Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om utläm- ning för brott. I fråga om utlämning till utomnordisk stat föreslås att utlämning i princip skall få ske också när brottet har begåtts inom Sve— rige. Enligt förslaget skall utlämning vidare få beviljas-även för mindre allvarliga brott, om utlämning samtidigt begärs för flera brott och åt- minstone ett av dem uppfyller särskilda krav på svårhetsgrad. I vissa fall när enligt gällande bestämmelser utländsk brottmålsdom utgör hin- der mot lagföring här i landet skall enligt förslaget inte heller utläm- ning få ske. Vidare föreslås förenklingar i utlämningsförfarandet och en ändrad reglering på vissa punkter när det gäller användning av tvångsmedel och transitering. Beträffande utlämning till annat nordiskt land läggs förslag fram som syftar till att förenkla myndigheternas handläggning av utlämningsärenden.

Det gäller här främst en begränsning av antalet fall då medgivande av regeringen krävs för att en person som har utlämnats skall få dömas i det andra landet för andra brott som har begåtts före utlämningen än det som har föranlett denna.

I syfte att undanröja vissa hinder som f.n. kan möta mot att från svensk sida begära utlämning för eller verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom föreslås att domstol skall ges möjlighet att dela upp en för flera brott gemensamt ådömd påföljd.

Slutligen föreslås att en ny lag införs som ger möjlighet att under _ vissa förutsättningar besluta om beslag och husrannsakan på begäran av främmande stat även utan samband med utlämning.

1 Riksdagen 1975. 1 mm!. Nr 35

• Sida 2
•  Original

Prop. 1975: 35

|.)

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1957: 668) om utlämning för brott1

dels att 3 & skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 25 och 26 55 skall betecknas 26 respektive 27 & dels att i 1, 11, 20—22 och 24 && ordet ”Konungen” skall bytas ut mot "regeringen”, dels att i 20 & orden ”i statsrådet” skall bytas ut mot ”för regering- en”,

dels att 4, 9, 10, 12, 14—17 och 23 55 samt den nya 26 & skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 5. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 52 Ej må någon utlämnas, med mindre den gärning för vilken utläm- ning begäres motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Har personen i den främmande staten dömts för gärningen, må han utlämnas allenast om påföljden utgör minst fri- hetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

Skall utlämning till främmande stat ske för gärning som avses i första stycket, må utlämning till den staten samtidigt medgivas jämväl för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag.

Har personen i den främmande staten dömts till gemensam på- följd för gärning som avses i förs- ta stycket första punkten och för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, må utläm— ning för gärningarna äga rum, om den gemensamma påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

9 & Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av utred- ningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

1 Senaste lydelse av 35 1962: 82 11 5 1964: 176 265 1959: 255 = Senaste lydelse 1964: 176.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats av be- hörig myndighet i den främmande staten. Framställningen må ej bi- fallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått gärningen.

Föreslagen lydelse

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats av be- hörig myndighet i den främmande staten. I fråga om gärning, för vilken utlämning kan ske enligt 4 5 andra stycket, må dock fram- ställningen grundas på annan ut- redning. Framställningen må ej bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått gär- ningen.

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häkt- ning som meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i särskilt fall framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppen-

bart oriktigt.

105

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad för det uppgivna brottet, eller har här i riket meddelats dom eller be- slut om eftergift av åtal beträffar:- de samma brott, må utlämning för det brottet ej äga rum.

Har i fråga om den person som avses med framställningen här i ri- ket meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning meddelats beslut att icke tala å brottet, må utlämning för det brottet ej äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara för- fallet enligt svensk lag.

Har fråga om ansvar för brottet prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i annan främman- de stat än den som gjort framställ- ning om utlämning, och är brottet förövat i den först nämnda staten eller har denna stat tillträtt den europeiska utlämningskonventio- nen den 13 december 1957, den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms inter- nationella rättsverkningar eller den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lag- föring i brottmål eller har den sta- ten slutit särskilt avtal med Sverige om utlämning för brott, må den tilltalade ej utlämnas för det brot- tet,

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

] . om han har frikänts från an- svar,

2. om han har förklarats skyl- dig till brottet utan att påföljd har ådömts, ,

3. om ådömd påföljd har verk— ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den stat där do— men meddelats.

Tredje-stycket gäller ej i fråga om brott, som har förövats i den stat som gjort framställning om ut- lämning eller mot denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2 kap. 3 5 5 eller 6 brottsbalken, såvida ej lagföringen har skett på begäran av den stat som gjort framställning om utlämning.

12 5 Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas föl- jande villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 å, i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen eller, utom i- fall som avses i 13 & andra stycket, ut- lämnas till annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och undergå- ende av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt dit sedan han lämnat landet.

2. Den som utlämnas må icke under den tid av fyrtiofem dagar som under ] sägs på något sätt hindrar att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig till nytt brott.

3. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för sär- skilda undantagsförhåll-anden er- hållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Konungen äger dock medgiva undantag från var nu sagts, om det fin-nes för- enligt med rättssäkerheten.

4. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

2. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskil- d'a undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Regeringen äger dock med-giva undantag från vad nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten.

3. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse F öreslagén lydelse

I fall som avses i 5 eller 6 5 skall särskilt angivas, att den som utläm- nas icke må straffas enligt bestämmelse som: avser brott av krigsman eller såsom för politiskt brott.

I övrigt uppställer Konungen de villkor som prövas erforderliga.

14

I övrigt uppställer regeringen de villkor som prövas erforderliga. .

&

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas och, om det ej framgår av beslutet eller domen, uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

15

Framgår av inkomna handling- ar, att framställningen icke lagli— ken kan bifallas, eller finner Ko- nungen eljest anledning föreligga att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås.

Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas eller, i fall som avses i 4 5 andra stycket, annan utredning på vilken framställning- en grundas. I den mån det ej fram- går. av nämnda handlingar, skall uppgift lämnas-om personens na- tionalitet och hemvist, brottets be- skaffenhet, tid och plats för brot- tet samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Sig- nalement skall om möjligt företes.

& .

Innan regeringen meddelar be- slut i anledning av framställning- en, skall yttrande avgivas av riks- åklagaren och ärendet prövas av högsta domstolen. Är det uppen- bart att framställningen ej bör bi- fallas, skall den dock omedelbart avslås.

165

Därest framställningen icke Riksåklagaren skall'till grund omedelbart avslås, överlämnas för sitt yttrande verkställa erfor- ärendet till riksåklagarämbetet, ' derlig utredning enligt vad om för- som verkställer erforderlig utred- ning enligt vad om förundersök- ning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta dom- stolen prövat ärendet enligt vad nedan sägs och, om utlämning en- ligt dess beslut kan lagligen bevil- jas, Konungen avgjort ärendet. Ta- lan mot rättens beslut föres genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

undersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta dom- stolen prövat ärendet och, om ut- lämning enligt dess beslut kan lag-

ligen beviljas, r'egeringen avgjort

ärendet. Talan- mot rättens beslut föres genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

175

Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagariimbetet ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen.

Sedan utredningen avslutats. överlämnar riksåklagaren ärendet jämte sitt yttrande till högsta dom- stolen.

23%

Den som i främmande stat är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brott- mål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseför- bud skall bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka Konungens för- ordnande om upphävande av åt- gärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikes- departementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall an- givas viss av chefen för justitie- departementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras.

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller 'dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på be- gäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med an- ledning av där utfärdad efterlys- ning omedelbart anhållas eller å- läggas reseförbud av åklagare en- ligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brott— mål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseför- bud skall bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens för- ordnande om upphävande av åt- gärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikes- departementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall an- givas viss av chefen för justitie- departementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får icke vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller rese- förbud meddelades enligt första stycket. När framställning om ut- lämning inkommer, skall utrikes- departementet genast underrätta- den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan under-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse rättelse skall jämväl lämnas, därest framställning om utlämning ej in- kommer inom utsatt tid.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller under- kastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå. påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast med- delats.

2559

Har framställning om utlämning

av den som är anhållen eller un- derkastad reseförbud ej gjorts in- om den enligt andra stycket be-' stämda tiden, skall den anhållne frigivas eller meddelat reseförbud hävas. Detsamma gäller när fram- ställning avslås enligt 15 5. Om anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häk- tande avlåtas till rätten sist å åtton- de dagen efter den, då riksåklaga- ren fick del av utlämningsfram- ställningen. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne omedelbart frigivas.

25 5

Sedan framställning om utläm- ning gjorts, må ej åtal för det upp- givna brottet väckas, såvida icke framställningen avslagits.

Beviljas utlämning sedan åtal väckts, skall detta förhållande an- ses utgöra rättegångshinder i brott- målet.

265

Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av främ- mande stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro där- emot. Framställning härom göres på diplomatisk väg.

Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge må medgivas, att även svensk med- borgare färes genom riket, om hinder ej skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mot- tagande staten enligt 2 eller 4 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975: 35 8

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges del är gällande vid lagens ikraftträdande,-skall lända till efter- rättelse även om de avviker från vad lagen föreskriver.

2. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken , dels att 38 kap. 4, 6,8 och 9 %& skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 34 kap. 18 &, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 kap. 18 &

Uppkonzmer fråga om utläm- ning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd för två år eller flera brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter an- mälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brotts- lighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkommer om att svensk brott- målsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rö-

rande 'verkställighet av brottmåls- . . '

dom och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser nå- got eller några av brotten.

38 kap. 4 & Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 & göres hos första domstol i något av målen. Ansökan jämlikt 34 kap. 13 & göres hos den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 5 göres hos den rätt som först dömt i målet.

651

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga, som av- ses i 2 & eller i 27 kap. 6 5, 28

kap. 9 5, 30 kap. 8 & eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 eller 13 5 eller 15 & såvitt angår tillämp- ning av 10 å andra stycket. Det- samma skall gälla i fråga om un- danröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 &, åtgärd enligt 34 kap. 5 &, åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 5 samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 &.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga, som av- ses i 2 5 eller i 27 kap. 6 &, 28 ' kap. 9 5, 30 kap. 8 5 eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 5, 13 5, 15 & såvitt angår tillämpning av 10 å andra stycket, eller 18 5. Det- samma skall gälla ifråga om un- danröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 &, åtgärd enligt 34 kap. 5 %, åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 5 samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd. enligt 34 kap. 8 eller 9 5.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 & andra stycket eller 28 kap. 11 5, är underrätt domför med en lagfaren domare.

I mål om åtgärd enligt 2 5 el- ler 27 kap. 5 5 andra stycket eller 6 &, 28 kap. 9 &, 30 kap. 8 5 eller 34 kap. 10 å andra stycket. 12 el- ler 13 5 eller 15 & såvitt angår tillämpning av 10 å andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall till- fälle därtill beredas honom. Rät- tens avgörande av saken sker ge— nom beslut.

85

I mål om åtgärd enligt 2 5 eller 27 kap. 5 5 andra stycket eller 6 &, 28 kap. 9 &, 30 kap. 8 5 eller 34 kap. 10 5 andra stycket, 12 eller 13 & eller 15 & såvitt angår till- lämpning av 10 å andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 5 skall den dömde lämnas tillfällelatt ytt- ra lsig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom be- slut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 & må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig.

95

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 5 andra stycket, 28 kap. 11 & eller 34 kap. 10 5 andra styc- ket, 12 eller 13 5 eller 15 å så-

1 Senaste lydelse 1969: 259.

f)

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 å andra stycket, 28 kap. 11 5 eller 34 kap. 10 5 andra styc- ket, 12 9, 13 &, 15 & såvitt angår

= Senaste lydelse 1973: 918 (första stycket) och 1974: 205 (andra stycket).

• Sida 10
•  Original

Prop. 1975: 35 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vitt angår tillämpning av 10 & and- ra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgö- randen enligt 27 kap. 6 %, 28 kap. 9 & eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 & angående föreskrifter, prövotid el- ler tid för ungdomsfängelse.

tillämpning av 10 % andra stycket, eller 18 5 länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda för- ordnas. Detsamma gäller avgöran- den enligt 27 kap. 6 %, 28 kap. 9 5 eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 5 an- gående föreskrifter, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9' & andra stycket eller 34 kap. 6 5 att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 &, äger rät— ten, om förhållandena påkalla det, förordna att beslutet skall gå i verk- ställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8 5 om återintag- ning i anstalt av den som undergår ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

3. Förslag till Lag om ändring' ! lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

dels att 20 5 skall upphöra att gälla, dels att i 9 & ordet ”riksåklagarämbetet” skall bytas ut mot ”riksåkla-

garen .

dels att i 15 och 18 åå ordet ”Konungen” skall bytas ut mot

ringen”.

rege- -

dels att 5, 7 och 17 55. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 55

Utlämning må ej äga rum. om här i riket meddelats dom angå- ende det uppgivna brottet eller be- slut am eftergift av åtal för brot— tet.

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angå- ende brottet eller beslut med stöd av 20 kap.. 7 5 rättegångsbalken el— ler motsvarande bestämmelse i an- nan författning att icke tala å brottet.

75

Vid utlämning skall såsom vill- kor gälla, att den som utlämnas icke må i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen med mindre

Vid utlämning skall i tillämpliga delar följande villkor gälla:

] . Den som-utlämnas må icke i den främmande staten åtalas eller straffas för annat före utlämning-' en begånget brott, om här i riket meddelats dom angående brottet

• Sida 11
•  Original

Prop. 1975 : 35

Nu varande lydelse

särskilt medgivande lämnats en- ligt 18 å:

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hin- der ej mött, lämna landet inom en månad efter rättegång och under- gående av straff eller annan på- ' följd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ' ägt rum; eller '

han återvänt dit sedan han läm- nat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som av- ses i 8 5 eller efter medgivande en- ligt 18 5 utlämnas till tredje stat för brott, som han förövat före utlämningen.

ll

Föreslagen lydelse

eller beslut med stöd av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken eller motsva- rande bestämmelse i annan författ- ning att icke tala å brottet.

2. Svensk medborgare som ut- lämnas må i den främmande sta- ten ej heller åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före

utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats en? ligt 18 å; '

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej" mött, lämna landet inom en månad efter rättegång och under— gående av straff eller annan på- följd som må hava ådömts ho- nom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han läm- nat landet.

3. Vad som föreskrives under 2 skall i fråga om politiskt brott gäl- la även när den sorti utlämnas icke är svensk medborgare.

4. Den som utlämnas må alle- nast i fall som avses i 8 & eller ef- ter medgivande enligt 18 å utläm- nas till tredje stat för brott, som han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor. som prövas erforderliga.

17 %*

Den som är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan för- anleda utlämning, må, såframt för gärningen eller gärning av motsva- rande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, i avvaktan på begäran om utlämning omedel- bart anhållas eller åläggas reseför- bud av polis- eller åklagarmyn- dighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock. i sådant fall äga rum.

1 Senaste lydelse 1964: 212.

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning, må, såframt för gärningen el- ler gärning av motsvarande beskaf- fenhet enligt svensk lag är stad- gat fängelse, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet [ den främ- mande staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ome- delbart anhållas eller åläggas rese- förbud av åklagare enligt vad som- i allmänhet gäller om brottmål.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skynd- samt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rät— tens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet.i den främmande staten skall oför— dröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångs- medel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall be- slutet omedelbart hävas.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall oför- dröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångs- medel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall be- slutet omedelbart hävas. Om an- hållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte ala-. gen från den dag anhållningsmyn- dig/teten fick del av utlämnings- framställningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

4. Förslag till

Lag om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrives följande.

Villkor för användningen av tvångsmedel 1 5 Är någon i främmande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning, får enligt vad som föreskrives i denna lag föremål eller skriftlig handling, som finns här i riket, efter framställning tagas i beslag och överlämnas till den främmande staten.

2 % Egendom som avses i 1 5 får tagas i beslag, om den skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om gärningen eller vara någon från- händ genom denna. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3 %& rättegångs- balken äger därvid motsvarande tillämpning. . .

