NJA 2006 s. 339

Brottslighetens art har i ett fall av djurplågeri inte ansetts utgöra skäl att ådöma fängelsestraff.

Ångermanlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Ångermanlands tingsrätt åtal mot N.G.S., född 1964, för djurplågeri enligt följande gärningsbeskrivning:

N.G.S. har på sin fastighet Gagnet 2:8 i Helgum, Sollefteå kommun, under år 2002 t.o.m. den 17 december haft 44 stycken nötkreatur som han uppsåtligen, eller i vart fall av grov oaktsamhet, genom vanvård otillbörligen utsatt för lidande. N.G.S. har nämligen:

- underlåtit att ombesörja utgödsling ur ladugården innebärande att djuren tvingats leva i en flera decimeter djup gödselsörja med följd att djuren inte velat lägga sig ned utan hela tiden förblivit stående vilket varit mycket ansträngande för klövar, leder, muskulatur och ben. Djurens vistelse i gödselsörjan har även medfört att djurens päls blivit kraftigt nedsmutsad med ett gödselpansar med följd att pälsen förlorat sin värmeisolerande förmåga och att det uppstått ”gödselbränna” på huden under gödselpansaret,

- underlåtit att ge djuren tillräckligt med foder och vatten,

- underlåtit att tillkalla veterinär när något djur blivit sjukt med följd att 11 stycken djur fått självdö. Av de döda djuren har 7 stycken lämnats kvar inne i ladugården liggande i gödselsörjan och i de levande djurens omedelbara närhet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Peter Svedberg) anförde i dom den 9 oktober 2003:

Domskäl

N.G.S. har erkänt att han av oaktsamhet gjort sig skyldig till vad åklagaren lagt honom till last förutom att ”gödselbränna” skulle ha uppstått på huden hos något djur samt att han skulle ha underlåtit att ge djuren tillräckligt med foder och vatten.

Vid tingsrättens förhandling har - förutom förhör med N.G.S. - vittnesförhör hållits med distriktsveterinären N.-E.H. på åklagarens begäran.

Av utredningen i målet har framkommit bl.a. följande. N.G.S. har sedan unga år drivit jordbruk med djurhållning. Fram till våren 2002 hade han även mjölkkor, men avvecklade då denna verksamhet. Härefter hade han endast de djur som är aktuella i målet. Han har från våren 2002 parallellt med sin egen verksamhet arbetat på en annan gård. N.G.S. har uppgett att det uppstod problem med hydrauliken i gödselutkastaren under hösten 2002 och att han fick laga denna ett antal gånger innan han till slut inte förmådde åtgärda ytterligare uppkomna fel med vad det innebar av bl.a. omflyttning av djur och upptagning av trallgolv av betong. Enligt N.G.S. inträffade detta någon gång i oktober eller november 2002 och det var enligt honom orsaken till den uppkomna situationen. Han hade varje dag för avsikt att ta sig an felet men det blev aldrig av och han blev till slut apatisk. Han har uppgett att det inte kändes rätt att be om hjälp. Inspektionen upplevdes som en befrielse för honom. N.G.S. har förklarat det inträffade med att han under en lång tid arbetat alldeles för mycket. Han har dock framhållit att han hela tiden givit djuren foder morgon och kväll och tillsett att de hade tillgång till vatten. Något fel på vattentillförseln hade dock enligt honom uppstått alldeles innan inspektionen ägde rum. Han känner till att djur med ett gödselpansar förlorar sin värmeisolerande förmåga och han har uppgett att magerheten hos djuren nog berodde på att de inte mådde bra. Han har dock framhållit att de djur som var i lösdrift kunde äta från foderbord där det var renare än i övriga ladugården. - Inspektionen den 17 december 2002 hade föregåtts av ett oanmält besök av djurskyddsinspektör G.-B.H. dagen före.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat delar av en ”Inspektionsrapport/veterinärutlåtande” daterat den 11 februari 2003, undertecknat av distriktsveterinär N.-E.H. och länsveterinär H.A. Såsom bilagor till detta material finns fotografier samt en videofilm som förebringats vid förhandlingen och åberopats av åklagaren som bevisning. Åklagaren har även åberopat två obduktionsrapporter från veterinären R.E. (Konvex AB) den 2 januari 2003 samt ett intyg den 18 december 2002 av veterinären A.D. (Lennart Wedin Slakteri AB). Av det skriftliga materialet framgår bl.a. följande. Det fanns 33 levande och 11 döda djur på N.G.S:s gård. Fem av de levande djuren skickades till vanlig slakt. Ett av djuren avlivades direkt på plats av veterinär och resterande djur avlivades senare under inspektionsdagen.

