NJA 2006 s. 145

Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna tingsrätt åtal mot flera personer för grova narkotikabrott m.m. Åtalspunkt 7 gällde kriminalkommissarien O.L. och en av denne anlitad informatör, M.Å. Åklagaren påstod att dessa, som led i kartläggningen av narkotikabrottsligheten, på närmare angivet sätt hade genomfört otillåtna brottsprovokationer, vilka innefattade egen brottslig verksamhet. O.L. åtalades i första hand för grovt narkotikabrott, i andra hand för medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till försök till grovt narkotikabrott samt i tredje hand för grovt tjänstefel.

O.L. åtalades dessutom för bl.a. följande gärningar:

Åtalspunkt 16. Grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, alternativt grovt tjänstefel.

A. O.L. har den 22 mars 2004 i Stockholm - utan att ha rätt till det - innehaft

a. en pistol Glock, modell 17C, kaliber 9 mm, med femton patroner,

b. ett isärtaget gevär Fabrique Nationale, kaliber 22LR, med ljuddämpare,

c. en pennpistol, kaliber 22.

B. O.L. har vid tillfälle den 1 januari 2000-31 december 2003, i Stockholm - utan att ha rätt till det - hanterat genom att förvara och transportera

a. dels två öststatshandgranater

b. dels omkring ett hg trotyl

c. dels ett antal sprängpatroner.

Brotten (A-B) har ingått som ett led i en omfattande olaglig hantering av flera livsfarliga vapen och explosiva varor.

C. O.L. har under tjänstgöring som polis vid polismyndigheten i Stockholms län - dels genom att sålunda inneha vapnen och de explosiva varorna dels genom att underlåta att upprätta beslagsprotokoll, anmälan eller annan dokumentation över godset och dels genom att underlåta att anmäla förvärv och innehav av vapnen till sin närmaste förman - uppsåtligen vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften och allvarligt missbrukat sin ställning.

Åtalspunkt 17. Grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

A. O.L. har under perioden 13 november 2002-maj 2003 i Stockholm - utan att ha rätt till det -

a. dels innehaft

1. ett gevär Husqvarna, kaliber 6,5x55,

2. ett gevär Husqvarna, kaliber 8x57 JS,

3. en revolver Smith & Wesson, modell 29, kaliber 44 Magnum,

4. en pistol Colt, kaliber 45,

5. fem ljuddämpare,

b. dels överlåtit vapnen och vapendelarna till M.Å., varvid han gett M.Å. i uppdrag att sälja dem vidare,

c. dels hanterat två handgranater genom att förvara, transportera och överlåta dem till M.Å.

Åtalspunkt 18. Grovt vapenbrott.

O.L. har den 13 november 2002 på Rindö i Vaxholm, samt i Stockholm - utan att ha rätt till det - innehaft

A. en kulsprutepistol Cobray 11, kaliber 9 mm,

B. en revolver Colt, single action,

C. en pistol Deringer, kaliber 22.

Brottet har ingått som ett led i en omfattande olaglig hantering av flera livsfarliga vapen.

Åtalspunkt 20. Grovt vapenbrott.

A. M.Å. har i maj-juni 2003 i Eskilstuna, sedan han på O.L:s uppdrag tagit hand om ett automatvapen Uzi, kaliber 9 mm, överlämnat det till O.L. och sedan fått tillbaka det

a. dels innehaft vapnet utan att ha rätt till det,

b. dels, på uppdrag av O.L., överlåtit vapnet till en annan person som inte haft rätt att inneha det.

B. O.L. har sålunda efter mottagandet av vapnet - utan att ha rätt till det -

a. dels överlåtit det till M.Å.,

b. dels gett M.Å. i uppdrag att överlåta vapnet till en annan person som inte haft rätt att inneha det.

Brotten (A-B) har ingått som ett led i en omfattande olaglig hantering av flera livsfarliga vapen samt medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

Såväl åklagaren som O.L. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma O.L. till ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten bestämt.

O.L. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet mot honom eller i andra hand att fängelsestraffet skulle sättas ned väsentligt.

Hovrätten (hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, hovrättsråden Bo Blomquist och Robert Schött, referent, samt nämndemännen Ove Frisk och Göran Pettersson; Bo Blomquist och Ove Frisk skiljaktiga i viss del) meddelade dom den 23 mars 2005.

Domskäl

I hovrättens dom återgavs bl.a. följande tillägg som hörda personer gjort till vad de uppgett enligt tingsrättens dom.

O.L.: Han har för egen del fört anteckningar om de vapen som förvarades i hans säkerhetsskåp. Av anteckningarna framgår vapentyp samt hur vapnen omhändertogs och deras ursprung. Han har inte upprättat särskilda beslagsprotokoll. - Pistolen Glock ingick i en pågående utredning om en liga som smugglade in vapen till Sverige. Han hade informerat A.L. om ärendet. Den 21 mars 2004 blev det aktuellt att han skulle kunna få tag på ett insmugglat vapen genom en informatör. Vapnet hade betydelse för att kunna spåra olika personer som stod bakom insmugglingen. Han beslutade i den uppkomna situationen att lägga ut egna pengar för informatörens utlägg, eftersom han inte ansåg att informatören skulle behöva ligga ute med pengarna. Han tog en medveten risk att polismyndigheten inte skulle ersätta honom för utlägget.

