NJA 2007 s. 125

Enligt ett lagakraftvunnet utslag i mål om fastighetsbestämning har ett markområde förklarats ingå i en häradsallmänning. Utslaget har inte utgjort hinder för ägaren av en annan fastighet att vid allmän domstol föra talan om bättre rätt än häradsallmänningen till markområdet, men har ansetts ha prejudiciell betydelse i tvistemålet. Förutsättningar har därför funnits att utan att utfärda stämning ogilla talan som uppenbart ogrundad.

Genom utslag den 15 oktober 1996 i mål mellan J.S. och S.S. å ena sidan och Jönåkers häradsallmänning å andra sidan rörande fastighetsbestämning avseende f.d. soldattorpet Mosstugan i Björkviks socken, Katrineholms kommun, fastställde Svea hovrätt, avd. 14, Nyköpings tingsrätts, fastighetsdomstolen, utslag den 3 mars 1994, varigenom tingsrätten förklarat det tidigare soldattorpet Mosstugan ingå i Jönåkers häradsallmänning s:1. Genom utslaget ändrade tingsrätten fastighetsbildningsmyndighetens i Södermanlands län fastighetsbildningsbeslut den 28 augusti 1991, genom vilket myndigheten beslutat att det aktuella området ingick i fastigheten Edeby 5:1 i samma socken, vilken fastighet ägs av J.S. och S.S. Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Katrineholms tingsrätt

J.S. och S.S. ingav en stämningsansökan mot Jönåkers häradsallmänning till Katrineholms tingsrätt med yrkande att tingsrätten skulle fastställa att de äger bättre rätt än häradsallmänningen till det område som benämns tidigare soldattorpet Mosstugan och som nu ingår i fastigheten Jönåkers häradsallmänning s:1.

Till grund för yrkandet åberopade de att området ingår och alltid har ingått i den fastighet som i dag är Edeby 5:1.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Bertil Svahn) anförde i dom den 26 november 2003:

Domskäl

Genom det ovan nämnda hovrättsutslaget är det rättskraftigt avgjort att det aktuella området ingår i fastigheten Jönåkers häradsallmänning s:1 och inte i fastigheten Edeby 5:1. Vid detta förhållande och då J.S. och S.S. inte har åberopat någon annan grund för sin talan om bättre rätt till området än att det ingår i deras fastighet Edeby 5:1 är det uppenbart att käromålet är ogrundat. Käromålet kan därför med stöd av 42 kap. 5 § första stycket RB ogillas utan att stämning utfärdas.

Domslut

Käromålet ogillas.

Svea hovrätt

J.S. och S.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade i själva saken att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet dit för fortsatt handläggning.

Till stöd för sitt överklagande anförde J.S. och S.S. i huvudsak följande. Det har inte förelegat förutsättningar för att tillämpa 42 kap. 5 § RB. De har angett en klar och tydlig rättslig grund för sin talan. Det tidigare utslaget i mål om fastighetsbestämning kan inte tillmätas den rättsliga betydelse som tingsrätten ansett. Om utslaget skulle utgöra ett skäl för avvisning, skulle den frågan först ha prövats. En tillämpning av 42 kap. 5 § RB förutsätter en sakprövning och i sådant fall har det tidigare utslaget endast bevisverkan. Utslaget i sig innefattar en oriktig rättstillämpning och en oriktig bevisbedömning.

J.S. och S.S. åberopade en promemoria av fd. hovrättsrådet jur. dr Mauritz Bäärnhielm.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gudmund Toijer, Henrik Runeson, referent, och Lars Dirke) anförde i dom den 21 april 2004 i själva saken:

Hovrättens domskäl

Ett utslag om fastighetsbestämning innebär inte något rättskraftigt avgörande om äganderätten till egendomen. Hovrättens utslag i det tidigare målet har därför inte utgjort något rättegångshinder. Det har alltså varit riktigt av tingsrätten att pröva målet i sak (jfr Landahl och Nordström, Fastighetsbildningslagen - En kommentar, 2 uppl., s. 426 ff.).