N.-E.H. har i anslutning till att videofilmen spelats upp samt i övrigt uppgett bl.a. följande. Ladugården där djuren var uppställda var stadd i ett långt gånget förfall. Det fanns ingen ventilation och luftfuktigheten var väldigt hög. Vidare saknades strö och djuren hade inga rena och torra liggplatser. Det var en gödselsörja på golvet ca 3-4 dm vilket indikerar flera månaders bristande utgödsling. Inget av djuren ville ligga ner, förutom ett som låg ner av ren utmattning. Normalt sett ligger en ko ner 5-8 timmar om dagen. Det är arbetsamt för ett djur att stå upp hela tiden. Döda djur som får ligga kvar kan sprida smitta och ge upphov till sjukdomar. Förutom i några fall där långt gången förruttnelse inträtt, hade djuren dött relativt nyligen i förhållande till inspektionsbesöket. Beträffande den uppgivna utfodringen av djuren kan inte sägas annat än att djuren inte hade fått tillräckligt med foder, vilket kan bero på fodrets kvalitet eller att djuren på grund av förhållandena i ladugården hade ett ökat foderbehov som sålunda inte hade tillfredsställts eller att mineraler och vitaminer inte givits.

Tingsrättens bedömning

Det är ostridigt och klarlagt i målet att N.G.S. underlåtit att hålla ladugården i ett acceptabelt skick genom att under en lång tid inte sköta utgödslingen. Detta har medfört att djuren haft dåliga förutsättningar att äta och vila samt att de blivit ordentligt nedsmutsade - även om s.k. gödselbränna ej kunnat påvisas hos något av de levande djuren. Vad gäller vattnet fungerade tillförseln inte när inspektionen ägde rum men torde, enligt vad N.G.S. uppgett, i allt väsentligt ha fungerat tillfredsställande tidigare. Även om djuren fått foder i den utsträckning som N.G.S. uppgett, har detta inte varit tillräckligt med hänsyn till djurens skick vid inspektionstillfället. Nästan alla djur var avmagrade och storleksmässigt mindre än normalt.

Ett stort antal djur har dött under dessa förhållanden och N.G.S. har, såvitt framkommit, inte kontaktat veterinär med anledning av sjuka eller skadade djur och han har även låtit döda djur ligga kvar. Sammantaget finner tingsrätten att N.G.S. genom grov oaktsamhet gjort sig skyldig till sådan vanvård att djur utsatts för otillbörligt lidande. Åtalet för djurplågeri är därför styrkt.

När gäller påföljden har frivården i yttrande till tingsrätten anfört att N.G.S. lever under ordnade förhållanden varför någon frivårdspåföljd inte är påkallad. Det alternativ som finns till fängelse utgörs av en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Det saknas visserligen anledning att befara att N.G.S. gör sig skyldig till fortsatt brottslighet vilket sålunda talar för en villkorlig dom. Brottet är dock enligt tingsrättens mening av sådan art och har ett sådant högt straffvärde, att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Brottet motiverar sex månaders fängelse.

Domslut

Tingsrätten dömde N.G.S. enligt 16 kap. 13 § BrB för djurplågeri till fängelse 6 månader.

Hovrätten för Nedre Norrland

N.G.S. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst eller i allt fall att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Åklagaren överklagade anslutningsvis och yrkade att hovrätten skulle döma N.G.S. för uppsåtligt brott och skärpa det av tingsrätten utdömda fängelsestraffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson, hovrättsrådet Rolf Forsberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Claudia Vadaszi samt två nämndemän) anförde i dom den 22 november 2004:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har förebringats i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten varvid N.G.S. och N.-E.H. har hörts på nytt. Samma skriftliga bevisning, innefattande bl.a. förevisning av fotografier och uppspelning av videoband, som åberopades vid tingsrätten har åberopats i hovrätten. Vid de förnyade förhören har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom från förhören där.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten finner genom den förebringade utredningen styrkt att N.G.S., på sätt åklagaren gjort gällande, utsatt sina nötkreatur för vanvård och otillbörligt lidande genom att underlåta att ombesörja utgödsling av ladugården, att tillse att djuren haft tillräckligt med foder och vatten och att tillkalla veterinär när djuren blivit sjuka. Hovrätten finner, i likhet med tingsrätten, att det dock inte kan anses utrett att det på något av djuren uppkommit s.k. ”gödselbrännor”. - Vanvården, som pågått under en längre tid och som medfört att elva av djuren dött, har varit av kvalificerad art och har medfört så undermåliga levnadsförhållanden för djuren att N.G.S., som enligt egen uppgift dagligen var i ladugården, måste ha insett att de därigenom utsattes för otillbörligt lidande. Gärningen har därför, som åklagaren gjort gällande, skett uppsåtligen. N.G.S. skall således dömas för djurplågeri.

