NJA 2004 s. 874

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Göran Svedberg, Catarina Walldén och Göran Larnefeldt) anförde i dom den 28 februari 2000:

Bakgrund

W.M. driver kaférörelsen AUSTRIA på Strandvägen i Stockholm. Den 15 december 1996 föll han från en pall under arbetet i rörelsen och slog i rygg, höger knä och vänster handled. Vid olyckstillfället hade han en gällande olycksfallsförsäkring i Länsförsäkringar Stockholm (Länsförsäkringar). W.M. har den 6 maj 1997 anmält olycksfallet till Länsförsäkringar, som har avböjt att utge ersättning.

Yrkanden m.m.

W.M. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Länsförsäkringar att till honom utbetala i första hand ett belopp motsvarande 75 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av minst 75 procent, i andra hand ett belopp motsvarande 50 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av mindre än 75 procent dock minst 50 procent och i tredje hand ett belopp motsvarande den procentsats av 680 625 kr som motsvarar den förvärvsmässiga invaliditet som befinns vara lägre än 50 procent. W.M. har vidare yrkat ränta på yrkade belopp enligt 6 § räntelagen från den 10 januari 1998 till dess betalning sker.

Länsförsäkringar har bestritt yrkandet men vitsordat de yrkade beloppen samt yrkad ränta som i och för sig skäliga.

Grunder

W.M.

De skador i rygg, höger knä och vänster handled som han ådrog sig vid olycksfallet den 15 december 1996 har föranlett en bestående nedsättning av hans arbetsförmåga i första hand med 75 procent, i andra hand med en lägre procentsats än 75 procent dock minst 50 procent och i tredje hand med mindre än 50 procent. Enligt försäkringsbrevet, som utgör avtalsinnehåll mellan parterna, är han därför berättigad till ersättning på det sätt han har yrkat.

Länsförsäkringar

Allmänna villkor för individuell olycksfalls- och polioförsäkring av år 1986, O 610:6, utgör enligt försäkringsbrevet avtalsinnehåll mellan parterna och skickas rutinmässigt ut till alla försäkringstagare. Enligt villkoren punkt E 1.1 förstås med förvärvsmässig invaliditet av olycksfallsskadan föranledd bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga.

Det bestrids att W.M:s olycksfallsskada föranlett en bestående nedsättning med minst 50 procent av hans arbetsförmåga. Olycksfallet har orsakat en skada enbart i höger knä. Ryggskadan och skadan i vänster handled har inte orsakats av olycksfallet utan är sjukdomstillstånd som bidrar till den förvärvsmässiga invaliditet som W.M. må ha.

Utveckling av talan

W.M.

Han var innan olyckshändelsen den 15 december 1996 fullt frisk. Han föll från en pall i samband med att han rengjorde ett filter och slog i ryggen, höger knä och vänster handled. Han kände genast kraftig smärta i knäet och åkte taxi hem. Nästa dag tog han taxi till dr Nikos Tsiaklides. I läkarjournalen från det besöket finns antecknat ”Kraftig knäledsdistorssion, Miniskskada?? Kan ej klara arbetet som är tungt. Rekom vila, rec Voltaren 50 mg x 2-3 100 st, iter 2. SS helt tom 970114 då jag är tillbaka och ny kontroll då. Nu kryckor och senare quadricepsträning”. Skadorna ville inte läka. Han utreddes i november 1998 vid Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn av överläkaren Göran Rosenqvist. Av den utredningen framgår att han har bestående skador i rygg, höger knä och en hand och att hans arbetsförmåga bedöms nedsatt till hälften. Han uppsökte även professor Ian Goldie som bedömde hans restarbetsförmåga till 25 procent. Genom beslut av försäkringskassan den 3 maj 1999 beviljades han halv förtidspension. Hans nedsättning av arbetsförmågan skall i första hand bedömas i enlighet med Ian Goldies uppfattning, dvs. att nedsättningen uppgår till 75 procent, och ersättning utgå i enlighet därmed. I andra hand skall den bedömas i enlighet med den slutsats som man kom fram till på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, dvs. att nedsättningen är 50-procentig, och ersättning utgå enligt den nivån. I tredje hand skall ersättning utgå med det lägre procenttal som motsvarar den arbetsnedsättning som tingsrätten finner föreligga.

