NJA 2005 s. 897
Enligt en europeisk arresteringsorder har den eftersökte i Finland dömts i olika domar för flera gärningar och ett gemensamt frihetsstraff har bestämts för samtliga gärningar. Fråga om beslut om överlämnande för verkställighet kan meddelas när överlämnande inte kan beviljas för samtliga gärningar.
Handens tingsrätt
Sedan Finland begärt finske medborgaren A.P. överlämnad enligt en europeisk arresteringsorder begärde allmän åklagare att Handens tingsrätt enligt 5 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skulle pröva om A.P. skulle överlämnas till Finland.
Tingsrätten höll förhandling i målet den 21 september 2005.
Åklagaren gjorde gällande att hinder för överlämnande inte förelåg annat än vad avsåg rymning (Escaping of a prisoner) eftersom denna gärning inte motsvarade brott enligt svensk lag. Åklagaren begärde att A.P. skulle kvarbli i häkte i avvaktan på att överlämnandet verkställdes.
I protokollet från förhandlingen antecknades om A.P:s inställning:
A.P. bestrider överlämnandet samt att han skall kvarbli i häkte.
Ett utlämnande av A.P. strider mot artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) då A.P. inte har fått en rättvis rättegång i Finland. Vid ett av de brott A.P. dömdes för i Finland undanhöll polischefen och en poliskommissarie delar av förundersökningen, nämnda personer blev sedermera dömda för tjänstefel. Vidare åberopar A.P. artikel 5 i EKMR och hävdar att han känner allvarlig fruktan för sin säkerhet om han skulle tvingas återvända till Finland. Under fängelsevistelsen i Finland kom A.P. över information om en annan intagen som han lämnade ut till polisen. Den intagne har fått kännedom om att A.P. lämnat information om denne varför A.P. fruktar för sin egen säkerhet. Vidare har A.P. hälsoproblem som motiverar att han skall få stanna i Sverige. Beträffande det särskilda häktningsskälet anförs att A.P. bott i Sverige i fyra år, att han har haft egen bostad och arbete. Någon fara för att A.P. skulle avvika eller på annat sätt undandra sig utlämnandet föreligger inte.
Tingsrätten (rådmannen Paul Arnell) anförde i beslut samma dag:
A.P. är eftersökt enligt en europeisk arresteringsorder. Eftersom det inte har framkommit någon omständighet som ger tillräcklig anledning att vägra överlämnade bör A.P. överlämnas till den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern. Tingsrätten beslutar därför att A.P. skall överlämnas till Finland.
Tingsrätten erinrar om att beslutet om överlämnande skall verkställas inom tio dagar från det att beslutet vinner laga kraft.
Tingsrätten anser att det finns risk för att A.P. på fri fot avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. A.P. skall därför förbli häktad till dess ett överlämnande kan verkställas.
Svea hovrätt
A.P. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut att överlämna honom till Finland samt försätta honom på fri fot. A.P. begärde vidare att hovrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Claes Örn och Ingela Halvorsen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Lucas Eriksson) anförde i beslut den 27 oktober 2005: Hovrätten, som inte finner skäl att hålla muntlig förhandling, avslår överklagandet.
Högsta domstolen
A.P. överklagade och yrkade att HD på grund av rättegångsfel skulle undanröja underinstansernas beslut eller att HD skulle besluta att han inte skall överlämnas enligt arresteringsordern. Han yrkade också att bli försatt på fri fot. Han begärde vidare att HD skulle hålla muntlig förhandling.
Riksåklagaren anförde att överlämnande inte kan ske för verkställighet av straff avseende den gärning som betecknas rymning, men att det inte föreligger något hinder för överlämnande för verkställighet av straff avseende övriga gärningar.
Det antecknades att A.P. varit frihetsberövad såsom anhållen eller häktad sedan den 26 augusti 2005.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Johan Arvidsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Det har inte framkommit att det förekommit något rättegångsfel i underinstanserna. Det kan inte anses nödvändigt för utredningen i målet att hålla förhandling i HD (jfr prop. 2003/04:7 s. 128). A.P:s yrkanden om undanröjande av underinstansernas beslut och om förhandling i HD skall därför avslås.
