordes maskinellt till alla med försäkringar som berörts av en ändring i skattelagstiftning och således inte innebar ett aktivt ställningstagande från Trygg Livs sida saknar betydelse i detta sammanhang.

Slutligen kan konstateras att S.P. inte haft någon anledning att protestera mot det besked han fick av Trygg Liv år 1997 i samband med bodelningen i samband med äktenskapsskillnad - M.O. var ju i detta sammanhang att betrakta som make.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att det kan hållas för visst att S.P. haft för avsikt att år 1991 sätta in M.O. som förmånstagare i första hand och att han därefter genom Trygg Livs omedelbara agerande - att skicka ut försäkringsbrevet - haft grundad anledning att utgå från att Trygg Liv på ett riktigt sätt uppfattat hans avsikt. Ett giltigt förmånstagarförordnande har därigenom uppkommit. M.O. har således förmått visa att ett giltigt förmånstagarförordnande med henne som förmånstagare i första hand föreligger.

Käromålet skall bifallas.

Med denna utgång i sak skall Trygg Liv ersätta M.O. hennes rättegångskostnader.

Domslut

Domslut

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Mona Wildig, referent, samt tf. hovrättsassessorn Jens Wieslander) anförde i dom den 10 oktober 2002:

Hovrättens domskäl

Parterna är ense om att det efterlevandeskydd som den avlidne S.P:s pensionsförsäkring varit förenad med till en början avsett den försäkrades make i första hand och i andra hand medförsäkrade barn. Parterna är också i huvudsak ense om det faktiska händelseförloppet rörande detta efterlevandeskydd. M.O. har dock gjort gällande att förordnandet ändrats åren 1991 och 1994 och att det vid S.P:s bortgång i första hand avsåg den medförsäkrade, dvs. henne, medan bolaget hävdat att någon ändring av förordnandet i denna del aldrig skett. Bolaget har vidare, för det fall hovrätten skulle finna att förordnandet ändrats år 1994, gjort gällande att förordnandet såvitt gäller förstahandsförmånstagaren skall tolkas i enlighet med den ursprungliga lydelsen samt att, om en ändring anses ha skett år 1991, förstahandsförordnandet år 1997 åter ändrats till en lydelse i enlighet med det ursprungliga förordnandet, genom det besked som då skickades till S.P. Parterna har förklarat sig ense om att detta gjordes gällande av bolaget även vid tingsrätten. I övrigt har parterna anfört samma omständigheter och även i huvudsak utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten.

Den fråga hovrätten i första hand har att pröva är alltså om förstahandsförordnandet ändrats efter det att försäkringen tecknades.

Enligt 103 § försäkringsavtalslagen (1927:77) krävs att ett förmånstagarförordnande respektive en återkallelse av ett sådant förordnande skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg tas in i eller tecknas på försäkringsbrevet för att vara gällande. Detta innebär att det enligt lagen föreligger ett formkrav för uppställande av ett förmånstagarförordnande, vilket även anses omfatta ändring av ett sådant förordnande. Motsvarande formkrav gällde även enligt nämnda paragraf i dess lydelse före den 1 april 1993.

I de villkor som gäller för den aktuella försäkringen har emellertid avvikelse gjorts från nämnda bestämmelser. Enligt dessa villkor krävs nämligen att förmånstagarförordnande, eller ändring av sådant förordnande, anmäls skriftligen till bolaget. Detta gäller då, även om bolaget inte har gjort anteckning i försäkringsbrevet. Villkoren uppställer alltså ett något strängare formkrav än försäkringsavtalslagen.