För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får hus- rannsakan företagas enligt vad som föreskrives i 28 kap. 1 och 3 %& rättegångsbalken .

3 & Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 1 & ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 5 första stycket första punkten, 5 5, 6 5 eller 10 5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1975: 35 13

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 5 första stycket, 4 & eller 5 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

4 & I beslut om överlämnande av beslagtagen egendom till den främ- mande staten får föreskrivas de förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskild rätt eller från allmän synpunkt.

Förfarandet vid framställning från 'utomnordisk stat 5 & Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, natio- nalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande staten tillämpliga straff- bestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten, skall av- skrift därav fogas vid framställningen. I annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas till stöd för misstanken eller åta- let och, i förekommande fall, det enskilda anspråk varom är fråga.

6 % Framställningen och övriga inkomna handlingar skall genast över- lämnas till riksåklagaren. Är det uppenbart att framställningen ej bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås av regeringen.

7 & Riksåklagaren skall låta företaga de åtgärder som påkallas av framställningen. Bestämmelserna i 27 kap. 9—13 åå samt 28 kap. 4— 10 åå rättegångsbalken äger därvid motsvarande tillämpning.

8 & Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för pröv- ning. huruvida beslaget är lagligen grundat och följaktligen skall bestå samt om det är påkallat att vid egendomens överlämnande till den främ- mande staten föreskriva förbehåll som avses i 4 &.

Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om för- handlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17 S

..

andra stycket rättegångsbalken . Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

9 5 Sedan de åtgärder som avses i 7 och 8 %& fullgjorts, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte eget yttrande till regeringen.

Har rätten funnit verkställt beslag ej vara lagligen grundat, skall regeringen avslå framställningen. I annat fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den främmande sta— ten. Vid bifall till framställningen skall föreskrivas de förbehåll enligt 4 å som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner er- forderliga.

Förfarandet vid framställning från nordisk stat 10 & Framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge skall göras av vederbörande polis- eller åklagarmyndighet antingen hos riks- åklagaren eller, om det är känt var egendomen finns, hos stats- eller distriktsåklagare.

Angående framställningen gäller bestämmelserna i 5 5 andra stycket.

11 & Finner åklagaren att hinder mot bifall till framställningen före— ligger enligt denna lag eller att bifall eljest bör vägras, skall han genast

• Sida 14
•  Original

Prop. 1975: 35 14

avslå framställningen. I annat fall skall han företaga de åtgärder som påkallas av framställningen. Därvid äger bestämmelserna i 27 kap. 9— 13 55 samt 28 kap. 4—10 55 rättegångsbalken motsvarande tillämp- nmg. 12 & Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten. Denna prövar om beslaget är lagligen grundat och avgör om egendomen skall överlämnas till den främmande staten. Bifalles framställningen, skall rätten föreskriva de förbehåll enligt 4 5 som finnes erforderliga.

I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller vad som föreskri— ves i 8 5 andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrives att 3 5 lagen (1963: 197) om allmänt kriminal- register skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 351

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid för— länges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott el- ler undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven fri- het förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till skyddstillsyn förordnande medde- las om behandling enligt 28 kap. 3 % brottsbalken;

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol för- länger den längsta tid som ung- domsfängelse må pågå eller före- skriver, att överförande till vård utom anstalt ej må ske före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering domstol medgiver för- längning av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;

1 Senaste lydelse 1964: 549.

I registret Iskall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att-skola antecknas i registret prövotid för- länges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd för- klaras skola träda i stället för an- nan påföljd;

2. om villkorligt medgiven fri- het förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till skyddstillsyn förordnande medde- las om behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken;

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol för- länger den längsta tid som ung- domsfängelse må pågå eller före- skriver, att överförande till vård utom anstalt ej må ske före viss tidpunkt;

5. om- för den som dömts till internering domstol medgiver för- längning av tiden för vård i an- stalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse

6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 & brottsbalken ; samt

7. om för den som erhållit an- stånd med verkställigheten av för— vandlingsstraff prövotiden för- länges eller anståndet förklaras förverkat.

15

Föreslagen lydelse

6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 1.0 eller 18 5 brottsbal- ken; samt

7. om för den som erhållit an- stånd med verkställigheten av för- vandlingsstraff prövotiden för- länges eller anståndet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1975: 35 16

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 november 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJ ER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT, Sl- GURDSEN, GUSTAFSSON, LEIJON, HJELM-WALLEN .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändringar i lagstiftningen om utlämning för brott m. m. och anför.

2.1. Den allmänna utlämningslagen

Den allmänna utlämningslagen (ändrad senast 1973: 124) innehåller regler om villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till annan stat än Danmark, Island, Finland och Norge. Villkoren är upp- tagna i 1—13 55, reglerna om förfarandet i 14—22 55 och övriga be- stämmelser i 23—26 55.

Enligt 1 5 får Kungl. Maj:t besluta om utlämning av den som i främ- mande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket. Därvid skall iakttas de villkor och det för- farande som lagen föreskriver. Det har inte ansetts nödvändigt att i själva lagtexten sanktionera möjligheten att inom lagens ram ingå ömse- sidigt förpliktande överenskommelser med annan stat om utlämning för brott. I 2 5 anges att svensk medborgare inte får utlämnas. Avgörande är här medborgarskapet vid den tidpunkt då utlämning skall ske. I avtal om utlämning kan göras förbehåll om att även andra än svenska med- borgare inte utlämnas eller att utlämning i sådana fall sker efter särskild prövning. I 3 5 första stycket finns en regel om att utlämning får be- viljas endast för gärning, som helt eller delvis har förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan till sådan gärning. Regeln vilar på uppfattningen att det ankommer på en stat att själv bestraffa brott som har begåtts inom dess eget område. Frå- gan var ett brott skall anses begånget får för Sveriges del besvaras med ledning av bestämmelserna i 2 kap. 4 & BrB. Från huvudregeln i 3 5 för- sta stycket allmänna utlämningslagen görs visst undantag i andra stycket tillagt år 1962. Undantaget avser gärning förövad i Sverige av den som var ämbets- eller tjänsteman hos den ansökande staten och medborgare i samma stat.

I 4 & uppställs vissa krav beträffande svårhetsgraden av den gärning för vilken utlämning begärs. Gärningen måste motsvara brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Har dom meddelats i den främmande staten för gärningen, måste därjämte påföljden utgöra minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på an- stalt under motsvarande tid. Genom dessa regler, sammanställda med det i 1 & angivna villkoret att gärningen skall vara straffbelagd i den

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975: 35 19

främmande staten, föreligger ett krav på dubbel straffbarhet. Om en ut- lämningsbegäran avser flera brott, av vilka endast något har den före- skrivna svårhetsgraden medan övriga brott är av mindre allvarlig beskaf- fenhet, kan utlämning ske endast för det svårare brottet.

Regler som begränsar möjligheterna att utlämna då fråga är om mili- tära och politiska brott har tagits in i 5 och 6 55. Utlämning får enligt 7 & inte heller ske om åtgärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl. a. sin härstamning eller religiösa eller politiska uppfatt- ning blir utsatt för förföljelse av svår beskaffenhet. Bestämmelsen kor- responderar med 2 och 53 åå utlänningslagen (1954: 193), som gäller den s.k. asylrätten. Utlämning får enligt 8 & allmänna utlämningslagen inte heller beviljas, om åtgärden i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I syfte att ytterligare tillgodose intresset av rättsskydd för den som be- gärs utlämnad har i 9 5 uppställts vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip fordras dom eller häktningsbeslut från myndighet i den stat som ansöker om utlämning. I 10 5 första stycket föreskrivs förbud mot utlämning när åtal för det uppgivna brottet redan har väckts här i landet. Förbudet gäller också när dom eller beslut om eftergift av åtal beträffande brottet har meddelats. Enbart ett här meddelat be- slut om häktning eller reseförbud med anledning av brottet utgör där- emot inte hinder mot utlämning. I 10 5 andra stycket uppställs vidare förbud mot utlämning, när straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Enligt 11 & utgör också inledd förundersökning, väckt åtal eller meddelad dom här i landet för annat brott än det som utlämnings- begäran avser i vissa fall hinder mot utlämning.

När utlämning beviljas skall vissa villkor ställas upp (12 5 första styc- ket). Villkoren, som är avsedda till skydd för den utlämnade, är föl- jande. Den utlämnade får inte, utan medgivande av Kungl. Maj:t i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som har begåtts före utlämningen eller vidareutlämnas till annan stat, innan 45 dagar har förflutit efter rättegång och avslutad verkstäl- lighet av påföljd för det brott varför utlämning har ägt rum (p. 1). Un- der denna tid om 45 dagar får den utlämnade inte hindras att lämna landet, såvida han inte gör sig skyldig till nytt brott (p. 2). Rättegång in- för extraordinär domstol får inte äga rum (p. 3). Från detta villkor kan Kungl. Maj:t dock medge undantag i vissa fall. Den som utlämnas skall inte få straffas med döden (p. 4). Utöver dessa obligatoriska villkor kan Kungl. Maj:t ställa upp de ytterligare villkor som anses nödvändiga (12 & tredje stycket).

Vid konkurrens mellan två eller flera stater, som begär utlämning av

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975: 35 20

samma person, uppkommer frågan till vilken stat utlämning bör ske och om vidareutlämning bör tillåtas. I 13 5 finns vissa bestämmelser härom.

Det formella förfarandet vid utlämning regleras i 14—22 åå. Fram- ställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Kungl. Maj:t kan omedelbart avslå framställningen, om det framgår av inkomna hand- lingar att den inte lagligen kan bifallas eller om Kungl. Maj:t eljest fin- ner anledning att inte bifalla framställningen. I annat fall överlämnas framställningen av Kungl. Maj:t till RÅ för utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål. Det förutsätts att lokal åklagarmyndig- het kan anlitas att biträda med utredningsarbetet. Vanliga straffproces- suella tvångsmedel kan användas, men därvid gäller i några avseenden särskilda regler. Efter avslutad utredning överlämnar RÅ ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen för prövning om utlämning lagligen kan beviljas. Sedan domstolen har meddelat beslut, skall ärendet avgö- ras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Innebär beslutet att högsta domstolen har funnit hinder mot utlämning möta enligt 1—10 55 utlämningslagen, får framställningen inte bifallas. I vissa fall kan frågan dock hänskjutas till internationell skiljedom. Bifaller Kungl. Maj:t framställningen, skall viss tid utsättas inom vilken den ansökande staten skall hämta den som skall utlämnas.

Övriga bestämmelser i den allmänna utlämningslagen, införda i 23— 26 åå reglerar bl. a. användningen av tvångsmedel mot efterlyst, medgi- vande till vidareutlämning och transitering. Enligt 23 5 kan den som i främmande stat är efterlyst för utlämningsbart brott anhållas eller åläg- gas reseförbud i avvaktan på framställning om utlämning. Beslut fattas av polis- eller åklagarmyndighet, som också kan förordna om beslag. Beslutet skall utan uppskov anmälas hos rätten för prövning av åtgär- den. Rättens beslut kan inte överklagas, men den som har anhållits eller ålagts reseförbud kan begära omprövning av åtgärden inom tre veckor från det beslut senast meddelades. Skall anhållande eller reseförbud be— stå, skall rätten genast underrätta chefen för justitiedepartementet. Kungl. Maj:t kan upphäva åtgärden, om hinder föreligger mot utläm- ning eller utlämning av annat skäl inte bör ske. Om åtgärden inte upp- hävs, underrättas den främmande staten om åtgärden och anges viss tid inom vilken framställning om utlämning skall göras.

I 24 5 har Kungl. Maj:t getts möjlighet att utan hinder av villkor som uppställts för utlämning enligt 12 & medge att den utlämnade får ställas till ansvar i den främmande staten för annan före utlämningen förövad gärning än den för vilken utlämning skett eller vidareutlämnas från den begärande staten till tredje stat. Paragrafen innehåller vidare vissa be— stämmelser om förfarandet i sådana ärenden.

Enligt 25 & får chefen för justitiedepartementet medge att den som av främmande stat utlämnas till annan stat förs genom Sverige, om han

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975: 35 21

inte är svensk medborgare eller eljest synnerliga skäl föreligger mot transiteringen.

2.2. Den nordiska utlämningslagen

Den nordiska utlämningslagen (ändrad senast 1973: 126) innehåller liksom den allmänna utlämningslagen huvudsakligen regler om villkoren för utlämning och om förfarandet. I båda dessa hänseenden innebär reg- leringen i den nordiska lagen på flera punkter en uppmjukning i förhål- lande till motsvarande bestämmelser i den allmänna utlämningslagen beroende på den rättslikhet som råder mellan de nordiska länderna.

I 1—8 55 finns bestämmelser om villkoren för utlämning från Sverige till övriga nordiska länder. För utlämning fordras att gärningen är straffbar enligt lagen i den stat som begär utlämning. För andra brott än politiska brott krävs däremot inte straffbarhet enligt svensk lag. Här upprätthålls alltså inte principen om den dubbla straffbarheten. Till skillnad från vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen kan också svensk medborgare utlämnas, dock endast under vissa förutsätt- ningar som anges i 2 5. I fråga om politiskt brott gäller emellertid enligt 4 & förbud mot utlämning av svensk medborgare. I 3 & uppställs som huvudregel att utlämning inte får ske, om i den begärande staten endast böter kan ådömas för gärningen eller om en redan ådömd påföljd inte utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Härifrån ges dock möjlighet till undantag, om utlämning samtidigt äger rum för an— nat brott som uppfyller förutsättningarna för att utlämning skall få ske.

Enligt 5 5 får utlämning inte äga rum, om i Sverige har meddelats dom eller beslut om eftergift av åtal angående det uppgivna brottet. I den nordiska utlämningslagen saknas motsvarighet till 10 5 andra styc- ket allmänna utlämningslagen, enligt vilket hinder för utlämning förelig- ger om straff för det uppgivna brottet skulle vara preskriberat enligt svensk lag. Att den nordiska lagen inte uttryckligen förbjuder utlämning i sådant fall ligger i linje med ståndpunkten att utlämning till annat nordiskt land inte förutsätter att gärningen är straffbar enligt svensk lag. Inte heller föreligger enligt den nordiska lagen hinder mot utläm- ning, när den som avses med framställningen är åtalad här i riket för det uppgivna brottet. Däremot utgör enligt 6 5 första stycket inledd för- undersökning eller åtal för annat brott av viss svårhetsgrad hinder mot utlämning, liksom förestående verkställighet av fängelse eller annat om- händertagande på anstalt. För rättegång kan dock enligt andra stycket i samma paragraf utlämning medges på det villkoret att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

I 7 5 första och andra styckena anges de obligatoriska villkor som skall gälla vid utlämning till annan nordisk stat. Dessa villkor skyddar den utlämnade från att åtalas eller straffas för annat brott som har be-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975: 35 22

gåtts före utlämningen än det som föranlett utlämningen och från att bli vidareutlämnad till tredje stat för sådant brott. Enligt 7 & tredje stycket kan de ytterligare villkor ställas upp som anses nödvändiga i det sär- skilda fallet.

Det skydd som 7 5 — den s. k. specialitetsregeln — sålunda bereder den som har utlämnats kan, utom såvitt gäller skyddet mot vidareutläm- ning, upphöra som en följd av hans egna åtgärder, nämligen

a) om han själv inför domstol samtycker till åtal eller bestraffning för brott begånget före utlämningen,

b) om han inte, trots att han haft möjlighet till det, har lämnat verk- ställighetslandet inom en månad efter rättegång och verkställighet av den påföljd, vård eller behandling för vilken han utlämnats dit, eller

c) om han återvänt till verkställighetslandet sedan han lämnat det. Med stöd av 18 5 kan dispens ges från de villkor som gäller enligt 7 5. På framställning av myndighet i det land till vilket utlämning har skett kan Kungl. Maj :t medge att den utlämnade ställs till ansvar eller vida— reutlämnas till annan stat för brott begånget före utlämningen. Ett så- dant ärende handläggs, såvitt gäller framställning från annat nordiskt land enligt reglema i den nordiska utlämningslagen och i annat fall en- ligt bes'tämrnelsema i 24 & allmänna utlämningslagen.

