Domskäl

Skäl

TeliaSonera Sverige Aktiebolag och TeliaSonera Sverige Net Fastigheter AB (i det följande gemensamt benämnda Telia) har genom beslut den 30 november 2001 erhållit ledningsrätt enligt 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen (1973:1144) innebärande rätt att för all framtid bl.a. bibehålla teleledningar och för telestation erforderlig utrustning, anläggning och byggnad respektive bibehålla byggnad för teleanläggning ingående i telekommunikationssystem för allmänt ändamål. Ledningsrätten har upplåtits inom fastigheten Vaggeryd Gärahov 1:1, vilken ägs av Sveaskog Förvaltnings Aktiebolag, och ryms inom ett område som tidigare nyttjats av Telia för samma ändamål enligt ett arrendeavtal gällande till och med den 31 december 2003.

Frågan i målet gäller huvudsakligen om den del av fastigheten som tas i anspråk genom upplåtelsen av ledningsrätt skall anses som skogsmark eller som tomtmark vid beräkning av intrångsersättning.

Enligt 13 § ledningsrättslagen skall i fråga om ersättning för upplåtelse av mark eller annat utrymme på fastighet ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Upplåtelse av utrymme för ledningsrätt är i ersättningshänseende att jämställa med inlösen av del av fastighet (se prop. 1973:157 s. 102 och 137).

Enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen skall, vid expropriation av del av fastighet, som huvudregel intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, skall även sådan skada ersättas, s.k. annan skada. Från denna huvudregel finns vissa undantag avseende dels värden hänförliga till förbättringar som den exproprierande vidtagit på fastigheten (4 kap. 1 § tredje stycket), dels influens av expropriationsföretaget (4 kap. 2 §), dels värdeökning på grund av förväntningar om ändrad markanvändning inom viss tid före ansökan om expropriation (4 kap. 3 §). Värdetidpunkten, avseende intrångsersättning, är normalt den dag då expropriationsmålet slutligen avgörs men har tillträde skett dessförinnan skall ersättningen enligt 4 kap. 4 § andra stycket räknas upp med hänsyn till förändring i penningvärdet.

Influensregeln i 4 kap. 2 § expropriationslagen avser expropriationsföretagets inverkan på fastighetsvärdena. Bestämmelsen är utformad efter mönster av regler som gäller inom grannelagsrätten. Vanligen rör det sig om att expropriationsföretaget medför värdeminskning på grund av immissioner av olika slag, s.k. företagsskada, respektive värdeökning på grund av t.ex. bättre kommunikationer, s.k. företagsnytta. Typiskt för sådan inverkan är att den även påverkar andra fastigheter i omgivningen. Hänsyn behöver dock inte tas till sådan påverkan som ligger inom ramen för vad man normalt får räkna med (se prop. 1971:122 s. 178). Vid expropriation av del av fastighet skall jämförelse ske mellan fastighetens marknadsvärde före expropriationen, med bortseende från inverkan av expropriationsföretaget, och restfastighetens värde efter expropriationen, med beaktande av sådan påverkan av expropriationsföretaget som fastighetsägaren inte skäligen behöver tåla (se a. prop. s. 190). I samband därmed kan uppkomma fråga om vad som utgör expropriationsföretaget. Ledning bör därvid kunna hämtas från de ändamål för vilka expropriation har medgetts. Har en verksamhet bedrivits redan före expropriationen med stöd av t.ex. arrende-, nyttjanderätts- eller servitutsavtal och medför expropriationen inte någon förändring därav får, vid bedömning enligt influensregeln och under förutsättning att verksamheten uppfyller den aktuella ändamålsbestämmelsen, expropriationsföretaget anses innefatta även den före expropriationen bedrivna verksamheten (jfr NJA 1981 s. 933).

Enligt 2 § första stycket 1 och andra stycket ledningsrättslagen kan ledningsrätt upplåtas för ledning och annan anordning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål. Har ledningsrätt upplåtits för detta ändamål utan att medföra någon ändring av verksamhet som tidigare bedrivits med stöd av t.ex. arrendeavtal skall, med hänsyn till det nyss anförda, denna tidigare verksamhet anses ingå i ledningsföretaget vid tillämpning av influensregeln.

Värdeökning på grund av förväntningar om ändrad markanvändning ersätts i princip inte alls enligt 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen, den s.k. presumtionsregeln. Bestämmelsen innebär en motbevisbar presumtion om att värdeökning som skett inom tio år före ansökan om expropriation beror på åtgärder från den exproprierandes sida. Har en viss markanvändning kommit till stånd när ersättningsfrågan avgörs, skall fastighetens användning vid värdetidpunkten läggas till grund för värderingen. Vid expropriation av en redan upplåten rätt finns normalt inga förväntningsvärden, varför det i praktiken i allmänhet saknas utrymme för tillämpning av presumtionsregeln. (Se t.ex. prop. 1972:109 s. 237.)

De expropriationsrättsliga ersättningsprinciperna syftar till att den som får sin egendom ianspråktagen inte skall lida någon ekonomisk förlust till följd av tvångsåtgärden, samtidigt som den exproprierande inte skall behöva betala för sådan värdeökning som han själv åstadkommit (se prop. 1971:122 s. 165 f.). Hänsyn skall därvid inte tas till den exproprierandes särskilda intresse av objektet för expropriationen (se a. prop. s. 69 och 178). Lagstiftaren har överlämnat till domstolarna att i det enskilda fallet använda den värderingsmetod som med största sannolikhet leder till ett rättvisande resultat (se a. prop. s. 170 ff.).

När det exproprierade området utgör endast en ringa del av hela fastigheten kan det emellertid visa sig svårt att fastställa någon skillnad i marknadsvärde före och efter expropriationen. Det kan då vara motiverat att göra en direktuppskattning på grundval av en separat värdering av den avstådda marken eller efter ett antaget belopp per kvadratmeter (se a. prop. s. 189 ff.).

Eftersom tillstånd till expropriation kan beviljas till förmån för enskilda har ersättningsreglerna getts en allmän utformning. De tar sikte på målet för ersättningsberäkningen och inte på vem som exproprierar. Expropriation sker regelmässigt för att tillgodose ett allmänt behov och det har därför ansetts rimligt att den enskilde som exproprierar får göra det till samma markpriser som det allmänna (se a. prop. s. 167 och prop. 1972:109 s. 234).

I förevarande fall är värdetidpunkten ostridigt den 29 december 2001. Det upplåtna området är en marginell del av fastigheten och ändringen av marknadsvärdet på grund av ledningsrätten är därmed svår att fastställa. Det får anses lämpligt att göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § tredje stycket expropriationslagen avser jämkning av intrångsersättning på grund av förbättringar som den exproprierande tidigare gjort på det upplåtna området och är inte tillämplig i detta fall. Ledningsföretaget har inte i sig haft någon inverkan på restfastigheten i form av företagsskada eller företagsnytta. I enlighet med vad som ovan anförts skall vid värderingen bortses från inverkan från arrendeavtalet och dess ersättningsnivåer. Utgångspunkten bör därför, som fastighetsdomstolen anfört, vara att det är fråga om skogsmark. Det saknas anledning anta att fastighetens marknadsvärde minskat med större belopp än vad som motsvarar de uteblivna arrendeavgifterna och markens värde som skogsmark. Sveaskog bör därför inte tillerkännas högre ersättning än den som fastighetsdomstolen beslutat. Det kan inte anses att en sådan tillämpning av reglerna om ersättning vid expropriation - som Sveaskog har gjort gällande - skulle vara oförenlig med egendomsskyddet i RF eller Europakonventionen (jfr NJA 2007 s. 695).

Sveaskog yrkade i hovrätten att ersättningsbeloppet skulle uppräknas med konsumentprisindex (KPI) från den 29 december 2001 till dagen för lagakraftägande avgörande. Motsvarande yrkande har inte framställts i HD. Ersättningsbeloppet kan därför inte räknas upp på annat sätt än som skett i hovrätten (se NJA 1985 s. 355). Den ersättning som fastighetsdomstolen bestämt skall således räknas upp med 284,19/ 269,5. Ersättningsbeloppet blir därmed avrundat 10 975 kr.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar hovrättens utslag på så sätt att den ersättning som TeliaSonera Sverige Aktiebolag och TeliaSonera Sverige Net Fastigheter AB skall utge till Sveaskog Förvaltnings Aktiebolag bestäms till 10 975 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, referent, Per Virdesten, Anna Skarhed och Gudmund Toijer) meddelade den 15 maj 2008 utslag i enlighet med betänkandet.

Domslut

Fastighetsdomstolens avgörande

1. Fastighetsdomstolen lämnar överklagandet, såvitt avser beslutet om ledningsrätt, utan bifall,

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Roberth Nordh, referent, och Helén Andersson samt hovrättsassessorn Anne Zeift) anförde följande i utslag den 24 oktober 2006.

Hovrättens skäl

Målets handläggning

Hovrätten finner inte synnerliga skäl att hålla syn. Inte heller finner hovrätten - med hänsyn till bl.a. att muntlig bevisning inte skall tas upp på nytt - skäl att hålla muntlig förhandling i målet.

Sakfrågan

Parterna har till stöd för sin respektive talan åberopat samma omständigheter som vid fastighetsdomstolen. E.H. och M.H. har som ytterligare skäl för bifall till sin talan anfört dels att anläggandet av en ny väg innebär en risk för att de skall förpliktas återbetala erhållet jordbruksstöd, dels att de riskerar att själva stå kostnaden för demontering av masten för det fall Vodafone skulle försättas i konkurs.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den fastighetsdomstolen gjort i fråga om upplåtelse av ledningsrätt och förtida tillträde. Fastighetsdomstolens utslag under punkt 1 skall därför stå fast.