A.L.: Vid omhändertagande av vapen skall normalt föras någon form av dokumentation, vanligen i form av ett beslagsprotokoll. I undantagsfall kan vapnet dokumenteras som ”hittegods”. Polismyndigheten kan köpa in vapen för att få bort dessa från marknaden eller för att använda dessa som bevis. Om en informatör presenterar ett vapen för hanteraren skall hanteraren ta kontakt med sin kontrollant. Det är därefter chefen för länskriminalen som beslutar om medel för utlägg i samband med omhändertagandet av ett vapen. - Han kände inte till någon pistol Glock. Det var dock en riktig åtgärd av O.L. att ta hand om pistolen liksom att betala informatören för dennes utlägg. Han har däremot hört talas om en Magnumpistol som inköptes av polismyndigheten efter initiativ av O.L. Han känner inte till att några vapen gått från O.L. till M.Å. - Ett automatvapen Uzi förekom i ärende angående värdetransportrån hos Eskilstunapolisen. O.L. meddelade honom att operationen att ta hand om vapnet hade kommit att ställas in eftersom informatören inte kunde leverera vapnet. Efter att han informerat L.J. om att operationen hade ställts in har han inte vidare hört talas om automatvapnet i fråga. - Han kände till att O.L. förvarade vapen i sitt säkerhetsskåp på delgivningssektionen. - - -

L.J.: Om syftet med ett uppdrag för en informatör har varit att lämna över ett vapen är det korrekt av hanteraren att ta hand om vapnet. Annars skall hanteraren gripa informatören för olaga vapeninnehav. Det kan också vara möjligt att i samband med underrättelseinhämtning göra s.k. förtroendeköp av vapen. Beslut tas i så fall av länspolismästaren efter föredragning av länspolischefen. Det har också förekommit att Stockholmspolisen köpt vapen inom ramen för en bevisprovokation eller endast för att få bort vapnet från en kriminell organisation. Han har i det avseendet inte haft någon kännedom om en pistol Glock eller att O.L. begärt pengar för ett sådant vapen. - Inlämnade och annars omhändertagna vapen skall diarieföras. För att hindra att uppgifter om en operation läcker ut kan man i vissa fall anstå med att upprätta beslagsprotokoll. Dock skall i sådana fall det reserveras nummer i beslagsliggaren och föras särskilda anteckningar. Det kan finnas utredningstekniska skäl för att under en kortare tid förvara beslagtagna vapen i ett annat vapenskåp inom myndigheten än hos vapenhanteraren. - Han anser det oacceptabelt att poliser själva låter destruera omhändertagna vapen. Det finns möjligheter att förstöra vapen inom myndigheten. - Han anser det ”rent förkastligt” att lämna tillbaka vapen till kriminella organisationer. Extrema situationer och nödbehov i enskilda fall som innebär en oerhörd risk för en informatör kan ge anledning att inte tillämpa de rutiner som annars tillämpas. Det finns dock gränser för att skydda informatörer. ”Ändamålet får inte helga medlen”. - - -. Han har blivit informerad av A.L. om ett tilltänkt förtroendeköp av en Uzi. Han fattade dock inga beslut eller avsatte några pengar. Senare meddelade A.L. att det inte hade blivit aktuellt med något köp. Han har inte känt till att vapnet funnits i polishuset och att det där skulle ha provskjutits. Han har hört talas om en operation i Lill-Jansskogen men närmast avfärdat en sådan som den beskrevs. Han såg det som en osannolik sämre historia, inte minst med de risker som skulle vara förenade med en sådan operation. - - -

Hovrätten fann att åklagaren inte förmått styrka åtalet mot O.L. under åtalspunkten 7 för vare sig grovt narkotikabrott, medhjälp till grovt narkotikabrott eller medhjälp till försök till grovt narkotikabrott. Det var inte heller styrkt att O.L. uppsåtligen vid myndighetsutövning på de under åtalspunkten 7 D angivna sätten missbrukat sin ställning och åsidosatt uppgiften som polisman. Även den del av åtalet som avsåg grovt tjänstefel borde därför ogillas och tingsrättens dom i motsvarande del ändras.

Vad beträffar åtalspunkterna 16, 17, 18 och 20 anförde hovrätten inledningsvis följande.

Den skriftliga utredningen i den s.k. vapendelen är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten liksom uppgifterna i O.L:s och M.Å:s berättelser. I hovrätten har dock tillkommit viss ytterligare utredning. Bland annat har muntlig bevisning åberopats i syfte att bl.a. närmare beskriva Polismyndighetens i Stockholm rutiner vid omhändertagande och beslag av vapen och explosiva varor.

Genom förhöret med bl.a. L.J. har det framkommit att det hos Stockholmspolisen funnits en viss acceptans för att i särskilda situationer, i vart fall för någon tid, underlåta att i föreskriven ordning registrera gjorda omhändertaganden bl.a. av vapen från kriminella. Bland bevekelsegrunderna för att göra sådana avsteg från den vid beslag föreskrivna ordningen har - förutom risken för s.k. läckage inom myndigheten - angetts en önskan att skydda berörda informatörers identitet.

Tillvägagångssättet med s.k. hemliga beslag eller motsvarande kan starkt ifrågasättas utifrån såväl allmänna rättssäkerhetssynpunkter som att det innebär avsteg från den föreskrivna ordningen där det ankommer på åklagaren att avgöra om förundersökning skall inledas i det enskilda fallet. Emellertid har - såvitt framkommit här - de åtgärder O.L. vidtagit inom ramen för den s.k. vapendelen i målet legat inom ramen för hans tjänst som bl.a. kriminalkommissarie hos Polismyndigheten i Stockholms län. Vapen har omhändertagits genom honom för polismyndighetens räkning. Oavsett om han eller annan ansvarig inom myndigheten inte enligt anvisad ordning förtecknat och förvarat vapnen har det fortsatta hanterandet av sådana vapen därför legat inom ramen för hans tjänst som polis. Genom vad som framkommit i målet får detta också anses gälla de vapen som fortfarande förvarades i O.L:s vapenskåp på hans tjänsterum trots att det rimligen utifrån operativa och andra utredningstekniska skäl inte borde ha förelegat något hinder för O.L. att sedan viss tid ha lämnat vapnen för destruktion eller överföra dessa i något annat förvar.

Genom förhöret med bl.a. L.J. har också bekräftats att Polismyndigheten i Stockholms län vid ett antal tillfällen under senare år genom bl.a. informatörer förvärvat vapen med ursprung hos kriminella grupperingar. Förvärven har haft till syfte bl.a. att plocka bort vapen från gatan och att även konstatera förekomsten av vissa särskilt farliga vapen hos vissa kriminella.