Utlämningsförfarandet regleras i 9—16 55. I stället för att anlita den diplomatiska vägen skall de berörda ländernas myndigheter ta direkt kontakt med varandra. Polis- eller åklagarmyndighet i den stat som öns- kar utlämning skall göra framställning därom antingen hos RÅ eller, om gärningsmannens uppehållsort i Sverige är känd, direkt hos vederbö- rande stats- eller distriktsåklagare. Framställningen skall grundas på fäl- lande dom eller annat domstolsbeslut, enligt vilket sannolika skäl före- ligger till misstanke att det uppgivna brottet har begåtts av den som be- gärs utlämnad. Dom eller beslut krävs dock inte om den som önskas ut- lämnad samtycker till utlämning eller erkänner gärningen. Åklagaren skall verkställa utredning och är behörig att mottaga samtycke till ut- lämning. Vid samtycke kan åklagaren själv meddela beslut om utläm- ning, om inte fall som avses i 4, 6 eller 8 & är för handen och inte heller annat hinder eller skäl mot utlämning föreligger. Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning, skall han efter avslutad utredning sända handlingarna i ärendet till justitiedepartementet för Kungl. Maj:ts avgö- rande. Om den som önskas utlämnad så begär, skall högsta domstolen pröva om utlämning lagligen kan beviljas. Finner högsta domstolen hin- der föreligga mot utlämning, får Kungl. Maj:t inte bifalla framställ— ningen.

Enligt 17 g kan vissa tvångsmedel användas mot den som är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning enligt den nordiska utlämningsla- gen under förutsättning att svensk lag stadgar fängelse för brottet. De tvångsmedel som här kommer i fråga är anhållande, reseförbud och be-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975: 35 23

slag. Beslut om använding av sådant tvångsmedel skall på begäran av den som beslutet avser prövas av domstol. Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen underrättas när beslut om användning av tvångsmedel har fattats. Om inte framställning om ut- lämning har mottagits inom två veckor efter det att underrättelsen av- sänts, skall beslutet omedelbart hävas.

Enligt 19 5 får den som utlämnas från en nordisk stat till en annan sådan stat utan särskilt tillstånd föras genom Sverige.

Det ankommer enligt 20 5 på Kungl. Maj:t att förordna om tillämp- ning av den nordiska utlämningslagen i förhållande till stat som lagen avser. Enligt kungörelse (1960: 472) har Kungl. Maj:t förordnat att la- gen fr. o. m. den 1 september 1960 skall vinna tillämpning i förhållande till samtliga nordiska länder. Kungl. Maj:t får enligt berörda lagrum också i övrigt meddela de föreskrifter som erfordras för tillämpning av lagen. Med stöd av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse (1960: 473) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av den nordiska utlämningslagen. I kungörelsen regleras vissa frågor om underrättelse till den som önskas utlämnad angående rätten att påkalla högsta domstolens prövning och om upptagande av samtycke.

2.3. Utlämningsavtal

Som redan har nämnts kompletteras utlämningslagstiftningen i vissa fall av de avtal och konventioner om utlämning för brott, genom vilka Sverige i förhållande till viss eller vissa främmande stater har åtagit sig att under närmare angivna förutsättningar bevilja utlämning.

Sverige är f.n. inte bundet av andra bilaterala utlämningsavtal än dem som har ingåtts med Belgien år 1870 (SFS 1870: 37), Amerikas Förenta Stater år 1961 (SÖ 1963: 17), Storbritannien och Nordirland år 1963 (SÖ 1965: 19) samt Australien ( prop. 1973: 78 ).

Vidare har Sverige år 1959 tillträtt den inom Europarådet utarbetade och den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonven- tionen (SÖ 1959: 65). Till konventionen har — förutom Sverige — hit- tills anslutit sig Cypern, Danmark, Finland, Grekland, Irland, Israel, Italien, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet och Ös- terrike. Konventionen gäller dock inte vid utlämning mellan de nordiska länderna. Beträffande vissa artiklar i konventionen som står i strid med den allmänna utlämningslagen har Sverige gjort förbehåll.

I detta sammanhang bör särskilt nämnas att enligt artikel 7 punkt 1 i den europeiska utlämningskonventionen utlämning får vägras beträf- fande brott vilket enligt den anmodade statens lagstiftning är att anse som helt eller delvis begånget på dess territorium eller på en plats som är likställd med dess territorium. Enligt artikel 9 skall utlämning inte

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975: 35 24

medges om den eftersökte av den anmodade statens behöriga myndig- heter slutligt har dömts för det eller de brott för vilka utlämning begärs. Utlämning får också vägras när den anmodade statens behöriga myndig- heter har beslutat antingen att inte väcka åtal eller att efterge åtalet för samma brott.

Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (ECCP) beslöt i maj 1974 att för sin del anta ett förslag till resolution angående tillämp— ningen av den europeiska utlämningskonventionen. Enligt resolutions- förslaget skall stater som har anslutitsig till konventionen rekommende- ras att inte utnyttja den rätt att vägra utlämning, som enligt artikel 7 punkt 1 i konventionen tillkommer den anmodade staten, i sådana fall där lagföring i den ansökande staten klart ligger i rättvisans intresse (”clearly in the interest of justice”). Vidare innehåller resolutionsförsla- get en rekommendation att utvidga tillämpningsområdet för artikel 9 till att avse även domar som meddelats i tredje land. Förslaget skall nu när— mast underställas ministerkommitténs ställföreträdare.

2.4. Andra former för internationellt samarbete rörande lagföring och verkställighet

Den ökade internationella rörligheten och den alltmer internationella karaktär som viss brottslighet fått under senare tid har föranlett en ökad samverkan mellan olika stater på brottsbekämpningens område. Denna samverkan har tagit sig uttryck i bl. a. överenskommelser om överfö- rande av lagföring eller verkställighet av straff från ett land till ett annat.

Såvitt gäller verkställighet av straff regleras det nordiska samarbetet liksom beträffande utlämning genom ensartad lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del finns bestämmelser i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an- gående verkställighet av straff m. m. (ändrad senast 1973: 629). En euro- peisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) har tillträtts av Sverige och bestämmelser i detta ämne har i anledning därav tagits in i lagen (1972: 260) om inter— nationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (ändrad se- nast 1973: 136). Enligt nämnda lagar kan utländsk brottmålsdom på be-

gäran verkställas här i landet liksom det är möjligt att från svensk sida begära verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom. Lagföring för brott kan med stöd av ett av de högsta åklagarmyndig- heterna i de nordiska länderna den 6 februari 1970 träffat samarbetsav- tal flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är bosatt el- ler, i vissa fall, till land där han uppehåller sig. Inom Europarådet har utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål (lagfö- ringskonventionen). Frågan om Sveriges tillträde till denna konvention

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975: 35 25

och om lagstiftning som föranleds därav behandlas i departementspro- memorian (Ds Ju 1973: 12) Internationellt samarbete rörande överfö- rande av lagföring i brottmål.

Enligt 5 & 7 lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom får europeisk brottmålsdom inte verkställas här i lan- det, om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas el- ler har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd ådömts. Mot denna be- stämmelse svarar en år 1972 i BrB införd ny paragraf, 2 kap. 5 a 5. En- ligt där givna bestämmelser får under vissa närmare angivna förutsätt- ningar lagföring inte ske i Sverige för gärning beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom som har meddelats i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. I promemorian Ds Ju 1973: 12 föreslås att motsvarande skall gälla när fråga om ansvar för gärningen har prövats genom lagakraftägande dom meddelad i främ- mande stat som har tillträtt den europeiska konventionen om överfö- rande av lagföring i brottmål.

3.2. Uppdelning av gemensam påföljd

I promemorian hänvisas inledningsvis till vad som där tidigare ( avsnitt 3.1.2 ) sagts om det fallet att utlämning begärsfrån Sverige för verkstäl- lighet av påföljd som avser både utlämningsbara och icke utlämnings- bara brott. Utlämning beviljas då endast med avseende på förstnämnda brott och det förutsätts att den gemensamma påföljden i det främmande landet till följd härav kommer att delas upp på de olika brotten och att verkställighet sker i enlighet med de villkor- som uppställts från svensk sida. fr

Motsvarande problem uppkommer enligt promemorian ibland i- det spegelvända fallet, dvs. när man från svensk sida begär utlämning från annan stat för verkställighet av redan ådömd gemensam påföljd för flera brott och hinder mot utlämning enligt den främmande-statens lag- stiftning möter i fråga om något av brotten. Brottet uppfyller kanske inte uppställda krav på gärningens svårhetsgrad eller är över huvud taget inte straffbart enligt den främmande statens strafflagstiftning eller också

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975: 35 - 35

har preskription inträtt enligt denna lagstiftning. I sådana fall måste man från svensk sida återkalla utlämningsframställningen, eftersom det f.n. inte finns någon laglig möjlighet att dela upp den gemensamma på- följden på olika brott. I promemorian framhålls vidare att en motsvarande situation kan uppkomma, om det med stöd av den europeiska brottmålsdomskonven- tionen begärs verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom som av- ser två eller flera brott och hinder mot verkställighet enligt den främ- mande statens lagstiftning föreligger såvitt avser något eller några av brotten. Problemet har uppmärksammats av RÅ i remissyttrande över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian (Ds Ju 1972: 4) angående lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m.m. (sc prop. 1972: 98 s. 62 och 85 ). RÅ ifrågasätter därvid om inte svensk domstol, i första hand domstol som har dömt i målet, bör ges möjlighet att dela upp den ådömda påföljden med avseende på de olika brott som ingår i domen, när en sådan uppdelning behövs för att verk- ställighet skall kunna ske i främmande stat.

En bestämmelse av det slag som RÅ avsett synes enligt promemorian lämpligen böra utformas efter mönster av stadgandet i 34 kap. 10 5 första stycket BrB, där det föreskrivs bl. a. att, om det genom lagakraft- vunnen dom förordnats att påföljd som ådömts i tidigare mål skall avse ytterligare brott och den tidigare ådömda påföljden av högre rätt ändras genom dom som vinner laga kraft, frågan om påföljd för nämnda brott efter anmälan av åklagare ånyo skall prövas av domstol. Den nya be- stämmelsen om möjlighet för domstol att dela upp en för flera brott gemensamt bestämd påföljd bör avse både det fallet att fråga är om utlämning till Sverige för verkställighet av endast en del av en svensk dem och den situationen att det övervägs att begära verk- ställighet utomlands beträffande någon del av en här meddelad dom (jfr artikel 4 punkt 2 i den europeiska konventionen om brottmåls— doms internationella rättsverkningar och 7 5 lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). I promemorian läggs fram förslag till en ny paragraf i 34 kap. BrB av denna innebörd. Vidare föreslås en följdändring i 38 kap. samma balk.

3.3. Ändringar i den nordiska utlämningslagen

3.3.1 Förbudet mot åtal för annat brott m. m.

I promemorian hänvisas till att det vid de nordiska departementsöver- läggningarna angående ändringar i utlämningslagstiftningen från dansk sida har lagts fram förslag till ändringar i vissa av reglerna" i de nordiska utlämningslagama. Syftet med förslaget är att åstadkomma en begräns- ning av antalet fall i vilka medgivande krävs för att den utlämnade skall kunna ställas till ansvar i verkställighetslandet för gärning som begåtts

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975: 35 36

före utlämningen. Medgivande skall enligt förslaget behöva ges bara när gärningen innefattar politiskt brott eller när- den utlämnade är medbor- gare i det land från vilket han har utlämnats. Därjämte skall ett absolut hinder mot åtal och bestraffning gälla, när den utlämnade i sistnämnda land har dömts eller frikänts eller meddelats åtalsunderlåtelse för gär- ningen. .

Som motivering för förslaget har vid överläggningarna angetts att. dess genomförande skulle innebära en väsentlig förenkling av myndighe- ternas handläggning av dessa ärenden utan åsidosättande av rättsskydds- synpunkter. Därvid hänvisades till rättslikheten i de nordiska länderna och det förtroende man har för varandras rättssystem. Under överlägg- ningarna nåddes enighet om att man borde genomföra de föreslagna ändringarna. . .

Ett förslag till ändring av 7 och 18 55 nordiska utlämningslagen, byggt på det danska ändringsförslaget, läggs fram _i promemorian. För- slaget innebär i huvudsak följande.

I 7 5 första stycket ] tas in en bestämmelse som anger att det i fall då den utlämnade i Sverige dömts eller frikänts eller meddelats åtalsunder- låtelse för brott, som begåtts före utlämningen, föreligger absolut hinder mot att i verkställighetslandet åtala eller straffa honom för samma brott. Enligt gällande regler kan medgivande enligt 18 5 inte lämnas i sådant fall, eftersom hinder mot utlämning för brott föreligger enligt 5 &. Där- emot kan den utlämnade åtalas eller straffas, om han själv samtycker till det eller annat undantagsfall enligt 7 5 föreligger. I detta hänseende in- nebär ändringsförslaget ett ökat skydd för den utlämnade. Från hand- läggningssynpunkt medför den föreslagna regeln att myndigheterna i det nordiska land till vilket utlämningen skett måste undersöka om dom el- ler åtalsunderlåtelse beträffande den tidigare gärningen har meddelats i Sverige. Med hänsyn till det-samarbete som finns mellan polis- och åkla- garmyndighetema i de nordiska länderna synes detta inte behöva vålla några problem. Den myndighet som har att ta ställning till frågan om åtal eller verkställighet av viss åtgärd kan vända sig direkt till vederbö- rande myndighet i det andra landet och inhämta upplysning huruvida dom eller åtalsunderlåtelse hindrar lagföring eller verkställighet. Har be- slut att inte tala å brottet meddelats kommer beslutet att hindra lagfö- ring och verkställighet så länge det inte ändras.

De i 7 5 första stycket 2 föreslagna bestämmelserna är tillämpliga en- dast vid utlämning av svensk medborgare. De upptar de hinder som en- ligt 7 å nu gäller beträffande alla som utlämnas från Sverige till annat nordiskt land. För medborgare i annat land än Sverige medför änd- ringsförslaget sålunda att han kan åtalas eller straffas för tidigare brott utan att medgivande behöver inhämtas från Sverige och utan att hans eget samtycke eller annan undantagssituation föreligger.

I 7 35 första stycket 3 tas in en undantagsbstämmelse för annan än

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975: 35 37

svensk medborgare. Är det tidigare brottet av politisk natur, måste en— ligt förslaget medgivande enligt 18 % inhämtas från Sverige eller också den. utlämnades samtycke eller annat i första stycket 2 nämnt undan- tagsfall föreligga. ' , ' ' _

7 5 första stycket 4. Bestämmelsen motsvarar 7 5 andra stycket i gäl- lande lag. Den innebär ingen saklig ändring. I fråga om vidareutlämning skall således gälla samma ordning som .f' n. '

3.3.2 T vångsmedel Som förutsättning för användande av tvångsmedel enligt 17 & gäller att den som avses med åtgärden är efterlyst för brott som kan. föranleda utlämning. Vid de förut berörda departementsöverläggningarna an- gående ändringar i utlämningslagstiftningen framkom enligt promemo- rian att denna bestämmelse i praxis har föranlett tveksamhet i sådan fall då främmande stat begär exempelvis provisoriskt omhändertagande av en person med känd adress utan att någon formell efterlys-ning förelig- ger. Under överläggningarna nåddes enighet om att tvångsmedel borde kunna användas provisoriskt även i dessa fall och att erforderliga juste- ringar i lagtexten borde göras för att undanröja föreliggande tveksam- het. Det föreslås därför i promemorian att 17 5 första stycket ändras så att den, som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som kan föranleda utlämning, på begäran av den främmande staten el— ler med anledning av där utfärdad efterlysning omedelbart får anhållas eller åläggas reseförbud.

