Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Thomas Blomgren) anförde i dom den 26 november 2008:

Tingsrättens bedömningar

Vårdnad

Den första frågan tingsrätten tar ställning till är om den gemensamma vårdnaden skall ändras till att anförtros åt K.A. ensam. Det är beroende av om parternas samarbetssvårigheter är sådana att detta utesluter att de har gemensam vårdnad om sonen C.

De ändringar i FB:s bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge som trädde i kraft den 1 juli 2006 syftade framför allt till att förstärka barnperspektivet (se prop. 2005/06:99). Enligt den nya lydelsen av portalparagrafen om barnets bästa i 6 kap. 2 a § FB skall således barnets bästa ”vara avgörande” för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Att det är barnets bästa som bör vara avgörande när det fattas beslut om vårdnad, boende och umgänge är självklart och betonades redan i 1998 års vårdnadsreform då portalparagrafen infördes. Med den nu ändrade lydelsen avsågs att detta skulle komma till än klarare uttryck i lagtexten (a. prop. s. 38 ff.).

Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Det har inte ansetts vara möjligt att i lagtexten mera utförligt ange vad som skall anses vara bäst för barnet eftersom detta skulle kunna innebära att nödvändig flexibilitet i enskilda fall går förlorad. En omständighet som det vid bedömningen, enligt 6 kap. 2 a § FB, skall fästas avseende särskilt vid är dock barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. I 6 kap. 5 § finns ytterligare bestämmelser om den prövning som skall ske när en ändring av vårdnaden aktualiseras. När domstolen tar ställning till om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en förälder skall den således, enligt ett nytt tillägg i andra stycket, fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet.

Innebörden av denna nya bestämmelse, som betonar betydelsen av föräldrarnas samarbetsförmåga, utvecklas i propositionen (a. prop. s. 49 ff.). Där framhålls att gemensam vårdnad i de allra flesta fall är en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform och att den möjlighet som infördes år 1998 för domstolarna att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör finnas kvar. Samtidigt betonas att det naturligtvis inte mer eller mindre schablonmässigt får beslutas om gemensam vårdnad mot den ena förälderns önskemål och att det är viktigt att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad tas på allvar. Vidare uttalades i propositionen följande (a. prop. s. 51). Enligt regeringens mening bör gemensam vårdnad normalt förutsätta att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete. Det innebär inte att de alltid måste ha samma uppfattning, men de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet. Ett barn mår inte bra av ständiga konflikter mellan föräldrarna. Det är uppenbarligen till nackdel för barnet om en förälder genomgående och för att obstruera motsätter sig den andra förälderns initiativ. Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten, färgar detta omvårdnaden om barnet. Gemensam vårdnad bör i sådana fall inte få användas som ett medel för att ”tvinga” föräldrarna att samarbeta. Gemensam vårdnad kan alltså vara oförenlig med barnets bästa även om konflikten mellan föräldrarna inte kan sägas vara så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta. Vad som är barnets bästa bör i varje enskilt fall bestämmas utifrån en bedömning av de individuella förhållandena, och någon presumtion för eller mot gemensam vårdnad bör inte gälla. Som framhölls vid 1998 års vårdnadsreform måste således möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja över huvud taget användas med stor försiktighet och lyhördhet.

En gemensam vårdnad får således förutsätta att det finns en realistisk möjlighet för föräldrarna att gemensamt och inom rimlig tid lösa de frågor som rör barnet och hantera de delade meningar som kan finnas, utan att de mer regelmässigt behöver hjälp utifrån för att fatta beslut och utan att det uppstår ständiga konflikter som drabbar barnet. Gemensam vårdnad kräver att föräldrarna kan ta gemensamt ansvar. Uttryck för brist på förtroende för den andra föräldern liksom för bristande vilja eller förmåga att vara flexibel och jämka samman sin uppfattning med den andres är tecken som tyder på att gemensam vårdnad kan vara oförenlig med barnets bästa. En konflikt mellan föräldrarna bör dock inte utesluta gemensam vårdnad, om motsättningarna kan antas vara av övergående natur och därför inte bedöms hindra ett fungerande samarbete på längre sikt i frågor som rör barnet.

Förhållandena i målet är något speciella eftersom parternas relation tagit slut redan när barnet föddes och de inte hade något etablerat samboförhållande i vart fall under barnets första tid i livet. Detta kan i någon mån ha försvårat för dem att få till stånd ett samarbete beträffande C. Båda parter har pekat på företeelser som visar att samarbetet inte fungerar helt konfliktfritt dem emellan. Det är dock endast K.A. som ansett att problemen är så allvarliga att en gemensam vårdnad är omöjlig. De konflikter som beskrivits i målet är dock inte av någon mer allvarlig karaktär, enligt tingsrättens mening, utan mer ett uttryck för att båda parter är något omogna i sina beteenden. De svårigheter som finns kan säkerligen överbryggas för framtiden och i synnerhet om parterna visar större ansvarskänsla och sätter barnets bästa främst. – K.A. har visat på en del händelser som tyder på att han ifrågasätter E.B. och inte har tillräckligt förtroende för henne. Det är dock enstaka händelser och karaktären av dem är sådan att det inte är rimligt att anta att K.A:s misstroende är alltför djupgående.