Det har dock i målet inte kommit fram något som ger stöd för M.Å:s uppgifter att han vid ett flertal olika tillfällen av O.L. skulle ha fått mottaga vapen på redovisning för försäljning till ett på förhand bestämt försäljningspris. Det finns i övrigt inte någon utredning som visar att O.L. på något annat sätt för egen räkning handlat med vapen eller mottagit försäljningslikvider. Mot O.L:s bestridande är det inte ställt utom rimligt tvivel att han personligen mot vederlag överlåtit något av de i målet aktuella vapnen till eller genom M.Å.

Åtalspunkten 16

Utöver de vapen som tagits i beslag i O.L:s övernattningslägenhet respektive i hans säkerhetsskåp på tjänsterummet får det genom O.L:s egna uppgifter och M.V:s berättelse anses utrett att O.L. vid olika tillfällen under den av åklagaren angivna tiden också innehaft två handgranater av öststatsmodell samt omkring ett hg trotyl och ett antal sprängpatroner.

O.L:s uppgifter att han mottagit, innehaft och hanterat vapnen och de explosiva varorna som upptas i åtalspunkten 16 i sin egenskap av polis under tjänstgöring hos Polismyndigheten i Stockholms län har inte vederlagts utan får - som hovrätten i det inledande avsnittet i vapendelen konstaterat - snarast visst stöd av utredningen i övrigt. O.L. har i tjänsten haft rätt att inneha respektive hantera vapnen och de explosiva varorna utan särskilt tillstånd från polismyndigheten. Åtalet för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor bör därför ogillas.

Fråga är därefter om O.L., såsom åklagaren i andra hand påstått, gjort sig skyldig till grovt tjänstefel avseende innehav av de i åtalspunkten aktuella vapnen och explosiva varorna.

Det finns ingenting i målet som motsäger O.L:s uppgifter att samtliga av honom omhändertagna vapen som är aktuella i målet avser sådana vapen där det i och för sig funnits ett befogat intresse att bl.a. skydda inlämnarens eller informatörens identitet. Han får därför vid omhändertagandet av dessa vapen anses ha tillämpat den från fall till fall tillämpade ordningen vid Polismyndigheten i Stockholms län att inte - i vart fall omgående - föra in uppgifter om vapnet i beslagsliggaren eller upprätta en formell anmälan. Det har också framkommit att av angivna skäl vapen förvarats även för längre tid i något annat godkänt vapenskåp hos myndigheten än dess vapenredogörares. I samtliga i åtalspunkten angivna fall har - såvitt framkommit - omhändertagandet av vapen m.m. gjorts inom ramen för polisens operativa verksamhet.

Hovrätten har redan i det föregående konstaterat att utifrån den ordning som i vissa fall sedan ett antal år tillämpades vid polismyndigheten har O.L. haft fog för uppfattningen att han inom sin uppgift som kriminalkommissarie kunnat inneha vapnen och de explosiva varorna på det sätt som nu skedde samt att detta fick anses ingå som en del i en av ledningen för Polismyndigheten i Stockholms län inte uttryckligen förbjuden arbetsmetod. Själva innehavet av vapnen och de explosiva varorna kan därför inte läggas honom till last som ett uppsåtligt åsidosättande av hans myndighetsutövning.

Enligt 27 § polislagen (1984:387) skall protokoll föras vid omhändertagande av t.ex. ett vapen. Med tillämpning av 6 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2000:15 FAP 100-2) om dokumentation enligt 27 och 28 §§polislagen kan en lokal rutin användas om den uppfyller lagstiftningens krav på protokollering. Kravet på dokumentation av ett omhändertagande av ett vapen blir självfallet av särskild betydelse när vapnet inte tas i beslag och ett särskilt protokoll över beslag därför inte upprättas (jfr 27 kap. 1 och 13 §§ RB).

O.L. har i hovrätten berättat att han fört anteckningar beträffande samtliga av honom omhändertagna vapen som är aktuella i målet. Anteckningarna skall ha innehållit uppgifter om bl.a. vapnens ursprung och vapentyp. Han har dock inte upprättat något protokoll för beslag eller ens reserverat ett nummer i beslagsliggaren för något av dessa vapen. Anteckningarna skall han enligt vad han berättat i hovrätten ha förvarat i säkerhetsskåpet på sitt tjänsterum. Det har emellertid enligt åklagaren inte under förundersökningen kunnat återfinnas några sådana anteckningar härrörande från O.L. Eftersom sådana anteckningar generellt kan anses vara av stor betydelse för kommande beslag och förundersökning med anledning av brott kopplade till enskilda vapen har det självfallet ålegat O.L. att se till att anteckningarna funnits lätt tillgängliga för i vart fall hans närmaste överordnade. Så har uppenbarligen inte varit fallet. O.L. har i detta avseende förfarit grovt oaktsamt. Emellertid är det dock inte ställt utom rimligt tvivel att O.L. på sätt åklagaren påstått uppsåtligen underlåtit att upprätta någon dokumentation över de vapen och explosiva varor som avses i åtalspunkten 16.

Av 9 § polislagen följer att om en polis får kännedom om att ett brott begåtts som hör under allmänt åtal skall han eller hon rapportera det till sin förman så snart det kan ske. Av 4 kap. 7 § polisförordningen (1998:1558) framgår vidare att en polis dessutom är skyldig att underrätta närmaste förman om sådana förhållanden som annars rör arbetet och som förmannen bör känna till.

O.L. har beträffande de vapen som han omhändertagit och som utifrån främst inlämnarens eller informatörens säkerhet till person behandlats i särskild ordning berättat att han i samtliga fall skall ha informerat överordnade chefer och även i några fall förevisat vapnen för dem. Ett undantag är dock den pistol Glock (se åtalspunkten 16 A a) som han i mycket nära anslutning till att han själv blev gripen i detta mål fått mottaga av en informatör. Pistolen förvarade han enligt egen utsago endast tillfälligtvis i sin övernattningslägenhet, eftersom han vid överlämnandet av vapnet inte hade med sig nycklar till sin arbetsplats på delgivningscentralen.