3.3.3. Tilläntpningsföreskrifter

Enligt 20 5 första stycket ankommer det på Konungen att förordna om tillämpning av lagen i förhållande till stat som nämns i 1 & och en- ligt andra stycket meddelar Konungen i- övrigt de närmare föreskrifter ' som erfordras för lagens tillämpning. I promemorian erinras att det av 8 kap. 13 5 första stycket i den nya regeringsformen framgår- att "rege- - ringen direkt på grund av regeringsformen är behörig att besluta före- skrifter om verkställighet av lag. Bestämmelsen i'20 å andra stycket nordiska utlämningslagen är sålunda överflödig och" bör därför. enligt promemorian utgå (jfr prop. 1974: 35 s. '92).

3.4. Användning av tvångsmedel utan samband med utlämning

I promemorian erinras inledningsvis om att vissa tvångsmeuel,.bl. a. beslag, kan användas både i avvaktan på att begäran om utlämning skall göras och sedan sådan framställning inkommit. Om utlämning beviljas kan föremål som tagits i beslag överlämnas till den—främmande staten, varvid de förbehåll som av hänsyn till-enskild rätt eller ur allmän syn-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975: 35 38

punkt finnes påkallade får föreskrivas (21 & allmänna utlämningslagen, 15 & tredje stycket nordiska utlämningslagen).

Det konstateras därefter i promemorian att det-enligt svenskrätt inte finns möjlighet att utan samband med utlämningsförfarande verkställa beslag för utländsk myndighets räkning. Vid Sveriges anslutning till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål gjorde man. därför förbehåll om att sådan rättshjälp som avser husrannsakan och beslag inte skulle lämnas från svensk sida (se prop. 1961: 48 s. 7 ). Efter- som internationell rättshjälp i regel bygger på ömsesidighet medför detta att svensk myndighet inte kan påräkna bistånd från utländsk myndighet med åtgärder i utlandet för säkrande av bevis eller av målsägandes rätt att återfå egendom som frånhänts honom genom brott. Detta förhål- lande har i flera fall vållat praktiska "olägenheter, Olägenheterna kan an- tas i framtiden bli ännu mer framträdande på grund av kriminalitetens tilltagande internationalisering.

Enligt vad som anförs i promemorian uppmärksammades även frågan om användning av tvångsmedel utan samband med utlämning vid depar- tementsöverläggningarna angående ändringar i utlämningslagstiftningen. I Danmark sades beslag och husrannsakan kunna verkställas även på ut- ländsk myndighets begäran enligt de allmänna reglerna härom i retsple- ' jeloven. På finskt håll hade man ännu inte haft anledning att ta ställ— ning i frågan. Från norsk sida framhölls att den allmänna utlämningsla— gen av år 1908 innehåller regler om internationell rättshjälp av föreva- rande slag och att motsvarande bestämmelser intagits i utkastet till ny all- män utlämningslag. Någon enighet om tillskapande av enhetliga regler i de nordiska länderna på detta område kunde emellertid inte nås under överläggningarna.

För svenskt vidkommande torde det enligt promemorian vara påkal- lat att införa bestämmelser som gör det möjligt att använda tvångsmedel. för utländsk myndighets räkning även utan samband med utlämnings— förfarande.

De tvångsmedel som i och för sig kan komma i fråga är, sägs det i promemorian, kvarstad, skingringsförbud, beslag och husrannsakan. I promemorian lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser i RB om användningen av dessa tvångsmedel. Det konstateras att medan beslag används i utredningssyfte eller för att återskaffa konkreta föremål som avhänts målsäganden genom brott eller som kan antas ha förverkats på grund av brott tvångsmedlen kvarstad och skingringsförbud avser att så- kerställa målsägandens eller det allmännas rätt till skadestånd eller an- nan ersättning i pengar på grund av brott. Sistnämnda tvångsmedel skil- jer sig således inte princpiellt — och i fråga om den lagtekniska utform— ningen endast obetydligt — från motsvarande civilprocessuella institut, som för övrigt har sina direkta motsvarigheter på det exekutionsrättsliga området i form av tvångsmedel för att säkra verkställigheten av redan

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975: 35 - 39

meddelade avgöranden rörande penningprestationer. Frågan om inför- ande av möjlighet att använda de straffprocessuella tvångsmedlen kvars- tad och skingringsförbud på begäran av utländsk myndighet synes därför enligt promemorian böra behandlas i ett större sammanhang, lämpligen i samband med' utformandet av regler om erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål. . Instituten beslag och husrannsakan lämpar sig enligt promemorian bättre för en särreglering på grund av sin karaktär av ordinära hjälpme- del vid utredning av brott utan direkta motsvarigheter i civilprocessen. Dessutom torde det praktiska behovet av internationllt samarbete vara störst när det gäller dessa typer av tvångsmedel.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelser om använd- ning av beslag och husrannsakan för utländsk myndighets räkning synes det enligt vad som sägs i promemorian av såväl principiella som prak- tiska skäl knappast vara möjligt att utan modifiering kopiera eller hän- visa till reglerna i 27 och 28 kap. RB . Vissa- begränsningar med hänsyn till beskaffenheten och svårhetsgraden av det brott som ligger till grund för framställningen torde sålunda böra föreskrivas. Vidare förefaller det ändamålsenligt att i synnerhet såvitt gäller framställningar från ut- omnordiska stater bereda utrymme för en diskretionär prövning av lämpligheten att lämna begärt bistånd. Slutligen bör det finnas möjlighet att på samma sätt som vid överlämnande av beslagtagna föremål i sam- band med utlämning förskriva de förbehåll som av hänsyn till enskilds rätt eller ur allmän synpunkt finnes påkallade.

Sammanfattningsvis sägs i promemorian att bestämmelserna lämp- ligen torde böra utformas med utlämningslagstiftningen som förebild men med de skillnader som motiveras av de olika syften som utläm- ningsinstitutet å ena och förevarande tvångsmedel å'andra sidan avser att tjäna.

Det är enligt promemorian mera tveksamt om ifrågavarande regler om tvångsmedel, såsom fallet är i norsk rätt, bör tas in i utlämningsla- gama eller samlas i en särskild författning. Till stöd för det senare alter- nativet anförs att bestämmelserna är avsedda att tillämpas utan sam— band med utlämning och att det därför i viss mån skulle vara vilsele- dande att införa dem i utlämningslagstiftningen. Vidare torde den regle- ring som erfordras bli alltför omfattande för att rymmas i en enda para- - graf. Övervägande skäl synes alltså enligt promemorian tala för att hit- hörande bestämmelser tas in i en särskild författning.

En första förutsättning för att bistånd av förevarande slag skall läm- nas bör enligt promemorian vara att någon i främmande stat är miss— tänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning. De i praktiken viktigaste fallen torde vara de där föremål eftersöks för att tjäna som bevisning under pågående lagföring av gärningsmannen i den främmande staten. Av hänsyn till målsägandeintressen bör man dock inte utesluta

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975: 35 . 40

de fall då lagföringen avslutats med fällande dom. Eftersom beslag un- der pågående brottsutredning och lagföring kan företas även för attlsäk- ra målsägandens intressen, skulle det sålunda förefalla inkonsekvent att avböja en begäran om rättshjälp bara därför att lagföringen utmynnat i en fällande dom. En förutsättningär givetvis att talan om förverkande . eller utfående av föremålet i fråga förts och bifallits i'målet.

I promemorian hänvisas till att det av såväl principiella som praktiska skäl lär vara nödvändigt att begränsa rättshjälpen med hänsyn till be- skaffenhet och svårhetsgrad av det ,brott som ligger till grund för fram-' ställningen. Det förefaller naturligt att härvid göra skillnad mellan fram- ställningar från nordiska och andra främmande stater. Lämpligen kan förutsättningarna för bifall anknytas till de i resp. utlänmingslagarlstad- gade villkoren. . _

För bifall till framställning från nordisk stat skulle således enligt pro- memorian endast fordras att frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt kan följa på det brott som ligger till grund för framställ- ningen, att — om detta brott är av politisk beskaffenhet —- gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff och gärningsmannen inte är svensk medborgare samt att här i ri- ket inte meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande brot- tet. Någon anledning att i andra fall än det nyss nämnda utesluta bifall när den misstänkte, tilltalade eller dömde är svensk medborgare synes enligt promemorian inte föreligga.

När det gäller framställning om rättshjälp från utomnordisk stat bör. sägs det i promemorian, förutsättningarna för bifall vara snävare. Så— lunda bör det krävas att den gärning som ligger till grund för framställ- - ningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i - mer än ett år. Bifall till framställningen bör vara uteslutet om den går- ning som ligger till grund för framställningen utgör militärt eller poli- tiskt brott eller om gärningsmannen på grund av politiska-förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för svårare förföljelse. Framställningen bör inte heller kunna bifallas om gärningsmannen här i riket är åtalad för brottet i fråga eller om i Sverige — eller,,under vissa tidigare under 3.1.3 angivna förutsättningar, i tredje stat — meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande brottet. Däremot sy— nes det liksom när det gäller framställning från nordisk stat saknas an- . ledning att i princip utesluta bifall därför att gärningsmannen är svensk medborgare.

Framställning om användning av tvångsmedel bör enligt promemo— rian innehålla uppgift om gärningsmannens namn, nationalitet och hem- vist, den egendom som avses med framställningen, brottets beskaffenhet, . tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straff- bestämmelser. Om dom meddelats i den främmande staten, bör givetvis avskrift av denna fogas vid framställningen. Om dom .ännu inte medde-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975: 35 '— 41

lats, synes det inte finnas anledning att kräva mer-än uppgift om de om- ständigheter som styrker misstanken eller åtalet. Att såsom fallet är vid utlämning uppställa krav på beslut om häktning av gärningmannen torde sålunda inte vara motiverat.

Även när det gäller förfarandet vid prövning av' begäran om rätts- hjälp anses i promemorian att skillnad bör göras mellan framställning från nordisk och utomnordisk stat. Framställning från nordisk stat bör, liksom begäran om utlämning, kunna göras av vederbörande polis— eller åklagarmyndighet direkt hos svensk åklagarmyndighet. Denna bör först pröva om lagliga förutsättningar för bifall till framställningen föreligger enligt såväl den föreslagna lagen som RB:s bestämmelser om tvångsme- del av ifrågavarande slag. Om åklagaren finner att förutsättningarna är uppfyllda bör han göra en avvägning mellanå ena sidan vikten av'det in- tresse som skall tillgodoses genom den begärda åtgärden och å andra si- dan det intrång i tredje mans intresse som åtgärden kan innebära. Det torde enligt promemorian kunna förutsättas att RÅ kommer att verka för en enhetlig praxis i detta hänseende. Om åklagaren medbifall till framställningen förordnar om beslag, bör detta alltid underställas dom- stols prövning. Rätten bör-därvid-även pröva om hinder mot överläm- nande av beslagtagen egendom föreligger och i förekommande fall före- skriva erforderliga förbehåll. Mot avgörandet bör talan kunna fullföljas enligt RB:s regler. Beslut om överlämnande av beslagtagen egendom bör kunna verkställas så snart det vunnit laga kraft. .

Enligt promemorian bör framställning från utomnordisk stat göras på diplomatisk väg och till en början handläggas på samma sätt som en ut- lämningsbegäran. Om det inte redan av. handlingarna framgår att hinder mot bifall till framställningen föreligger, bör denna alltså överlämnas till- RÅ. Om denne finner att framställningen inte lagligen kan bifallas, bör han genast överlämna ärendet till chefen för justitiedepartementet så att regeringen får möjlighet att omedelbart pröva om framställningen" skall avslås. Om något lagligt hinder mot-bifall till "framställningen inte anses föreligga, bör RÅ låta företa de åtgärder som föranleds av framställ- ningen. Han bör därvid ha möjlighet att delegera handläggningen till låg— re åklagarmyndighet. RB:s bestämmelser bör gälla i tillämpligadel'ar. Förordnande om beslag'bör dock alltid meddelas av åklagare och—un- derställas domstols prövning. Rätten bör därvid- också pröva om hinder ' mot överlämnande av beslagtagen egendom till den främmande staten föreligger och vilka förbehåll som i händelse av sådant överlämnande'är':

påkallade av hänsyn til-l .enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Talan' _ = mot rättens beslut bör kunna föras i enlighet med RB:s bestämmelser." Enligt promemorian synes det vid sådantförhålla-nde inte finnas anled- ning föreskriva att frågan om lagligheten av att överlämna egendomen till den främmande staten efter mönster av allmäna utlämningslagens be- stämmelser alltid skall prövas av högsta domstole'n.'-Däremot bör det an—-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975: 35 42

komma på regeringen att besluta i frågan om egendomen skall överläm- nas. Det ligger i sakens natur att regeringen därvid bör vara bunden av den bedömning som framgår av lagakraftvunnet domstolsbeslut i ärendet.

I promemorian läggs fram ett i enlighet med anförda riktlinjer utfor- mat förslag till lag om användning av tvångsmedel på begäran av främ- mande stat. '

4.2. Uppdelning av gemensam påföljd

Ingen av remissinstanserna har gjort någon principiell erinran mot förslaget att domstol i vissa fall skall kunna dela upp en för flera brott gemensamt bestämd påföljd. Svea hovrätt finner det dock ogörligt att bestämma till vilken del de till tiden obestämda påföljderna ungdoms- fängelse och internering skall avse sådan brottslighet för vilken utläm- ning kan äga rum. Även andra fall kan enligt hovrätten tänkas före- komma, då en uppdelning av påföljden inte kan'göras, t. ex. om i ett fri- hetsstraff ingår ej utlämningsbara brott för vilka endast böter kan följa. Påföljderna ungdomsfängelse och internering torde vidare inte kunna verkställas utomlands. Hovrätten föreslår därför att det föreslagna nya lagrummet ges det innehållet att domstol, efter anmälan av åklagare, skall bestämma påföljden för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum. Ett liknande förslag framställs av JK. Vidare anser såväl hov- rätten som Sveriges domareförbund att särskilda processuella bestäm- melser bör meddelas för handläggning av mål av denna typ, lämpligen utformade på samma sätt som i 38 kap. 6 och 8 && BrB.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att" den föreslagna domstolspröv- ningen kan leda till att förfarandet drar ut på tiden. Enligt styrelsens mening är det därför önskvärt att domstolens beslut om uppdelning av gemensam påföljd får lända till efterrättelse omedelbart, om ej annor- lunda förordnas.

4.3. Ändringar i den nordiska utlämningslagen

Svea hovrätt förelår att även den nordiska verkställighetslagen kom- pletteras med en föreskrift om att häktningsframställning i fall av provi- soriskt anhållande skall göras inom viss tid efter det att framställning om utlämning har kommit in.

I övrigt har promemorians förslag i denna del föranlett endast vissa formella erinringar.

4.4. Användning av tvångsmedel utan samband med utlämning

Ingen av remissinstanserna .har motsatt sig att bestämmelser införs som ger möjlighet att utan samband med utlämning besluta om beslag och husrannsakan på begäran av utländsk stat. Från flera håll under- stryks att bestämmelserna fyller ett stort praktiskt behov.

Frågan om bestämmelserna bör meddelas i form av en särskild lag tas upp av några remissinstanser. Föreningen Sveriges åklagare finner "det lämpligast att bestämmelserna tas in i utlämningslagama. Bl. a. RÅ an- ser det emellertid riktigast att en särskild lag införs i ämnet. På längre sikt kan det enligt RÅ möjligen vara lämpligare att sammanföra de båda

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975: 35 48

utlämningslagama och den nya lagen till en författning, som också kunde omfatta vissa övriga bestämmelser om internationell rättshjälp.