Vidare skall beaktas att det är en relativt drastisk åtgärd att utestänga en förälder från vårdnaden om ett barn. I likhet med utredarna bakom vårdnadsutredningen anser tingsrätten att föräldrarna bör kunna känna tillit till den andre föräldern och bör kunna samarbeta på ett bra sätt.

Med hänvisning till det nu anförda finner tingsrätten således att den gemensamma vårdnaden skall bestå.

Boende

Tingsrätten har att bestämma hos vilken av föräldrarna C. skall ha sitt stadigvarande boende. C. har under sitt hittillsvarande liv bott tillsammans med sin mor och haft visst umgänge med sin far; frågan är nu om det förhållandet skall ändras.

När tingsrätten tar ställning till vilken förälder som är lämpligast att ha barnet boende hos sig skall beaktas huruvida föräldrarna kan förväntas tillse att barnets kontakt med den andre föräldern främjas. Eftersom K.A. har uttalat mer av ifrågasättande och misstro mot E.B. än vice versa talar det för att han som boförälder inte skulle vara lika intresserad av att främja en kontakt med E.B. som hon skulle vara i samma situation. Det talar således emot att K.A. skulle bli den förälder som C. skall bo tillsammans med.

Vad som anförts i målet om att E.B. inte tagit tillräckligt föräldraansvar efter förlossningen och inte sökt eller tagit emot hjälp i tillräckligt hög grad, ligger en avsevärd tid tillbaka. Vad som är viktigare är att inget annat framkommit än att E.B. nu kan erbjuda en stabil och trygg miljö för C. Det skall nämnas att även miljön hos K.A. synes vara en mycket bra sådan för ett barn att växa upp i.

Av den utredning som presenterats vid huvudförhandlingen har tingsrätten inte fått uppfattningen att E.B. skulle vara mer omogen eller instabil än K.A., utan de får närmast anses vara likvärdiga därvidlag.

Vid en samlad bedömning av det som anförts ovan finner tingsrätten att C. bör fortsätta att bo tillsammans med sin mor E.B.

Domslut

Domslut

K.A:s yrkande om ensam vårdnad ogillades och tingsrätten förordnade att C. skulle bo tillsammans med E.B. Tingsrätten meddelade vidare föreskrifter om K.A:s umgänge med sonen.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, Anna Skarhed, referent, och Lena Moore) meddelade den 20 november 2009 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund

K.A. och E.B. har gemensamt sonen C., född år 2006. Vid tingsrätten inhämtades en utredning i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Utredarna föreslog att vårdnaden om C. även fortsättningsvis skulle vara gemensam samt att pojken i fortsättningen skulle bo hos K.A. och ha umgänge med E.B. varannan helg. Tingsrätten dömde i målet och förordnade därvid att den gemensamma vårdnaden skulle bestå samt att C. skulle bo hos E.B. och att K.A. skulle ha rätt till visst närmare angivet umgänge med sonen. I frågan om boende antecknade tingsrätten i sina domskäl bl.a. att den omständigheten att K.A. hade uttalat mer av ifrågasättanden och misstro mot E.B. än vice versa talade för att han skulle vara mindre intresserad än hon av att främja en kontakt med den andra föräldern, vilket talade mot honom som boendeförälder. Vidare angavs att vad som anförts i målet om att E.B. inte hade tagit tillräckligt föräldraansvar efter förlossningen och att hon inte sökt eller tagit emot hjälp i tillräckligt hög grad låg en avsevärd tid tillbaka. Viktigare var enligt tingsrätten att inget annat framkommit än att E.B. nu kunde erbjuda en stabil och trygg miljö för sonen. Den utredning som hade presenterats vid huvudförhandlingen hade inte heller givit tingsrätten uppfattningen att E.B. skulle vara mer omogen eller instabil än K.A. Vid en samlad bedömning fann tingsrätten att C. borde fortsätta att bo tillsammans med sin mor.

K.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade, som han slutligt bestämde sin talan, att hovrätten skulle förordna att sonen skulle ha sitt huvudsakliga boende hos honom. I överklagandet till hovrätten uppgav K.A. att tingsrättens slutsats att han skulle ha en mer negativ syn på umgänget mellan mor och son än vad E.B. hade när det gällde umgänget mellan far och son saknade grund. Han framhöll att den enda objektiva bevisningen i målet som enbart hade barnets bästa i åtanke, nämligen vårdnads- och boendeutredningen samt vittnesförhöret i tingsrätten med en av de två utredarna, styrkte att han är den som är mest lämplig som boendeförälder. Han menade vidare att det, mot bakgrund av att C. bara är 2 år gammal, måste vara fel att som tingsrätten gjort bortse från bevisningen i denna del med hänvisning till att uppgifterna låg för långt tillbaka i tiden. E.B. anförde i yttrande till hovrätten bl.a. att hennes eventuella svårigheter nu låg flera år tillbaka i tiden och att innehållet i överklagandeskriften stärkte tingsrättens ifrågasättande av K.A:s intresse att främja en kontakt mellan henne och sonen.

Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Prövningstillstånd i hovrätt

Den 1 november 2008 ändrades förutsättningarna för beviljande av prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 14 § RB). De nya reglerna har utformats för att skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd verkligen meddelas i mål och ärenden där tingsrättsavgörandet är materiellt felaktigt. I paragrafens inledning har förtydligats att prövningstillstånd ska ges så snart någon av tillståndsgrunderna är uppfylld.

Samtidigt infördes en möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 14 a § RB, prop. 2004/05:131 s. 187 ff.).

De tidigare reglerna om prövningstillstånd i hovrätt – ändringsdispens, prejudikatdispens och extraordinär dispens – har kompletterats med en ny tillståndsgrund, granskningsdispens. Enligt 49 kap. 14 § 2 RB ska således prövningstillstånd meddelas om det inte annars går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Möjligheten att ge prövningstillstånd även i granskningsfall har tillkommit mot bakgrund av att det ibland kan vara svårt att på grundval av innehållet i en tingsrättsdom bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande. Prövningstillstånd ska enligt ett uttalande i propositionen därför kunna meddelas inte bara när det finns en konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande utan också i vissa andra fall där tingsrättens avgörande framstår som svårbedömt. (Se prop. 2004/05:131 s. 186.)

Bestämmelsen om ändringsdispens har samtidigt ändrats för att tydligare ge uttryck åt den generösa syn på frågan om beviljande av prövningstillstånd som enligt regeringen bör gälla, och som innebär att alla avgöranden som bedöms som tveksamma ska tas upp till fullständig prövning. I detta sammanhang uttalas inte i förarbetena att det måste föreligga någon konkret anledning att betvivla avgörandets riktighet, och något sådant krav har inte heller upprätthållits i praxis (se bl.a. NJA 2002 s. 35 och s. 133). I propositionen anges att med den ändrade lydelsen torde följa att prövningstillstånd kommer att beviljas i något större utsträckning även i de mål som redan tidigare omfattades av krav på sådant tillstånd (a. prop. s. 185).

Det står klart att de nu beskrivna dispensgrunderna, liksom de båda övriga dispensgrunderna, kan överlappa varandra och att flera kan vara tillämpliga i samma mål. Hovrätten prövar bara om någon eller ingen grund är tillämplig och anger inte i beslutet vilken grund som har tilllämpats. Ingen dispensgrund är överordnad någon annan (se HD:s beslut den 6 oktober 2009 i mål Ö 2449-09 [NJA 2009 s. 590]). En annan sak är att det kan antas att i praktiken ändringsdispens liksom tidigare kommer att vara den vanligaste tillståndsgrunden (jfr HD:s beslut den 12 november 2009 i mål Ö 1342-09 [NJA 2009 s. 738]).

Tillståndsprövningen är inte begränsad till de omständigheter som klaganden har anfört i överklagandet utan hovrätten måste i viss utsträckning självmant försöka utröna om det finns skäl att meddela prövningstillstånd (a. prop. s. 189 f.). Detta gäller i särskilt hög grad när fråga är om överklaganden i indispositiva mål.

Särskilt om tillståndsprövningen i mål om vårdnad, boende och umgänge

De nya reglerna om prövningstillstånd i hovrätt omfattar även mål om vårdnad, boende och umgänge samt beslut i ärenden om verkställighet av sådana avgöranden (prop. 2007/08:139 s. 22 ff.). Som ett särskilt skäl för att låta systemet om prövningstillstånd utvidgas till att gälla även de indispositiva familjemålen anfördes hänsynen till barnet. Dessa mål är i regel omfattande och tidskrävande och det råder stor enighet om att långvariga och upprepade domstolsprocesser inte är till barnets bästa. Genom att låta familjemålen omfattas av systemet med prövningstillstånd skulle antalet långvariga domstolsprocesser begränsas. Samtidigt konstaterades att det är en självklarhet att tingsrättens avgöranden ska kunna överklagas till hovrätt och att rättssäkerheten kräver att felaktiga domar ska kunna rättas i andra instans.