Av de försäkringsvillkor som är angivna på försäkringsbrevets framsida, framgår att vid invaliditet under 50 procent grundas ersättningen på 680 625 kr och vid invaliditet om minst 50 procent grundas ersättningen på 1 361 250 kr. Det anges således ingen begränsning för det fall ersättningen avser en förvärvsmässig invaliditet. Det är dessa villkor som han tog del av i samband med att han tecknade försäkringen och det är således dessa villkor som utgör avtalsinnehåll. Det vitsordas dock i och för sig att försäkringsvillkoren i sin helhet rutinmässigt skickas ut till den försäkrade tillsammans med försäkringsbrevet. En försäkringstagare kan emellertid inte förväntas förstå att det i de allmänna villkoren finns bestämmelser som begränsar rätten till ersättning för förvärvsmässig invaliditet på det sätt som Länsförsäkringar gör gällande. Villkoren skall därför tolkas på det sätt han gör.

Länsförsäkringar

I försäkringsvillkoren punkt E 1.1 första stycket anges att med förvärvsmässig invaliditet förstås av olycksfallsskadan föranledd bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga. I punkt E 1.3 första och andra styckena föreskrivs följande. ”Invaliditetskapitalet utgör en mot invaliditetsgraden svarande del av försäkringsbeloppet för invaliditet vid den ålder den försäkrade uppnått vid olycksfallet. Invaliditetskapitalet bestäms på grundval av den förvärvsmässiga invaliditeten om sådan föreligger, i annat fall på grundval av den medicinska invaliditeten. Bestämningen skall dock ske på grundval av den medicinska invaliditeten om detta skulle leda till högre invaliditetskapital.”

Visst samband föreligger mellan olycksfallet och W.M:s knäbesvär men det har vid en artroskopiundersökning framkommit en generell artrosbild som visar på en annan och fristående orsak till besvären. Den totala medicinska invaliditeten på grund av knäbesvären uppgår till ca tio procent. Det vitsordas att hälften av denna invaliditet, dvs. fem procent, är hänförlig till olycksfallet. När det gäller ryggbesvären finns inte något som talar för ett samband med olycksfallet. Mot ett samband talar att inget ryggvåld finns beskrivet vid olycksfallet. Vidare har W.M. före olycksfallet visat ryggbesvär. Han var t.ex. sjukskriven på grund av ryggen och gick på sjukgymnastik. Den totala medicinska invaliditeten av ryggbesvären bedöms uppgå till tio procent varav inte någon beror på olycksfallet. Handbesvären beror på en sjukdom som är vanligt förekommande - carpaltunnelsyndrom - och har inget samband med olycksfallet. Besvären från handen kan bedömas till en medicinsk invaliditet om fem procent varav inte någon beror på olycksfallet. Den bedömning av W.M:s nedsatta arbetsförmåga som Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn gjort avser såväl knä-, rygg- som handledsbesvär och bygger på en välvillig bedömning. Av den 50-procentiga nedsättning av arbetsförmågan som sjukhuset har funnit, beror endast en del, ca tio procent, på knäskadan. Sammantaget föreligger således inte en förvärvsmässig invaliditet förorsakad av olycksfallet, som uppgår till den nivå som erfordras för att ersättning skall utgå.

Domskäl

På W.M:s begäran har vittnesförhör hållits med läkarna Nikos Tsiaklides, Ian Goldie och Göran Rosenqvist. På Länsförsäkringars begäran har vittnesförhör hållits med läkaren Erik Elmstedt. W.M. har åberopat skriftlig bevisning.

Tingsrätten prövar först frågan om parterna avtalat att de allmänna villkoren för individuell olycksfalls- och polioförsäkring av år 1986, O 610:6, gäller för W.M:s olycksfallsförsäkring eller, som W.M. gör gällande, i stället vid en invaliditet under 50 procent ersättningen skall grundas på 680 625 kr även vid förvärvsmässig invaliditet.

På försäkringsbrevets framsida - vilken W.M. tog del av i samband med att han tecknade försäkringen - anges att försäkringsvillkor O 610:6 är tillämpliga på försäkringen och på försäkringsbrevets baksida anges att med förvärvsmässig invaliditet menas en av olycksfallsskadan orsakad, bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 procent. Mot bakgrund härav finner tingsrätten att villkoren O 610:6 utgör avtalsinnehåll mellan W.M. och Länsförsäkringar. Det anförda innebär att vid förvärvsmässig invaliditet utbetalas ersättning endast vid en bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga.

Tingsrätten prövar härefter om W.M. har en förvärvsmässig invaliditet om i första hand 75 procent, i andra hand lägre än 75 procent men minst 50 procent, och om det i sådant fall är visat att invaliditeten är orsakad av olycksfallet.