Fråga är då vilken ersättning som Vodafone skall betala till E.H. och M.H. för upplåtelsen.

Enligt 13 § ledningsrättslagen skall ersättning för upplåtelse av mark bestämmas med tillämpning av reglerna i 4 kap.expropriationslagen. Av 4 kap. 1 § denna lag följer att Vodafone skall betala intrångsersättning med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ledningsrätten. Uppkommer i övrigt skada för E.H. och M.H. genom ledningsrätten, skall även sådan skada ersättas.

Parterna är ense om att ersättning för annan skada skall utgå med 8 000 kr. Tvist gäller därför endast i fråga om den intrångsersättning som Vodafone skall betala.

Som huvudprincip gäller att intrångsersättning skall beräknas med utgångspunkt från fastighetens marknadsvärde vid tidpunkten för ledningsrättsupplåtelsen.

Som undantag från denna princip gäller enligt 4 kap. 4 § expropriationslagen att om fastigheten i sin helhet har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 § samma lag, skall vid bestämmande av expropriationsersättningen hänsyn inte tas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande, om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras. Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierande enligt 6 kap. 10 § nämnda lag, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill. Enligt praxis skall motsvarande gälla när det har skett ett faktiskt tillträde på grund av parternas frivilliga överenskommelse (jfr NJA 1957 s. 162).

Vodafone har med hänvisning till 4 kap. 4 § expropriationslagen hävdat att värdetidpunkten skall förläggas till dagen för arrendeavtalets tecknande, dvs. januari 1995.

Möjligheten att få ledningsrätt för master, antenner och andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät tillkom genom en ändring i ledningsrättslagen som trädde i kraft den 1 augusti 2004. Innan dess var den som ville uppföra en mast på annans fastighet hänvisad till att träffa avtal om nyttjanderätt med markägaren (jfr NJA 2004 s. 336).

Att parterna, innan det var lagligt möjligt att få till stånd en tvångsupplåtelse, träffat avtal om nyttjande av mark för samma ändamål som ledningsrätten avser, bör enligt hovrätten vid bestämmande av värdetidpunkt inte jämställas med ett förtida tillträde enligt 4 kap. 4 § expropriationslagen. Det är emellertid ostridigt att Vodafone även efter arrendeavtalets upphörande den 30 januari 2005 rent faktiskt disponerar masttomten. Oberoende av om Vodafone uppfyllt villkoren för förtida tillträde enligt lantmäterimyndighetens beslut bör därför värdetidpunkten bestämmas till den 1 februari 2005 eller i vart fall senast när beslutet om ledningsrätt meddelades den 7 mars 2005.

Som tidigare angetts skall i enlighet med 4 kap. 1 § expropriationslagen intrångsersättning motsvara den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ledningsrätten. Grundprincipen kan sägas vara att markägaren skall försättas i samma ekonomiska läge som om någon ledningsrätt inte hade upplåtits. I det ligger inte endast att markägaren skall kompenseras för en värdeminskning, utan också att det vid ersättningens bestämmande i allt väsentligt skall bortses från den värdehöjande effekt som ledningsrättsupplåtelsen kan ha haft.

E.H. och M.H. har gjort gällande att ersättningen skall beräknas genom en kapitalisering av framtida arrendeavgift som de skulle kunna erhålla genom upplåtelse av marken för maständamål, medan Vodafone hävdat att ersättningen skall bestämmas utifrån den ianspråktagna markens värde som betes- och åkermark.

Även om behovet av att få tillgång till ett visst bestämt markområde för anläggande av en mast inte är lika påtagligt som vid framdragande av en större ledning, är det tveklöst så att vissa platser på grund av t.ex. topografiska hänsyn är mer lämpade än andra som s.k. masttomter. Möjligheten att arrendera ut mark för maständamål får i allmänhet anses ha medfört en värdestegring för sedvanlig betes- och åkermark. Efter lagändringen den 1 augusti 2004 kan emellertid en markägare inte längre påräkna att den som vill utnyttja mark för att anlägga en mast är villig att förhandla om nyttjanderätt. Tvärtom är det så att det kan vara till fördel för mastägaren att få ledningsrätt i stället för en på avtal grundad nyttjanderätt till marken (jfr prop. 2003/04:136 s. 13 f.).

Med hänsyn till det anförda går det enligt hovrätten inte att utifrån de förhållanden som rått före den 1 augusti 2004 dra någon säker slutsats om marknadsvärdet efter denna tidpunkt av mark som är lämpad som masttomt, men som saknar befintlig mastanläggning. Utredningen i målet ger inte heller något klart stöd för att - efter lagändringen den 1 augusti 2004 - ett markområdes lämplighet som masttomt i sig har någon mer påtaglig värdehöjande effekt.

Enligt 4 kap. 2 § 1 st. expropriationslagen gäller att om det företag för vars genomförande fastighet exproprieras har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte förekommit, dock endast i den mån det finns skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. influensregeln.

Enligt hovrätten får en befintlig mastanläggning anses så förknippad med ledningsrättsföretaget att mastens eventuella påverkan i höjande riktning av marknadsvärdet inte bör berättiga till intrångsersättning. På motsvarande sätt skall vid uppskattning av marknadsvärdet bortses från de olägenheter som mastanläggningen kan medföra.

Av influensregeln följer vidare att det vid bestämmande av intrångsersättning inte skall tas hänsyn till att ett markområde är av särskilt intresse för den som ansöker om ledningsrätt för anläggande av mast. I det sammanhanget bör beaktas att uppbyggandet och bibehållandet av elektroniska kommunikationsnät grundas på ett starkt allmänt intresse. Det är från inte minst miljö- samt plan- och byggnadssynpunkt angeläget att den infrastruktur som används för elektroniska kommunikationer samutnyttjas i så hög grad som möjligt. Att så skall ske framgår av såväl lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation som ledningsrättslagen (jfr prop. 2003/04:136 s. 18 f.). Det finns mot denna bakgrund inte anledning att vid beräkning av intrångsersättning låta marknadsvärdet påverkas av att det kan finnas flera konkurrerande nätinnehavare som har intresse av att för samma ändamål disponera ett visst markområde.

Också det förhållandet att bygglov för uppförande av mast beviljats bör anses så förknippat med ledningsrättsföretaget att en eventuell påverkan i höjande riktning av marknadsvärdet inte skall berättiga till intrångsersättning.

Sammanfattningsvis finner hovrätten inte visat att det markområde som tas i anspråk genom beslutet om ledningsrätt för Vodafone har ett marknadsvärde som, oberoende av ledningsrättsföretagets inverkan, överstiger ortspriset för betes- och åkermark.

Med utgångspunkt från ortspriset för betes- och åkermark har lantmäterimyndigheten värderat markområdet till 3 000 kr. E.H. och M.H. har inte invänt mot denna beräkning. Däremot har de gjort gällande att de haft planer på att exploatera området för annat ändamål. Någon närmare utredning om dessa planer och dess inverkan på marknadsvärdet har emellertid inte lagts fram. Hovrätten ansluter sig därför till lantmäterimyndighetens bedömning.

E.H. och M.H. har vidare hävdat att mastanläggningen medför olägenheter genom främst sin dominerande bild i landskapet och ett i mörker störande positionsljus i masttoppen, och att detta har medfört att fastighetens marknadsvärde har sjunkit. Hovrätten anser visserligen det sannolikt att mastanläggningen inverkar i sänkande riktning på fastighetens marknadsvärde, såvitt gäller bostadsdelen, men finner inte genom utredningen visat att denna inverkan är av sådan betydelse att den ger rätt till intrångsersättning.

Vid ovan angiven bedömning skall ersättning för ledningsrätten bestämmas i enlighet med lantmäterimyndighetens beslut.

Domslut

Hovrättens avgörande

Fastighetsrådet Per-Gunnar Andersson var skiljaktig i den del som avser beslut om ersättning och anförde följande.

Det område av Torp 15:1 som här berörs av ledningsrättsupplåtelsen har sedan år 1995 använts som tomt för en basradiostation med tillhörande utrustning. Till upplåtelsen hör rätt till tillfartsväg. För denna användning finns enligt uppgift i målet de myndighetstillstånd som erfordras för denna verksamhet. Således är denna användning ur markanvändningssynpunkt i dag att betrakta som pågående/tillåten markanvändning etablerad ca 10 år före det att ledningsrättsförrättning sökts år 2004.

Det konstateras att etableringen skett med stöd av ett arrendeavtal daterat år 1995. Inför arrendetidens utgång år 2005 har ägarna till Torp 15:1, E.H. och M.H., sagt upp arrendet för avflyttning. I målet har E.H. och M.H. hävdat att i föreliggande arrendeavtal har arrendatorn frånsagt sig sitt indirekta besittningsskydd och att arrendet till följd av uppsägningen upphört att gälla. E.H. och M.H. har inte medgivit Vodafone att därefter kvarstå på området. Detta har inte bestritts av Vodafone Sverige AB (Vodafone).

Skälet till uppsägningen anges av E.H. och M.H. vara att basradiostationen orsakar sådana störningar att de finner att den ersättning som kan utgå inte motsvarar deras reservationspris (fastighetsägarens egen värdeuppskattning av intrånget).

Vodafone har efter det att man blivit uppsagd från arrendet ansökt om ledningsrätt för att få vara kvar på Torp 15:1 då man hävdar att basstationen är av strategisk betydelse för dem och att det är svårt att ersätta denna med en station i något annat läge till följd av nätets konfiguration.