Mot bakgrund av de nu redovisade uttalandena uppkommer frågan vad som ska anses ligga i begreppet felaktig dom i denna typ av mål där avgörandet ofta bygger på en lämplighetsbedömning och där domstolen inte sällan kan konstatera att det finns flera lösningar som får anses kunna tillgodose barnets behov. I prop. 2004/05:131, som inte omfattade familjemålen, angavs beträffande förutsättningarna för ändringsdispens att om hovrätten vid sin genomgång av sak- och rättsfrågorna finner något som ger anledning att betvivla tingsrättsavgörandets riktighet, ska prövningstillstånd meddelas. Samtidigt uttalades att när det gäller mål där huvudfrågan är beroende av en skälighetsbedömning så saknas det anledning att meddela prövningstillstånd enbart av det skälet att hovrätten anser att tingsrättens bedömning av t.ex. ett skadeståndsbelopps storlek eller dagsböternas antal ter sig något sträng eller något mild i förhållande till hur hovrätten bedömer saken vid tillståndsprövningen. Överfört på förhållandena i familjemål saknas det i regel skäl att ge tillstånd till prövning beträffande tingsrättens avgörande om avgörandet är väl motiverat och framstår som rimligt med hänsyn till utredningen i målet, även om det också skulle finnas goda skäl som talar för en annan lösning.

I familjemål får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa en vårdnads-, boende- eller umgängesutredning. Rätten är inte bunden av utredningens förslag utan ska göra en självständig bedömning. Den omständigheten att tingsrätten inte beslutat i enlighet med det förslag som lämnats i utredningen räcker inte som skäl för att bevilja dispens i hovrätten. Är förhållandena emellertid sådana att de skäl som anförs för att avvika från socialnämndens bedömning inger tvivel eller om det av domskälen inte framgår vad som motiverat detta, kan det finnas skäl att bevilja prövningstillstånd så att målet kan tas upp till fullständig prövning. Detsamma gäller om utredningen har brister som gör att den kan ifrågasättas.

Bedömningen i detta fall

K.A. har i sitt överklagande invänt mot tingsrättens bevisvärdering och mot att tingsrätten har gjort en annan bedömning i frågan om boende än vad socialnämnden hade gjort i den inhämtade vårdnads- och boendeutredningen. Utredningen framstår som gedigen och de uppfattningar som framförs är väl motiverade. Slutsatsen i utredningen, som utredaren bekräftat i sitt vittnesmål vid tingsrätten, är tydlig och klar. Mot den bakgrunden framstår tingsrättens analys som knapphändig, och de skäl som tingsrätten anfört för sitt ställningstagande beträffande frågan om vad som är bäst för barnet när det gäller boendet inger tvivel. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Erland Hesslow) anförde i dom den 9 februari 2009 bl.a. följande.

Grunder

S.R.: M.H. har sju barn med sex olika fäder. Det har varit processer rörande flera av dem. M.H. är aggressiv och har åtalats för brott mot fäder. Det har gjorts flera anmälningar rörande M.H:s skötsel av sina barn. Det kan därför antas att barnen riskerar att fara illa hos henne. Det märks skillnad på barnen de veckor de bor hos modern jämfört med veckorna hos fadern. De visar tecken på att må bättre när de bor hos fadern. M.H. flyttar ofta vilket är omvälvande för barnen. När de bor hos M.H. får hennes äldsta dotter E. ta ett ansvar för dem som M.H. rätteligen borde ha tagit själv. Det görs mot bakgrund av det anförda gällande att M.H. brister i sin föräldraförmåga. Det görs också gällande att parterna inte kan samarbeta. Att de ändå förefaller att samarbeta beror på att S.R. hela tiden böjer sig för M.H:s vilja.

M.H.: Båda barnen bodde först hos M.H. innan det växelvisa boendet inleddes. I. bodde hos henne under sitt första levnadsår innan S.R. började bry sig om henne. Flickorna har därför ett särskilt band till henne. De har också ett särskilt behov av föräldern av samma kön. – Barnen vill bo växelvis hos föräldrarna. – Parterna samarbetar bra. – S.R. har bott hos sin mor till helt nyligen och har varken den livserfarenhet eller personliga mognad som behövs för att ensam ta hand om barnen. – M.H. tillstår att hon kunnat bli aggressiv men gör gällande att hon med psykologhjälp bearbetat, och kommit till rätta med, sin aggressiva hållning och att hon därför bör bedömas utifrån dagens situation och inte utifrån sitt beteende långt tillbaka i tiden. Hon har också gått regelbundet på samtal hos familjebehandlare. – Hon har flyttat flera gånger för att få en för familjens växlande storlek avpassad bostad. Hon har dock hela tiden flyttat inom Gävle kommun och huvudsakligen inom samma bostadsområde. – Det är riktigt att E. hjälper till med de mindre barnen men det är naturligt i en stor barnaskara och inte anmärkningsvärt.

S.R.: Det är riktigt att han varit skriven hos sin mor och tidvis även bott hos henne i vuxen ålder men han har också under flera år bott och arbetat i Stockholm.