Ostridigt är att ett nytt försäkringsbrev utfärdats år 1991 med anledning av en begäran från S.P. om tidigare utbetalning från försäkringen än enligt de ursprungliga villkoren. Därvid angavs den medförsäkrade, som samtidigt angavs vara S.P:s dåvarande sambo M.O., som förmånstagare i första hand. Mot bakgrund av försäkringsvillkorens utformning kan dock detta inte innebära att förmånstagarförordnandet ändrats i enlighet med dessa. Inte heller anser hovrätten att de handlingar som växlats mellan bolaget och S.P. före utfärdandet av det nya försäkringsbrevet kan anses uppfylla kravet på en skriftlig anmälan från S.P. om ändring av förmånstagarförordnandet. Dessa handlingar tar endast sikte på tidigare utbetalning och insättande av en namngiven medförsäkrad.

År 1994 ändrade S.P. förmånstagarförordnandet såvitt avsåg barnen genom att sända in en av bolaget utsänd blankett i vilken kryssats i att förmånstagarförordnandet i den delen skulle gälla oavsett ålder. Därtill står, också förtryckt, att förordnandet i övrigt kvarstår oförändrat. Denna handling utgör en enligt villkoren giltig ändring av förmånstagarförordnandet. Fråga uppstår då om denna ändring bara avsett andrahandsförordnandet eller om det skall tolkas att avse även förstahandsförordnandet. Läst mot bakgrund av det senast utfärdade försäkringsbrevet skulle kunna hävdas att S.P:s avsikt vid insändandet av denna ändringsanmälan varit att förmånstagarförordnandet i första hand skulle avse den medförsäkrade M.O., hans dåvarande hustru, och att anmälan skall tolkas i enlighet därmed. M.O. har också hävdat att detta varit S.P:s avsikt redan år 1991 och att han bekräftat detta kort tid innan han avled. Att S.P. år 1994 avsett att ändra förstahandsförordnandet motsägs dock av att någon ändring av detta förordnande faktiskt inte skett år 1991, och det inte heller - mot ordalydelserna i den av honom då ingivna handlingen - visats att det då var hans avsikt att så skulle ske, samt hans uteblivna reaktion på det svar som han år 1997 erhöll med anledning av sin förfrågan om vilket förmånstagarförordnande som gällde för försäkringen. Bolaget svarade då med en lydelse i enlighet med det ursprungliga förordnandet från år 1977. Hovrätten anser vid en sammanvägning av dessa omständigheter att förstahandsförordnandet inte heller år 1994 kan anses ha ändrats i enlighet med kraven i avtalsvillkoren.

Det har förekommit att ett förmånstagarförordnande har ansetts bli ändrat trots att formkraven därför inte helt uppfyllts, se NJA 1982 s. 390. I nämnda fall förelåg emellertid särskilda omständigheter. Bl.a. hade i och för sig en skriftlig anmälan upprättats men inte omedelbart insänts till försäkringsgivaren och försäkringstagaren avled mycket snart efter upprättandet av nämnda anmälan. Några särskilda omständigheter av denna art eller som annars kan innebära att avsteg bör göras från i lag eller avtalsvillkor uppställda formkrav föreligger enligt hovrättens mening inte i detta fall.

Hovrätten anser alltså sammanfattningsvis att det förmånstagarförordnande som gällt i första hand när försäkringen tecknades år 1977 inte därefter ändrats, varför M.O:s talan om försäkringsersättning skall lämnas utan bifall.

M.O. har i andra hand yrkat skadestånd med belopp motsvarande vad hon skulle ha erhållit om hon varit förmånstagare enligt försäkringen. Hon har inte gjort gällande att avtalsförhållande förelegat mellan henne och bolaget eller att brott föreligger, men att skadestånd för ren förmögenhetsskada ändå skall utgå med hänsyn till omständigheterna i målet. Hovrätten anser dock inte att sådana särskilda förhållanden föreligger att skadestånd för ren förmögenhetsskada skulle kunna bli aktuellt.

M.O:s talan skall därmed ogillas helt och hon skall ersätta bolaget dess rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten.