Det brott N.G.S. gjort sig skyldig till utgör en betydande kränkning av de intressen som bär upp djurskyddet och är sådant att påföljden inte kan stanna vid böter. Vid valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn talar brottets art med viss styrka för att påföljden bör bestämmas till fängelse. Djurplågeri är nämligen inte sällan ett sådant brott där omständigheterna är sådana att ett strängare påföljdsval än annars är befogat. Hovrätten finner emellertid att straffvärdet i förevarande fall inte är så högt att annan påföljd än fängelse inte skall kunna komma i fråga. - Kriminalvårdsmyndigheten Härnösand, frivården, har i yttrande till tingsrätten uttalat att N.G.S. lever under socialt ordnade förhållanden och att det inte framkommit något tecken på missbruk eller ohälsa hos honom. Frivården har vidare bedömt att N.G.S. är lämplig för samhällstjänst.

Hovrätten saknar särskild anledning att befara att N.G.S., som tidigare är ostraffad, kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas som lämplig med hänsyn till hans personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. Om fängelse hade valts som påföljd skulle hovrätten ha bestämt längden av fängelsestraffet till tre månader. Med beaktande härav bör tiden för samhällstjänst bestämmas till 100 timmar.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar den överklagade domen på det sättet att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 3 månader ha dömts ut.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma N.G.S. till ett fängelsestraff inte understigande 6 månader.

N.G.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Regner, Victor, Håstad, Lindeblad och Calissendorff, referent; justitieråden Regner och Victor skiljaktiga i viss del) meddelade den 31 maj 2006 följande dom:

Domskäl

N.G.S. skall i enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom dömas för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § BrB. För djurplågeri är stadgat straff med böter eller fängelse i högst två år.

N.G.S. har under minst ett par månaders tid vanvårdat sitt kreatursbestånd om 44 nötkreatur genom att underlåta att ombesörja utgödsling av ladugården, att tillse att djuren haft tillräckligt med foder och vatten och att tillkalla veterinär till djur som insjuknat. Djuren har genom vanvården otillbörligen tillfogats lidande vilket N.G.S. också insett.

Brottsligheten avser alltså ett stort antal djur som under lång tid utsatts för ett betydande lidande. Under den period som åtalet omfattar har 11 av djuren självdött och 28 har nödslaktats i anslutning till inspektionen hos N.G.S. Det är med hänsyn härtill klart att brottsligheten under alla förhållanden måste anses ha ett jämförelsevis högt straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall emellertid inte endast sådana faktorer som brottslighetens omfattning och effekter beaktas utan också, som framgår av 29 kap. 1 § andra stycket BrB, sådana subjektiva faktorer som de avsikter och motiv som gärningsmannen haft. Även om de objektiva omständigheterna i allmänhet bildar den naturliga utgångspunkten för straffvärdebedömningen, är inte sällan de subjektiva omständigheterna av större betydelse för bedömningen (jfr Berg m.fl., Brottsbalken s. 29:21).

N.G.S. har berättat att han är uppvuxen på den gård där vanvården ägde rum och han har sedan lång tid själv drivit lantbruket på gården. Djurskötsel har hela tiden utgjort en del av driften. I syfte att förbättra ekonomin investerade han i början av 1990-talet i en ny ladugårdsdel. Den ökade djurhållningen medförde större arbetsbelastning utan att ekonomin därför förbättrades. I slutet av år 2001 ansåg han sig stå inför ett vägval att ytterligare öka djurhållningen eller att göra sig av med djur. Detta ledde till att han under våren 2002 sålde sina mjölkkor och började arbeta som djurskötare hos en granne. Han behöll ungdjuren. Arbetstiden hos grannen var från 05.00 på morgonen till 08.30 och därefter från 15.00 till 19.00. Under övrig tid skulle han sköta den egna gården. Hans förhoppning var att förändringen skulle innebära en förbättring av såväl hans arbetsförhållanden som hans ekonomiska situation. Arbetsbördan blev honom dock övermäktig och han började få svårt att klara skötseln av den egna gården. De akuta problemen med djuren började med att delar av utgödselanordningen rostade sönder och slutade fungera. Han trodde att han själv skulle kunna laga anordningen och lyckades också några gånger men anordningen slutade snart att fungera igen. I oktober-november 2002 gick den definitivt sönder. Han fortsatte att dagligen ge djuren vatten och föda men orkade, fastän han insåg konsekvenserna, inte längre göra något åt utgödslingen. Han kände en fruktansvärd ångest men den övermäktiga arbetsbördan gjorde att han drabbades av handlingsförlamning och han kunde inte förmå sig till att begära hjälp.