J.S. och S.S. har grundat sin talan om bättre rätt på ett påstående om att Mosstugan ingår och alltid har ingått i deras fastighet. Denna fråga är emellertid - som tingsrätten har konstaterat - i sig rättskraftigt avgjord genom det tidigare utslaget. Någon ytterligare grund för käromålet har J.S. och S.S. inte anfört. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att det är uppenbart att käromålet är ogrundat. Överklagandet skall därmed genast avslås och tingsrättens domslut stå fast (50 kap. 8 § andra stycket RB).

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

J.S. och S.S. överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Andreas Lindholm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

(De två första styckena överensstämmer i allt väsentligt med de två första styckena i HD:s domskäl.)

I tredje stycket anför föredraganden:

Att J.S. och S.S. har gjort gällande att området tillhör deras fastighet och samtidigt upplyst domstolen om att ett annat förhållande slagits fast genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande kan förefalla rymma en självmotsägelse. Eftersom utslaget enligt kärandenas uppfattning inte är bindande i en efterföljande tvistemålsprövning, framstår deras talan emellertid som klart och konsekvent utförd. HD uppfattar därför inte grunden för käromålet på annat sätt än underrätterna.

(Därefter följer fyra stycken som i allt väsentligt överensstämmer med HD:s domskäl i tredje till och med sjätte styckena.)

Sedan fortsätter föredraganden:

Fastighetsbestämningen uppvisar stora likheter med fastställelsetalan vid allmän domstol. Ett avgörande tillkommer efter ett kontradiktoriskt förfarande där möjlighet till domstolsprövning finns. Klart är vidare att fastighetsbestämningen inte helt skulle fylla sitt ändamål, om det var möjligt att få den omkullkastad genom en efterföljande tvistemålsprövning. Utslaget vid fastighetsbestämningen bör därför tillmätas samma betydelse som en fastställelsedom i samma fråga.

Att utslaget äger samma rättskraft som en fastställelsedom innebär att en tvistemålstalan avseende den sak som prövats genom fastighetsbestämningen skall avvisas. En annan sida av rättskraften är att utslaget blir bindande vid en efterföljande rättegång där den fråga som prövats har betydelse för utgången. Detta har i litteraturen kallats för rättskraftens prejudiciella betydelse (se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006 s. 171).

Rena äganderättsfrågor, dvs. sådana där avgörandet gäller vem av olika pretendenter som - oberoende av hur gällande fastighetsindelning gestaltar sig - äger bättre rätt till viss fast egendom, faller inte in under de frågor som kan handläggas vid fastighetsbestämning (a. prop. s. B 791). Frågan om vem som äger ett markområde kan således inte omfattas av parternas yrkanden och inte heller beröras annat än i skälen till avgörandet i fastighetsbestämningsfrågan. Något rättskraftigt avgörande av äganderättsfrågan har därför inte uppkommit genom fastighetsbestämningen, varför hovrättens lagakraftvunna avgörande inte utgör hinder för en prövning av käromålet.

Utslaget har emellertid prejudiciell betydelse i det förevarande tvistemålet. Domstolen måste därför utgå ifrån att det aktuella markområdet ingår i Jönåkers häradsallmänning och inte tillhör fastigheten Edeby 5:1.

Mot bakgrund av det nu sagda framgår av kärandenas framställning att deras talan inte kan vinna bifall utan måste anses vara uppenbart ogrundad. Förutsättningar har därför funnits för tingsrätten att med tillämpning av 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB ogilla käromålet utan att utfärda stämning.

Hovrätten har genast kunnat meddela dom i målet med tillämpning av 50 kap. 8 § andra stycket RB.

I ett fall då ett överklagande till HD är uppenbart ogrundat, finns inte något hinder mot att pröva överklagandet utan delgivning med motparten (jfr NJA 1986 s. 117). På grund av det anförda, och då överklagandet är uppenbart ogrundat, skall hovrättens domslut fastställas utan att Jönåkers häradsallmänning föreläggs att komma in med svarsskrivelse.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Bo Svensson, Göran Regner, Torgny Håstad, Ella Nyström och Per Virdesten, referent) meddelade den 23 februari 2007 följande dom.