A.P., som är finsk medborgare, är eftersökt enligt en i Finland den 2 juli 2004 utfärdad europeisk arresteringsorder. Arresteringsordern avser överlämnande till Finland för verkställighet av 22 olika finska domar, vari A.P. för sammanlagt 74 olika gärningar ådömts fängelsestraff om sammanlagt mer än fem år, och han dessutom ådömts att avtjäna en straffåterstod om nästan fyra års fängelse. Enligt arresteringsordern har A.P. drygt två år och sju månader kvar att avtjäna.
Av arresteringsordern framgår att A.P. den 28 december 1999 dömdes av Vasa hovrätt för att han bl.a. den 30 juli 1998, när han gripits och placerats i en polisbil, rymt. Gärningen har rubricerats som rymning (escaping of a prisoner), och i arresteringsordern anges att gärningen bestraffats enligt 16 kap. 11 b § i den finska strafflagen. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag (jfr NJA 1996 C 62 och NJA 2002 C 2).
Enligt 2 kap.2 § första och tredje styckena lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder får överlämnande beviljas endast för gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Paragrafens andra stycke innehåller ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet som är kopplat till de gärningar som anges i bilagan till lagen; om det i arresteringsordern anges att en gärning är sådan som finns angiven i bilagan och det för gärningen enligt den utfärdande statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, skall överlämnande beviljas även om gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Av arresteringsordern framgår att den gärning som rubricerats rymning inte är undantagen kravet på dubbel straffbarhet.
Fråga uppstår därmed hur en domstol skall besluta i det fall en arresteringsorder omfattar flera gärningar, av vilka några uppfyller kraven för överlämnande och några inte uppfyller dessa krav. Motsvarande situation har uppstått i utlämningsärenden, vari fråga varit om utlämning för lagföring (se t.ex. NJA 2004 N 1 och N 55 samt HD:s beslut den 2 februari 2005 i Ö 4443-
04 och den 9 februari 2005 i Ö 5006-04). I dessa situationer har utlämning skett för de gärningar som motsvarar brott enligt svensk lag, medan utlämningsframställningen i den del den avsett gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag avslagits. Det har inte framkommit några bärande skäl att hantera denna situation på något annat sätt när den uppkommer i samband med överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder.
Delvis andra överväganden gör sig dock gällande om det är fråga om utlämning eller överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Om den eftersökte i den utfärdande staten dömts till ett gemensamt fängelsestraff för flera olika gärningar, och utlämning eller överlämnande endast beviljas beträffande några av dessa gärningar, kan det anses föreligga hinder i den utfärdande staten att verkställa det gemensamma straffet. På detta sätt förhöll det sig i Sverige fram till mitten på 1970-talet, då 34 kap. 18 § BrB infördes. Innan dess hade man från svensk sida, i de fall utlämning begärdes av Sverige för verkställighet av en här ådömd gemensam påföljd och hinder för utlämning förelåg beträffande någon av de gärningar som omfattades av påföljden, varit tvungen att återkalla utlämningsframställningen, eftersom det inte fanns någon laglig möjlighet att dela upp den gemensamma påföljden på olika brott (se prop. 1975:35 s. 34-35). Genom 34 kap. 18 § BrB finns numera en möjlighet att, i samband med utlämning eller överlämnande till Sverige, undanröja en här ådömd gemensam påföljd och döma till påföljd för den brottslighet för vilken utlämning eller överlämnande kan äga rum.