Domskäl

Utredning har i målet inhämtats från socialtjänsten i Gävle. Utredningen har förebringats. S.R. och M.H. har hörts. Utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen rörande M.H:s barns situation verkställdes under 2007. Även den utredningen har förebringats i valda delar.

Växelvis boende stör barns vardagsrutiner och för att ett sådant arrangemang ska fungera friktionsfritt ställs särskilda krav på föräldrarnas samarbetsförmåga. Redan det förhållandet att parterna tvistar i domstol visar att de inte kan samarbeta i tillräcklig grad. Växelvis boende är därför uteslutet. Frågan är då vilken förälder barnen lämpligen bör bo tillsammans med.

Båda föräldrarna synes kunna ge barnen behövlig omvårdnad. Det har dock framkommit att M.H. har dömts flera gånger för brott mot fäder till sina barn. Barnen har varit närvarande vid i vart fall några av brotten. Hon har ålagts besökförbud mot två av fäderna. Detta är omständigheter som talar mot henne som boendeförälder. Det har också av den i målet inhämtade utredningen framkommit att barnen uppvisar tecken på att vara mer harmoniska under de veckor de vistas hos sin far än när de bor tillsammans med modern. Detta talar för att fadern är den som bäst tillgodoser barnens behov av trygghet. Slutsatsen blir att barnen bör bo tillsammans med S.R.

Det har framkommit att parterna kommunicerar med varandra regelbundet och fredligt. Även om S.R. upplever att det inte är fråga om något genuint samarbete utan att alla överenskommelser sker på M.H:s villkor är deras förhållande inte så dåligt att det utesluter gemensam vårdnad. Det finns inte anledning till annan slutsats än att M.H. är djupt engagerad i sina barn. Mot denna bakgrund framstår inte skälen för att utesluta henne från den gemensamma vårdnaden som tillräckligt starka. Den gemensamma vårdnaden ska därför bestå.

Domslut

Domslut

Tingsrätten föreskrev att vårdnaden om K. och I. även fortsättningsvis skulle tillkomma föräldrarna gemensamt, att K. och I. skulle bo tillsammans med S.R. samt att K. och I. och M.H. hade rätt till umgänge varannan vecka från torsdag eftermiddag till måndag morgon, fyra veckor varje sommar och i övrigt i anslutning till helger och skollov såsom M.H. hade yrkat.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 20 november 2009 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund

S.R. och M.H. har gemensamt två döttrar, födda år 2001 och 2003. I den utredning om vårdnad, boende och umgänge som inhämtades vid tingsrätten föreslogs att vårdnaden om barnen skulle anförtros S.R. ensam och att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom samt att barnen skulle ha rätt till umgänge med M.H. vartannat veckoslut. Tingsrätten dömde i målet och förordnade därvid att den gemensamma vårdnaden skulle bestå samt att barnen skulle bo tillsammans med S.R. och ha visst umgänge med M.H. I frågan om vårdnad anförde tingsrätten bl.a. att parternas förhållande inte var så dåligt att det uteslöt gemensam vårdnad och att skälen för att utesluta M.H. från den gemensamma vårdnaden inte framstod som tillräckligt starka.

S.R. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle förordna att vårdnaden om döttrarna skulle tillkomma honom ensam samt att något umgänge mellan barnen och M.H. tills vidare inte skulle förekomma. I överklagandet till hovrätten anförde han bl.a. att tingsrätten tagit för lätt på frågan om samarbetsproblem och att det mot bakgrund av den massiva utredning som presenterats måste anses vara näst intill uppenbart att det är omöjligt för S.R. att upprätthålla en sådan relation med M.H. som gör att gemensam vårdnad skulle vara till fördel för barnen. Han anförde vidare att han inte kunnat etablera någon kontakt med M.H. efter tingsrättens dom och att hon inte heller utövat det umgänge som barnen har rätt till. Han framhöll även den brottslighet som M.H. gjort sig skyldig till mot honom samt de problem som förekommit mellan M.H. och fäderna till hennes övriga barn. M.H. anförde i yttrande till hovrätten bl.a. att hon tagit tingsrättens dom mycket hårt varför hon inte orkat ställa upp för umgänge men att umgänge kommer att ske när hon kommit i balans.

Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Prövningstillstånd i hovrätt

Den 1 november 2008 – – – se HD:s beslut under I – – – kan ifrågasättas.