Domskäl

J.S. och S.S. har som grund för sitt yrkande om bättre rätt än Jönåkers häradsallmänning till ett område benämnt soldattorpet Mosstugan i Björkvik, Katrineholms kommun, anfört följande. Soldattorpet Mosstugan ingår i deras fastighet Edeby 5:1. Det s.k. yngre indelningsverket för infanteriet beslöts av riksdagen år 1682 och blev genom särskilt kontrakt samma år med allmogen i Södermanlands län omedelbart genomfört. Därvid bestämdes att de gårdar som i dag utgör Edeby 5:1 skulle utgöra en rote. För dessa utlades på gårdarnas mark ett område benämnt ”soldattorpet nr 135 Måsstugan”. Området utgjorde såväl under indelningsverkets tid som därefter en del av vad som i dag är Edeby 5:1. Eftersom området aldrig frånsålts eller på annat sätt skiljts från Edeby 5:1, utgör det alltjämt en del av fastigheten.

I stämningsansökan informerade J.S. och S.S. tingsrätten om att det fanns ett lagakraftvunnet utslag i ett mål mellan dem och häradsallmänningen om fastighetsbestämning. I det målet fastställde Svea hovrätt den 15 oktober 1996 fastighetsdomstolens avgörande enligt vilket soldattorpet Mosstugan förklarades ingå i Jönåkers häradsallmänning s:1. Eftersom det inte fanns någon dom i frågan om äganderätten till soldattorpet utgjorde utslaget i målet om fastighetsbestämning enligt J.S. och S.S. inte något hinder mot att deras talan angående bättre rätt till soldattorpet prövades i det nu aktuella målet. I hovrätten anförde de även att utslaget vid en prövning i sak endast fick bevisverkan tillsammans med övriga omständigheter av betydelse.

J.S:s och S.S:s möjlighet att vinna framgång med sin talan om bättre rätt till det omtvistade området är beroende av vilken betydelse som skall tillmätas det lagakraftvunna utslaget i målet om fastighetsbestämning.

Syftet med en fastighetsbestämning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988) är att man skall få till stånd ett för framtiden bindande avgörande i vissa indelnings- och servitutsfrågor (prop. 1969:128 s. B 777). Någon exklusiv behörighet att pröva fastighetsbestämningsfrågor tillkommer emellertid inte lantmäterimyndigheten (tidigare fastighetsbildningsmyndigheten) eller fastighetsdomstolarna. Det är således möjligt att vid allmän domstol väcka talan i en fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet. (Se Landahl-Nordström, Fastighetsbildningslagen, 2 uppl. 1991 s. 425 med hänvisningar i not 2.)

I prop. 1969:128 med förslag till fastighetsbildningslag uttalades att det uppenbarligen var nödvändigt att också i fortsättningen ha bestämmelser om behandlingen av fastighetsindelningsfrågor som aktualiserades vid fastighetsbildningsförrättning, eftersom man annars skulle avhända sig möjligheten att erhålla för framtiden bindande avgöranden i dessa frågor (s.k. fastighetsbestämmande domar) med risk för att grunderna för fastighetsbildningen senare skulle raseras (s. B 787). Vidare anfördes att man i de fall som fördes vidare till domstol kunde betrakta förrättningshandläggningen som ett försök att förlika parterna och som en förberedelse till domstolsprövningen. Att fastighetsbildningsmyndigheten i övriga fall fick träffa ett avgörande som kunde vinna rättskraft ansågs inte möta betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt (s. B 788 f.). Det ansågs även att motsvarighet till RB:s regler om litispendens och res judicata borde gälla vid fastighetsbestämning och att särskild föreskrift härom i fastighetsbildningslagen inte behövdes (s. B 799).