Om det, i ett ärende om utlämning eller överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som är gemensam för flera olika gärningar, finns förutsättningar för utlämning eller överlämnande endast beträffande någon eller några av dessa gärningar, och det i ärendet samtidigt står klart att följden av att utlämning eller överlämnande beviljas endast för vissa gärningar skulle vara att den ådömda påföljden inte i någon del kan verkställas i den utfärdande staten, får det anses tveksamt om utlämning eller överlämnande bör beviljas för någon av gärningarna. Det får också anses vara en i viss mån öppen fråga vilken utredning som behöver inhämtas om möjligheterna att i den utfärdande staten dela upp en gemensamt ådömd påföljd i det fall det i ett ärende om utlämning eller överlämnande blir aktuellt att bevilja utlämning eller överlämnande endast beträffande några av de gärningar som en gemensam påföljd avser.
I förevarande fall står det emellertid klart att det i finsk rätt finns bestämmelser som i princip motsvarar bestämmelserna i 34 kap. 18 § BrB och som gör det möjligt att i Finland dela upp ett gemensamt ådömt fängelsestraff (31 kap. 9 b § finska rättegångsbalken). Det föreligger därför i och för sig förutsättningar - om något annat hinder mot överlämnande inte föreligger - att bevilja överlämnande för samtliga i arresteringsordern angivna gärningar utom den gärning som rubricerats rymning.
A.P. har anfört bl.a. att ett överlämnande skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (2 kap. 4 § arresteringsorderlagen), eftersom dels han inte fått en rättvis rättegång i Finland, dels hans säkerhet inte kan garanteras om han överlämnas, då han riskerar att bli utsatt för repressalier från bl.a. personer som han lämnat uppgifter till polis om.
Vad A.P. anfört till stöd för påståendet att han inte fått en rättvis rättegång i Finland, bl.a. att finska poliser dömts för att ha undanhållit förundersökningsprotokoll och att undanhållandet medfört att han blivit felaktigt dömd, innebär inte i sig att ett överlämnande skulle strida mot konventionen. Det ankommer inte på HD, utan på behöriga finska myndigheter, att pröva om det framkommit omständigheter som kan påverka de domar som åberopas i arresteringsordern.
Det har inte anförts något stöd för att finska myndigheter skulle vara ovilliga eller sakna förmåga att bereda A.P. skydd mot de hot som han kan vara utsatt för. Mot denna bakgrund kan vad A.P. har anfört om sin säkerhet inte anses medföra hinder mot ett överlämnande (jfr prop. 2003/04:7 s. 175 och t.ex. HD:s beslut den 2 februari 2005 i Ö 4443-04 och den 29 juni 2005 i Ö 1561-05).
Vad A.P. anfört om att han levt öppet i Sverige och om sina hälsoproblem utgör inte något hinder för överlämnande. Inte heller vad han i övrigt anfört, bl.a. om längden av den påföljd som återstår för honom att avtjäna i Finland, medför att det föreligger något hinder mot överlämnande (se prop. 2003/04:7 s. 172).
Det har inte framkommit skäl att ändra vad underinstanserna beslutat i fråga om häktning.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår A.P:s yrkanden om undanröjande av underinstansernas beslut och om att HD skall hålla förhandling.
HD ändrar hovrättens beslut på det sättet att HD avslår överlämnande i den del det avser gärningen rymning den 30 juli 1998 (escaping of a prisoner, Vaasa Court of Appeal 28.12.1999, Decision No. 1526, Diary No. R 99/ 743).
HD lämnar överklagandet utan bifall i den del det avser överlämnande beträffande övriga gärningar och i den del det avser frågan om häktning.
Domskäl
HD (justitieråden Blomstrand, Pripp, referent, Lundius, Calissendorff och Skarhed) meddelade den 22 december 2005 följande beslut:
Skäl
A.P. har som grund för sitt yrkande om undanröjande påstått att rättegångarna vid underinstanserna varit bristfälliga, bl.a. därför att han inte fått handlingar vid dessa domstolar översatta till finska och att han inte heller själv fått muntligen framföra sina skäl.