Den ledningsrättsupplåtelse som här medgetts innebär således inte någon ändrad markanvändning utan endast att Vodafone byter ut ett utgånget i tid begränsat anläggningsarrende med bortavtalat besittningsskydd mot en officialrätt - ledningsrätt utan tidsinskränkning.

Den fråga som här uppkommer är då vilken ersättning skall utgå till ägarna till Torp 15:1 till följd av att Vodafone med stöd av en tvångsupplåtelse får kvarbli på sin ”arrendetomt”.

Vad avser ersättning vid upplåtelse av utrymme inom fastighet med stöd av ledningsrättslagen hänvisas i 13 § ledningsrättslagen (LL) till ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen (ExL). Vidare anges i 14 § LL att efter överenskommelse mellan parterna kan man göra avsteg från 13 § LL.

Ersättningen skall uppdelas i två delar, dels intrångsersättning och dels annan skada. Beträffande annan skada synes parterna vara överens om att en sådan skall vid en eventuell upplåtelse utgå med 8 000 kr.

I målet har ingen frivillig uppgörelse träffats mellan parterna i fråga om intrångsersättning och det föreligger inte något medgivande från ägarna till Torp 15:1 om att Vodafone skall fortsättningsvis få nyttja området efter arrendeavtalets upphörande.

Således skall intrångsersättning utgå i enlighet med ledningsrättslagens regler.

Av central betydelse för bedömning av ersättningens storlek är den s.k. värdetidpunkten dvs. den tidpunkt till vilken uppskattningen av intrånget skall hänföras.

Normalt skall värdetidpunkten hänföras till tiden för målets slutliga avgörande om inte tillträde ägt rum före denna dag.

Den fråga som först måste klarläggas är således när/om tillträde skett enligt ledningsrättslagen då detta är av avgörande betydelse för ersättningsbedömningen.

Frågan om tillträde regleras i LL i paragraferna 24, 25, 25a.

Av lagtext framgår att en förutsättning för att tillträde över huvud taget skall få ske är att ledningsbeslut skall ha meddelats och att särskild besvärshänvisning lämnats för ledningsbeslutet (förtida tillträde). Huvudregeln är att för att få tillträde krävs att ledningsbeslutet vunnit laga kraft och att ersättning betalts. Vad avser betalning kan dock upplåtaren medge att tillträde får ske utan att ersättning erlagts (25 § LL).

Detta skiljer sig från vad som gäller vid expropriation och detta framgår av prop. 1973:157 s. 111 där föredragande konstaterar att:

”Förutsättningarna för utredningens förslag är f.ö. inte desamma som de vilka gäller vid enkelt förhandstillträde vid expropriation. Vid expropriation är nämligen genom expropriationstillståndet avgjort att expropriaten skall avstå egendomen men i ett ledningsrättsärende blir motsvarande fråga avgjord först när ett lagakraftägande ledningsbeslut föreligger. Jag förordar därför att ledningsrättslagens bestämmelser om förhandstillträde utformas efter förebild av motsvarande regler i förslaget till anläggningslag. Som huvudregel bör gälla, att ledningsbeslut vunnit laga kraft och att ersättning för upplåtelse och för inlösen har erlagts.”

Tillträdesreglerna har sedermera modifierats genom 25a § LL jämfört med 5:30a § FBL där det framgår att beslut om tillträde får ges om ledningsbeslut fattats och besvärshänvisning getts för ledningsbeslutet även om inte detta beslut vunnit laga kraft.

I förrättningen har meddelats beslut om förtida tillträde 2005-03-07 under förutsättning att Vodafone betalar 11 000 kr direkt till ägarna till Torp 15:1 samt ställer godtagbar säkerhet till länsstyrelsen i Blekinge län. Här skall även anges en bortre tidsgräns inom vilken betalning skall ske för att få utnyttja denna rätt, vilket ej skett, och har åliggandena ej gjorts inom denna tid är rätten till förtida tillträde förfallen. Av förrättningsbeslutet framgår att om tidsfristen för förtida tillträde gått ut får tillträde ske först när ledningsbeslutet vunnit laga kraft och ersättning enligt ersättningsbeslutet betalts.

I målet har E.H. och M.H. angivit att Vodafone inte uppfyllt kraven för förtida tillträde vilket inte bestritts av Vodafone. Med hänsyn härtill och den tid som gått sedan beslutet om förtida tillträde, mer än ett år, får beslutet om förtida tillträde anses vara förfallet. Detta innebär att tillträde enligt ledningsrättslagen ännu inte skett.

I detta sammanhang kan noteras att i LMV rapport 1994:1 Värdetidpunkt och ränta vid markåtkomst anges på s. 22 att för att tillträde skall ha skett inom ramen för ExL 4:4 skall det grunda sig på en överenskommelse mellan parterna tyst eller uttrycklig. Vilket här ej finns. Ockupation får inte anses kunna konstituera tillträde i lagens mening. Se även Lantmäteriets rättsfallsregister avd. II mål V 82:16.

Värdetidpunkt i målet skall därför vara dag för när målet slutligen avgörs vilket här betyder oktober 2006 eller ett senare datum vid ett eventuellt överklagande.

Vid värdering är huvudregeln att det värde som skall ersättas är värdet av pågående/tillåten markanvändning vid värdetidpunkten om inte ExL:s undantagsregler i form av 4:2, 4:3 och 4:4 är tillämpbara. Här kan först konstateras att 4:4 ExL inte är tillämplig då tillträde, såsom ovan angetts, ännu inte får anses ha skett i ledningsrättslagens mening. Inte heller 4:3 ExL är här tillämplig då syftet med ledningsrättsupplåtelsen inte är upplåtelse för ändrad markanvändning utan endast att få kvarstå vid pågående markanvändning.

Vad slutligen 4:2 ExL beträffar så anges att om expropriationsföretaget för vars genomförande inlösen sker medför någon inverkan av betydelse på fastighetens marknadsvärde skall man bortse från detta. Dock endast om det är skäligt med hänsyn till förhållandena på orten eller allmän förekomst av likartad inverkan. Dvs. man skall vid inlösen normalt bortse från expropriationsföretagets värdepåverkan både ur positiv som negativ synpunkt.

HD har i detta sammanhang uttalat sig i mål NJA 1981 s. 933 avseende räckvidden av 4:2 ExL beträffande planläggning i samband med expropriation för tätbebyggelse och säger att:

”I den mån värdestegring - utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt - beror på inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum (expropriationsföretaget), gäller 4 kap. 2 § expropriationslagen. Enligt huvudregeln i denna paragraf skall löseskillingen, om expropriationsföretaget har medfört positiv eller negativ inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft, i fall sådan inverkan inte hade förekommit. Som framgår vid en jämförelse med motsvarande reglering i 8 § i 1917 års expropriationslag enligt paragrafens ursprungliga lydelse är det själva expropriationsändamålet som åsyftas med expropriationsföretaget (jfr NJA II 1918 s. 156 och prop. 1971:122 s. 178).

- - -

Den värdestegring som må ha ägt rum med anledning av detaljplanläggningen av det aktuella området kan inte anses vara föranledd av det företag för vars genomförande fastigheterna har exproprierats. Det av kommunen åberopade lagrummet 4 kap. 2 § expropriationslagen är sålunda inte tilllämpligt i föreliggande fall.”

Detta får anses innebära att HD haft en snäv bedömning i fråga om hur vitt man skall tolka ”expropriationsändamålet”.

I aktuellt fall är ”expropriationsändamålet” att bevara pågående markanvändning genom att möjliggöra en övergång från arrenderätt till ledningsrätt. Detta får anses innebära att ledningsrättsupplåtelsen i sig inte påverkar områdets marknadsvärde vare sig uppåt eller nedåt. Detta innebär att den s.k. ”influensregeln” i 4:2 ExL inte får anses ha någon inverkan på bestämmandet av intrångsersättningen.

En motsatt tolkning skulle innebära att en intressent skulle kunna arrendera ett område under en begränsad tid, t.ex. fem år, mot erläggande av en viss ersättning och därpå bygga en anläggning för att därefter med stöd av ledningsrättslagen under åberopande av 4:2 ExL få lösa till sig området mot en ersättning som sannolikt inte ens skulle motsvara ett årsarrende. Detta får inte anses tillåtet då det får anses innebära en alltför extensiv tolkning av begreppet ”expropriationsändamålet” om man skall kunna åberopa åtgärder som genomförts med stöd av avtal utan någon koppling till ledningsrättsförrättningen till stöd för att minska intrångsersättningen i förrättningen.

Vidare har LMV i sina rekommendationer 2002-06-05 (reviderade 2002- 10-14) Ersättningsprinciper för intrång av mobiltelemaster och optokablar på lantbruksfastigheter angett att vad avser upplåtelse av ledningsrätt för befintliga master skall ersättning i princip utgå från värdet av ”en befintlig masttomt” med beaktande av att giltiga nyttjanderättsavtal kan minska ersättningen.

Sammanfattningsvis innebär ovanstående att vid bestämmande av intrångsersättningen skall denna uppskattas utifrån vad värdet är på en tomt för en basradiostation. Denna ståndpunkt stöds av tre hovrättsavgöranden som avser ersättning för ledningsrättsupplåtelse när område tidigare arrenderats för samma ändamål, se mål HVS Ö 1850-95, HNN Ö 730-95, HGO Ö 1719-05. Här kan noteras att i mål HNN Ö 730-95 saknades vid tiden för avgörandet giltigt arrendeavtal.