Den reglering som föreslogs i propositionen anslöt sig i stort sett till det förslag som hade lagts fram av 1954 års fastighetsbildningskommitté i betänkandet Fastighetsbildning (SOU 1963:68). Betänkandet var i vissa avseenden mera utförligt än propositionen i fråga om beröringspunkterna mellan fastighetsbestämning och talan vid allmän domstol. Fastighetsbestämning kunde enligt kommittén jämföras med en rättegång, som utmynnade i en fastställelsedom, och avgörandet som träffades hade samma betydelse för sakägarna som domstols dom (s. 661 och 666). Att dessa beslut i princip var att jämställa med domstols dom låg i sakens natur och ansågs inte behöva uttryckligen fastslås i lagen (s. 675).

Som ovan nämnts är syftet med fastighetsbestämning att få till stånd ett för framtiden bindande avgörande i bl.a. indelningsfrågor. Fastighetsbestämningen uppvisar därmed stora likheter med fastställelsetalan vid allmän domstol enligt 13 kap. 2 § RB. Lantmäterimyndighetens beslut kan överklagas till fastighetsdomstol (15 kap. 1 § fastighetsbildningslagen) och för rättegången i sådant mål gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte särskilda bestämmelser har meddelats (2 § lagen 1969:246 om domstolar i fastighetsmål). Ordningen innebär att förfarandet uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Det är visserligen möjligt att i en fråga om fastighetsbestämning välja mellan att ansöka om detta hos lantmäterimyndigheten eller att väcka talan vid allmän domstol. Om en sakägare väljer att låta frågan prövas av lantmäterimyndigheten och avgöras genom ett fastighetsbestämningsbeslut eller -utslag, bör avgörandet emellertid inte kunna förlora sin betydelse genom en efterföljande tvistemålsprocess, åtminstone om det vid prövningen åberopas samma omständigheter till grund för talan. I annat fall skulle syftet med institutet fastighetsbestämning inte kunna uppfyllas. Avgörandet vid en fastighetsbestämning bör därför i princip tillmätas samma betydelse som en fastställelsedom i samma fråga. (Jfr Rodhe, Gränsbestämning och äganderättstvist, 1944 s. 155 ff.)

Att avgörandet tillmäts samma betydelse som en fastställelsedom innebär att det har rättskraft och att en tvistemålstalan avseende samma sak som prövats genom fastighetsbestämningen skall avvisas. En annan sida av rättskraften är att utslaget blir bindande vid en efterföljande rättegång där den fråga som prövats har betydelse för utgången. Detta har i litteraturen kallats för rättskraftens prejudiciella betydelse (se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006 s. 171).

Rena äganderättsfrågor, dvs. sådana där avgörandet gäller vem av olika pretendenter som - oberoende av hur gällande fastighetsindelning gestaltar sig - äger bättre rätt till viss fast egendom, faller inte in under de frågor som kan handläggas vid fastighetsbestämning (a. prop. s. B 791 och B 797 f.). Frågan om vem som äger ett markområde kan således inte omfattas av parternas yrkanden och inte heller beröras annat än i skälen till avgörandet i fastighetsbestämningsfrågan.

Eftersom fastighetsbestämningsmålet inte gällde samma sak som det nu aktuella målet utgör hovrättens lagakraftvunna utslag i fastighetsbestämningsmålet inte hinder för en prövning av käromålet.

Utslaget har emellertid prejudiciell betydelse i det förevarande tvistemålet. Domstolen måste utgå ifrån att det aktuella markområdet ingår i Jönåkers häradsallmänning s:1 och inte tillhör fastigheten Edeby 5:1. Några andra omständigheter än att området ingår i deras fastighet har J.S. och S.S. inte åberopat till grund för sin talan.

Av det anförda framgår att J.S:s och S.S:s talan inte kan vinna bifall utan måste anses vara uppenbart ogrundad. Förutsättningar har därför funnits för tingsrätten att med tillämpning av 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB ogilla käromålet utan att utfärda stämning.

Hovrätten har genast kunnat meddela dom i målet med tillämpning av 50 kap. 8 § andra stycket RB.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 23 februari 2007.

Mål nr: T 2269-04.

Lagrum: 13 kap. 2 §, 17 kap. 11 §, 42 kap. 5 § och 50 kap. 8 § RB samt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).