Av protokoll från tingsrätten framgår att prövningen där skedde vid ett sammanträde vid vilket A.P. var närvarande personligen tillsammans med sin offentlige försvarare och en tolk. Det kan inte anses ha varit nödvändigt för utredningen att muntlig förhandling hölls också i hovrätten (jfr prop. 2003/04:7 s. 128). Inte heller i övrigt har det kommit fram något stöd för de påståenden om brister i handläggningen som A.P. framfört. Hans yrkande om undanröjande av domstolarnas beslut på grund av rättegångsfel skall därför avslås.
HD finner inte skäl att höra A.P. muntligen.
Arresteringsordern avser överlämnande för verkställighet av 22 finska domar, i vilka A.P. dömts för sammanlagt 74 gärningar till fängelse om sammanlagt mer än fem år. Han har dessutom ådömts att avtjäna en straffåterstod om nästan fyra års fängelse. Enligt arresteringsordern har A.P. två år, sju månader och sju dagar kvar att avtjäna.
Enligt 2 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder får överlämnande för straffverkställighet beviljas endast för gärning som motsvarar brott enligt svensk lag (första stycket). Avser överlämnandet verkställighet av en frihetsberövande påföljd, krävs dessutom att en sådan påföljd om minst fyra månader har dömts ut för gärningen (första stycket 2). Om överlämnande beviljas för en sådan gärning som nu sagts, får överlämnande beviljas även för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag (tredje stycket). I fråga om vissa grövre brott, som angetts i en bilaga till lagen, gäller dock enligt närmare bestämmelser i paragrafens andra stycke inte något krav på dubbel straffbarhet för överlämnande.
A.P. har invänt att det inte går att av domarna precisera ett enda brott som gett fyra månaders fängelse eller mer.
Med arresteringsorderlagen har rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna genomförts i svensk rätt. Bestämmelsen i 2 kap. 2 § första stycket 2 i lagen, om vilken minsta tid för frihetsberövande påföljd som skall ha ådömts den eftersökte för att ett överlämnande skall beviljas, är inte helt klar och får därför tolkas konformt med rambeslutet (jfr prop. 2003/04:7 s. 64 f.). Sedd i belysning av artikel 2.1 i detta beslut får bestämmelsen förstås så att om den eftersökte är dömd för flera gärningar så är kravet i 2 kap. 2 § första stycket 2 på minsta antal månader uppfyllt, om den eftersökte för gärningarna ådömts fängelse i sammanlagt minst fyra månader. Det finns därför inte något hinder enligt denna bestämmelse mot ett överlämnande för de i arresteringsordern upptagna gärningarna.
Av arresteringsordern framgår att A.P. dömdes den 28 december 1999 av Vasa hovrätt bl.a. för att han den 30 juli 1998 hade rymt sedan han gripits och placerats i en polisbil. Gärningen har rubricerats som rymning (”escaping of a prisoner”) och bestraffats enligt 16 kap. 11 b § i den finska strafflagen. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag. Gärningen är inte heller enligt 2 kap. 2 § andra stycket i arresteringsorderlagen undantagen från kravet på dubbel straffbarhet. Ett överlämnande får därför inte ske för denna gärning.
Fråga uppstår därmed hur en domstol skall besluta i det fall en europeisk arresteringsorder omfattar flera gärningar med gemensam frihetsberövande påföljd och några men inte alla gärningarna uppfyller kraven för överlämnande. Några särskilda bestämmelser för ett sådant fall finns varken i lagen eller i rambeslutet.
Motsvarande fråga har uppkommit i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, i fall då utlämning begärts för lagföring (se t.ex. NJA 2004 N 1 och N 55 samt HD:s beslut den 2 februari 2005 i Ö 4443-04 och den 9 februari 2005 i Ö 5006-04). I dessa situationer har utlämning skett för de gärningar som motsvarar brott enligt svensk lag, medan utlämningsframställningen i den del den avsett gärningar som inte motsvarat brott enligt svensk lag avslagits. Det saknas bärande skäl för att hantera en sådan situation på något annat sätt när den uppkommer i samband med överlämnande för lagföring enligt en europeisk arresteringsorder.