Omhändertagandet av de i målet aktuella vapnen - med undantag av pistolen av märket Glock - skall i förekommande fall enligt O.L. ha bekräftats eller godkänts efter muntliga föredragningar med hans överordnade chefer. Omhändertagandet skall inte särskilt ha förtecknats mer än indirekt i de fall då ärendet också avsett en utanordning för utlägg för omhändertagandet eller för förvärvet av vapnet i fråga. Även om de av O.L:s överordnade vid polismyndigheten som hörts i målet i många fall inte kunnat erinra sig att enskilda vapen omhändertagits och förvarats av O.L. kan hans uppgifter om lämnade rapporter inte lämnas utan avseende. Hovrätten finner därför inte styrkt att O.L. uppsåtligen har underlåtit att till sin närmaste förman anmäla förvärv och innehav av något av de i åtalspunkten 16 angivna vapnen.

Hovrätten finner alltså att O.L. inte i något av de avseenden som åklagaren angett gjort sig skyldig till tjänstefel. Sammanfattningsvis skall alltså åtalet mot O.L. under åtalspunkten 16 i sin helhet ogillas.

Åtalspunkten 17

Åtalet i denna punkt avser vapen och vapendelar som bl.a. beslagtagits hemma hos M.Å. och handgranater som M.Å. påstår sig ha fått av O.L.

Åklagarens gärningspåstående bygger i allt väsentligt enbart på de uppgifter som M.Å. lämnat. Övrig utredning visar att revolvern Smith & Wesson, modell 29, kaliber 44 Magnum (punkt A a 3), som tagits i beslag hemma hos M.Å., funnits med på skjutövningen på Rindö den 13 november 2002 (se åtalspunkt 18). På samma skjutövning har också funnits med en motsvarande pistol Colt, kaliber 45, som den som anges i denna åtalspunkt (punkt A a 4) och som enligt M.Å. skall ha överlåtits av honom till en inte namngiven kriminell person i Eskilstuna. Utredningen ger dock inte tillräckligt stöd för att det skulle vara fråga om en och samma pistol. Handgranaterna (punkt A c) skall M.Å. enligt egen utsago själv ha sprängt på ett militärt övningsfält. Det senare är en uppgift som i sig är så osannolik att den kan lämnas utan avseende.

Det är förvisso besvärande för O.L. att ett av de vapen han haft med sig på skjutövningen i november 2002 har kunnat tas i beslag i januari 2004 hos M.Å. tillsammans med andra vapen. Dessa vapen kan emellertid inte knytas till O.L. på något annat sätt än genom M.Å:s uppgifter. M.Å:s tämligen nakna påstående att han köpt revolvern Smith & Wesson av O.L. för cirka 14 000 kr framstår inte som tillräckligt tillförlitlig. Redan M.Å:s i målet väl dokumenterade mindre goda ekonomiska situation ger anledning att starkt ifrågasätta uppgiften. Det finns därför skäl att också i övriga delar starkt ifrågasätta tillförlitligheten av M.Å:s uppgifter att även dessa vapen skulle härröra från O.L. Mot O.L:s bestridande och i avsaknad av annan utredning finner hovrätten det därmed inte ställt utom rimligt tvivel att han överlåtit något av de i åtalspunkten aktuella vapnen eller handgranaterna till eller genom M.Å. till någon annan.

Det är inte visat att O.L. innehaft något av de andra vapnen eller handgranaterna än en revolver Smith & Wesson och en pistol Colt. Båda dessa vapen har han haft med sig vid provskjutning på Rindö. Som hovrätten under åtalspunkt 16 konstaterat har O.L. därvid i tjänsten som kriminalkommissarie inte innehaft vapnen olovligen.

Hovrätten finner sammanfattningsvis att O.L. inte i någon del som omfattas av åtalet mot honom i åtalspunkten 17 har gjort sig skyldig till vapenbrott eller brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Åtalet mot O.L. under åtalspunkten 17 bör alltså i sin helhet ogillas och tingsrättens dom i denna del ändras.

Åtalspunkten 18

I åtalspunkten behandlas ytterligare några av de vapen som O.L. tagit med till provskjutningen på den militära skjutbanan Rindö i Vaxholm den 13 november 2002. En skjutövning som leddes av officeren M.V. Hovrätten har i tidigare avsnitt i domskälen ansett att O.L:s hantering av de i målet aktuella vapnen skett inom ramen för hans tjänsteutövning. Omständigheten att han tillfälligtvis tagit ut vapnen ur sitt säkerhetsskåp och fört med sig dessa till skjutbanan förändrar inte under angivna förhållanden förutsättningarna för att anse att O.L. även på skjutbanan hade hand om vapnen i sin tjänst som polis. Eftersom O.L. inte innehaft vapnen olovligen bör åtalet för vapenbrott ogillas och tingsrättens dom ändras också beträffande denna åtalspunkt.

Åklagarens gärningspåstående i denna punkt ger inte anledning för hovrätten att straffrättsligt pröva om åtgärderna i sig varit förenliga med O.L:s tjänsteutövning.

Åtalspunkten 20

I åtalspunkten behandlas O.L:s handhavande av ett automatvapen Uzi, kaliber 9 mm. I denna del har i hovrätten åberopats en relativt omfattande kompletterande muntlig bevisning.