Bedömningen i detta fall

S.R. har i sitt överklagande till hovrätten åberopat nya omständigheter som hänför sig till tiden efter tingsrättens dom och som skulle kunna få betydelse för målet i sak. Han har även med hänvisning till vad som anförs i socialtjänstens utredning gjort gällande att tingsrättens bedömning i vårdnads- och umgängesfrågan är oriktig. Utredningen som är omfattande framstår som gedigen och de uppfattningar som framförs är väl motiverade. Den sammanfattande bedömningen är tydlig och klar. Tingsrätten har utan närmare motivering avvikit från socialnämndens förslag. Mot bakgrund av det anförda finns det utrymme för tvivel om tingsrättens avgörande i fråga om vårdnad och umgänge är riktigt. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

Det kan anmärkas att tingsrätten har förordnat om ett mera omfattande veckoslutsumgänge än vad S.R. medgett och socialnämnden föreslagit. Tingsrätten har i den delen inte redovisat några domskäl. Det går inte att utan att prövningstillstånd meddelas bedöma om avgörandet i umgängesfrågan är riktigt. Även om det inte hade funnits skäl att meddela prövningstillstånd i enlighet med det nyss anförda, skulle det mot denna bakgrund i vart fall ha funnits skäl för granskningsdispens beträffande frågan om umgänge (partiellt prövningstillstånd).

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lennart Christianson) anförde i dom den 11 maj 2009 bl.a. följande.

Bakgrund

S. bor med sin pappa J.R. i Serbien sedan april 2006, då fadern utan moderns samtycke tog honom med sig dit. Dessförinnan bodde S. i Sverige med sin mamma N.P. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om honom. Vårdnaden om S. har varit föremål för tvist i tidigare mål. I ett interimistiskt beslut den 15 maj 2006 tillerkändes N.P. ensam vårdnad om S. I den ovan nämnda domen den 6 juli 2007 tillerkändes J.R. ensam vårdnad om S., i enlighet med en överenskommelse mellan parterna. Det förordnades vidare, i enlighet med överenskommelsen, att S. ska vara mantalsskriven på viss adress i Stockholm och att han ska bo växelvis varannan vecka hos N.P. från den dag S. återvänder till Sverige senast i början av oktober 2007 samt ha rätt till umgänge med N.P. på visst sätt.

– – –

S:s föräldrar – parterna i målet – har sedan S. var liten tvistat om framförallt umgänget men även om vårdnaden. – – –

– – –

I en utredning om umgänge som genomfördes i augusti 2005 bedömdes att S. levde i en hemmiljö där föräldrarnas nästintill destruktiva relation med ständigt pågående konflikter mellan dem skapat oro, otrygghet och obehagliga känslor för honom.

– – –

Den 22 april 2006 förordnade länsrätten om verkställighet av umgänge på så sätt att N.P. förelades vid vite att lämna S. till J.R. för umgänge. Den 26 april 2006 rapporterade socialjouren att N.P. anmält att J.R. inte återlämnat S. till henne efter umgänge. Det framkom att J.R. hade rest till Serbien med S. – – –

Den 12 maj 2006 hölls ett möte på J.R:s advokats kontor mellan N.P. och J.R., som var närvarande per telefon. Parterna kom inte överens. I ungefär tre månader visste inte N.P var S. och J.R. befann sig. Hon tog hjälp av privatdetektiv för att leta efter S. och reste till Serbien. – – –

Försommaren 2007 träffade föräldrarna den överenskommelse som grundade domen på enskild vårdnad för J.R. som har gällt allt sedan dess. – – –

N.P. har besökt S. vid ett femtontal tillfällen i Serbien, i perioder mellan en till tre veckor. Hon har då bott hos J.R och S. Vid fem sådana besök har också N.P:s dotter A. varit med.

– – –

Domskäl

Sverige har domsrätt

I sitt beslut den 7 juli 2008 fann hovrätten, lika med tingsrätten, att det, trots S:s boende i Serbien, förelåg svensk domsrätt i fråga om vårdnad och umgänge. Tingsrätten ser inte anledning att nu göra någon annan bedömning, se t.ex. NJA 1992 s. 93.

S:s bästa är avgörande

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. (6 kap. 1 och 2 a §§ FB.)

Tingsrätten har ett gott underlag

Den vårdnadsutredning som tingsrätten har låtit genomföra utmynnar i bedömningen att N.P. ska anförtros vårdnaden om S. Utredningen har kritiserats av J.R. på flera punkter, huvudsakligen hänförliga till att den inte utgår från barnperspektivet, inte är objektiv och inte innefattar någon konsekvensanalys. Enligt tingsrättens mening ger den inhämtade vårdnadsutredningen tillsammans med vad som i övrigt har presenterats emellertid ett gott underlag för att ta ställning i målet.

Enskilda formuleringar i utredningen kan uppfattas som om utredaren har haft andra bevekelsegrunder för sitt ställningstagande än S:s bästa, grundat närmast i en önskan att skipa rättvisa efter J.R:s felaktiga beteende. Utredaren C.C. har vid förhandlingen klargjort att hon har vägt in barnperspektivet. Oavsett formuleringarna i utredningen gör tingsrätten en självständig bedömning, med S:s bästa för ögonen.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. I vårdnadsutredningen har inte S:s vilja kommit fram. På grund av S:s ringa ålder är detta inget anmärkningsvärt och inte nödvändigt som beslutsunderlag.