Det saknas anledning att ifrågasätta N.G.S:s uppgifter om bakgrunden till vanvården. Även om N.G.S. varit medveten om de effekter som hans underlåtenheter medfört har det alltså inte varit fråga om ett avsiktligt tillfogande av lidande och inte heller någon likgiltighet inför detta. Han har inte heller haft några egna intressen som motiv för sitt handlande. Vanvården har tvärtom medfört en betydande ekonomisk belastning för honom. Fråga synes närmast vara om oförmåga att i vad som framstår som en personlig krissituation hantera de uppkomna problemen. Vid bedömningen av straffvärdet skall detta beaktas även om omständigheterna inte kan sägas ha varit sådana att den särskilda strafflindringsgrunden i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB är direkt tillämplig. Några sådana försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB föreligger inte.

Vid en sammanfattande bedömning finner HD att straffvärdet av brottsligheten, med beaktande av det omfattande lidande som djuren utsatts för, får anses motsvara fängelse i sex månader. Frågan är då vilken påföljd som N.G.S. skall dömas till.

Straffvärdet är inte så högt att detta i sig motiverar ett fängelsestraff. N.G.S. har inte heller tidigare gjort sig skyldig till brott på sätt som nu kan utgöra skäl för ett fängelsestraff. En förutsättning för att N.G.S. i enlighet med riksåklagarens yrkande skall dömas till fängelse är därför att brottsligheten kan anses vara av en sådan art att denna, i förening med straffvärdet, utgör tillräckliga skäl för ett fängelsestraff.

Av förarbetena till bestämmelsen i 30 kap. 4 § BrB, enligt vilken brottslighetens art kan utgöra ett skäl för att döma till fängelse, framgår att med uttrycket brottslighetens art främst avsetts sådana brottstyper som enligt då gällande praxis ansetts motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde (prop. 1987/88:120 s. 100). I de fall då någon sådan fast praxis inte finns kan bedömningen basera sig på uttalanden som lagstiftaren gjort i samband med ny lagstiftning (jfr t.ex. NJA 1995 s. 80). I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att domstolarna tar ställning till frågan om brottslighetens art oberoende av om lagstiftaren uttalat sig i frågan.

Något stöd för att det skulle finnas någon fast praxis enligt vilken djurplågeri i allmänhet skulle vara ett sådant brott som skall föranleda fängelse även när det inte har ett särskilt högt straffvärde (s.k. artbrott) finns inte. Av allmänt tillgänglig statistik framgår tvärtom att villkorlig dom och skyddstillsyn är klart vanligare som påföljd än fängelse. Några uttalanden från lagstiftaren som ändå kan ge anledning att mer generellt bedöma djurplågeri som artbrott finns inte heller. Det har inte heller framkommit att djurplågeri skulle ha ökat i sådan omfattning, eller att några andra förhållanden inträtt, att detta skulle kunna ge anledning till en sådan bedömning. Vad som nu sagts utesluter inte att djurplågeri ändå under vissa omständigheter kan vara att anse som ett artbrott. Så skulle kunna tänkas vara fallet om det förelegat några sådana särskilda försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB, som exempelvis särskild hänsynslöshet, även om dessa inte gör att straffvärdet blir så högt att detta i sig motiverar ett fängelsestraff (se bl.a. Berg m.fl., a.a. s. 30:21). Att gärningsmannen för att tillgodose egna intressen eftersatt intresset att motverka lidande hos djur på ett sätt som visar en uppenbar likgiltighet för det senare intresset kan också tala för att brottsligheten varit av en sådan art att ett fängelsestraff bör utdömas.

Några sådana omständigheter har emellertid inte framkommit i detta fall. N.G.S. skall därför dömas till en inte frihetsberövande påföljd och anledning saknas att överväga om en sådan bör förenas med en föreskrift att fullgöra samhällstjänst. N.G.S. lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att han kommer göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom som i enlighet med huvudregeln skall förenas med ett bötesstraff.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom bestämmer HD påföljden för N.G.S. till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 200 kr.

Skiljaktig

Justitieråden Regner och Victor var skiljaktiga beträffande motiveringen på sätt som framgår av följande yttrande:

Vi instämmer i vad majoriteten anfört angående faktorer av betydelse för bedömningen av straffvärdet. Vid en sammanfattande bedömning finner vi emellertid att brottslighetens straffvärde i detta fall, även med beaktande av det omfattande lidande som djuren utsatts för, får anses motsvara fängelse i fyra månader.

HD:s dom meddelad: den 31 maj 2006.

Mål nr: B 5183-04.

Lagrum: 16 kap. 13 § och 30 kap. 4 § BrB.