Genom förhören - - - lämnas en - om inte entydig - beskrivning av en av ledningen för Polismyndigheten i Stockholms län inte osanktionerad och mellan flera enheter samordnad operation i syfte att om möjligt omhänderta ett automatvapen som O.L:s informatör M.Å. hade fått låna av en kriminell gruppering. En gruppering som vid tidpunkten också var intressant för spaning hos Polismyndigheten i Södermanlands län med anledning av misstanke om ett planerat värdetransportrån. Operationen fick dock avbrytas, uppenbarligen efter att M.Å. upplyst att han var tvungen att återlämna vapnet. Inom polismyndigheten har därefter gjorts en avvägning av intresset att å ena sidan skydda informatören och inte operativt störa de fortsatta spaningarna mot den kriminella grupperingen och å andra sidan beslagta ett vapen. Avvägningen resulterade i att vapnet återlämnades till M.Å. Det finns dock inte något som visar att vapnet skulle ha överlåtits till M.Å. eller att denne skulle ha fått uppgiften att i sin tur överlåta vapnet till någon annan.

Utredningen visar alltså klart att O.L. i sin tjänst som kriminalkommissarie vid myndigheten deltagit i operationen. Han har alltså, på motsvarande sätt som hovrätten redan i föregående åtalspunkter konstaterat, inte innehaft eller hanterat vapnet utan att ha rätt till det. Åtalet mot O.L. för vapenbrott bör därför ogillas och tingsrättens dom ändras också beträffande denna åtalspunkt.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma O.L. för grovt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, i enlighet med justerade ansvarspåståenden under åtalspunkten 16 samt för grovt vapenbrott i enlighet med justerade ansvarspåståenden under åtalspunkterna 17, 18 och 20. Under samtliga dessa åtalspunkter gjorde riksåklagaren alternativt gällande ansvar för grovt tjänstefel.

Riksåklagaren justerade i HD gärningsbeskrivningarna på följande sätt.

Åtalspunkt 16

A. O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet den 22 mars 2004 i Stockholm utan att ha rätt till det innehaft

a. en pistol Glock, modell 17C, kaliber 9 mm, med femton patroner,

b. ett isärtaget gevär Fabrique Nationale, kaliber 22LR, med ljuddämpare och

c. en pennpistol, kaliber 22.

B. O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid ett tillfälle den 1 januari 2000-den 31 december 2003 i Stockholm utan tillstånd hanterat genom att förvara och transportera

a. två öststatshandgranater,

b. omkring ett hektogram trotyl och

c. ett antal sprängpatroner.

Brotten (A-B) har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen och explosiva varor.

Alternativt: O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis genom att utan rättsligt stöd och under inte obetydlig tid inneha vapnen och hantera de explosiva varorna enligt A och B. Gärningen, som inte är ringa, har inneburit att O.L. allvarligt missbrukat sin ställning. Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen.

Åtalspunkt 17

A. O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet under perioden den 13 november 2002-maj 2003 i Stockholm utan att ha rätt till det

a. innehaft

3. en revolver Smith & Wesson, modell 29, kaliber 44 Magnum, och

Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen samt medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

Alternativt: O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis genom att utan rättsligt stöd och under inte obetydlig tid inneha vapnen. Gärningen, som inte är ringa, har inneburit att O.L. allvarligt missbrukat sin ställning. Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen samt medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

Åtalspunkt 18

O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet den 13 november 2002 på Rindö i Vaxholm samt i Stockholm utan att ha rätt till det innehaft

A. en kulsprutepistol Cobray 11, kaliber 9 mm,

B. en revolver Colt, single action, och

C. en pistol Deringer, kaliber 22.

Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen.

Alternativt: O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis genom att utan rättsligt stöd och under inte obetydlig tid inneha vapnen. Gärningen, som inte är ringa, har inneburit att O.L. allvarligt missbrukat sin ställning. Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen.

Åtalspunkt 20

B. O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet i maj-juni 2003 efter mottagande av ett automatvapen Uzi, kaliber 9 mm, i Stockholm överlåtit vapnet till någon som inte haft rätt att inneha det genom att återlämna vapnet till M.Å. med uppdrag att lämna det vidare.

Brottet har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen samt medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

Alternativt: O.L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis genom att utan rättsligt stöd lämna vapnet till personer som saknat rätt att inneha det. Gärningen, som inte är ringa, har inneburit att O.L. allvarligt missbrukat sin ställning. Brotten har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen samt medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

O.L. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Regner, Victor, Håstad, Nyström, referent, och Calissendorff; Regner, Victor och Håstad skiljaktiga i vissa delar) meddelade den 28 mars 2006 följande dom:

Domskäl

Inledning

Målet i HD rör åtal mot O.L. för grova vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor alternativt, i samtliga fall, grova tjänstefel. O.L. har vitsordat att han i sin tjänst som polis har hanterat de av riksåklagaren angivna vapnen och explosiva varorna, vilka är av sådant slag att de i och för sig omfattas av bestämmelser om tillståndsplikt.

Åtalet har sin upprinnelse i viss spanings- och utredningsverksamhet med hjälp av s.k. informatörer som har ingått i O.L:s arbetsuppgifter vid polisen. Som en grundläggande invändning mot åtalet har O.L. gjort gällande att han arbetat i enlighet med för verksamheten allmänt vedertagna metoder vilka sanktionerats av hans överordnade. I den mån arbetsmetoderna är att bedöma som otillåtna bör ansvaret enligt O.L. läggas på de personer i polisledningen som har stått bakom metoderna och inte på en enskild polisman. Han har tillagt att den som utfört en order inte kan anses ha begått tjänstefel. Slutligen har han hävdat att han inte missbrukat sin ställning och inte åsidosatt vad som ålegat honom vid myndighetsutövning.

För polisens verksamhet gäller såväl allmänna regler - såvitt nu är av särskilt intresse bestämmelser i RB och BrB samt vapenlagen (1996:67) och lagen om brandfarliga och explosiva varor - som sådana särskilda bestämmelser och föreskrifter som avser polisverksamhet. En polismans hantering av vapen och explosiva varor är att bedöma med utgångspunkt i detta regelverk, och det finns inte utrymme för synsättet att en hantering vid sidan av regelverket skulle kunna godtas under hänvisning till att särskilda arbetsmetoder krävs för att bekämpa allvarlig brottslighet. En annan sak är att förekomsten av internt accepterade arbetsmetoder kan få betydelse i vissa fall när det gäller att ta ställning till frågor om uppsåt och oaktsamhet.