Ingen av föräldrarna är olämplig som vårdnadshavare

Vid genomförandet av vårdnadsutredningen har inte någon utredare eller annan träffat S. eller J.R. personligen eller varit på plats hos dem i Serbien. Det måste medges att det är en brist i tingsrättens underlag att S:s nuvarande hemförhållanden inte genomlysts på sedvanligt sätt. Det har emellertid inte framkommit något som tyder på annat än att S. har det bra hos J.R. – – –

Ingenting har heller framkommit som tyder på att S. inte skulle få det bra hos N.P. i Sverige. De utredningar som J.R. initierat beträffande N.P:s omsorgsförmåga har inte inneburit något ingripande från socialtjänstens sida och gäller för övrigt förhållanden för flera år sedan. Nu lever N.P. tillsammans med sin dotter A. C.C:s hembesök hos N.P. har inte föranlett några anmärkningar i vårdnadsutredningen.

Båda parter får således anses vara kapabla att ta hand om S. och uppfostra honom.

Konsekvenserna av olika alternativ är svåra att överblicka

Ingen av parterna har föreslagit att vårdnaden om S. ska vara gemensam. Även om ingen av dem uttryckligen har motsatt sig det som ett andrahandsalternativ, torde det långa avståndet dem emellan i kombination med deras konflikt omöjliggöra gemensam vårdnad. De alternativ som står till buds är därför att vårdnaden om S. tillfaller en av parterna ensam. Konsekvenserna för de två alternativen kan inte till fullo överblickas, eftersom det finns flera osäkra faktorer.

Om vårdnaden alltjämt ska tillkomma J.R. kommer han att bestämma var S. ska växa upp. J.R. har uppgett att hans arbete ger honom möjlighet att arbeta i andra länder än Serbien men att han inte har några aktuella planer på att flytta därifrån. S. kommer därför sannolikt, åtminstone för närvarande, att slippa ryckas upp från sin nuvarande miljö med pappa och kan börja skolan som planerat i höst. Han kommer att kunna fortsätta att umgås med sina kamrater på gården vid bostaden. Mot bakgrund av den förhållandevis täta kontakt som S. hittills har haft med N.P. när han bott i Serbien, kan man utgå ifrån att N.P. fortsätter att vara en del av S:s liv, låt vara att deras umgänge styrs av J.R:s regler. Umgänget blir också mer begränsat, eftersom N.P. inte kan prata serbiska och därför inte kan kommunicera fritt med S:s umgängeskrets i Serbien. – – –

N.P. har klargjort att hon kommer att flytta S. till Sverige, om hon får vårdnaden. Detta kommer att innebära en omställning för S., men det måste noteras att han har haft en regelbunden kontakt med N.P. även när han har bott i Serbien (utöver tre månader under våren/sommaren 2006) och att han ännu inte börjat skolan. S. kommer efter flytten att få en naturlig och tät kontakt med sin mamma och med sin halvsyster A. Han torde också få en närmare knytning till sina övriga släktingar i Sverige. Osäkerheten ligger i vilken kontakt S. kommer att få med sin pappa. N.P. har förklarat att hon är villig att låta J.R. bo hos henne under en övergångsperiod men har å andra sidan sagt att hon är osäker på om J.R. kommer att försöka ta med sig S. från Sverige igen. Det har inte heller klarlagts hur J.R. kommer att ställa sig vid ett sådant scenario, annat än att han har förklarat att han kommer att hålla sig inom lagens ramar.

Båda parterna har agerat egenmäktigt, J.R. i högre grad

Målet gäller inte vad som hänt i S:s liv tidigare, men för att bedöma föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare är det viktigt att lyfta fram något från tidigare år.

Tidigt har N.P. vägrat att lämna ifrån sig S. till J.R. för umgänge; det har krävts ingripande från domstol med hot om vite för att S. skulle få umgås med sin pappa. J.R. har emellertid, när han fick möjligheten att träffa S., tagit med sig honom från Sverige och inte återlämnat honom till N.P. I flera månader höll han därefter S. gömd för N.P. och hindrade därigenom S. från kontakt med sin mamma. Nu har S. åter kontakt med N.P., sedan N.P. med hjälp av privatdetektiv sökt upp J.R. och S. J.R. har emellertid genom att med S. bryta upp från Sverige orsakat att den kontakten blir begränsad och ansträngd. J.R. har i vårdnadsutredningen uppgett att han inte litar på N.P. och att han kontrollerar situationen så att ingenting kan hända, vilket väl inte kan tolkas på annat sätt än att han agerar för att förhindra N.P. att ta med sig S. från Serbien. Tingsrätten ifrågasätter därför inte N.P:s påstående att J.R. inte låter henne ta med sig S. ut ur bostaden utan att J.R. följer med dem. J.R. låter alltså inte S. träffa sin mamma ens i Serbien under sådana fria förhållanden som kännetecknar ett naturligt umgänge mellan förälder och barn. J.R. har också visat att han sätter sig över överenskommelser. Han har inte följt den på överenskommelse grundade domen som meddelades i juli 2007, där det tydligt framgår att S. och J.R. skulle återvända till Sverige senast i början av oktober 2007.