När det gäller den nya lagens omfattning anser länsåklagaren i Skara- borgs Ia'n att lagen bör innehålla regler även om kvarstad och sking- ringsförbud. Samma förslag framförs av rikspolisstyrelsen som också ifrågasätter om inte vissa praktiska svårigheter vid inbördes rättshjälp lämpligen skulle kunna elimineras genom att regler om kroppsbesiktning och personell husrannsakan tas in i lagen. RÅ säger sig dela promemo- rians uppfattning att man f. n. bör begränsa sig till beslag och husrann- sakan men understryker angelägenheten av att frågan om införande av möjlighet att använda kvarstad och skingringsförbud tas upp utan dröjs- mål. Uttalanden i samma riktning görs av överåklagaren i Stockholm och Föreningen Sveriges åklagare. RÅ påpekar vidare i sammanhanget att tillämpningen kan bli vansklig när det gäller beslag av föremål som kan antas vara förverkat på grund av brott enligt bestämmelserna i den främmande staten.

Frågan om i enlighet med vad som förordas i promemorian beslag skall kunna verkställas även sedan dom har meddelats i den främmande staten tas upp av JK. Enligt JK är det tveksamt om inte ett utnyttjande av beslagsinstitutet efter utländsk fällande dom i realiteten innebär att man tillägger utländsk brottsmålsdom exigibilitet i Sverige såvitt avser förverkande och utlämnande till målsägande av egendom. JK motsätter sig inte förslaget men ifrågasätter om inte regleringen av frågan bör gö- ras i form av en bestämmelse att utländsk dom i angivet avseende kan verkställas i Sverige.

När det gäller själva förfarandet enligt den föreslagna lagen konstate- rar rikspolisstyrelsen att förslaget medför viss tidsvinst genom att fram- ställning från utomnordisk stat överlämnas av utrikesdepartementet-di- rekt till RÅ. Emellertid kan enligt styrelsen ett ännu snabbare förfa- rande vara påkallat då fara är i dröjsmål. För sådana fall föreslår styrel- sen att brådskande kontakter mellan berörda länders åklagarmyndighe- ter förmedlas via interpolbyråerna i stater som tillhör den Internatio- nella Kriminalpolisorganisationen (Interpol).

Några remissinstanser diskuterar förutsättningarna för domstolspröv- ning av beslag som har lagts av åklagare. RÅ, länsåklagaren i Älvsborgs län och Föreningen Sveriges statsåklagare anser att en uttrycklig före- skrift bör meddelas om att åklagaren skall underställa rätten beslagsfrå- gan eller hos rätten begära fastställelse av verkställt beslag. Överåklaga- ren i Göteborg anser däremot att domstolsprövning är onödig i de fall då den drabbade inte har något att invända mot åtgärden och att det därför räcker om fullföljdshänvisning meddelas. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter vidare om inte åklagarens diskretionära pröv- ning av framställning från nordisk stat bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975 : 35 49

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott

I överensstämmelse med den nya regeringsformen har i förslaget orden "Konungen” och ”statsrådet" bytts ut mot ordet ”regeringen” (jfr prop. 1974: 35 s. 65). Vidare har i förekommande fall ”riksåkla- garämbetet” ändrats till ”riksåklagaren".

I 3 & föreskrivs f.n. att utlämning får — frånsett visst undantagsfall — beviljas endast för gärning, som helt eller delvis har förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medver- kan därtill. Enligt förslaget skall 3 5 upphävas. I denna fråga hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

4 5

I denna paragrafs första stycke, som inte föreslås ändrat, föreskrivs som villkor för att utlämning skall få ske att den gärning för vilken ut- lämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Har personen dömts för gärningen i den främ- mande staten, gäller vidare som villkor för utlämning att den ådömda påföljden skall utgöra minst frihetsstraff i fyra månader eller annat om- händertagande på anstalt under motsvarande tid.

I departementspromemorian har föreslagits ett nytt andra stycke med det innehållet att om utlämning sker för gärning som avses i första styc—

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975: 35 59

ket, utlämning samtidigt får medges också för gärning som motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat lindrigare straff än fängelse i mer än ett år. Avsikten med förslaget har varit att göra det möjligt att utlämna även för brott som inte uppfyller kraven på svårhetsgrad, när det är fråga om flera brott och åtminstone'ett av dem fyller kraven. Vid remissbehandlingen har promemorians förslag utsatts för viss kritik av RA som har framhållit att den föreslagna avfattningen inte i tillräcklig grad löser de svårigheter som uppstår vid fråga om utlämning av en per- son som-i främmande stat har dömts till gemensamt straff för ett jämfö- relsevis grovt brott och för lindrigare brott. Med anledning härav har promemorians förslag omarbetats. Enligt departementsförslagets avfatt- ning har möjligheten till utlämning när det är fråga om flera brott ut- vidgats till att avse även andra fall än dem som avsågs i RÅ:s remissytt- rande.

I andra stycket enligt departementsförslaget föreskrivs att om utläm- ning skall ske till främmande stat för gärning som avses i första stycket, utlämning får medges även för annan gärning som motsvarar brott en- ligt svensk lag. Härigenom blir det möjligt att, om utlämning begärs ex- - empelvis för två brott varav ett uppfyller kraven enligt första stycket, bevilja utlämning också för det andra brottet, även om detta enligt svensk lag inte kan föranleda fängelse i mer än ett år eller den som av- ses med utlämningsframställningen har dömts för brottet till lindrigare påföljd än frihetsstraff i fyra månader. Föreskriften får sålunda aktuali- tet i flera olika situationer. Om någon i den främmande staten misstänks dels för ett brott som i Sverige skulle ha kunnat föranleda fängelse i mer än ett år och dels för ett lindrigare brott, kan med stöd av andra stycket utlämning beviljas även för det lindrigare brottet. Motsvarande gäller om personen redan har dömts för det lindrigare brottet, oavsett om på- följden är av sådan beskaffenhet som förutsätts i första stycket andra punkten eller ej. Föreligger i stället det fallet att personen har dömts för det grövre brottet till frihetsberövande i minst fyra månader, kan på samma sätt utlämning ske även för ett lindrigare brott, vare sig utläm- ningsframställningen beträffande sistnämnda brott grundar sig på dom eller endast på misstanke. En förutsättning är i samtliga fall att även det lindrigare brottet är straffbart enligt svensk lag. Givetvis får inte något annat utlämningshinder föreligga, såsom att brottet enligt svensk lag skulle ha varit preskriberat.

Bestämmelsen i tredje stycket avser det fallet att den som begärs ut- lämnad har dömts till gemensam påföljd som innebär frihetsberövande i minst fyra månader dels för en eller flera gärningar som enligt svensk lag motsvarar brott för vilket är stadgat fängelse i mer än ett är, dels för lindrigare brott. I denna situation kan det i regel inte avgöras hur stor del av den gemensamma påföljden som belöper på vart och ett av brot- ten. För att skapa möjlighet till utlämning även i sådana fall föreskrivs

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975: 35 60

enligt förslaget att utlämning får äga rum, om den gemensamma på- följden utgör minst frihetsstraff i fyra. månader eller annat omhänder- tagande under motsvarande tid. Det förutsätts att utlämning begärs för. . : samtliga brott som avses med den gemensamma påföljden. En förutsätt- . ning är vidare att samtliga dessa brott i och för sig kan föranleda ut- lämning med hänsyn till de övriga bestämmelserna i lagen. Stycket avser alltså inte. det fallet att gemensam påföljd har ådömts dels för ett brott för vilket svensk lag stadgar fängelse i mer än ett år och dels för en lindrigare gärning som äger övervägande karaktär av politiskt brott eller för vilken straff skulle vara förfallet enligt svensk lag. I detta fall kan såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget utlämning beviljas enbart för det grövre brottet och detta endast om det med hänsyn till påfölj- dens längd och övriga omständigheter framgår att frihetsstraff i minst - fyra månader belöper på det grövre brottet.

Om utlämning begärs för verkställighet av straff som delvis har verk- ställts bör, som anfördes i lagens förarbeten (prop. 1957: 156 5.46), re- geln i förevarande paragraf tillämpas- så att den kvarstående delen skall vara av den angivna tidslängden fyra månader.- Anledning att, som-från något håll föreslagits, uttryckligen ange detta i lagtexten anser jag inte föreligga. '

9 5

I mulm stycket av denna paragraf föreskrivs f.n. att framställning om utlämning skall grundas på häktningsbeslut i den främmande staten i det fall att dom inte har meddelats där. Med hänsyn till den möjlighet som i 4 5 andra stycket enligt den föreslagna bestämmelsen öppnas att i samband med utlämning för grövre brott bevilja utlämning även för brott, som i Sverige inte kan bestraffas med fängelse i'mer- än ett år, sy- nes ett ovillkorligt krav av detta slag inte längre kunna bibehållas. Man får nämligen räkna med att det i- utländsk lagstiftning, liksom 'enligt svensk rätt, kan finnas vissa begränsningar i möjligheten att använda häktning när det gäller lindrigare brott. I överensstämmelse med önske- mål som framförts vid remissbehandlingen har paragrafen i förslaget därför ändrats så att utlämningsframställning i fall som avses i 4 5 andra stycket kan grunda sig på annan utredning än häktningsbeslut. Om utlämning samtidigt begärs för en gärning som motsvarar brott för vilket svensk lag stadgar fängelse i mer än ett år och för lindrigare brott, måste utlämningsframställningen- således grundas på häktningsbeslut så- vitt gäller det grövre brottet, medan de sannolika skälen att personen be- gått det lindrigare brottet får visas på annat sätt, exempelvis genom ut- drag av förundersökningsprotokoll eller liknande.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975: 35 61

10 &

I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motive- ringen har enligt förslaget första styckett ändrats på det sättet att den omständigheten att åtal för det uppgivna brottet har väckts här i landet inte längre skall utgöra hinder mot utlämning. Utlämningshinder före- ligger sålunda inte heller i det fallet" att åtal har väckts av målsägande. Som förut anförts kan emellertid målsägandens intressen beaktas vid den diskretionära prövningen av ärendet.

I gällande lydelse av första stycket tas vidare som utlämningshinder upp det fallet att beslut om eftergift av åtal har meddelats i Sverige. Som anmärkts av några remissinstanser används termen åtalseftergift inte längre i lagtext. Huvudregeln om åtalseftergift fanns tidigare i 20 kap. 7 & RB, där det föreskrevs att åklagare under närmare angivna för- utsättningar fiek efterge åtal. I samband med BrB:s tillkomst ändrades terminologin i detta lagrum genom lag (1964: 166) om ändring i rätte- gångsbalken. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse föreskrivs att åklagare under de angivna förutsättningarna ”må besluta att icke tala å brott”. Termen åtalseftergift torde tidigare ha avsett, förutom beslut cn- ligt 20 kap. 7 5 RB, sådana beslut att inte väcka åtal som i övrigt medde- lades med stöd av allmän bestämmelse såsom 1 och 2 åå lagen (1944: 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga, 69 & barnavårdsla- gen (1960: 97) och 57 5 lagen (1954: 579) om nykterhetsvård. Bestäm- melserna i 1 och 2 åå lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga har ersatts med föreskrifter av samma innebörd i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, medan bestämmelserna i de båda andra lagarna behållits med i sak oförändrad lydelse. En mot- svarande regel finns numera också i 21 5 lagen (1964: 450) om åtgärder vid sarnhällsfarlig asocialitet (jfr prop. 1964: 128 s. 98 och 116).

Termen åtalseftergift användes däremot inte för att beteckna beslut att underlåta åtal som meddelades med stöd av sådana särskilda åtals- prövningsregler som fanns i strafflagen beträffande flera av de där upptagna brotten och som i princip förutsatte en prövning från åklaga- rens sida endast om åtal i det särskilda fallet var påkallat ”ur allmän synpunkt”. Systemet med särskilda åtalsprövningsregler av denna typ har överförts till BrB (se t. ex. 3 kap. 11 5, 4 kap. 11 å och 6 kap. 11 5).

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslag från några håll väckts om en ändring av lagtexten på det sättet att utlämningsförbudet skulle komma att omfatta alla fall då åklagaren beslutat att inte väcka åtal, oavsett grunden för beslutet. Jag anser mig emellertid inte kunna tillmötesgå det sålunda väckta förslaget. Vad till en början avser det fal- let att åklagare i Sverige har beslutat att inte väcka åtal på grund av bristande bevisning, synes det inte finnas anledning att låta ett sådant beslut utgöra ett absolut hinder mot utlämning. Den främmande staten kan ju förfoga över annat utredningsmaterial som i högre grad än det

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975: 35 62

material som var tillgängligt för den svenska åklagaren styrker misstan- ken att personen i fråga har gjort sig skyldig till det uppgivna brottet. Med större fog skulle man kunna överväga att låta förbudet utvidgas till att avse fall då åtal underlåtits med stöd av särskild åtalsprövningsregel i BrB. Enligt min mening skulle emellertid även en sådan utvidgning av det absoluta utlämningsförbudet kunna föra för långt. Ett beslut att inte väcka åtal som meddelats med stöd av särskild åtalsprövningsregel är visserligen till sin innebörd likartad med ett beslut enligt 20 kap. 7 & RB, men reglerna skiljer sig både när det gäller förutsättningarna för och den rättsliga betydelsen av besluten i fråga. Jag anser därför att utläm- ningsförbudet bör begränsas till att avse fall, då beslut att inte väcka åtal har meddelats med stöd av 20 kap. 7 & RB eller motsvarande be— stämmelse i annan särskild författning, dvs. sådana fall då enligt tidi- gare terminologi åtalseftergift meddelades. Härunder ryms även det fal- let att regeringen med stöd av 11_kap. 13 å andra stycket nya regerings- formen har meddelat beslut om s. k. abolition. Det anförda hindrar inte att ett beslut att underlåta åtal på annan grund kan-beaktas vid regering- ens prövning i utlämningsärendet. . Genom tredje stycket har i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen införts ett nytt hinder mot utlämning. Hind- ret avser det fallet att lagakraftägande dom har meddelats i annan stat än den stat som har gjort framställning om utlämning. Föreskriften kny- ' ter an till bestämmelsen i 2 kap. 5 a & BrB sorn föreskriver att när fråga om ansvar för gärning har prövats genom lagakraftägande dom med- delad i främmande stat där gärningen förövats eller i stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen, lagföring inte får ske här i riket för samma gärning, om den tilltalade har frikänts från ansvar eller förkla- rats skyldig till brottet utan att påföljd ådömts eller om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet, håller på att verkställas eller har fallit bort enligt lagen i den främmande staten. Förslaget innebär att ide fall då lagföring sålunda inte får ske i Sverige inte heller utlämning till annat land än det där domen meddelats får medges. Jag avser som tidigare nämnts att inom kort anmäla frågan om Sveriges tillträde till den euro- peiska lagföringskonventionen, och jag ämnar i samband härmed föreslå. att 2 kap. 5 a & BrB görs tillämplig också på domar som meddelats i stat som har tillträtt denna konvention. På grund härav har i tredje styc- ket av förevarande paragraf enligt förslaget föreskrivits utlämningsför- bud också när dom har meddelats i stat som tillträtt lagföringskonven- tionen. Med hänsyn till den rekommendation som, enligt vad som an- förts i det föregående, har utarbetats inom Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor har enligt förslaget utlämningsförbudet vidare gjorts tillämpligt när det gäller dom i stat som har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen. Eftersom Sverige är bundet även av vissa bilate- rala utlämningsavtal, föreslås utlämningsförbudet utsträckt också. till fall där dom har meddelats i stat med vilken Sverige slutit sådant avtal.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975: 35 63

De undantag från huvudregeln om utlämningsförbud som föreskrivs i fjärde stycket enligt förslaget stämmer överens med motsvarande un- dantag i 2 kap. 5 a 5 andra stycket BrB.

12 5

I förslaget har beträffande denna paragraf inte gjorts någon annan sak- lig ändring än att den s.k. immunitetsregeln i punkt 2 har tagits bort. I denna fråga hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motive- ringen.