Det har inte framkommit att O.L. i de frågor som åtalet avser har stått i ett sådant lydnadsförhållande som enligt bestämmelsen i 24 kap. 8 § BrB kan frita från ansvar. Utmärkande för verksamheten förefaller i stället vara att hans hantering har skett under stor frihet och i mycket på hans eget initiativ.

Enligt 20 kap. 1 § fjärde stycket BrB skall reglerna om tjänstefel inte tillämpas om den gärning som avses är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Det bör därför i första hand prövas om O.L. på sätt riksåklagaren gjort gällande gjort sig skyldig till vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Åtalspunkterna 16 A, 17 och 18 - vapenbrott i Stockholm

Åtalet för vapenbrott omfattar under åtalspunkterna 16 A, 17 och 18 att O.L. innehaft de där angivna vapnen i Stockholm utan att ha rätt till det. Det är utrett att O.L. under viss tid förvarat dessa vapen, med undantag för Glockpistolen, i ett säkerhetsskåp som av arbetsgivaren hade köpts in och placerats i hans tjänsterum i polisens lokaler i Stockholm. O.L. har uppgett att vapnen överlämnats - i vissa fall mot utbetalning av ersättning från polisen - till honom av informatörer, att han redovisat för sina chefer att han tagit hand om vapnen samt att han med chefernas godkännande förvarat vapnen i säkerhetsskåpet i avvaktan på att de skulle destrueras eller kunna tas upp i en utredning och då föras in i liggaren över beslagtagen egendom. Enligt O.L. var det vedertaget att det i vissa fall åtminstone i ett inledande skede inte upprättades polisanmälan eller beslagsprotokoll angående på detta sätt omhändertagna vapen eftersom informatören måste skyddas. O.L. förde emellertid handskrivna anteckningar för sitt eget minne. Angående det rättsliga stödet för denna hantering har O.L. hänvisat till att länskriminalchefen L.J. under vittnesförhöret i hovrätten uppgav att han vid den tid som avses med åtalet lämnade direktiv för informatörsverksamheten och att direktiven kunde behöva korrigeras när en ny situation krävde det.

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att inneha skjutvapen av det slag som avses med åtalet. Skjutvapen som innehas av staten är undantagna från tillståndskravet (1 kap. 8 § vapenlagen). Regeringen får enligt 11 kap. 1 § c) vapenlagen föreskriva att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän som tillhör bl.a. polisväsendet. Regeringen har utnyttjat detta bemyndigande i 2 kap. 2 § vapenförordningen (1996:70) där det föreskrivs att krav på tillstånd enligt 2 kap. 1 § första stycket vapenlagen inte gäller skjutvapen som överlämnats till statliga tjänstemän som tillhör polisväsendet, om de är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten. Härmed måste avses polisens s.k. tjänstevapen och inte sådana vapen som en polisman tar om hand i samband med ett polisiärt ingripande.

En grundläggande fråga är om det i målet är fråga om skjutvapen som innehafts av staten i den mening som avses i 1 kap. 8 § vapenlagen. Den bestämmelsen tar i första hand sikte på skjutvapen som anskaffats för den statliga verksamheten inom t.ex. polisväsendet för att användas som tjänstevapen. Den måste också omfatta vapen som statliga myndigheter har hand om i annat syfte än att utnyttja dem på angivet sätt. Så t.ex. bör Statens kriminaltekniska laboratoriums innehav av vapen i jämförelsesyfte vid kriminaltekniska undersökningar falla under detta undantag från tillståndskravet i vapenlagen. Avgörande bör vara att vapnen innehas som ett naturligt led i en statlig myndighets verksamhet.

Hos polisen förekommer även vapen som inte ägs av staten utan tagits om hand inom ramen för straffprocessuella och andra polisiära tvångsmedel.

Ett föremål som skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott får enligt reglerna i 27 kap. RB tas i beslag. Reglerna kan vara tillämpliga på vapen som varit föremål för vapenbrott. Beslut om beslag fattas av rätten, åklagaren eller undersökningsledaren (4 och 5 §§). Vid fara i dröjsmål kan en polisman få ta föremål i beslag. Denne har att skyndsamt anmäla åtgärden till åklagaren eller undersökningsledaren som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå. Över beslag skall föras protokoll och den som drabbats av beslaget har rätt att erhålla bevis om beslaget (13 §).

Enligt 6 kap. 4 a § vapenlagen får en polisman omhänderta ett vapen som en person medför utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet. Sedan en vecka förflutit efter omhändertagandet skall vapnet i regel återställas om det inte tagits i beslag. Den som omhändertar vapnet är enligt 27 § polislagen (1984:387) ansvarig för att det upprättas protokoll över omhändertagandet.

O.L. har tagit hand om vapnen i sin tjänst som polis. Stöd för omhändertagandena får han anses ha haft närmast i 6 kap. 4 a § vapenlagen, låt vara att det i brist på vederbörlig dokumentation av åtgärderna inte är klarlagt vilket författningsstöd som åberopats för dessa. Åtalet för vapenbrott avser emellertid att han innehaft vapnen utan att ha rätt till det. O.L:s uppgifter, vilka i denna del får godtas, innebär att han efter omhändertagandena fört vapnen (utom Glockpistolen) till polismyndigheten och underrättat sina överordnade. Vapnen har därefter förvarats i ett säkerhetsskåp tillhörigt myndigheten. Under dessa omständigheter kan det inte anses att O.L. personligen varit tillståndspliktig innehavare av vapnen, utan dessa har innehafts av staten i den mening som avses i 1 kap. 8 § vapenlagen. Åtalet för vapenbrott avseende innehav av vapen som förvarats i säkerhetsskåpet kan därför inte bifallas.