Delvis andra överväganden gör sig dock gällande om det, som här, är fråga om överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Om den eftersökte i den utfärdande staten dömts till ett gemensamt fängelsestraff för flera gärningar och överlämnande beviljas endast för någon eller några av dessa gärningar, kan den utfärdande staten sakna möjlighet att besluta om en uppdelning av fängelsestraffet så att straff kan verkställas enbart för de gärningar som överlämnandet omfattar.
Står det klart att den utfärdande staten inte kan från verkställighet undanta den del av den frihetsberövande påföljden som svarar mot straffet för den eller de gärningar för vilka överlämnande inte får beviljas, är det en öppen fråga om den verkställande staten kan vägra att över huvud taget överlämna den eftersökte. Eftersom det är möjligt att i Finland återbryta en lagakraftvunnen brottmålsdom och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande kan äga rum (se 31 kap. 9 b § i den finska rättegångsbalken) aktualiseras emellertid inte frågan i förevarande fall. (Jfr 34 kap. 18 § BrB och prop. 1975:35 s. 34 f.)
Frågan är då om det i övrigt finns något hinder mot att besluta om överlämnande.
A.P. har anfört bl.a. att ett överlämnande skulle strida mot artiklarna 5 och 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (2 kap. 4 § 2 arresteringsorderlagen), eftersom han anser att han inte fått en rättvis rättegång i Finland bl.a. därför att finska poliser dömts för att ha undanhållit förundersökningsprotokoll och undanhållandet medfört att han blivit felaktigt dömd. Han har också anfört att han riskerar att bli utsatt för repressalier från bl.a. personer som han lämnat uppgifter till polisen om och att hans säkerhet inte kan garanteras om han överlämnas.
Vad A.P. anfört till stöd för påståendena att han inte fått en rättvis rättegång i Finland och blivit felaktigt dömd innebär inte att ett överlämnande skulle strida mot konventionen.
Det har inte anförts något stöd för att finska myndigheter skulle vara ovilliga eller sakna förmåga att bereda A.P. skydd mot de hot som han kan bli utsatt för. Mot denna bakgrund innebär inte heller vad A.P. har anfört om sin säkerhet att ett överlämnande skulle strida mot konventionen (jfr prop. 2003/04:7 s. 175 och t.ex. HD:s beslut den 2 februari 2005 i Ö 4443-04 och den 29 juni 2005 i Ö 1561-05).
A.P. har även framhållit att han i flera år levt öppet i Sverige och att han har hälsoproblem. Dessa omständigheter utgör emellertid inte något hinder för överlämnande. Inte heller vad han i övrigt anfört, bl.a. om längden av den påföljd som återstår för honom att avtjäna i Finland och som han anser vara endast omkring fyra månader, medför att det föreligger något hinder mot överlämnande (se prop. 2003/04:7 s. 172).
Inte heller i övrigt finns det något hinder mot överlämnande. Hovrättens beslut skall dock ändras på det sättet att överlämnande inte beviljas för den gärning som i arresteringsordern har rubricerats som rymning.
Eftersom det finns risk för att A.P. på fri fot avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande och det inte är oskäligt att han fortsatt hålls frihetsberövad skall han kvarbli i häkte.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår A.P:s yrkanden om undanröjande av tingsrättens och hovrättens beslut och om muntlig förhandling i HD.
Med ändring av hovrättens beslut beviljar HD överlämnande för de gärningar som tagits upp i en europeisk arresteringsorder utfärdad den 2 juli 2004 av Justitieministeriet i Finland med undantag för den gärning som i arresteringsordern anges som rymning den 30 juli 1998 (escaping of a prisoner, Vaasa Court of Appeal 28.12.1999, Decision No. 1526, Diary No. R 99/743).
A.P. skall förbli häktad till dess beslutet om överlämnande har verkställts eller annat bestäms.
HD:s beslut meddelat: den 22 december 2005.
Mål nr: Ö 4502-05.
Lagrum: 2 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.