Det kan noteras att vid fastighetstaxering där pågående markanvändning också är styrande för värderingen taxeras ett markområde som det nu aktuella som tomtmark (jfr Fastighetstaxeringslagen 2 kap. 2-4 §§).

”Masttomten” får ur användningssynpunkt anses utgöra en egen värderingsenhet med ett självständigt värde varför det värde som här sökes är värdet av denna ”tomt”.

I målet har inte presenterats några jämförelseköp som skulle kunna läggas till grund för värdebedömningen. Värdebedömningen får därför göras med stöd av en s.k. avkastningskalkyl.

På förekommen anledning kan konstateras att det förhållandet att det vid en tvångsinlösen endast finns en intressent inte innebär att ersättningsnivån skall sättas lägre än annars och att man inte heller vid en tvångsupplåtelse kan bortse från förhållandet att marken kan vara attraktiv även för andra intressenter om området utbjudits på marknaden på sedvanligt sätt. Det ligger i sakens natur att tvångsupplåtelse begärs endast om den som vill lösa marken inte har avtalsenlig tillgång till denna.

Av målet i fastighetsdomstolen framgår att parterna är överens om förekomsten av ett arrendeavtal för en liknande anläggning vid Galtsjön i Ronneby kommun med en årlig ersättning om 12 000 kr. I övrigt har inte parterna redovisat något konkret underlag för bedömning av skälig arrendenivå.

Då Vodafone i sin argumentering framfört sitt mycket starka behov av nu aktuell masttomt och att den i deras nät är av strategisk betydelse har här utgåtts ifrån att vid en omförhandling av arrendeavtalet så skulle beloppet 12 000 kr/år + index ha ansetts som skäligt.

Här har därför vid uppskattning av masttomtens värde utgåtts ifrån att den i dagens läge skulle inbringa minst en årlig arrendeavgift på 12 000 kr + index att läggas till grund för värdebedömningen.

Denna årliga avgäld skall kapitaliseras utifrån vad en köpare av Torp 15:1 skulle ha betalat extra för en årlig inkomst på 12 000 + index kr vilken fortlöpande kan omförhandlas vid utgången av varje avtalsperiod.

Beträffande val av kapitaliseringsfaktor så konstateras dels att en ledningsrättsupplåtelse inte är begränsad i tiden och dels att Vodafone i sin argumentation framhållit att det i princip saknas alternativ för en alternativ placering. Detta innebär rent värdemässigt att avkastningskravet sänks då en köpare av Torp 15:1 kan räkna med en förhållandevis säker långsiktig avkastning med möjlighet till höjning av arrendeavgiften vid en omförhandling speciellt som det inte finns något i den allmänna teknikutvecklingen som pekar på att behovet av masttomter framgent kommer att minska.

E.H. och M.H. har i sin argumentering hävdat att en skälig kapitaliseringsfaktor är 25 ggr årsavgiften med hänvisning till mål HNN Ö 730-95 och HVS Ö 1850-95. Fastighetsdomstolen har i sin beräkning använt en faktor på ca 14 (13,59). Vodafone har i målet inte kommenterat detta.

I brist på av parterna redovisat underlag för lämplig kapitaliseringsfaktor kan konstateras att en kapitaliseringsfaktor rent allmänt bestäms ifrån realräntan, enligt praxis 3 %, med pålägg för en riskfaktor som varierar med hänsyn till läge, typ av objekt m.m. Pålägg för inflation görs normalt inte om det belopp man utgår ifrån, såsom här, är fullt indexreglerat med hänsyn till inflationen. Här görs den bedömningen att en skälig direktavkastningsränta vid värdetidpunkten här bör vara ca 7 % vilket ger en kapitaliseringsfaktor på 14.

Värdet av värderingsobjektet vid värdetidpunkten blir med ovanstående utgångspunkt 12 000 x 14 = 168 000 kr.

Med tillägg för ersättning för annan skada om 8 000 kr, vilket parterna är överens om, bör den totala ersättningen för ledningsrättsupplåtelsen utgå med 168 000 + 8 000 = 176 000 kr.

Ovanstående leder till att jag finner att med ändring av det överklagade ersättningsbeslutet skall Vodafone Sverige AB för ledningsrättsupplåtelsen utge 176 000 kr till ägarna till Torp 15:1.

Högsta domstolen

E.H. och M.H. överklagade och yrkade att Telenor Sverige Aktiebolag (tidigare Vodafone Sverige AB) skulle förpliktas att till dem utge ersättning med 308 000 kr, uppräknat enligt konsumentprisindex, jämte ränta.

Telenor Sverige Aktiebolag bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Karin Hellmont, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande utslag.

Domskäl

Skäl

Telenor Sverige Aktiebolag har genom beslut den 7 mars 2005 erhållit ledningsrätt enligt 2 § första stycket 1 och andra stycket ledningsrättslagen (1973:1144) för befintlig anläggning för telekommunikation ingående i elektroniskt kommunikationssystem för allmänt ändamål. Ledningsrätten har upplåtits inom fastigheten Ronneby Torp 15:1, vilken ägs av E.H. och M.H., och tar i anspråk ett något större område än det som tidigare nyttjats av Telenor för samma ändamål enligt ett arrendeavtal gällande till och med den 30 januari 2005.

Frågan i målet gäller huvudsakligen om den del av fastigheten som tas i anspråk genom upplåtelsen av ledningsrätt skall vid beräkning av intrångsersättning anses som betes- eller åkermark eller som tomtmark för telemast med teknikbod, och i det senare fallet om ersättning kan beräknas grundad på avkastning av arrendeavgifter. Parterna är också oense om till vilken tidpunkt värderingen skall hänföras. I målet är ostridigt att ersättning för annan skada skall utgå med 8 000 kr.

Enligt 13 § ledningsrättslagen skall - - - se betänkandet i det under I refererade målet - - - (Se t.ex. prop. 1972:109 s. 237.)

Har fastigheten tillträtts i förtid blir, enligt 4 kap. 4 § första stycket expropriationslagen, dagen för det faktiska tillträdet värdetidpunkt. Förtida tillträde kan ske efter beslut av lantmäterimyndigheten, 25 a § ledningsrättslagen jämförd med 5 kap. 30 a § FBL, eller under vissa förutsättningar om berörda sakägare så medger, 25 § ledningsrättslagen. Så länge fastighet nyttjas med stöd av arrende- eller nyttjanderätt och ersättning utgår härför kan något tillträde enligt ledningsrättslagen inte anses ha skett. För det fall att nyttjanderättshavaren efter avtalets upphörande fortsätter att bruka fastigheten på samma sätt som förut och sedermera erhåller ledningsrätt för samma ändamål som tidigare får tidpunkten för avtalets upphörande anses som tillträde i ledningsrättslagens mening (jfr NJA 1957 s. 162).

De expropriationsrättsliga ersättningsprinciperna - - - se betänkandet i det under I refererade målet - - - (se a. prop. s. 167 och prop. 1972:109 s. 234).

I förevarande fall upphörde arrendeavtalet den 30 januari 2005 men Telenor fortsatte att använda telemasten med dess anordningar. Beslut om ledningsrätt meddelades sedermera den 7 mars samma år. Någon ändring i verksamheten var det inte fråga om. Telenor får därför anses ha tillträtt den upplåtna ledningsrätten redan den 31 januari 2005, vilket således blir värdetidpunkt vid beräkning av intrångsersättning. Det upplåtna området är en marginell del av fastigheten och ändringen av marknadsvärdet på grund av ledningsrätten är därmed svår att fastställa. Det får anses lämpligt att göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. Ledningsföretaget har inte i sig haft någon inverkan på restfastigheten i form av företagsskada eller företagsnytta. I enlighet med vad som ovan anförts skall vid värderingen bortses från inverkan från arrendeavtalet och dess ersättningsnivåer. Utgångspunkten bör därför, som hovrätten anfört, vara att det är fråga om betes- eller åkermark. Det saknas anledning anta att fastighetens marknadsvärde minskat med större belopp än vad som motsvarar markens värde som betes- eller åkermark. Det kan inte anses att en sådan tillämpning av reglerna om ersättning vid expropriation - som E.H. och M.H. har gjort gällande - skulle vara oförenlig med det grundlagsfästa skyddet för egendom (jfr NJA 2007 s. 695).

Hovrättens avgörande i fråga om ersättning skall således fastställas. Dock skall beloppet avseende intrångsersättning uppräknas enligt konsumentprisindex (KPI) i enlighet med E.H:s och M.H:s yrkande. KPI i november 2006 var 286,43 och det senast kända avseende mars 2008 är 298,08. Beloppet skall alltså räknas upp med 298,08/286,43, vilket avrundat blir 3 122 kr.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar hovrättens utslag i punkt 3 endast på så sätt att den ersättning som Telenor Sverige Aktiebolag skall utge till E.H. och M.H. bestäms till 11 122 kr, jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 22 november 2006 till dess betalning sker eller till tre månader efter dagen för HD:s utslag. För tiden därefter skall ränta på beloppet utgå enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, referent, Per Virdesten, Anna Skarhed och Gudmund Toijer) meddelade den 15 maj 2008 utslag i enlighet med betänkandet.

Domskäl

Skäl

Inledning

Ledningsrättslagen (LL) ger möjlighet att tvångsvis mot ersättning upplåta utrymme för att dra fram vissa närmare angivna typer av allmännyttiga ledningar. Denna rätt att ta i anspråk utrymme kallas ledningsrätt.

I 13 § LL stadgas att ersättning för intrång p.g.a. ledningsrätt (ledningsintrång) skall bestämmas enligt 4 kap.expropriationslagen (ExL).