Glockpistolen, upptagen under åtalspunkt 16 A, hade O.L. enligt vad han uppgett tagit emot av en informatör kvällen innan han greps. Informatören hade köpt vapnet från en vapenliga. O.L. ansåg att informatören inte skulle behöva låna ut pengar åt polismyndigheten, varför han förskotterade ersättningen för pistolen av sina privata medel. Han förvarade pistolen över natten i sin övernattningsbostad eftersom han inte hade med sig nycklarna till sitt tjänsteställe. Han avsåg att nästa dag lämna in den till polismyndigheten och då begära ersättning för sitt utlägg. O.L:s uppgifter om hur och när han kommit åt vapnet har godtagits av riksåklagaren.

Riksåklagaren har inte heller beträffande Glockpistolen gjort gällande att O.L. förfarit felaktigt genom att omhänderta pistolen. När en polisman transporterar ett omhändertaget vapen från platsen för omhändertagandet till tjänstestället kan det inte anses att han blir tillståndspliktig innehavare av vapnet. O.L:s uppgift att han hade avsett att lämna in pistolen dagen efter omhändertagandet om han inte gripits den dagen får godtas. Fördröjningen av överlämnandet kan inte anses medföra att tillståndsplikt uppkommit. Därför kan inte heller när det gäller Glockpistolen åtalet för vapenbrott bifallas.

Åtalspunkt 18 - vapenbrott på Rindö

Åtalet under åtalspunkt 18 avser innehav av de där upptagna vapnen inte bara i Stockholm utan även på Rindö. O.L. har uppgett att han med sina chefers vetskap åkte till Rindö medan han var i tjänst. Han hade där ordnat en skjutövning tillsammans med några personer som han träffat på en privat middag. En del av syftet med skjutövningen var att knyta till sig någon av dessa personer för att kanske kunna rekrytera en ny informatör. Han hämtade de angivna vapnen från sitt säkerhetsskåp. Andra vapen lånade han av en icke namngiven kollega. O.L. har uppgett att hans chefer visste att han tagit hand om de vapen han hade i sitt skåp men att han nog inte berättade att han tog dem med sig till Rindö.

O.L:s uppgift om syftet att skaffa en ny informatör framstår som en långsökt förklaring som inte vinner stöd av utredningen i övrigt. Det får i stället anses stå klart att innehavet på Rindö var för privat ändamål. Hans innehav av vapnen på Rindö krävde därför tillstånd enligt vapenlagen. O.L. måste ha insett att han inte hade rätt att inneha vapnen under de aktuella omständigheterna. Han har därmed gjort sig skyldig till uppsåtligt vapenbrott i denna del. Brottet kan inte anses ringa. Frågan om brottet är grovt behandlas under rubriken Sammanfattning.

Åtalspunkt 16 B - brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor

Åtalet under åtalspunkt 16 B avser att O.L. vid ett tillfälle utan tillstånd hanterat vissa angivna explosiva varor genom att förvara och transportera dessa. Enligt 11 § lagen om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd för att hantera explosiva varor. Undantag från tillståndskravet gäller för polismyndigheten enligt 20 § förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor. O.L. har i denna del uppgett att han tog emot de explosiva varorna från en informatör. Han ansåg emellertid att det var alltför riskabelt att förvara varorna på polismyndigheten. Handgranaterna visade han för M.V. för att denne skulle ge ett utlåtande. En poliskollega ombesörjde sedan destrueringen. Trotylen och sprängpatronerna bad han M.V. att destruera. O.L. har uppgett att han hade talat med sina chefer om hanteringen av dessa varor.

Såvitt framkommit har O.L. haft hand om de explosiva varorna i tjänsten som polis. Den åtalade hanteringen av varorna kan vid sådant förhållande inte anses ha varit tillståndspliktig. Åtalet för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor skall således ogillas.

Åtalspunkt 20 - vapenbrott

Åtalspunkten 20 avser överlåtelse av ett automatvapen Uzi till någon som inte haft rätt att inneha det, genom att vapnet återlämnades till en informatör med uppdrag att lämna det vidare. O.L. hade mottagit detta vapen av informatören och det hade förekommit planering med deltagande av flera polischefer angående hur vapnet skulle hanteras för att kunna föras in i en utredning utan att informatörens identitet röjdes.

I 9 kap. 1 § vapenlagen straffbeläggs innehav av vapen utan rätt till det samt överlåtelse och utlåning av vapen till någon som saknar rätt att inneha vapnet. De olika gärningstyperna torde hänföra sig till tillståndskravet i 2 kap. 1 § vapenlagen vid innehav, kravet i 2 kap. 9 § att överlåtelse får ske endast till någon som har tillstånd eller rätt att inneha vapen respektive reglerna i 3 kap.vapenlagen angående rätt att låna ut vapen.

I prop. 1999/2000:27 om en skärpt vapenlagstiftning behandlades utformningen av straffbestämmelsen. I den lagrådsremiss som föregick propositionen föreslogs att det skulle göras ett tillägg till straffbestämmelsen enligt vilket även den som annars överlämnat ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet skulle dömas för vapenbrott. Syftet med förslaget var bl.a. att täcka in det fallet att någon överlämnar ett skjutvapen för reparation m.m. till någon som inte har tillstånd för detta. Även det fallet att någon lämnar över ett vapen för förvaring hos någon som saknar rätt att förvara vapnet i fråga var avsett att kunna falla under den föreslagna bestämmelsen. Lagrådet ansåg att den föreslagna lydelsen kunde vålla vissa svårigheter (se a. prop. s. 156 f.), en bedömning i vilken regeringen instämde. I stället föreslogs i propositionen ett tillägg i 9 kap. 2 § vapenlagen angående straffansvar för den som överlämnar ett skjutvapen för förvaring hos någon annan utan att erforderligt tillstånd finns (a. prop. s. 70). Vad som i det sammanhanget sades om att åtminstone allvarligare fall där någon överlämnade vapen för reparation skulle träffas av straffansvar enligt 9 kap. 1 § vapenlagen går inte alldeles lätt att förena med den tidigare avsikten att straffbelägga överlämnande för reparation genom ett särskilt tillägg till paragrafen.