Med anledning av vissa uttalanden som har gjorts under remissbe- handlingen vill jag understryka att regeln i punkt 1 inte berörs av änd- ringsförslaget. Enligt denna regel får den som utlämnas inte utan sär- skilt medgivande åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som begåtts före utlämningen och i princip inte heller vidareut- lämnas, såvida han inte underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna lan— det inom 45 dagar efter rättegång och avtjänandet av därvid bestämd påföljd eller återvänt dit sedan han lämnat landet.

Regler av motsvarande innehåll finns — i motsats till vad fallet är be- träffande den nuvarande bestämmelsen i punkt 2 — såväl i den euro- peiska utlämningskonventionen (art. 14) som i utlämningsavtalen med Amerikas Förenta Stater och Storbritannien (art. 9 i vardera konventio- nen). Upphävandet av regeln ipunkt 2 innebär alltså att det land till vil- ket utlämning sker visserligen inte är skyldigt att under 45 dagar efter rättegång och undergående av påföljd bereda den utlämnade tillfälle att lämna landet men att, om så inte sker, lagföring, verkställighet eller vi- dareutlämning inte får äga rum för annat brott som begåtts före utläm- ningen.

155

Ändringen i denna paragraf syftar till att förenklaförfarandet i ut- lämningsärenden på det sättet att en utlämningsframställning regelmäs- sigt skall överlämnas från utrikesd'epartementet till justitiedepartementet och vidare till RÅ utan föregående regeringsbeslut. Endast om utläm- ningsframställningen och övriga handlingar ger anledning till antagande att framställningen inte lagligen kan bifallas, skall enligt förslaget ären- det omedelbart anmälas för- regeringen, som då har att pröva om fram- ställningen skall avslås på denna grund. Med hänsyn till att den preli- minära bedömningen av framställningen enligt förslaget alltså skall gö- ras av justitiedepartementet och inte av regeringen, har det inte ansetts lämpligt att behålla den nuvarande föreskriften om omedelbart avslag efter diskretionär prövning.. Att regeringen i och för sig har befogenhet att avslå en framställning av diskretionära skäl på vilket stadium som helst torde vara klart utan särskild föreskrift.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975: 35 64

16å

Denna paragraf reglerar RÅ:s förfarande sedan utlämningsframställ- ningen remitterats till honom. Enligt förslaget skall RA genast över- lämna ärendet till regeringen, om han anser att framställningen inte "bör bifallas, vare sig ställningstagandet grundar sig på en laglighets- prövning eller på diskretionära skäl. Regeringen har då möjlighet att meddela avslagsbeslut. Om regeringen inte gör detta, skallärendet åter- lämnas till RÅ. Såväl idet fallet att RÅ inte funnit skäl att anmäla ären- det hos regeringen för avslag som då regeringen har återlämnat ett ärende till RÅ, åligger det RÅ att föranstalta om förundersökning.

23 &

Enligt lagtexten kan beslut om tvångsmedel liksom enligt RB i prin— cip meddelas förutom av åklagare även av polismyndighet. Frågan om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat eller med anledning av där utfärdad efterlysning är emellertid av så grann- laga natur att beslutanderätten enligt min mening bör förbehållas åklagare. Det kan f.ö. erinras om att av RÅ och rikspolisstyrelsen gemensamt utarbetade anvisningar angående vissa frågor rörande led- ningen av förundersökningen i brottmål innehåller föreskrift om att åklagaren skall inträda som förundersökningsledare när fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsle- daren att besluta därom enligt 24—28 kap. RB.

Enligt vad som f. n. föreskrivs i andra stycket skall beslut om använd- ning av tvångsmedel utan uppskov anmälas hos rätten som har att pröva åtgärden. Om tvångsmedlet skall bestå, åliggerdet rätten att underrätta chefen för justitiedepartementet. Om denne inte finner något lagligt el- ler diskretionärt hinder mot utlämning, skall den främmande staten un- derrättas om åtgärden. I samband härmed skall departementschefen ange en viss frist inom vilken framställning om utlämning skall göras.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975: 35 65

Någon maximitid för denna frist finns inte angiven i lagen. I departe- mentspromemorian har föreslagits att fristen skall maximeras till 30 da— gar från den dag den efterlyste anhölls eller meddelades reseförbud. Detta motsvarar vad som gäller eller kommer att gälla enligt de nor- diska grannländernas lagstiftning. Vissa remissinstanser har ifrågasatt om en bestämmelse angående maximitid behöver skrivas in i lagen. Det har därvid hänvisats till att man kan utgå från att en längre frist inte ut- sätts i det särskilda fallet än vad som är motiverat. Jag anser emellertid för min del att det skulle vara en fördel, om man vid förhandlingar i ut- lämningsärenden kunde hänvisa till att den svenska lagen innehåller en ovillkorlig bestämmelse om en tidsfrist av nu förevarande slag. På grund härav och med hänsyn till önskemålet att såvitt möjligt uppnå nordisk rättslikhet har i departementsförslaget tagits in en bestämmelse om en sådan maximitid som avses i promemorian. Med hänsyn till att den ifrå- gavarande maximitiden såväl i den europeiska utlämningskonventionen som i utlämningsavtalet mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater har bestämts till 40 dagar, bör dock fristen i den svenska lagen bestämmas till motsvarande tid. Utgångspunkten för tidsberäkningcn skall enligt för- slaget vara den dag då anhållningsbeslut verkställts eller reseförbud meddelats. Jag vill understryka att den angivna tidsfristen är avsedd en- dast som en absolut övre gräns och att det givetvis ofta kan finnas skäl att i det särskilda fallet bestämma en kortare frist.

Enligt förslaget skall vidare införas en skyldighet för utrikesdeparte- mentet att genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om tvångsmedel —— dvs. i allmänhet lokal åklagarmyndighet —— när framställning om utlämning kommer in. Underrättelse skall lämnas också i det fallet att den främmande staten underlåter att begära utlämning inom utsatt tid. Däremot har jag inte funnit skäl att, som förordats från något håll, föreslå införande av en föreskrift om att anhållningsmyndig- heten skall underrättas om den tidsfrist som chefen för justitiedeparte- mentet i det enskilda fallet bestämmer.

I fjärde stycket, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har tagits in bestämmelser som närmare reglerar förfarandet sedan ett provisoriskt tvångsmedel har beslutats. Det föreligger i detta avseende en brist i det gällande regelsystemet som har vållat praktiska svårigheter och som har påtalats bl. a. av JO (se JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 496 ff). Enligt för- slaget tas i första punkten upp det fallet att utlämningsframställning inte kommer in inom den tid som chefen för justitiedepartementet har be- stämt. I detta fall skall enligt förslaget tvångsmedlet hävas. Att tvångs- medlet skall hävas även när utlämningsframställningen avslås enligt 15 5 eller enligt 16 å i dess föreslagna nya lydelse torde vara uppenbart. Föreskrift härom meddelas i andra punkten. I sakens natur ligger att be- slut om hävande av tvångsmedel enligt dessa föreskrifter regelmässigt ankommer på den myndighet som först beslutat om tvångsmedlet.

För det fallet att en utlämningsframställning kommer in inom före-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975: 35 66

skriven tid och inte avslås omedelbart anges i 16 å andra stycket (tredje stycket enligt förslaget) att vad som i allmänhet är föreskrivet för brott- mål skall gälla i fråga om tvångsmedel. Om den som avses med fram- ställningen är provisoriskt anhållen enligt förevarande paragraf, förut— sätts således att anhållandet regelmässigt skall kunna ersättas med häkt- ning efter häktningsförfarande enligt RB. Någon föreskrift som reglerar inom vilken tid framställning om häktning skall göras finns emellertid inte f. n. I syfte att avhjälpa denna brist har i departementspromemorian föreslagits en regel i tredje punkten av den innebörden att häktnings- framställning skall göras inom samma tid som enligt 24 kap. 12 & RB gäller för häktningsframställning i allmänhet beträffande anhållen. Som utgångspunkt för fristens beräkning skall enligt promemorian räknas den dag då RÅ fick del av utlämningsframställningen. Enligt promemo- rian skall alltså framställningen ges in sist å femte dagen efter sistnämnda dag.

Promemorians förslag har på denna punkt föranlett en hel del kritik under remissbehandlingen. Kritiken har riktat sig både mot den före- slagna utgångspunkten för tidsberäkningen och mot fristens längd. När det gäller den första frågan har från flera håll föreslagits att tiden i stål- let skall räknas från den dag då utlämningsframställningen har kommit den lokala åklagarmyndigheten till handa. För egen del anser jag mig inte kunna biträda denna ståndpunkt. Att låta fristen börja löpa först den dag då framställningen överlämnats till lokal åklagarmyndighet skulle enligt min mening vara principiellt otillfredsställande eftersom det här gäller att understryka behovet av stor skyndsamhet i hela proce— duren. I likhet med bl. a. RÅ godtar "jag sålunda promemorians lösning i fråga om utgångspunkten för fristens beräkning.

Vad däremot angår fristens längd finner jag att de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen bör leda till att promemorians förslag jämkas något. Med hänsyn till de komplikationer av olika slag som kan uppstå vid handläggningen av utlämningsärenden synes sålunda den i promemorian föreslagna tiden vara för kort. I departementsförslaget har tiden därför bestämts till åtta dagar räknat från den dag då RÅ fått del av utlämningsframställningen. Någon särskild bestämmelse för det fallet att RÅ skulle finna att utlämningsframställningen inte skall bifallas men regeringen inte delar denna uppfattning utan återlämnar ärendet till ho— nom har jag inte ansett behövas. Är frågan tveksam, torde RÅ få för— anstalta om häktning för tiden tills regeringen prövat ärendet.

Den nu aktuella fristen berör inte fall då provisoriskt reseförbud har meddelats. Enligt de allmänna bestämmelserna i 25 kap. RB överprövas reseförbud som meddelats av annan än rätten bara i det fallet att den misstänkte begär rättens prövning av förbudet. En sådan överprövning är i fall av provisoriskt reseförbud enligt 23 & första stycket allmänna ut- lämningslagen obligatorisk med hänsyn till föreskrifterna i samma para- grafs andra stycke.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975: 35 67

Ställer man samman de föreslagna ändringarna i 16 och 23 55 kom— mer gången av ett ärende om utlämning av den som anhållits proviso- riskt i regel att bli följande. Sedan chefen för justitiedepartementet fått rättens underrättelse om att ett beslut om anhållande skall bestå och inte funnit skäl att utverka regeringens förordnande om att upphäva åtgär- den, underrättas utrikesdepartementet därom och anges viss dag, när framställning om utlämning senast skall göras. Den aktuella tidsfristen bestäms så kort som möjligt och får inte i något fall utgå senare än 40 dagar från anhållandet. Har utlämningsframställning inte inkommit till utrikesdepartementet inom den bestämda fristen, skall utrikesdeparte- mentet genast underrätta anhållningsmyndigheten, som har att frige den anhållne. Om framställning görs inom utsatt tid, överlämnas handling- arna i ärendet »— i förekommande fall efter skyndsam översättning till svenska språket ——- från utrikesdepartementet via justitiedepartementet till RÅ, samtidigt som anhållningsmyndigheten underrättas om fram- ställningen, Om inte RÅ omedelbart finner att avslag bör meddelas, verkställs utredning i ärendet. Enligt praxis remitterar RÅ ärendet för utredning och yttrande till lokal åklagarmyndighet, vanligen den åklagare som har meddelat anhållningsbeslutet. Denne får då un- derlag för bedömning av frågan om anhållandet bör övergå i häktning. Om den anhållne inte friges, skall häktningsframställning avlåtas senast på åttonde dagen efter den då RÅ fick del av framställningen om utläm- ning.

24 a få

1 överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås i denna nya paragraf, att sedan framställning om utlämning har gjorts, åtal inte får väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas beträffande det uppgivna brottet, såvida inte fram- ställningen har avslagits. Om förundersökning redan har inletts skall denna således nedläggas i händelse av bifall till framställningen om ut- lämning. Från något håll har framförts tanken att det dessutom borde uttryckligen föreskrivas att ett väckt åtal skall läggas ned om utlämning Sker för det brott som åtalet avser. Jag delar uppfattningen att en be- stämmelse rörande detta fall är påkallad. Bestämmelsen bör dock ha den innebörden att bifall till utlämningsframställningen sedan åtal har väckts skall anses utgöra rättegångshinder i det anhängiggjorda målet. Hindret gäller även mot målsäganden såvitt avser ansvarsfrågan. Några bestäm- melser för åklagarens handlande behövs inte. Han har endast att anmäla rättegångshindret till domstolen.

25%

Beträffande det föreslagna nya andra stycket i denna paragraf, vilket avser transitering av svensk medborgare från utomnordiskt land till nå— got av de andra nordiska länderna, hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975: 35 68

7.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 34 kap. 18 &

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Första stycket avser att undanröja de svårigheter som uppstår, när man från svensk sida begär utlämning från annan stat för verkställighet av en påföljd som ådömts gemensamt för flera brott och hinder mot ut- lämning enligt den främmande statens lagstiftning möter beträffande nå- got av brotten. Hindret kan i ett sådant fall bestå i att något av brotten inte är straffbart eller är preskriberat enligt den främmande statens lagstiftning eller att brottet inte uppfyller de krav som enligt denna gäl- ler i fråga om svårhetsgrad för att utlämning skall få beviljas. I sådana fall måste man f.n. återkalla utlämningsframställningen. Om en svensk begäran om utlämning för verkställighet av en gemensamt ådömd på- följd bifalles endast med avseende på något eller några av brotten kan nämligen domen efter genomförd utlämning inte verkställas i Sverige, eftersom laglig möjlighet hittills saknats att dela upp påföljden på de olika brotten.

Enligt förslaget skall domstol undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken utläm— ning kan äga rum i det fall att fråga uppkommer om utlämning till Sverige av någon som har dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd och hinder mot utlämning enligt den främmande statens lagstiftning möter mot utlämning för något av brotten. Frågan skall tas upp efter anmälan av åklagare. En uppdel- ning av påföljden i egentlig mening kommer därvid i fråga närmast i det fallet att den som skall utlämnas har dömts till fängelse som gemensamt straff. I detta fall kommer domstolens avgörande i allmänhet att gå ut på en beräkning av vad som av det sammanlagda straffet belöper på den brottslighet för vilken utlämning kan ske. Är den tidigare påföljden ung- domsfängelse eller internering och sålunda obestämd till tiden, bör nå- gon motsvarande beräkning i regel integöras. Domstolen har i ett så- dant fall alltid möjlighet att fastställa ett tidsbegränsat fängelsestraff för den brottslighet för vilken utlämning kan ske. Om den tidigare bestämda påföljden är exempelvis internering med en bestämd minsta tid för anstaltsvården som ger utrymme för en uppdelning, kan det emellertid framstå som mest ändamålsenligt att bestämma påföljden till interne— ring även för den brottslighet som kan föranleda utlämning.

Ett avgörande enligt första stycket innebär att den därvid bestämda påföljden träder i stället för den som ådömts genom den tidigare do-' men. Någon verkställighet av sistnämnda dom kan därför inte längre komma i fråga. '

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975: 35 69

Andra stycket avser det fallet att fråga uppkommer om verkställighet utomlands av en gemensamt ådömd påföljd enligt internationella verk- ställighetslagen och hinder mot verkställighet möter beträffande något eller några av brotten enligt lagstiftningen i den främmande staten. En- ligt förslaget ges domstolen i detta fall en motsvarande möjlighet att be- stämma påföljden för den brottslighet beträffande vilken verkställighet kan ske i den främmande staten. Med anledning av vissa uttalanden som gjorts vid remissbehandlingen vill jag erinra om att internationella verk- ställighetslagen omfattar varje påföljd enligt BrB som innebär frihetsbe- rövande utom överlämnande till särskild vård. Det finns därför i princip inte något hinder mot att påföljd vid tillämpning av andra stycket be- stäms till ungdomsfängelse eller internering. Praktiska skäl och hänsy- nen till det förhållandet att ifrågavarande påföljder numera i realiteten förlorat mycket av sin tidigare tidsobestämda karaktär talar dock för att det i förevarande sammanhang kan vara en fördel att ersätta sådan på- följd med fängelse. Eftersom verkställighet enligt internationella verk- ställighetslagen kan anförtros annan stat också när det gäller bötespå- följd, kan fråga om tillämpning av andra stycket i princip komma upp även i fråga om ett gemensamt ådömt bötesstraff, om hinder för be- gärd verkställighet utomlands föreligger beträffande något av brotten.