Ersättning för ledningsintrånget kan enligt 4 kap. 1 § ExL utgå som intrångsersättning, om intrånget medfört en marknadsvärdeminskning på fastigheten genom ledningsrättsupplåtelsen, och därutöver som annan ersättning, om fastighetsägaren åsamkas kostnader genom intrånget.

Intrångsersättningen

Kommunens talan grundas på att mobiltelefonianläggningen har medfört en ökning av fastighetens värde som omintetgörs genom ledningsrättsupplåtelsen. För den fortsatta prövningen är det av vikt att slå fast att en sådan värdepåverkan i förevarande fall kan ha uppkommit både genom en förväntan om ändrad markanvändning och genom pågående markanvändning. I samband med arrendeavtalet och fram till meddelat bygglov kan fastighetens värde således ha ökat genom en förväntan om arrendeinkomst från en framtida anläggning och därefter, sedan bygglov meddelats, på grund av arrendeinkomster från en pågående, tillåten markanvändning, såvitt gäller den anläggning inom 30 kvm av fastigheten som bygglovet avsåg. I samband med Vodafones ansökan om ledningsrätt, kan därutöver ha tillkommit ett förväntningsvärde avseende markanvändningen inom de ytterligare 200 kvm som enligt ansökan skall tas i anspråk. Ledningsbeslutet innebär ostridigt att dessa värdekomponenter omintetgörs.

Frågan i målet är inledningsvis, om ovan angivna värdekomponenter kan tillgodoräknas kommunen och således föranleda att kommunen tillerkänns ersättning baserad på dem.

Såsom parterna utformat sin talan uppkommer i huvudsak frågor om tillämpningen av 4 kap. 2, 3 och 4 §§ ExL. I det följande behandlas först frågan om värdetidpunkten (4 kap. 4 § ExL) och därefter frågorna om tillämpning av presumtionsregeln (4 kap. 3 § ExL) och bestämmelsen om företagsnytta (4 kap. 2 § ExL).

Värdetidpunkten

Inledning. Intrångsersättning skall enligt huvudregeln bestämmas utifrån fastighetens marknadsvärde, sådant det är, då ersättningen bestäms. Men om fastigheten eller del därav tidigare tillträtts av den exproprierande eller övergått på denne med sådant förhandstillträde som anges i 6 kap. 10 § ExL, skall enligt 4 kap. 4 § 1 st. ExL värderingen ske utan beaktande av ändringar i marknadsvärdet som inträffat efter tillträdet.

I förevarande fall har arrendeavtal tecknats, bygglov meddelats och anläggningen utförts ett par år före LM:s prövning av ersättningsfrågan. Parterna har olika uppfattning i frågan om detta innebär att sådant tillträde har ägt rum att bestämmelsen i 4 kap. 4 § 1 st. ExL blir tillämplig.

Kommunen hävdar att tidpunkten för värderingen skall bestämmas till dagen för ledningsbeslutets lagakraftvinnande, den 16 augusti 2003, eftersom arrendeavtalet inte kan grunda tillträde i den bemärkelse som avses i 4 kap. 4 § 1 st. ExL. Kommunen gör därvid gällande att det av Vodafone åberopade rättsfallet (se nästa stycke) gäller servitutsbildning.

Vodafone gör gällande att värderingen skall ske vid tidpunkten för arrendeavtalets ingående och anför som skäl för detta att tillträde i lagrummets bemärkelse kan ske genom frivilliga överenskommelser, även i de fall överenskommelsen gäller en begränsad sakrätt såsom nyttjanderätt eller servitut. Vodafone hänvisar härvid i huvudsak till rättsfallet NJA 1957 s. 162.

Fastighetsdomstolens bedömning. Bestämmelsen i 4 kap. 4 § 1 st. ExL är ostridigt tillämplig också på tillträde genom frivillig överenskommelse. Frågan är endast i vilken utsträckning överenskommelser om upplåtelser av begränsad sakrätt kan beaktas. Varken lagtexten i sig, förarbetena till lagbestämmelsen eller till motsvarande lagbestämmelse (33 §) i tidigare gällande expropriationslag eller det av Vodafone åberopade rättsfallet ger en tydlig ledning härvidlag.

En del lagbestämmelser i ExL talar mot att tillträde i förevarande bemärkelse föreligger vid överenskommelser om begränsade sakrätter. Således stadgas i 4 kap. 1 § 3 ExL att värderingen av fastigheten skall ske utan beaktande av förbättring som den exproprierande utfört såsom nyttjanderätts- eller servitutshavare till fastigheten, en bestämmelse som vore onödig, om tillträde enligt 4 kap. 4 § 1 st. ExL föreligger även vid överenskommelser om begränsad sakrätt. Sistnämnda lagrum gäller vidare endast vid sådant förhandstillträde som anges i 6 kap. 10 § ExL, dvs. kvalificerat förhandstillträde med rättsverkningar såsom äganderätt. Lagrummet måste motsatsvis tolkas så att det inte gäller enkelt förhandstillträde enligt 5 kap. 17 § ExL, med rättsverkningar motsvarande någon form av begränsad sakrätt.

Mot bakgrund av vad som anförts bör tillträde i förevarande mening anses föreligga endast vid överenskommelser om upplåtelse med i något avseende tryggat bestånd.

I förevarande fall har fastigheten tagits i besittning med stöd av ett treårigt, icke besittningsskyddat nyttjanderättsavtal. Sedan avtalet upphört att gälla, har parterna inte uttalat någon gemensam vilja att träffa nytt avtal; tvärtom har kommunen begärt att anläggningen skall tas bort.

Det anförda gör att tillträde i den mening som avses i 4 kap. 4 § 1 st. ExL inte kan anses ha skett förrän ledningsbeslutet vann laga kraft, dvs. den 16 augusti 2003. Den värdeökning på fastigheten som kan ha förelegat vid denna tidpunkt får anses ha föranletts dels av ett värde baserat på tillåten markanvändning avseende mobiltelefonianläggning inom 30 kvm av fastigheten, för vilken bygglov meddelats, dels ett förväntningsvärde avseende den i ledningsbeslutet tillkommande ytan.

Presumtionsregeln

Inledning. I 4 kap. 2 och 3 §§ ExL finns bestämmelser om undantag från den i 4 kap. 1 § ExL angivna principen att intrångsersättning skall motsvara minskningen i den avstående fastighetens marknadsvärde. Sålunda skall man enligt det senare av angivna lagrum, den s.k. presumtionsregeln, vid värderingen bortse från sådan värdeökning som inträffat under tiden tio år före ansökan om expropriation, om inte ägaren av den berörda fastigheten visar att värdeökningen beror på annat än förväntningar om ändringar i markens tillåtna användningssätt.

Som framgått ovan bör den påstådda värdeökningen vid värdetidpunkten till en del anses baserad på förväntningar om en utvidgning av området i enlighet med beslutet om ledningsrätt. Kommunen har inte på ett tydligt sätt tagit ställning i frågan om presumtionsregelns inverkan på denna värdeökning, medan Vodafone å sin sida hävdar att den innebär att värdeökningen i denna del inte skall beaktas, eftersom den uppkommit mindre än tio år före ansökan om ledningsrätt.

Fastighetsdomstolens bedömning. Då annat inte visats måste, med hänsyn till den tekniska utvecklingen, det förväntningsvärde som enligt vad ovan anförts kan ha förelegat vid värdetidpunkten i allt väsentligt anses ha uppkommit mindre än 10 år före ledningsrättsansökan. Detta förväntningsvärde kan därför inte tillgodoräknas kommunen vid ersättningsberäkningen.

Företagsnytta

Inledning. Enligt 4 kap. 2 § ExL skall man vid värderingen i skälig omfattning bortse från sådan värdepåverkan som är att hänföra till ”det företag för vars genomförande fastighet exproprieras”. Värdepåverkan som är positiv brukar därvid omnämnas såsom ”företagsnytta”.

Den värdepåverkan på fastigheten som enligt vad ovan anförts kan föreligga har, såvitt gäller förväntningsvärdet, utmönstrats i föregående avsnitt. Kvarstående värdepåverkan är att hänföra till tillåten markanvändning avseende mobiltelefonianläggning inom 30 kvm av fastigheten, för vilken bygglov meddelats. Frågan är om en sådan värdepåverkan till någon del skall lämnas utan avseende såsom företagsnytta, eller m.a.o., om bygglovet är att anse som en del av det företag för vilket ledningsrätt begärs.

Kommunen hävdar att bygglovet inte är en del av ledningsrättsföretaget och att den nu behandlade lagbestämmelsen därför inte kan tillämpas på den värdeökning som uppkommit därigenom, medan Vodafone har motsatt uppfattning. Parterna har åberopat en del rättsfall till stöd för sin talan.

Fastighetsdomstolens bedömning. Varken lagtexten, dess förarbeten eller tillgängliga rättsfall ger en säker ledning i frågan, om ett bygglov för en anläggning som ingår i ett företag för vilket expropriation skall ske skall anses ingå i företaget.

Det ligger nära till hands att anse att bygglovet skall anses ingå i företaget, i synnerhet då företagaren ansökt om och erhållit detta. Men mot denna uppfattning kan anföras att ett bygglov i fråga om rättsverkan i mycket kan jämföras med en detaljplan avseende lokaliseringen av en anläggning. Enligt ett tydligt domstolsavgörande (NJA 1981 s. 933) anses en sådan detaljplan inte ingå i företaget.