Den i målet åberopade utredningen som har utförts på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn under ledning av Göran Rosenqvist är omfattande och grundlig. Anledning saknas att ifrågasätta Göran Rosenqvists och utredningens bedömning att W.M:s arbetsförmåga är nedsatt till hälften. Tingsrätten finner det därför inte visat att W.M:s arbetsförmåga är bestående nedsatt till mer än femtio procent.

Till denna nedsättning bidrar flera skador och av dessa är det endast sådana som är orsakade av olycksfallet som kan föranleda försäkringsersättning. Erik Elmstedt och Göran Rosenqvist har uppgett att W.M:s handledsbesvär beror på en sjukdom - carpaltunnelsyndrom - och att ryggbesvären beror på åldersförändringar. Mot deras uppgifter i denna del har W.M. inte förmått visa att dessa skador är föranledda av olycksfallet.

Det återstår att pröva om W.M:s knäbesvär är föranledda av olycksfallet och om dessa i sådant fall ensamma medför en 50-procentig förvärvsmässig invaliditet. Nikos Tsiaklides, Ian Goldie, Göran Rosenqvist och Erik Elmstedt har uppgett att knäskadan har orsakssamband med olycksfallet. Erik Elmstedt menar dock att endast hälften av knäbesvären är hänförliga till olycksfallet. Av Erik Elmstedts berättelse framgår också att W.M. har en artros vilken till hälften förorsakar hans besvär. Mot denna bakgrund finner tingsrätten utrett att knäbesvären är hänförliga till olycksfallet men att utredningen i målet inte ger stöd för att knäbesvären medfört en förvärvsmässig invaliditet om minst 50 procent föranledd av olycksfallet.

Vid angivna bedömningar skall käromålet ogillas och W.M. ersätta Länsförsäkringar dess rättegångskostnader.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillades.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar dels att W.M. borde ha fått åberopa läkarintyg av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides utan sådana begränsningar som anges i hovrättens beslut den 3 maj 2001, dels att W.M. borde ha fått åberopa Ian Goldies och Nikos Tsiaklides vittnesuppgifter även till den del de grundar sig på undersökningar av W.M. som utförts efter tingsrättens dom.

HD undanröjer hovrättens beslut under punkten 1, meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom samt visar målet åter till hovrätten.

Domskäl

HD (justitieråden Regner, Blomstrand, Lundius, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 29 december 2004 följande beslut:

Skäl

Målet rör rätt till försäkringsersättning med anledning av olycksfallsförsäkring. Tvistefrågan, såvitt här är av intresse, avser i vilken utsträckning försäkringstagarens, W.M:s, arbetsförmåga är nedsatt på grund av olycksfallet. Vid tingsrätten åberopade W.M. läkarintyg och förhör med de intygande läkarna för att styrka den nedsättning av hans arbetsförmåga som olycksfallet förorsakat honom. I hovrätten åberopade W.M. dels nya intyg av två av de läkare som hade hörts vid tingsrätten, dels omförhör med dessa läkare. De nya intygen och omförhören åberopades för att i huvudsak styrka samma förhållanden som intygen och vittnesförhören vid tingsrätten skulle styrka, men grundades även på undersökningar av W.M. som läkarna gjort efter tingsrättens dom.

Hovrätten tillät i sitt särskilda beslut den 3 maj 2001, med hänvisning till 50 kap. 25 § tredje stycket RB, W.M. att åberopa de nya läkarintygen med den begränsningen att han inte fick använda sig av eller åberopa sådana eventuella nya fynd och ståndpunkter som de undersökande läkarna hittat eller kommit fram till vid undersökningarna av honom efter tingsrättens huvudförhandling i den mån de avvek från deras tidigare ståndpunkter.

I sin dom konstaterade hovrätten att de uppgifter som de av W.M. åberopade läkarna lämnat i hovrätten om orsakssambandet mellan W.M:s knäbesvär och olycksfallet syntes grunda sig på resultatet av de förnyade undersökningar som utförts efter tingsrättens dom. Med hänvisning till sitt tidigare beslut fann hovrätten bevisläget vara sådant att W.M. inte kunde anses ha gjort klart mer sannolikt att det endast var olycksfallet som föranlett de knäbesvär som hade medfört en nedsättning av hans arbetsförmåga med minst hälften.