Hovrättens domslut

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Thorsson och Calissendorff) meddelade den 24 februari 2004 följande dom:

Domskäl

År 1977 tecknade S.P. en livsvarig tjänstepensionsförsäkring med Trygg Ömsesidig Livförsäkring (numera Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv). Han var då gift med U.P. med vilken han hade två barn, födda åren 1959 och 1966. Försäkringsbeloppet skulle börja utbetalas år 2004. Medförsäkrade var den försäkrades make och barn samt makes barn. Förmånstagare var i första hand den försäkrades make och i andra hand medförsäkrade barn. I de allmänna villkor som gällde för försäkringen angavs bl.a. att ändring av förordnande av förmånstagare skulle anmälas skriftligen till försäkringsbolaget (jfr 103 § lagen 1927:77 om försäkringsavtal).

År 1978 separerade makarna P. och äktenskapet upplöstes år 1985. S.P. levde samman med M.O. från separationen till sin död år 1999. De gifte sig år 1992 men skilde sig år 1997 utan att sammanboendet avbröts.

Året före giftermålet, alltså år 1991, kontaktade S.P. försäkringsbolaget för en förtida utbetalning av försäkringsbeloppet med början det året. Kontakten ledde till att S.P. fick brev från försäkringsbolaget med tre skriftliga alternativ till ändring i försäkringen. Han valde det alternativ som betecknats som nr 3. Detta innebar enligt försäkringsbolagets brev - förutom den tidigare början av utbetalningarna - att försäkringen ändrades till en temporär ålderspension med S.P:s ”make, född 5 april 1944” som medförsäkrad - det angivna datumet är M.O:s födelsetid. Den skriftliga begäran om ändring av försäkringen som S.P. sedan gav in till försäkringsbolaget innefattade dels ändring enligt det valda alternativet, dels uppgift om M.O. som namn på medförsäkrad.

Med anledning av S.P:s begäran tillställdes S.P. ett nytt livförsäkringsbrev, där han själv angavs som försäkrad och ägare (försäkringstagare) och M.O. som medförsäkrad. Enligt försäkringsbrevet avsåg försäkringen dels ålderspension i tio år till den försäkrade, dels efterlevandepension, om den försäkrade avled innan utbetalningar gjorts i tio år, tills utbetalningar pågått i sammanlagt tio år, dock endast så länge den medförsäkrade levde och förmånstagare fanns. Mottagare av utbetalningar skulle vara den försäkrade om denne levde och i annat fall förmånstagare. Som förmånstagare angavs i försäkringsbrevet i första hand den medförsäkrade, i andra hand den försäkrades barn intill 20 års ålder.

M.O:s talan grundas i första hand på att S.P. år 1991 satte in henne som både medförsäkrad och förmånstagare. Försäkringsbolaget har å sin sida hävdat att det enda förmånstagarförordnande som S.P. gjort var det som skedde år 1977 och att försäkringsbeloppet rätteligen utbetalats till hans barn, eftersom S.P. inte hade någon make när han avled.

Vid den huvudförhandling som hållits i HD har M.O. uppgett att S.P. i början av år 1991 sade till henne att han skulle ändra försäkringen så att hon skulle få betalningar om han dog. När han fick försäkringsbrevet sade han vidare att det var ett värdepapper som skulle ligga i deras kassaskåp och som hon kunde ta fram när han avled. De hade gemensam ekonomi och bodde sedan år 1985 i ett hus som de köpt och som han ville att hon skulle kunna bo kvar i en tid efter hans död. Enligt M.O. hade han dålig kontakt med sina barn.

Det saknas i målet någon närmare utredning om vad som avhandlades mellan S.P. och försäkringsbolaget år 1991. Varför uppgiften om vem som skulle vara medförsäkrad - ”make, född 5 april 1944” - har tagits in i det valda försäkringsalternativet kan därför inte klarläggas, och det är osäkert om S.P. förstod skillnaden mellan medförsäkrad och förmånstagare. Det kan i det sammanhanget anmärkas att med 1977 års förmånstagarförordnande skillnaden saknade betydelse eftersom de medförsäkrade också var förmånstagare. I målet har åberopats ett underlag upprättat hos försäkringsbolaget där M.O. anges som medförsäkrad men där uppgift saknas om hennes relation till den försäkrade, eftersom rutor för markering av make, sambo m.m. inte är ifyllda. I fråga om förmånstagarförordnande är en ruta ikryssad som anger 1. den försäkrades make, 2. den försäkrades barn. I försäkringsbrevet är som framgått däremot i första hand den medförsäkrade och i andra hand den försäkrades barn intill 20 års ålder angivna som förmånstagare.