Mot bakgrund av det anförda är lagbestämmelsens innebörd osäker. Fastighetsägarens grundlagsfästa ersättningsrätt enligt 2 kap. 18 § 2 st. RF måste under sådana förhållanden innebära att lagbestämmelsen tolkas till den berörda fastighetsägarens förmån, vilket således i förevarande fall innebär att bygglovet inte utgör en del av expropriationsföretaget. Den värdeökning som kan ha orsakats av bygglovet skall därför beaktas vid ersättningsberäkningen.

Ersättningsberäkningen

Kommunen har yrkat ersättning enligt följande alternativa beräkningssätt.

I första hand

- intrångsersättning med 250 000 kr baserad på en marknadsmässig årlig arrendeavgift om 25 000 kr multiplicerad med faktorn 10 jämte

- annan ersättning med 175 000 kr motsvarande 15 års återstående innehavstid och 4 procents avkastningskrav.

I andra hand

intrångsersättning med 375 000 kr baserad på en marknadsmässig årlig arrendeavgift om 25 000 kr multiplicerad med faktorn 15.

Ovannämnda ersättningsberäkningar baseras på arrendeintäkter avseende ett område om 230 kvm av fastigheten och under åberopande av fyra arrendeavtal avseende markområden för liknande anläggningar i närheten av förevarande fastighet.

Vodafone har gjort gällande att annan ersättning inte kan utgå i förevarande fall och att intrångsersättningen skall bestämmas i enlighet med LM:s ersättningsbeslut. Vodafone har därvid underkänt kommunens beräkning av intrångsersättningen, utan att för egen del ange någon beräkning av intrångsersättning grundad på avkastningen från mobiltelefonianläggningen.

Fastighetsdomstolens bedömning

Intrångsersättning. Intrångsersättningen skall enligt 4 kap. 1 § 1 st. ExL motsvara skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter ledningsbeslutet. Som framgått ovan skall dock eventuell värdeökning baserad på förväntningar om utvidgning av området med 200 kvm inte beaktas. Av förarbetena till bestämmelsen följer att man vid värderingen inte skall ta hänsyn till sökandens speciella intresse att förvärva rättigheten. Utgångspunkten i förevarande fall skall således vara att fastigheten är obebyggd, att inget arrendeavtal är tecknat, men att bygglov finns för en mobiltelefonianläggning inom 30 kvm av fastigheten.

Ledningsrätten gäller en anläggning för telekommunikation i en bransch där det vid värdetidpunkten fanns flera aktörer. Vid angivna tidpunkt var det ovanligt att alternativet tvångsrätt utnyttjades för anläggningar av förevarande slag. Den avkastningsmöjlighet som bygglovet gav bedöms därför ha medfört en viss inverkan på fastighetens marknadsvärde. Denna värdepåverkan kan uppenbarligen inte fastställas genom en ortsprisutredning, utan måste grundas på en skälighetsbedömning med utgångspunkt från avkastningen av arrendeavtal för liknande anläggningar.

Den normala upplåtelsetiden vid arrenden för anläggningar av förevarande slag bedöms vara 10 år. Som framgått ovan skall i första hand arrendeavtal avseende arealer kring 30 kvm beaktas. Vid upplåtelser kring denna areal uppgår arrendeavgiften enligt de av kommunen åberopade arrendeupplåtelserna till ca 15 000 kr/år med full indexuppräkning. Kommunens uppgift att fastigheten är lägesmässigt och topografiskt lämpad för antennanläggningar synes ha fog för sig. Angivna avkastningsmöjlighet bedöms därför få ett relativt stort genomslag i fastighetens marknadsvärde.

Med utgångspunkt från det anförda bedöms värdepåverkan uppgå till 75 000 kr motsvarande fem årsavgifter. Till detta skall läggas restvärdet av marken vid den tioåriga avtalsperiodens slut.

LM:s bedömning att 1 000 kvm av fastigheten påverkas av att 230 kvm upplåts med ledningsrätt och att fastighetens råmarksvärde härigenom vid värdetidpunkten minskar med 25 000 kr bör stå fast. Angivna värde får anses vara realvärdesäkert.

Det värde som ligger i möjligheten att få till stånd ett fortsatt arrende bedöms, med hänsyn till att den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen inom mobiltelefonin är osäker, inte vara högre än värdet av de 1 000 kvm råmark som kan nyttjas för annat ändamål, om arrendet upphör. Nuvärdet vid en real ränta om 4 procent är 17 000 kr (0,68 x 25 000).

Intrångsersättningen uppgår således till 92 000 kr.

Annan ersättning. Annan ersättning skall enligt 4 kap. 1 § 1 st. ExL utgå om fastighetsägaren drabbas av skada som inte ersätts genom intrångsersättningen.

Kommunen har i denna del i första hand yrkat ersättning med 175 000 kr motsvarande arrendeförluster under en förlängd arrendetid om 15 år efter utgången av den i avkastningskalkylen tillämpade arrendetiden 10 år. Kommunen har därjämte ifrågasatt, om den inte bör kompenseras för den risk som föreligger att Vodafone eller det företag som ledningsrätten eventuellt överlåts till går i konkurs under ledningsrättens utövande och kommunen i så fall tvingas att bekosta rivning av antennanläggningen.

Vodafone har gjort gällande att den av kommunen yrkade ersättningen i själva verket innebär att samma skada ersätts två gånger, först i form av intrångsersättning och därefter såsom annan ersättning.

Kommunens yrkande om annan ersättning för arrendeförluster efter kalkyltidens utgång skall ogillas på den av Vodafone anförda grunden.

Som kommunen anfört finns det en risk för att ledningsrättshavaren går i konkurs och att fastighetsägaren till följd därav påförs en rivningskostnad. Denna risk motiverar att medel reserveras eller att en försäkring tecknas för att täcka en framtida, möjlig rivningskostnad och innebär därigenom en kostnad för den nuvarande markägaren.

Ovannämnda kostnad är rimligen beaktad i den arrendeavgift som lagts till grund för intrångsersättningen. Men eftersom avkastningsvärdet inte helt slår igenom i marknadsvärdet, är kostnaden inte till fullo ersatt. Resterande del bör därför tillgodoräknas kommunen som annan ersättning.

Kommunen har oemotsagt uppgivit att rivningskostnaden i dagens prisläge kan uppgå till långt över 100 000 kr. Eftersom den angivna risken måste anses vara liten och en del därav är ersatt genom intrångsersättningen, bör kommunen tillerkännas annan ersättning med skäliga 5 000 kr.

Sammanfattning

Kommunen skall tillerkännas ersättning för ledningsintrånget med 97 000 kr, varav 92 000 kr utgör intrångsersättning och 5 000 kr annan ersättning.

Intrångsersättningen skall räknas upp med konsumentprisindex från värdetidpunkten den 16 augusti 2003 till denna dag. Konsumentprisindex är 276,7 för augusti 2003 och 279,8 för mars 2005 (senast tillgängliga index). Intrångsersättningen blir därmed 279,8/276,7 x 92 000 = 93 031 kr.

Slut

Vodafone Sverige AB skall till Västerås kommun betala 98 031 kr. På beloppet utgår ränta enligt 5 § räntelagen från 2003-08-16 till dess betalning sker. Beloppet jämte ränta skall erläggas inom tre månader från det att detta utslag har vunnit laga kraft. Dröjsmålsränta utgår enligt 6 § räntelagen, om beloppet betalas efter utgången av denna frist.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättsråden Per- Anders Broqvist och Rose Thorsén, referent, samt fastighetsrådet Anders Dahlsjö) anförde följande i utslag den 20 november 2006.

Utveckling av talan i hovrätten

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid fastighetsdomstolen och tillagt i allt väsentligt följande.

Vodafone

Tillträdestidpunkt och värdetidpunkt i målet skall vara tidpunkten för arrendeavtalets ingående eller i vart fall senast vid det faktiska tillträdet av aktuell del. Begreppet tillträde i 4 kap. 4 § första stycket expropriationslagen innefattar även tillträde vid frivilliga överenskommelser av det slag som kommunen och Vodafone träffat före ledningsrättsupplåtelsen. Tolkning av lagrummet skall ske mot bakgrund av ändamålet med förhandstillträde, nämligen att den värdeökning som sker efter eller på grund av förhandstillträdet inte skall tillgodoräknas fastighetsägaren.

Det är vidare fel som fastighetsdomstolen anger att parterna inte uttalat någon gemensam vilja att träffa nya avtal. Vodafone har sålunda efter kommunens uppsägning av avtalet för villkorsändring avseende arrendebeloppet påkallat förlikning i arrendenämnden men parterna kunde inte enas. Därefter sökte Vodafone ledningsrätt. Först efter det att ledningsrättsförfarandet inletts krävde kommunen att Vodafone skulle avflytta.

Ledningsrättsföretaget och bygglovet har ett sådant intimt samband att bygglovet måste ses som en nödvändig del av ledningsrättsföretaget vid tillämpningen av 4 kap. 2 § expropriationslagen. Följaktligen skall vid bestämmande av ersättningen bortses från värdeinverkan som är att hänföra till ledningsrättsföretaget i dess helhet och därmed även från inverkan av bygglovet. Det är uppenbart att ledningsrättsföretaget överhuvudtaget inte existerat utan bygglov. Till skillnad från rättsfallet NJA 1981 s. 933, som fastighetsdomstolen hänvisar till, är det i detta mål fråga om inverkan av ett bygglov och inte en allmän detaljplan som normalt endast har ett begränsat kausalt samband med ett expropriationsföretag. I fall av tvivel om räckvidden av 4 kap. 2 § expropriationslagen bör lagrummet tolkas till Vodafones fördel.