38 kap. 4, 6, 8 och 9 55

Genom de föreslagna ändringarna i dessa paragrafer görs vissa rätte- gångsbestämmelser som avser likartade situationer tillämpliga på förfa- rande enligt 34 kap. 18 &. Förslaget innebär att vid sådant förfarande enligt 38 kap. 4 5 tredje stycket anmälan skall göras hos den domstol som först har dömt i målet. Enligt 6 5 första stycket skall nämnd delta i handläggningen vid underrätt. I 8 9 första stycket föreskrivs att den dömde i mål av förevarande slag skall beredas tillfälle att yttra sig, om detta är möjligt. Rättens avgörande skall enligt samma lagrum ske ge- nom beslut. Slutligen innebär 9 5 första stycket enligt förslaget att rät- tens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om inte annorlunda förordnas. Förslaget har i sistnämnda del föranletts av en erinran från kriminalvårdsstyrelsen och avser att motverka att utlämningsförfarandet i fall av det slag som nu avses drar ut på tiden längre än nödvändigt.

38 kap. 4, 6, 8 och 9 55

De nya bestämmelserna avses bli tillämpliga även på domar som med- delats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975: 35 70

7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Liksom i den allmänna utlämningslagen har i denna lag enligt försla- get ordet ”Konungen” bytts ut mot ordet ””regeringen" och ”riksåklagar— ämbetet” ändrats till ”riksåklagaren”.

I 20 & första stycket föreskrivs f.n. att det ankommer på Kungl. Maj:t att förordna om tillämpning av den nordiska utlämningslagen i förhållande till stat som avses i 1 5. Med stöd av-detta bemyndigande har Kungl. Maj:t genom kungörelse (1960: 472) förordnat om tillämp- ning av lagen i förhållande till samtliga dessa stater. Föreskriften inne- bär också att Kungl. Maj:t kan sätta lagen ur tillämpning på grund av ändrade förhållanden. Bemyndigandet är inte förenligt med 8 kap. 10 % nya regeringsformen. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till nya regeringsformen kan bemyndigandet visserligen utnyttjas även efter in— gången av år 1975 tills riksdagen bestämmmer annorlunda. När emeller- tid nu andra ändringar görs i lagen, bör bemyndigandet tas bort. Det an- kommer då på riksdagen att fatta beslut, om fråga skulle uppstå om att sätta lagen helt eller delvis ur tillämpning. I andra stycket av 20 å i gäl- lande lydelse föreskrivs att Kungl. Maj:t får meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av lagen. Detta stadgande är obehöv- ligt, eftersom regeringen har befogenhet direkt på grund av regeringsfor- men att besluta om verkställighet av lag (8 kap. 13 & nya regeringsfor- men). På grund av det anförda föreslås att 20 5 skall upphävas i sin helhet.

5 5

I denna paragraf görs enligt förslaget den ändringen att termen ”beslut om eftergift av åtal” byts ut mot ”beslut med stöd av 20 kap. 7 & rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan sär- skild författning att icke tala å brottet”. Någon saklig ändring är inte åsyftad. Angående innebörden av uttrycket ”motsvarande bestämmelse i annan särskild författning” hänvisas till vad som anförts vid 10 5 första stycket allmänna utlämningslagen.

7 å

Som anförts i den allmänna motiveringen bygger de föreslagna änd- ringarna i denna paragraf på ett förslag som från dansk sida har lagts fram vid de nordiska departementsöverläggningarna angående ändringar i utlämningslagstiftningen. I två hänseenden innefattar förslaget sakliga ändringar i förhållande till vad som f.n. gäller. För det första föreskrivs i första stycket punkt 1 att vid utlämning det villkoret skall ställas upp att den som utlämnas inte i något fall får åtalas eller dömas i den främ- mande staten för annat före utlämningen begånget brott, om det i Sve-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975: 35 ' 71

rige har meddelats dom angående brottet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 & rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan sär- skild författning att inte tala å detta. F.n. kan den utlämnade i ett så- dant fall åtalas eller straffas i den främmande staten, om han själv inför domstol har samtyckt därtill, om han har underlåtit att lämna landet inom en månad efter rättegång och undergående av därvid bestämd på- följd eller om han har återvänt dit sedan han lämnat landet. Enligt för- slaget blir emellertid förbudet mot åtal eller bestraffning-absolut i de fall

som nu avses.

Den andra sakliga ändringen framgår av punkt 2. Den går ut på att de villkor som f. 11. enligt 7- 5 skall gälla i samtliga utlämningsfall i fort- sättningen avser endast svensk medborgare. För medborgare i annat land än Sverige medför ändringsförslaget sålunda att han kan åtalas el- ler straffas för tidigare brott utan att medgivande behöver inhämtas från Sverige och utan att hans eget samtycke eller annan undantagssituation föreligger, om inte dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande brottet har meddelats i Sverige. Ett undantag har dock i punkt 3 gjorts i fråga om politiskt brott. Beträffande sådant brott skall vad som före- skrivs i punkt 2 gälla även utländsk medborgare. Om en medborgare i annan stat än Sverige utlämnas till något av de nordiska grannländerna, måste sålunda enligt förslaget medgivande inhämtas från Sverige eller också den utlämnades samtycke eller annat i punkt 2 nämnt undantags- fall föreligga för att den utlämnade skall kunna åtalas eller straffas för tidigare brott som är av politisk natur.

17å

Angående den föreslagna ändringen i första stycket hänvisas till vad som har anförts vid 23 5 första stycket allmänna utlämningslagen. Begä- ran om provisoriskt tvångsmedel enligt förevarande paragraf kan givet- vis göras av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten.

Den ändring som har föreslagits i tredje stycket avser att reglera tiden för ingivande av häktningsframställning i det fallet att utlämningsbegä— ran kommer in beträffande den som har anhållits provisoriskt. Före- skriften motsvarar 23 & fjärde stycket tredje punkten allmänna utläm— ningslagen i nu föreslagen lydelse med de avvikelserna att utgångspunk— ten för tidsberäkningen i förevarande fall skall vara den dag då anhåll— ningsmyndigheten har fått del av utlämningsframställningen och att fris— ten har satts till fem dagar. Att tiden i detta fall enligt förslaget skall räknas från det att framställningen har kommit anhållningsmyndigheten till handa beror på att framställningen enligt nordiska utlämningslagen i normalfallet görs direkt hos denna myndighet. Fristen har ansetts kunna bestämmas kortare än i motsvarande fall enligt allmänna utlämningsla— gen, eftersom någon tidsutdräkt i samband med översändande av hand— lingar och översättning av dessa i allmänhet inte uppkommer i fall som avses i nordiska utlämningslagen.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975: 35 72

7.4. Förslaget till lag om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat

15

I denna paragraf anges de allmänna förutsättningarna för att beslag skall få verkställas på utländsk stats begäran. Grundförutsättningen är enligt förslaget, liksom enligt utlämningslagama, att någon i den främ- mande staten är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gär- ning. För att beslag skall få äga rum förutsätts vidare att det skäligen kan antas att den egendom som avses med framställningen har betydelse för utredning om gärningen eller att den har frånhänts någon genom denna. De nu angivna förutsättningarna stämmer överens med de krav som i 27 kap. 1 & RB har ställts upp beträffande beslag i allmänhet med den avvikelsen att beslag enligt förevarande lag inte skall få ske med av- seende på egendom som kan antas vara förverkad genom brott. An- gående de skäl som har föranlett att sistnämnda beslagsfall inte har ta- gits upp i departementsförslaget hänvisas till den allmänna motive- ringen.

Beslagsförfarande avses enligt förslaget kunna tillämpas såväl när den misstänkte eller dömde befinner sig i Sverige som i det fallet att han inte uppehåller sig här i landet. Liksom när det gäller beslag enligt RB avses vidare åtgärden i princip kunna företas vare sig egendomens innehavare samtycker till dess utlämnande eller motsätter sig detta. Om beslag be— gärs under åberopande av att egendomen har frånhänts annan genom brott, kan emellertid beslag uppenbarligen inte ske i den situationen att egendomen innehas av tredje man och denne visar att han förvärvat egendomen i god tro. Beslag på den nu angivna grunden syftar till att säkerställa målsägandens anspråk på att få tillbaka egendom som har frånhänts honom, och åtgärden är därför ändamålslös, om tredje man har en mot målsäganden gällande rätt till egendomen.

Beslag kan enligt förslaget användas även när lagakraftägande dom har meddelats i den främmande staten. I denna fråga hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Liksom utlämningslagama bygger förevarande lag enligt förslaget på den principen att förfarandet skall föregås av en diskretionär prövning inom den ram som lagen anger. Vid denna prövning bör beaktas om ett beslag med hänsyn till omständigheterna i det ifrågavarande fallet är en lämplig åtgärd. Det intresse som ligger bakom den främmande statens framställning får därvid vägas mot åtgärdens mer eller mindre ingri- pande verkan från den enskildes synpunkt och dennes anspråk på berät- tigat rättsskydd. Särskild uppmärksamhet påkallar det fallet att beslag begärs av egendom som- har frånhänts någon genom brott och som i

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975: 35 73

Sverige innehas av en person som gör gällande godtrosförvärv av egen- domen eller rätt till denna på annan grund men som inom ramen för be- slagsförfarandet likväl inte förmått styrka denna påstådda rätt. Beslag enligt förevarande lag innebär visserligen ingen verkställighetsåtgärd i vanlig mening eftersom det ankommer på den främmande staten att sörja för en eventuell domsverkställighet. Men innehavarens möjlighet att i utlandet bevaka sina intressen och hävda den rätt som han kan ha till egendomen i fråga kan givetvis bli starkt begränsade, inte minst av rent praktiska skäl. Med hänsyn härtill bör framställning från utomnor- disk stat i allmänhet avslås, om tredje man som innehar egendomen gör gällande exempelvis godtrosförvärv och visar sannolika skäl för sitt på- stående, såvida man inte i det särskilda fallet finner att tillfredsställande rättsskydd för denne kan skapas genom att förbehåll ställs upp när egen- domen lämnas ut till den främmande staten. Större möjlighet att bifalla den främmande statens framställning i de fall tredje man påstår sig ha rätt till egendomen föreligger, när framställningen avser endast att så— kerställa bevisning för rättegång. I sådana fall torde nämligen oftast tredje mans intresse kunna tillgodoses genom att man vid utlämnan- det av egendomen gör förbehåll om att den skall återställas, när rätte- gången har slutförts.

2 &

I denna paragraf föreskrivs att egendom som har tagits i beslag får överlämnas till den främmande staten och att de förbehåll som är påkal- lade med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt därvid får föreskrivas. Paragrafen knyter an till bestämmelserna i 21 & allmänna utlämningslagen och 15 & tredje stycket nordiska utlämningslagen. Som framgår av de följande bestämmelserna skall emellertid ett verkställt beslag kunna hävas av domstol, om åtgärden inte befinnes lagligen grundad eller, såvitt rör framställning från nordisk stat, om domstolen efter en diskretionär prövning finner att den i beslag tagna egendomen inte bör överlämnas. I fråga om framställning från annan än nordisk stat skall regeringen kunna avslå framställningen även om domstolen har förordnat att beslaget skall bestå. En erinran om att egendomen inte skall överlämnas i dessa fall har gjorts vid avfattningen av före- varande bestämmelse.

Angående uppställandet av förbehåll vid egendomens utlämnande har förut berörts det fallet att tvångsmedel från den främmande statens sida begärs för säkerställande av bevisning i rättegång och egendomen i Sve- rige innehas av tredje man som gör gällande rätt till denna. Som förbe- håll kan i ett sådant fall föreskrivas t. ex. att föremålet efter avslutad rättegång i den främmande staten skall återställas till svensk myndighet,

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975: 35 74

lämpligen den åklagarmyndighet som först har förordnat om beslag. Förbehåll av detta slag har förutsatts kunna föreskrivas vid utlämnande av beslagtagen egendom enligt utlämningslagama.

35

L

I denna paragraf lämnas föreskrifter i fråga om innehållet i en fram- ställning från främmande stat om användning av tvångsmedel. Paragra- fen knyter an till motsvarande bestämmelse i 14 å andra stycket allmän- na utlämningslagen. '

4 %

Paragrafen avser fall då framställning om tvångsmedel görs av myn- dighet i Danmark, Finland, Island eller Norge. På motsvarande sätt som enligt nordiska utlämningslagen skall enligt första stycket framställning från någon av dessa stater kunna göras direkt av polis— eller åklagar- myndighet i den främmande staten till RÅ eller, om egendomens förva- ringsplats är känd, till lokal åklagare.

Genom hänvisning till nordiska utlämningslagen föreskrivs i andra stycket vissa hinder mot bifall till framställningen om tvångsmedel. Hänvisningarna till 3 5 första stycket och 4 & i nämnda lag avser de fallen att brottet kan bestraffas endast med böter eller är av politisk na- tur. Genom hänvisningen till 5 & föreskrivs ett absolut förbud mot tvångsmedelsförfarande när dom eller beslut att ej tala å brottet har meddelats enligt 20 kap. 7 & RB eller motsvarande bestämmelse i annan särskild författning.

I tredje stycket anges att åklagaren efter prövning av framställningen får företa de åtgärder som påkallas därav. Avsikten är att de aktuella bestämmelserna om beslag i 27 kap. RB därvid skall äga motsvarande tillämpning. Genom hänvisning även till vissa bestämmelser i 28 kap. samma balk öppnas dessutom möjlighet att företa husrannsakan för ef— tersökande av föremål som skall tas i beslag.

Vid åklagarens prövning av framställningen måste först avgöras om de lagliga förutsättningarna för bifall till denna är för handen. Åklaga- ren har alltså att ta ställning till frågan om det skäligen kan antas att den ifrågavarande egendomen har betydelse för brottsutredningen i den främmande staten eller att den har frånhänts någon genom brott. Vidare måste tillses att inte något av de hinder mot bifall till framställningen möter som anges i andra stycket genom hänvisning till de angivna para- graferna i nordiska utlämningslagen. Även om åklagaren finner att det inte finns något lagligt hinder mot bifall till den främmande statens be- gäran, har han emellertid enligt den föreslagna avfattningen inte absolut skyldighet att verkställa den begärda åtgärden. Avsikten är att åklagaren

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975: 35 75

skall kunna underlåta att bifalla framställningen, om han av särskild an- ledning finner att beslag inte bör äga rum. Att sålunda även underord— nad åklagare har anförtrotts en fri prövningsrätt när det är fråga om framställning från annan nordisk stat, har inte ansetts vara ägnat att väcka betänkligheter. En motsvarande befogenhet till diskretionär pröv- ning för stats- eller distriktsåklagare föreligger enligt 15 & första stycket nordiska utlämningslagen (jfr prop. 1959: 72 s. 43). I allmänhet bör dock en lagligen grundad framställning efterkommas. Det torde kunna förutsättas att RÅ kommer att verka för en enhetlig praxis.

I fjärde stycket ges regler för domstolsprövningen. Ett verkställt be- slag skall enligt förslaget obligatoriskt anmälas hos domstol. Domstolens prövning skall i första hand avse frågan om beslaget är lagligen grundat. Domstolen har därvid att beakta samtliga de i lagen uppställda förut- sättningarna för att beslag skall få äga rum, således även de hinder mot sådan åtgärd som föreskrivs i andra stycket genom hänvisningen till 3 å första stycket samt 4 och 5 %% nordiska utlämningslagen.