Livförsäkringsbrev är inte något värdepapper i teknisk mening men är ett bevisdokument rörande försäkringen som skall styrka försäkringsavtalets innehåll (Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl., s. 126 ff.). Det får därför tillmätas ett särskilt bevisvärde för bestämmandet av vad som avtalats mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Det försäkringsbrev som försäkringsbolaget utfärdade år 1991 bör därför antas återge vad som försäkringsbolaget och S.P. kom överens om i samband med förändringen av försäkringsvillkoren, om det inte föreligger tillräckliga omständigheter som talar emot detta.

Med hänsyn till vad M.O. uppgett om S.P:s avsikt att skapa ett efterlevandeskydd för henne och till försäkringsbrevets innehåll angående efterlevandepension framstår det som högst sannolikt att S.P. avsett att hon skulle få utbetalningar på grund av försäkringen under återstoden av den tioåriga utbetalningsperioden, om han avled innan denna tid var till ända. Att S.P. skulle ha satt in henne som enbart medförsäkrad i det uteslutande syftet att hans barn skulle kunna få utbetalningar efter hans död förefaller mindre troligt, oaktat försäkringsbolaget krävt en medförsäkrad vid denna form av pensionsförsäkring.

Försäkringsbolaget har emellertid gjort gällande att bolaget inte haft anledning att uppfatta S.P:s anmälan på det sätt som han enligt det anförda får antas ha avsett utan att uppgiften i livförsäkringsbrevet om att i första hand medförsäkrad och i andra hand barn intill tjugo år var förmånstagare tillkommit genom ett misstag vid bolagets registrering av ändringarna i försäkringen. I det nya livförsäkringsbrevet borde enligt försäkringsbolaget rätteligen som förmånstagare ha angivits i första hand make, i andra hand barn, eftersom den begärda ändringen av försäkringen inte innefattade någon ändring av det förmånstagarförordnande som S.P. gjorde år 1977.

Redan med hänsyn till utformningen av försäkringsbolagets interna ändringsunderlag saknas det anledning att antaga att S.P., vid sidan av sina skriftliga uppgifter till bolaget, muntligen skulle ha framfört uppgifter som gett bolaget anledning att uppfatta hans avsikt att ändra förmånstagarförordnandet. I samma riktning talar att någon uttrycklig skriftlig ändring av förordnandet inte skett trots försäkringsbolagets uppgift om att sådan rutinmässigt inhämtas då en ändring av ett förmånstagarförordnande aktualiseras. I stället får det anses visat att, i enlighet med vad försäkringsbolaget gjort gällande, ett misstag ägt rum, när det nya försäkringsbrevet utfärdades. Frågan är då om bolaget ändå skall vara bundet av innehållet i försäkringsbrevet.

När S.P. mottog livförsäkringsbrevet från försäkringsbolaget överensstämde förmånstagarförordnandet med vad som får antas ha varit hans uppfattning om innehållet i de ändringar av försäkringsvillkoren som han hade begärt. Försäkringsbolagets misstag vid utfärdandet av livförsäkringsbrevet får betraktas som en form av förklaringsmisstag. Då S.P. var i god tro och M.O. härleder sin rätt från honom kan försäkringsbolaget enligt grunderna för 32 § avtalslagen inte åberopa sitt misstag som grund för att underlåta att erlägga betalning i enlighet med de villkor som framgår av försäkringsbrevet. Det förhållandet att det i de allmänna försäkringsvillkoren uppställts en föreskrift av innehåll att en ändring av ett förmånstagarförordnande skall göras skriftligen leder inte i detta fall till en annan bedömning, och det legala formkravet i 103 § lagen om försäkringsavtal för ändring av förmånstagarförordnande är uppfyllt.