Straffbestämmelserna i 9 kap. 1 § vapenlagen går tillbaka på 37 § i 1973 års vapenlag (se prop. 1995/96:52 s. 85) som också kriminaliserade innehav samt överlåtelse och upplåtelse. Dessa 1973 års bestämmelser replierade i sin tur på 1949 års vapenförordning (se prop. 1973:166 s. 127 och 147), där innehav samt överlåtelse och upplåtelse var straffsanktionerade i 36 § 1 och 2 mom. Tidigare fanns motsvarande bestämmelser i 20 § 1 och 2 mom. i 1934 års vapenkungörelse och dessförinnan i 11 § 1 och 3 mom. i 1927 års kungörelse med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition. I nyssnämnda 3 mom. användes orden ”säljer eller överlåter” medan i 4 mom., som avser en överträdelse av annat slag i samband med överlåtelse, ordet ”utlämnar” synes ta sikte på ett fysiskt överlämnande.

Mot bakgrund av det anförda bör den slutsatsen dras att ordet överlåter i 9 kap. 1 § vapenlagen inte skall ges en sådan allmän innebörd att det är liktydigt med överlämnar. Det får därför i det enskilda fallet bedömas om den som lämnar ett vapen till någon annan kan anses ha företagit en sådan disposition med vapen att det ter sig naturligt att säga att det är en fråga om att vapnet överlåtits. O.L. kan inte anses ha överlåtit vapnet i den mening detta uttryck får ges vid tillämpning av 9 kap. 1 § vapenlagen. Åtalet för vapenbrott under denna punkt kan därför inte bifallas.

Åtalspunkterna 16, 17 och 18 (Stockholmsdelen) - tjänstefel

Riksåklagarens påstående i denna del avser att O.L:s innehav av vapnen och hans förvaring och transport av de explosiva varorna utan rättsligt stöd och under inte obetydlig tid utgör tjänstefel. Vid huvudförhandlingen har riksåklagaren förklarat att den tid som därvid avses är den tid som anges i gärningsbeskrivningen för respektive brott enligt förstahandspåståendena. Vidare kan noteras att riksåklagaren i de justerade gärningsbeskrivningarna inte har tagit med omständigheter av det slag som angavs i den ursprungliga gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 16 och som bestod i att O.L. dels underlåtit att upprätta beslagsprotokoll, anmälan eller annan dokumentation över godset, dels underlåtit att anmäla förvärv och innehav av vapen till sin närmaste förman.

Som tidigare angetts har O.L. haft rättsligt stöd för att ha hand om vapnen i Stockholm för statens räkning. Blott det faktiska innehavet av vapnen kan då inte anses innebära att han åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis. Motsvarande gäller själva förvaringen och transporten av de explosiva varorna. Åtalet för tjänstefel i de här behandlade delarna skall därför ogillas.

Åtalspunkt 20 - åtal för tjänstefel

Riksåklagaren har påstått att O.L. vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis genom att utan rättsligt stöd lämna Uzi-vapnet till personer som saknat rätt att inneha det.

O.L. har hanterat vapnet i sin tjänst som polis. I samband med en polisoperation lämnade han vapnet till en informatör, som saknade rätt att inneha det, i syftet att informatören i sin tur skulle lämna vapnet vidare. Ett sådant förfarande saknade rättsligt stöd. O.L. har därmed vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för den uppgift han hade som polis.

O.L. har gjort gällande att han av en kommissarie, som han inte velat namnge, fick tillstånd att återlämna vapnet för att skydda informatörens säkerhet. Situationen var emellertid inte sådan att han kan fritas från ansvar för åtgärden. O.L. måste ha insett att han handlade i strid med gällande regler när han lämnade ut vapnet. Gärningen kan inte anses ringa. O.L. har därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. Frågan om brottet är att anse som grovt behandlas under rubriken Sammanfattning.

Sammanfattning

O.L. har gjort sig skyldig till vapenbrott under åtalspunkt 18 genom att den 13 november 2002 på Rindö utan att ha rätt till det innehaft en kulsprutepistol Cobray 11, kaliber 9 mm, en revolver Colt, single action, och en pistol Deringer, kaliber 22. Han har vidare gjort sig skyldig till tjänstefel under åtalspunkt 20 genom att i maj-juni 2003 lämna ett automatvapen Uzi, kaliber 9 mm, till en person som saknat rätt att inneha det. Åtalet i övrigt skall ogillas.

Riksåklagaren har gjort gällande att brotten är grova eftersom de har ingått som ett led i en olaglig hantering av flera livsfarliga vapen. I anslutning till åtalet för tjänstefel under åtalspunkt 20 har riksåklagaren även hävdat att O.L. allvarligt har missbrukat sin ställning och att brottet har medfört risk för okontrollerad spridning av vapen.

Det är visserligen fråga om livsfarliga vapen. I fråga om vapenbrottet på Rindö har O.L. emellertid endast under en del av en dag innehaft vapnen under, såvitt framkommit, betryggande former. Beträffande Uzi- vapnet var situationen speciell. De brott som han fälls för kan inte anses utgöra ett led i en olaglig vapenhantering. Inte heller av annan orsak är brotten att anse som grova.

Påföljd

Att olagligt inneha ett skjutvapen är ett artbrott, dvs. ett brott som normalt förskyller fängelse som påföljd (se t.ex. NJA 2002 s. 256). Omständigheterna är emellertid sådana att det får anses föreligga särskilda skäl att ådöma O.L. annan påföljd än fängelse. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. Den omständigheten att O.L. under avsevärd tid varit frihetsberövad i målet såsom anhållen och häktad bör medföra att den villkorliga domen inte förenas med böter.

Skiljaktig

Skiljaktig