Om domstolen inte finner beslaget lagligen grundat, skall detta givet- vis hävas. Föreligger inte något lagligt hinder mot beslaget, har domsto- len att göra en diskretionär prövning av lämpligheten att överlämna den beslagtagna egendomen till den främmande staten. Beträffande denna prövning må hänvisas till vad jag förut anfört om åklagarens motsva- rande prövningsrätt.

Skall beslaget bestå, åligger det domstolen att föreskriva de förbehåll som anses påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän syn- punkt

Domstolsförfarandet regleras enligt förslaget genom en hänvisning till 27 kap. 5 & RB. Härav följer att domstolen har att sätta ut förhandling så snart det kan ske. Med hänsyn till att det i fall av förevarande slag kan bli fråga om delgivning av kallelse och andra handlingar i utlandet och eventuellt också om inställelse vid domstolen av utomlands bosatt person, har det inte ansetts lämpligt att föreskriva en så kort frist som den fyradagarsfrist för prövning av fråga om beslag som anges i 27 kap. 6 & RB. I föreskriften om att förhandligen skall äga rum så snart det kan ske ligger emellertid ett krav på att domstolen skall iaktta största möjliga skyndsamhet.

Genom hänvisningen till 27 kap. 5 & RB och den där gjorda hänvis- ningen till 24 kap. samma balk får vidare vissa bestämmelser i sist- nämnda kapitel motsvarande tillämpning på förfarandet. Härav följe: bl.a. att förhandling i vissa fall kan äga rum, trots att den som ha). drabbats av beslaget inte är närvarande. Så kan, i överensstämmelse med 24 kap. 14 &, ske om han har berövats friheten i den främmande staten och synnerligt hinder möter mot hans inställande vid svensk domstol. Inte heller när han har kallats till förhandlingen utan att själv eller genom ombud inställa sig eller när anledning förekommer att han

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975: 35 76

Slutligen föreskrivs enligt förslaget att rättens avgörande skall ske ge- nom beslut. Beslutet är att anse som slutligt och kan givetvis överklagas enligt vanliga regler.

Så

Paragrafen avser framställning om tvångsmedel från utomnordiskt land. Förfarandet har enligt förslaget byggts upp i nära anslutning till förfarandet enligt allmänna utlämningslagen. I överensstämmelse här- med anges i första stycket att framställning skall göras på diplomatisk väg.

I andra stycket föreskrivs genom en hänvisning till 4 5 första stycket första punkten samt 5, 6 och 10 55 allmänna utlämningslagen vissa hin- der mot bifall till den främmande statens begäran. Hinder skall enligt vad som följer av hänvisningarna föreligga, om den ifrågavarande gär- ningen inte motsvarar brott för vilket i svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år, om det är fråga om brott av krigsman eller brott av över- vägande politisk beskaffenhet, om det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande brottet eller preskription inträtt enligt våra regler och i vissa fall om dom har meddelats i tredje land.

I sakens natur ligger att någon formell hänvisning till 7 eller 8 & all- männa utlämningslagen inte har kunnat göras. Dessa lagrum förbjuder utlämning vid risk för politisk eller liknande förföljelse, som riktar sig mot liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, och utlämning som är oförenlig med humanitetens krav. Det är emellertid utan särskild föreskrift uppenbart att en framställning om användning av tvångsmedel enligt förevarande lag skall avslås, om den har karaktären av politisk förföljelse mot den avsedda personen eller skulle strida mot de krav som kan ställas upp av humanitetsskäl.

Förfarandet sedan en framställning om tvångsmedel kommit in regle- ras närmare i tredje stycket som helt ansluter till 15 & allmänna utläm- ningslagen i dess nu förslagna lydelse.

6 &

Första stycket överensstämmer med 16 & allmänna utlämningslagen i dess föreslagna nya lydelse. Av dess avfattning följer att RÅ vid sin prövning av framställningen har att beakta både om lagligt hinder mot bifall till framställningen föreligger och om den bör avslås av lämplig- hetsskäl. På samma sätt som enligt allmänna utlämningslagen är det emellertid regeringen som enligt förslaget har att göra den slutliga dis- kretionära prövningen. Underordnad åklagare får enligt förslaget inte någon fri prövningsrätt i detta fall.

I andra stycket föreskrivs att RÅ skall låta företa de åtgärder som på-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975: 35 ' 77

kallas av framställningen, om denna inte avslås, samt att aktuella be- stämmelser om beslag i 27 kap. RB och om husrannsakan i 28 kap. samma balk skall äga motsvarande tillämpning. Liksom i ärenden enligt allmänna utlämningslagen torde RÅ vanligen komma att överlämna åt underordnad åklagare att företa erforderliga åtgärder.

I tredje stycket, som avser domstolsprövningen, anges att vad som föreskrivs i 4 & fjärde stycket skall ha motsvarande tillämpning. Jag hänvisar alltså i denna del till vad som har anförts vid 4 å. Liksom en-

ligt sistnämnda lagrum har domstolen att pröva beslagets laglighet och, om åtgärden inte anses vara lagligen grundad, häva beslaget. Med hän- syn till att det när framställningen har gjorts av utomnordisk stat enligt förslaget är regeringen som har det slutliga avgörandet om framställ- ningen skall bifallas, föreligger dock vissa avvikelser från vad som har föreskrivits i 4 & fjärde stycket. Eftersom domstolens avgörande inte är slutgiltigt, har sålunda domstolen inte tillagts någon diskretionär pröv- ningsrätt och inte heller har angetts att domstolen skall föreskriva för- behåll som avses i 2 & utan i stället att den skall pröva om sådana förbehåll bör föreskrivas. Vidare har, i nära anslutning till 16 % tredje stycket andra punkten allmänna utlämningslagen angetts att beslut av rätten gäller fram till dess regeringen har avgjort ärendet. Regeringen kan nämligen enligt förslaget avslå framställningen även när det genom lagakraftägande beslut har fastslagits att beslagsåtgärden är lagligen grundad.

Fjärde stycket avser regeringens slutliga prövning. Det motsvaras i allmänna utlämningslagen av 20 5 första stycket. Enligt förslaget skall regeringen vara bunden av lagakraftägande beslut av domstol så till vida att regeringen inte får bifalla framställningen, om domstolen har funnit beslaget ej vara lagligen grundat. Även om domstolen inte funnit laga hinder mot åtgärden föreligga, har emellertid regeringen befogenhet att avslå framställningen av diskretionära skäl. Om regeringen bifaller framställningen, skall vidare de förbehåll ställas upp som domstolen har funnit påkallade. I sakens natur ligger att regeringen också äger före- skriva ytterligare förbehåll, om det skulle anses behövas.

7.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt krimi- nalregister

Enligt 3 5 lagen om allmänt kriminalregister skall i det hos rikspolis- styrelsen förda allmänna kriminalregistret anteckning ske bl. a. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 & BrB. Som tidigare berörts föreslås att i samma kapitel skall införas en ny paragraf, 18 å, som ger domstol möj- lighet att i vissa fall då gemensam påföljd har ådömts för två eller flera brott bestämma påföljden för en del av denna brottslighet. Även sådant beslut bör antecknas i det allmänna kriminalregistret. En bestämmelse härom föreslås därför införd i 3 & lagen om allmänt kriminalregister.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975: 35 . 73

7.6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1975. De nya bestämmelserna torde utan komplikationer kunna tillämpas även beträffande framställningar om utlämning som ingivits före ikraft- trädandet. Detta gäller både de materiella reglerna om förutsättningar för utlämning och stadgandena om förfarandet. Några särskilda över- gångsbestämmelser behövs därför inte i dessa hänseenden. _

Beträffande ändringarna i den allmänna utlämningslagen bör emeller- tid liksom vid lagens tillkomst föreskrivas att bestämmelser i överens- kommelse med främmande stat som gäller vid ikraftträdandet skall län— da till efterrättelse även om de avviker från lagen. Övergångsbestäm- melsen får aktualitet exempelvis i fråga om det nya utlämningshinder som föreslås infört i 10 & tredje stycket. I övrigt torde särskilda över- gångsbestämmelser inte behövas.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till . lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott, . lag om ändring i brottsbalken, . lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 4. lag om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat, 5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister inhämtas genom utdrag av protokollet.

b) [0 P—l

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

. Ur protokollet:

Brita Gyllensten

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975: 35 79

Bilaga ] (Promemorieförsla get)

Föreslagen lydelse

15å

Framgår av inkomna hand- lingar, att framställningen icke lagligen kan bifallas,. eller finner Konungen eljest anledning. före- ligga att icke villfara framställ- ningen, skall den omedelbart av- slås.

Framgår av inkomna hand- lingar, att framställningen icke lagligen kan bifallas, skall den, omedelbart avslås av regeringen. I annat fall överlämnas de inkomna handlingarna genast från utrikes- departementet till riksåklagaren. Chefen för justitiedepartementet skall samtidigt underrättas om

framställningen. ' 16 & Därest framställningen icke Finner riksåklagaren av de till omedelbart avslås, överlämnas honom enligt 15 5 överlämnade ärendet till riksåklagarämbetel, handlingarna, att framställningen

som verkställer erforderlig utred— ning enligt vad om förundersök- ning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta dom- stolen prövat ärendet enligt vad

nedan sägs och, om utlämning en- -

ligt dess beslut kan lagligen bevil- jas, Konungen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres ge- nom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

icke kan bifallas, skall han genast överlämna ärendet jämte eget ytt- rande till regeringen. Finner rege- ringen anledning föreligga att icke bifalla framställningen, skall den avslås. I annat fall skall ärendet återlämnas till riksåklagaren.

[ärende, som icke avslås efter vad i första stycket sägs, skall riksåklagaren verkställa erforder- lig utredning enligt vad om förun— dersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta dom- stolen prövat ärendet enligt vad nedan sägs och, om utlämning en- ligt dess beslut kan lagligen bevil- jas, regeringen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres ge- nom besvär till högsta domstolen . utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

175

Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagarämbetet ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen.

' Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20%

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet i stats- rådet. Om högsta domstolen fun- nit hinder mot utlämning möta en- ligt 1—10 55, må framställningen icke bifallas. Genom överenskom- melse med främmande stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 &, frå- gan skall kunna hänskjutas till in- ternationell skiljedom.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för re- geringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1——-10 55, må framställ- ningen icke bifallas. Genom över- enskommelse med främmande stat må dock bestämmas att, om hin- der ansetts möta enligt 8 eller 9 %, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främ— mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan syn- nerliga skäl överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av be- slutet.

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utläm— nas, i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas un- der uppsikt.

Regeringen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utläm- nas, i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas un- der uppsikt.

23 5 Den som i främmande stat är efterlyst-för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedel— bart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmä- las hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgär- den samt, om anhållande eller re- seförbud skall bestå, genast under- rättar chefen för justitiedeparte- mentet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka Konung-' ens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikes- departementets försorg underrät- tas om åtgärden. Därvid skall an- givas viss av chefen för justitiede- partementet bestämd tid, inom vil- ken framställning om utlämning " skall göras.

"las. hos rätten,

Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmä- som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgär- den samt, om anhållande eller re- seförbud skall bestå, genast Under- rättar chefen för justitiedeparte- mentet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regering— ens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikes— departementets försorg underrät- tas om åtgärden. Därvid skall an- givas viss av chefen för justitiede- partementet bestämd tid, inom "vil- ken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975: 35 83

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vara längre än trettio dagar från den dag den efterlyste anhölls el- ler meddelades reseförbud enligt första stycket. När framställning om utlämning inkommer skall ut- rikesdepartementet genast under- rätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller under— kastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, på- fordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Har framställning 'om utläm— ning av den som är. anhållen eller underkastad reseförbud ej gjorts inom den enligt andra stycket be- stämda tiden eller, om längre frist bestämts genom överenskommelse med främmande stat, inom den sålunda bestämda fristen, skall den anhållne frigivas eller med- delat reseförbud hävas. Detsamma gäller när framställning avslås en- ligt 15 eller 16 9'. Om anhållen i annat fall ej frigives skall fram- ställning'om hans häktande avlå- tas till rätten enligt vad som stad— gas i 24 kapf rättegångsbalken . Som utgångspunkt för den i 12 5 sagda kapitel stadgade fristen skall räknas den dag riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen.

. 25 & Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av främ- mande stat utlämnas till. annan stat må föras genom riket, såframt denne

icke är svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro där- emot. Framställning härom göres på diplomatisk väg..

Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge får även svensk medborgare föras ge- nom riket, om hinder ej föreligger för utlämning av honom till den mottagande staten enligt 2 eller 4 9 lagen ( 1959:254 ) om utläm;- 'ning för brött till Danmark, Fin- land, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveri- ges del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skall lända till efter—' rättelse även om de avviker från vad lagen stadgar.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975: 35 84

skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 75

Vid utlämning skall såsom vill- kor gälla, att den som utlämnas icke "må i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats en- ligt 18 &;

han själv inför domstol sam- tyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en må- nad efter rättegång och under— gående av straff eller annan på- följd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han läm- nat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som avses i 8 5 eller efter medgi- vande enligt 18 5 utlämnas till tredje stat för brott, som han för- övat före utlämningen.

Vid utlämning skall i tillämp- liga delar följande villkor gälla:

1. Den som utlämnas må icke i den främmande staten åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott, om här i riket meddelats dom angående brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

2. Svensk medborgare som ut— lämnas må i den främmande sta- ten ej heller åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen med mindre särskilt medgivande lämnats en- ligt 18 5; han själv inför domstol sam- tyckt därtill; han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en må- nad efter rättegång och under- gående av straff eller annan på- följd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller . han återvänt dit sedan han läm- - nat landet.

3. Vad som föreskrives under 2 skall i fråga om politisk! brott gäl— la även när den som utlämnas icke är svensk medborgare.

4. Den som utlämnas må icke utlämnas till tredje stat för brott, som han förövat före utläm- .ningen, med mindre särskilt med-

givande därtill lämnas' i beslutet om utlämning eller-enligt 18 9".

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor, som prövas erforderliga.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse

86

Föreslagen lydelse 95

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyn- dighet i den stat som önskar ut- lämningen göras antingen hos riksåklagarämbetet eller, om gär- ningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller di- striktsåklagare.

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyn- dighet i den stat som önskar ut- lämningen göras antingen hos riksåklagaren eller, om gärnings- mannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller di- striktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 & sägs samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller, om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken fram- ställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av dom- stol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad be- gått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att lagföras för flera brott är det tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hem- vist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt före- tes.

175

Den som är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan för- anleda utlämning, må, såframt för gärningen eller gärning av motsva- rande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, i avvaktan på begäran om utlämning omedel- bart anhållas eller åläggas reseför- bud av polis- eller åklagarmyndig- het enligt vad som i allmänhet gäl- ler om brottmål. Beslag må ock i

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning, må, såframt för gärningen eller gärning av motsvarande be- skaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av den främmande staten eller med anledning av där utfärdad efter- lysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller

sådant fall äga rum. åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Be- slag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjli- gen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. '

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975: 35

Nuvarande lydelse

87

Föreslagen lydelse 18å

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på framställning med- giva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan av de i 1 & omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i till- lämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående framställ- ning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna hand- lingar, att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domsto- len, dock endast om det begäres av den som avses med framställ- ningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställ- ningen icke bifallas.

Utan hinder av villkor som en- ligt 7 5 första stycket 2—4 eller andra stycket uppställts för utläm- ning äger regeringen på framställ- ning medgiva, att den som utläm- nats må ställas till ansvar för an- nan före utlämningen förövad gär- ning än den, för vilket utlämning skett, eller utlämnas till annan av de i 1 5 omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående framställning om utlämning. Med- givande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utläm- ning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna hand- lingar, att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domsto- len, dock endast om det begäres av den som avses med framställ- ningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställ- ningen icke bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 & omförmälda staterna skola bestämmelserna i 24 5 lagen om utlämning för brott äga

tillämpning.

205

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till stat, som omförmäles i 1 5.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erford- ras för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den

Det ankommer på regeringen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till stat, som omförmälesi 1 5.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975: 35 88