Försäkringsbolaget har hävdat att vid denna bedömning en ny ändring av förmånstagarförordnandet skall anses ha skett år 1997. Då begärde S.P. vid bodelning med anledning av skilsmässan från M.O. uppgift om försäkringens värde och om förmånstagarförordnande. I ett brev till honom från bolaget den 9 april 1997 angavs som förmånstagare till försäkringen i första hand den försäkrades make och i andra hand den försäkrades barn. Varken brevet i sig eller det förhållandet att S.P. underlät att kontakta försäkringsbolaget efter beskedet kan emellertid befria försäkringsbolaget från betalningsskyldigheten mot M.O.

Med hänsyn till det anförda skall M.O:s talan bifallas.

I sin skrivelse med överklagande till HD har M.O. yrkat att tingsrättens dom fastställs och att motparten förpliktas ersätta hennes rättegångskostnader i hovrätten och i HD. Skrivelsen får förstås så att M.O. åsyftade att få till stånd sådan ändring beträffande försäkringsbolagets rättegångskostnader inte bara vid tingsrätten utan också i hovrätten som kunde följa av framgång i saken (jfr bl.a. NJA 1979 s. 293). M.O. äger alltså att, i enlighet med vad hon uttryckligen yrkat vid huvudförhandlingen i HD, erhålla prövning också av frågan om befrielse från skyldigheten att ersätta försäkringsbolagets rättegångskostnad i hovrätten. Med hänsyn till utgången i själva saken skall yrkandet bifallas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i själva saken fastställer HD tingsrättens domslut i den delen.

Med ändring av hovrättens dom också i fråga om rättegångskostnader befriar HD M.O. från skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten samt förpliktar HD Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv att ersätta M.O. för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten med - - - och i hovrätten med - - -.

Referenten, justitierådet Regner, med vilken justitierådet Nyström instämde, var skiljaktig i fråga om motiveringen på sätt framgår av följande yttrande:

Domskälen bör fr.o.m. nionde stycket (som börjar ”Med hänsyn …”) t.o.m. trettonde stycket (som börjar ”Försäkringsbolaget har …”) ha följande avfattning.

Med hänsyn till vad M.O. uppgett om S.P:s avsikt att skapa ett efterlevandeskydd för henne och försäkringsbrevets innehåll angående efterlevandepension framstår det som högst sannolikt att S.P. vid sina kontakter med försäkringsbolaget avsett att hon skulle få utbetalningar på grund av försäkringen under återstoden av den tioåriga utbetalningsperioden, om han avled innan denna tid var till ända. Att han skulle ha satt in henne som enbart medförsäkrad i det uteslutande syftet att hans barn skulle få utbetalningar efter hans död förefaller mindre troligt, oaktat försäkringsbolaget krävt en medförsäkrad vid denna form av pensionsförsäkring. Sammantagna får omständigheterna anses utvisa att S.P. avsett att M.O. skulle vara förmånstagare till försäkringen när han gjorde sin ändringsbegäran och att försäkringsbolaget också uppfattat hans begäran på detta sätt och formulerat försäkringsbrevet med denna utgångspunkt. Hans begäran om ändring får då också anses utgöra en skriftlig anmälan om ändring av förmånstagarförordnandet enligt 1977 års försäkringsavtal.

Försäkringsbolaget har hävdat att vid denna bedömning en ny ändring av förmånstagarförordnandet skall anses ha skett år 1997. Då begärde S.P. vid bodelning med anledning av skilsmässan från M.O. uppgift på försäkringens värde och på förmånstagarförordnande. I ett brev till honom den 9 april 1997 angavs som förmånstagare till försäkringen i första hand den försäkrades make och i andra hand den försäkrades barn. Att S.P. underlåtit att kontakta försäkringsbolaget efter detta besked kan emellertid inte anses innebära att förmånstagarförordnandet ändrats på det sätt som var föreskrivet.