N.P. kan bäst tillgodose S:s behov

J.R. har utsatt S. för, vad som måste antas vara, en svår påfrestning genom att rycka upp honom från den invanda miljön och från kontakt med modern. Detta behöver emellertid inte innebära att det är bäst för S. att ryckas upp från sin nu invanda miljö (se bl.a. NJA 1986 s. 338, jfr Sjöstens kommentar av rättsfallet i Juridisk Tidskrift 1999/2000 s. 341 ff.). Enligt tingsrättens mening har J.R. visat att han fortsatt inte sätter S:s behov framför sina egna, vilket inte är ett lämpligt förhållningssätt för en vårdnadshavare. N.P. har, i vart fall under senare år, visat att hon kan göra stora uppoffringar för att S. ska få ha både mamma och pappa. Enligt ett uttalande i en tidigare umgängesrättsutredning, som C.C. ställt sig bakom, är N.P. mer nyanserad [än J.R.] och kan resonera kring S., sätta S:s behov framför sina egna och inse hans behov av hjälp och stöd. N.P. framstår enligt tingsrättens mening som den som nu och i framtiden har bäst förutsättningar att se till att S. får en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. I Sverige får S. också närmare kontakt med sina övriga släktingar. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det är mest förenligt med S:s bästa att vårdnaden om honom tillerkänns N.P. ensam.

Domslut

Domslut

Vårdnaden om S. tillkommer N.P. ensam.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 20 november 2009 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund

J.R. och N.P. har gemensamt sonen S. född år 2003. Parterna har tidigare tvistat i domstol om vårdnad och umgänge. Under pågående tvist tog J.R. i april 2006 med sig sonen till Serbien. Parterna träffade därefter en överenskommelse som bl.a. innebar att vårdnaden om sonen skulle tillkomma J.R. ensam och att sonen skulle bo växelvis varannan vecka hos föräldrarna i Sverige. Tingsrätten förordnade genom dom i juli 2007 i enlighet med vad parterna då enats om. J.R. återvände dock inte till Sverige med sonen. N.P. väckte sedermera talan i förevarande mål. Tingsrätten inhämtade en utredning i frågor om vårdnad och umgänge. Utredaren föreslog att N.P. skulle anförtros ensam vårdnad om S. Tingsrätten dömde i maj 2009 i målet och förordnade i enlighet med utredarens förslag. Tingsrätten ansåg att ingen av föräldrarna var olämplig som vårdnadshavare men att båda hade agerat egenmäktigt, J.R. i högre grad än N.P. Tingsrätten konstaterade vidare att konsekvenserna av olika alternativ i vårdnadsfrågan var svåra att överblicka men fann vid en samlad bedömning att N.P. var den som hade bäst förutsättningar att se till att S. får en nära och god kontakt med båda sina föräldrar och att det därför var mest förenligt med pojkens bästa att vårdnaden tillerkändes modern ensam.

J.R. överklagade tingsrättens dom. Han yrkade att hovrätten skulle anförtro honom vårdnaden om pojken samt begärde att vårdnadsutredningen skulle kompletteras med uppgifter om S:s nuvarande levnadsomständigheter och hans vilja. I överklagandet till hovrätten ifrågasatte J.R. att tingsrätten inte hade redovisat varför rätten gått emot praxis enligt vilken det angetts vara bäst för ett barn att stanna kvar i den miljö där det funnit sig väl till rätta. Han kritiserade vidare att tingsrätten beslutat i enlighet med vårdnadsutredningens förslag trots att utredningen inte haft barnets bästa i fokus utan i stället var grundad på en personlig önskan hos utredaren att skipa rättvisa mellan föräldrarna och att straffa honom för att han bortfört sonen.

Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Prövningstillstånd i hovrätt

Den 1 november 2008 – – – se HD:s beslut under I – – – kan ifrågasättas.

Bedömningen i detta fall

Tingsrätten har ansett sig ha ett gott underlag för att avgöra frågan om vårdnad och har framhållit att den haft att göra en självständig bedömning utifrån barnets bästa. Tingsrätten har emellertid även angett att det finns flera osäkra faktorer som gör att konsekvenserna inte till fullo kan överblickas när det gäller bedömningen av vem av föräldrarna som ska anförtros vårdnaden. Redan detta förhållande väcker visst tvivel om riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till. Det synes även finnas visst fog för den kritik som J.R. framfört mot vårdnadsutredningen. Härtill kommer att tingsrättens avgörande innebär att S., som är sex år gammal, ska flytta från Serbien där han sedan mer är tre år bor med sin far. (Jfr NJA 1986 s. 338.) Mot den bakgrunden inger tingsrättens domskäl tvivel om det slut som tingsrätten har kommit till är bäst för S. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.