I 50 kap. 25 § tredje stycket RB föreskrivs att en part i ett mål, där förlikning om saken är tillåten, i hovrätten till stöd för sin talan får åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Frågan i målet är om de nya läkarintygen och de intygande läkarnas vittnesmål i den del som dessa innehåller uppgifter som grundar sig på de förnyade undersökningarna av W.M. och som inte framgått i de vid tingsrätten åberopade läkarintygen eller framkommit vid de där upptagna vittnesförhören skall anses utgöra bevis som inte tidigare lagts fram.

Vad som avses med ordet bevis i 50 kap. 25 § tredje stycket RB har inte berörts i förarbetena till bestämmelsen. I propositionen till den senaste ändringen har ändamålet med bestämmelsen angivits vara att förmå parterna att åberopa allt relevant processmaterial i tingsrätten. Rättegångens tyngdpunkt skulle därigenom komma att förläggas i tingsrätten och hovrätten skulle i sin funktion som överprövningsinstans så långt möjligt ha samma underlag för sin prövning som tingsrätten haft. (Jfr prop. 1988/89:95 s. 44 f.)

Ordet bevis förekommer i 42 kap. 6, 7 och 22 §§ RB i betydelsen bevismedel. I dessa bestämmelser regleras därjämte att part skall uppge vad som skall styrkas med beviset, det s.k. bevistemat. Att ordet bevis förekommer i 50 kap. 25 § tredje stycket talar - vid en jämförelse med de nämnda bestämmelserna - för att endast bevismedel avses. En sådan tolkning förefaller strida mot ändamålet med bestämmelsen att processen i hovrätten inte skall omfatta sådant processmaterial som inte varit föremål för bedömning i tingsrätten. Detta kan emellertid inte vara ensamt utslagsgivande.

Inom doktrinen har redovisats olika uppfattningar om hur ordet bevis i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skall tolkas. En gemensam uppfattning är att med uttryckssättet att en part åberopar bevis som inte tidigare lagts fram avses att parten åberopar ett nytt bevismedel. Beträffande frågan om bevistemata och bevisfakta skall omfattas av preklusionsregeln finns olika uppfattningar inom doktrinen. (Se Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl. 1990 s. 63 f., Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:116, Heuman i SvJT 1993 s. 252 ff., Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, 1993 s. 240 ff., och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 100.)

Själva omförhören med läkarna som åberopats till styrkande av huvudsakligen samma bevistema som i tingsrätten kan inte anses utgöra nya bevismedel. Frågan är då om förhören med läkarna om de fynd som de gjort under de förnyade undersökningarna kan anses omfattade av preklusionsregeln trots att sådana fynd ryms inom det redan i tingsrätten uppgivna bevistemat.

Mot att tillämpa preklusionsbestämmelsen i ett sådant fall talar att vittnen och andra som talar under straffansvar måste kunna ändra tidigare lämnade uppgifter. Om de inför omförhör i hovrätten blivit mer eller mindre säkra i sina ståndpunkter bör detta komma fram, oavsett om det beror på iakttagelser de gjort efter tingsrättsprocessen eller om det helt enkelt beror på att de haft mer tid till eftertanke. Enbart det förhållandet att ett vittne ändrar sina tidigare lämnade uppgifter eller att ett vittnesförhör även grundas på iakttagelser som gjorts efter tingsrättsprocessen medför inte att preklusionsbestämmelsen blir tillämplig.

Till följd av det anförda finner HD bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB inte vara tillämplig på förhören med läkarna vad avser de uppgifter som baseras på de förnyade undersökningarna. Det saknas då skäl att inte tillåta bevisningen i form av de åberopade läkarintygen.

W.M. borde alltså ha fått åberopa läkarintygen och de intygande läkarnas vittnesuppgifter utan sådana begränsningar som hovrätten angett. Det överklagade beslutet skall därför undanröjas i denna del. Vidare bör prövningstillstånd meddelas i målet i dess helhet, hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för förnyad handläggning.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar dels att W.M. borde ha fått åberopa läkarintyg av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides utan sådana begränsningar som anges i hovrättens beslut den 3 maj 2001, dels att W.M. borde ha fått åberopa Ian Goldies och Nikos Tsiaklides vittnesuppgifter även till den del de grundar sig på undersökningar av W.M. som utförts efter tingsrättens dom.

HD undanröjer hovrättens beslut under punkten 1 såvitt gäller de begränsningar som angetts beträffande ovan nämnda läkarintyg, meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom samt visar målet åter till hovrätten.