Vad gäller ersättningsberäkningen har Vodafone bl.a. anfört

- att fastighetsdomstolen inte tagit hänsyn till att kommunen genom ett avtal med ytterligare en mobilteleoperatör försäkrats om en intäkt på 5 000 kr/år från det aktuella ledningsrättsområdet,

- att Vodafones licens för verksamheten löper på en tid av 15 år och att endast 10 år återstår samt att den tekniska utvecklingen (t.ex. IP- telefoni) kan göra att mastanläggningen långt dessförinnan blir funktionslös,

- att risken för att kommunen skall påföras rivningskostnad i framtiden är i det närmaste obefintlig med hänsyn till bl.a. Vodafones starka ekonomiska ställning och

- att den marknadsmässiga arrendenivå som kommunen hävdat inte är korrekt, vilket styrks av de arrendeavtal som Vodafone ingivit till hovrätten; den korrekta nivån är 7 000-10 000 kr/år.

Kommunen

Domslut

Den yrkade ersättningen har beräknats efter två alternativa beräkningssätt på sätt som anges i fastighetsdomstolens avgörande. Fastighetsdomstolen har inte helt beaktat den värdeförändring som sker genom att möjligheten till utarrendering försvinner genom ledningsrättsupplåtelsen. Att beräkna värdepåverkan utifrån en upplåtelsetid om endast 10 år är för kort tid. Det bör beaktas att ledningsrätten gäller för all framtid. I avsaknad av omständigheter som visar på annat får förutsättas att den typ av markanvändning som masten utgör kommer att fortsätta framledes. Fastighetsdomstolens bedömning att värdeminskningen motsvarar fem årsavgifter kompenserar inte den förlust som kommunen åsamkas då möjligheten till framtida arrendeintäkter förloras.

I Lantmäteriverkets rekommendationer 2002-06-05 avseende bl.a. intrång av mobilmaster anges att värdet av en byggklar ”masttomt” bör beräknas genom att multiplicera den marknadsmässiga årliga arrendenivån med en faktor 10. De arrendeupplåtelser som kommunen ingivit pekar med hänsyn till avtalstider, upplåten areal och läge på en marknadsmässig arrendeavgift om 25 000 kr för det nu upplåtna området. De av Vodafone ingivna arrendeavtalen är inte lägesmässigt jämförbara eftersom de avser upplåtelser på landsbygden. Priserna mellan landsbygd och tätortsnära lägen skiljer sig markant åt.

Bygglovet för masten begränsade inte nyttjandet till 30 m2. Det faktiska nyttjandet blev 230 m2, vilket därmed är den vid värdetidpunkten pågående och etablerade markanvändningen. Det bestrids därför att presumtionsregeln överhuvudtaget är tillämplig. Det skall även beaktas att väg fram till det upplåtna området fanns redan före bygglovet och att området var grovplanerat.

Det belopp om 5 000 kr som fastighetsdomstolen bestämt som annan ersättning kompenserar inte den risk som kommunen drabbas av att få stå för framtida rivningskostnader. Liksom i fastighetsdomstolen yrkas även annan ersättning för förlorade arrendeintäkter för en förlängd arrendeperiod om 15 år efter utgången av den 10-åriga kalkylperiod som legat till grund för kommunens yrkande vad gäller intrångsersättningen. Yrkandet innebär inte att samma skada ersätts två gånger.

Upplåtelsen till en ytterligare mobiloperatör berör inte ledningsområdet. Den intäkt som kommunen erhållit hade kommunen kunnat erhålla även om ledningsrättsupplåtelsen inte skett.

Bevisningen i hovrätten

Parterna har åberopat samma bevisning som vid fastighetsdomstolen. Vodafone har därutöver åberopat tio arrendeavtal avseende mobiltelefonianläggningar.

Hovrättens skäl

Ersättningsrättsliga utgångspunkter

Vodafones talan bygger på att ledningsföretaget innefattar alla åtgärder från det att arrendeavtalet ingicks till dess att ledningsförrättningen avslutats och således inkluderar bygglov och anläggande av mobiltelefonistationen. På grund av det nära och nödvändiga sambandet mellan åtgärderna skall enligt Vodafone bortses från de värdemässiga effekterna av åtgärderna, dels som en följd av en tillämpning av reglerna i 4 kap. 4 § expropriationslagen om värdetidpunkt, dels som en följd av influensregeln i 2 § i samma kapitel.

Vad först gäller värdetidpunkten konstaterar hovrätten att i rättsfallet NJA 1957 s. 162, som Vodafone åberopat, var det fråga om tillträde som medgivits av fastighetsägaren inom ramen för den aktuella expropriationen. I förevarande fall grundar sig det faktiska ianspråktagandet av marken på ett arrendeavtal enligt vilket upplåtelsetiden har gått ut, arrendet har sagts upp och kommunen krävt avflyttning vid tidpunkten för ledningsrättsansökan. Det faktiska nyttjandet av arrendeområdet, som trots detta pågått, utgör inte ett tillträde i ledningsrättslagens mening. Det saknar därför betydelse för frågan om värdetidpunkt i målet. Denna tidpunkt skall istället utgöra den dag då tillträde gäller enligt beslutet vid ledningsrättsförrättningen, dvs. den 16 augusti 2003.

Enligt huvudregeln i 4 kap. 1 § expropriationslagen skall ersättning bestämmas med utgångspunkt i pågående och tillåten användning vid värdetidpunkten om inte undantagsregeln i 2 § i samma kapitel föranleder annat. Vid värdetidpunkten användes området för mobiltelefoniändamål, vilket medfört ett högre markvärde än det som eljest skulle ha förelegat. Frågan är om denna värdehöjning skall lämnas obeaktad vid bestämmandet av ersättningen på grund av att den får anses ha uppkommit endast till följd av ledningsföretaget. Den frågan beror i sin tur primärt på hur ledningsföretaget definieras i målet.

Klart är att arrendeavtalet, bygglovet, utförandet av mobiltelefonistationen och markåtkomsten enligt ledningsrättslagen utgör olika led i en verksamhet eller ett företag som ytterst syftat till att utföra och bibehålla mobiltelefonistationen i fråga. Därav följer dock inte att dessa åtgärder tillsammans även skall anses utgöra ledningsföretaget i influensregelns mening. Vodafone har redan genom arrendeavtalet skaffat sig rådighet över marken för att anlägga mobiltelefonistationen, och därefter ansökt och erhållit bygglov samt utfört anläggningen. Därigenom har markanvändningen ändrats och ett visst övervärde etablerats vid värdetidpunkten. För att genomföra ledningsrättsförrättningen har det inte krävts vare sig att arrendeavtalet och bygglovet förelegat eller att anläggningen utförts. Åtgärderna har inte heller nödvändigtvis behövt vara knutna till Vodafone utan har kunnat vidtas av en annan mobilteleoperatör eller av markägaren. Ledningsföretaget bedömt enligt influensregeln är därmed, enligt hovrättens mening, i målet begränsat till upplåtelse av mark för mobiltelefonistationen i syfte att säkerställa den framtida dispositionsrätten. Denna snäva tolkning av vad som skall förstås med ledningsföretaget innebär att influensregeln inte är tillämplig i målet för den markvärdehöjning som inträffat. Däremot är presumtionsregeln tillämplig på denna typ av värdehöjning under vissa förutsättningar. Hovrättens tolkning har visst stöd i rättsfallet NJA 1981 s. 933. Där slås fast att presumtionsregeln - och inte influensregeln - är det instrument som skall användas för att en kommun skall få tillgodogöra sig sådan markvärdestegring som har föranletts av dess egen planläggningsverksamhet. Hovrättens slutsats är således att övervägande skäl talar för att influensregeln inte är tillämplig och att därmed ersättningen skall bestämmas enligt huvudregeln i 4 kap. 1 § expropriationslagen i den mån presumtionsregeln inte är tillämplig.

Det kan tilläggas att en tillämpning av influensregeln i förevarande fall skulle medföra att den inträffade marknadsvärdehöjning som därmed skulle vara att hänföra till ledningsföretaget på grund av dess orts- och allmänvanlighet skäligen skulle ersättas av Vodafone.

Den utförda anläggningen får anses ha medfört att markanvändningen ändrats inte bara för de 30 m2 som masten upptar utan för hela det upplåtna området. Några förväntningsvärden som omfattas av presumtionsregeln förelåg därför inte vid värdetidpunkten. Tillämpning av presumtionsregeln aktualiserades därmed inte.

Ersättningsberäkning

Intrångsersättningen skall motsvara skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter ledningsbeslutet. Marknadsvärdet före beslutet skall, enligt hovrättens ställningstagande i föregående avsnitt, bedömas med utgångspunkt i möjligheterna till framtida årliga arrendeintäkter. Efter beslutet finns inga sådana möjligheter. I vilken utsträckning marknadsvärdet före beslutet påverkats av möjligheten att arrendera ut marken får bedömas med ledning av de uppgifter om arrendeavgifter för liknande anläggningar, varaktigheten för anläggningen m.m. som parterna fört in i målet. Lantmäteriverkets rekommendationer för förrättningsvärdering, Ersättningsprinciper för intrång av mobiltelemaster och optokablar på lantbruksfastigheter, har åberopats av kommunen och skall också beaktas.

När det gäller den marknadsmässiga arrendenivån har Vodafone först i hovrätten ingivit ett antal arrendeavtal, vilka utvisar årliga arrendeavgifter på 5 000-10 000 kr/år. Dessa avtal avser, till skillnad från de av kommunen åberopade avtalen, arrenden i andra orter än Västerås med omnejd och bör därför ges mindre vikt. Kommunen har invänt mot fastighetsdomstolens bedömning av arrendenivån att hänsyn inte tagits till att ledningsrätten avser ett större markområde än vad som gällt beträffande kommunens jämförelseobjekt. Enligt hovrätten går det inte att av jämförelsematerialet i målet utläsa något samband mellan årsavgift och upplåten areal. Inte heller går det att härleda något samband mellan årsavgift och närheten till anslutande vägar. Hovrätten utgår därför i den fortsatta bedömningen från att den marknadsmässiga årsavgiften för det upplåtna området är i enlighet med vad fastighetsdomstolen bedömt eller 15 000 kr med full indexuppräkning. Årsbeloppet får anses innefatta kompensation för den risk som markägaren löper att få svara för framtida rivningskostnader.

Anläggningens varaktighet har av kommunen uppskattats till 25 år medan Vodafone har anfört att varaktigheten på grund av teknisk utveckling kan väsentligt komma att understiga 10 år. Den normala upplåtelsetiden för liknande anläggningar synes såvitt framgår av de arrendeavtal som parterna företett i målet enligt hovrättens bedömning vara 10 år.

För att utifrån ett uppskattat årsbelopp och en uppskattad kalkylperiod komma fram till det engångsbelopp som skall ersättas som marknadsvärdeminskning krävs även att en kalkylränta uppskattas. Om årsbelopp och kalkylperiod kan överblickas med stor säkerhet är det motiverat med en låg kalkylränta. Är förhållandena osäkra motiverar detta en högre kalkylränta. En annan metod för att nå marknadsvärdet är att direktuppskatta marknadsvärdeminskningen utifrån årsbeloppen med hjälp av en marknadsvärdeanpassad kapitaliseringsfaktor. I en sådan faktor ingår implicit ställningstagande om kalkylperiod och kalkylränta. Metoderna är likvärdiga i fråga om noggrannhet. Det är rimligt att anta att en köpare av en fastighet, på vilken det finns en mobiltelefonistation upplåten med arrende, kalkylerar på det senare sättet. I NJA 2003 s. 619 var det bl.a. fråga om att utifrån utgående avgifter för jaktarrenden bestämma värdeminskning för en jord- och skogsbruksfastighet till följd av skada på den jakträtt som ingick i fastigheten. Fråga var i målet om särskilt värdefull jakträtt tillhörande en attraktiv fastighet. Värdeminskningen bestämdes till 15 gånger ett bedömt marknadsmässigt arrende.

Lantmäteriverket föreslår i sina rekommendationer för ett fall som det här aktuella, efter att ha diskuterat effekten av olika kalkylperioder och kalkylräntor och föreliggande osäkerhet beträffande kalkylen, att värdeminskningen skall uppskattas till 10 årsbelopp.

Hovrättens bedömning är att värdeminskningen vid värdetidpunkten skall uppskattas till 10 årsbelopp eller 150 000 kr.

För att erhålla den intrångsersättning som skall betalas skall värdeminskningen räknas upp med konsumentprisindex från värdetidpunkten den 16 augusti 2003 till dagen för hovrättens avgörande. Konsumentprisindex är 276,7 för augusti 2003 och 286,07 för oktober 2006 (senaste kända index). Intrångsersättningen blir därmed 155 080 kr (150 000 x 286,07/276,7). På den av hovrätten bestämda intrångsersättningen skall utgå ränta i enlighet med fastighetsdomstolens utslag.

På det sätt som intrångsersättningen har bestämts, utifrån antagande om de framtida arrendeintäkter som kunnat erhållas om inte ledningsrätt hade beslutats och intäkternas påverkan på marknadsvärdet, följer att kompensation i form av annan ersättning inte kan utgå grundat på antaganden om ytterligare bortfall av arrendeintäkter. Risken för framtida rivningskostnader är beaktad av hovrätten i intrångsersättningen. Någon ersättning för skada utöver intrångsersättning skall således inte dömas ut. Kommunens yrkande i denna del skall därför avslås.

Hovrättens avgörande

Hovrätten ändrar fastighetsdomstolens utslag endast på så sätt att det belopp som Vodafone Sverige AB skall betala till Västerås kommun bestäms till 155 080 kr.

Högsta domstolen

Telenor Sverige Aktiebolag (tidigare Vodafone Sverige AB) överklagade och yrkade att det belopp som bolaget skulle betala till Västerås kommun skulle fastställas till 25 000 kr avseende intrångsersättning.

Även Västerås kommun överklagade. Kommunen yrkade att ersättningen skulle bestämmas till i första hand 425 000 kr, varav 250 000 kr avsåg intrångsersättning och 175 000 kr annan ersättning, och i andra hand 375 000 kr avseende intrångsersättning. Vidare yrkade kommunen att ersättningen skulle uppräknas enligt 13 § ledningsrättslagen samt ränta enligt 30 § samma lag från den 16 augusti 2003.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Karin Hellmont, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande utslag.

Domskäl

Skäl

Telenor Sverige Aktiebolag har genom beslut den 18 juli 2003 erhållit ledningsrätt enligt 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen (1973:1144) för att, avseende befintlig ledning, anlägga och för all framtid bibehålla, underhålla och förnya betongtorn och teknikbod samt erforderliga ledningar däremellan ingående i elektroniskt kommunikationssystem för allmänt ändamål. Ledningsrätten har upplåtits inom fastigheten Västerås Hässlö 5:1, vilken ägs av Västerås kommun, och tar i anspråk ett något större område än det som tidigare nyttjats av Telenor för samma ändamål enligt ett arrendeavtal gällande till och med den 31 december 2002.

Frågan i målet gäller huvudsakligen om den del av fastigheten som tas i anspråk genom upplåtelsen av ledningsrätt skall vid beräkning av intrångsersättning anses som råmark eller som tomtmark för telemast med teknikbod, och i det senare fallet om ersättning kan beräknas grundad på avkastning av arrendeavgifter. Parterna är också oense om till vilken tidpunkt värderingen skall hänföras samt om ersättning för annan skada skall utgå.

Enligt 13 § ledningsrättslagen - - - se betänkandet i det under I refererade målet - - - (Se t.ex. prop. 1972:109 s. 237.)

Har fastigheten tillträtts i förtid - - - se betänkandet i det under II refererade målet - - - (jfr NJA 1957 s. 162).

De expropriationsrättsliga ersättningsprinciperna - - - se betänkandet i det under I refererade målet - - - belopp per kvadratmeter (se a. prop. s. 189 ff.).

Ersättning för s.k. annan skada enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen avser alla andra ekonomiska skador än löseskilling eller intrångsersättning. I motiven uttalas att ersättning utdöms, om det kan anses någorlunda säkert, att skadan verkligen kommer att inträffa, men endast undantagsvis i andra fall. Vidare sägs att värderingen i det enskilda fallet i hög grad blir beroende av vilket material parterna för in i processen. (Se a. prop. s. 192 och SOU 1969:50 s. 185 f.)

I förevarande fall upphörde arrendeavtalet den 31 december 2002 men Telenor fortsatte att använda telemasten och teknikboden. Efter ansökan från Telenor den 7 mars 2003 meddelades sedermera den 18 juli samma år beslut om ledningsrätt. Någon ändring i verksamheten var det inte fråga om. Telenor får därför anses ha tillträtt den upplåtna ledningsrätten redan den 1 januari 2003, vilket således blir värdetidpunkt vid beräkning av intrångsersättning. Det upplåtna området är en marginell del av fastigheten och ändringen av marknadsvärdet på grund av ledningsrätten är därmed svår att fastställa. Det får anses lämpligt att göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. Ledningsföretaget har inte i sig haft någon inverkan på restfastigheten i form av företagsskada eller företagsnytta. I enlighet med vad som ovan anförts skall vid värderingen bortses från inverkan från arrendeavtalet och dess ersättningsnivåer. Utgångspunkten bör därför, i enlighet med lantmäterimyndighetens beslut, vara att det är fråga om råmark. Det saknas anledning anta att fastighetens marknadsvärde minskat med större belopp än vad som motsvarar råmarksvärdet. Någon utredning om risken för att kommunen i framtiden skall belastas med kostnader för rivning av telemasten m.m. har inte åberopats i målet. Omständigheterna är inte sådana att en riskpremie för detta fall kan inräknas i ersättningen. Ersättning för annan skada skall därför inte utgå. Lantmäterimyndighetens beslut avseende intrångsersättning skall således fastställas. Dock skall beloppet uppräknas enligt konsumentprisindex (KPI) i enlighet med kommunens yrkande. KPI i augusti 2003 var 276,8 och det senast kända avseende mars 2008 är 298,08. Beloppet skall alltså räknas upp med 298,08/276,8, vilket avrundat blir 26 922 kr.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar hovrättens utslag på så sätt att den ersättning som Telenor Sverige Aktiebolag skall utge till Västerås kommun bestäms till 26 922 kr, jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 16 augusti 2003 till dess betalning sker eller till tre månader efter dagen för HD:s utslag. För tiden därefter skall ränta på beloppet utgå enligt 6 § räntelagen.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, referent, Per Virdesten, Anna Skarhed och Gudmund Toijer) meddelade den 15 maj 2008 utslag i enlighet med betänkandet.

HD:s utslag meddelade: den 15 maj 2008.

Mål nr: Ö 3780-06, Ö 4636-06 och Ö 5083-06.

Lagrum: 2, 13, 25, 25 a, och 29 §§ ledningsrättslagen (1973:1144), 4 kap.1-4 §§expropriationslagen (1972:719), 5 kap. 30 a § och 18 kap. 2 § FBL.

Rättsfall: NJA 1957 s. 162, NJA 1981 s. 933, NJA 1985 s. 355, NJA 2007 s. 695.