NJA 2009 s. 846

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hans Frostell, f.d. rådmannen John Boström och tingsfiskalen Anders Hübinette, referent) anförde i dom den 5 december 2005:

Bakgrund

Solna Vatten AB (Solna Vatten) äger en renvattenledning med en dimension om 200 mm som förser bl.a. fastigheten Gunnarbo 2, med adress Bagartorpsringen 51–53 i Solna, med vatten. Fastigheten ägs av Bostadsstiftelsen Signalisten (Signalisten). Den 1 december 2001 uppstod en läcka i vattenledningen utanför fastigheten. Vatten trängde ut och vidare in i fastigheten. På grund av vatteninträngningen orsakades skador på byggnaden.

Enligt ett försäkringsbrev av den 5 juli 2001 hade Signalisten fastigheten försäkrad hos Försäkringsaktiebolaget Svenska Brand (Svenska Brand). Försäkringsperioden var angiven från den 1 juli 2001 till den 1 juli 2002. Av försäkringsvillkoren följde bl.a. att, i den mån Svenska Brand betalat ersättning för skada, Svenska Brand tog över den försäkrades rätt att kräva ersättning av den som var ansvarig för skadan. Skadan på fastigheten Gunnarbo 2 anmäldes av Signalisten till Svenska Brand den 3 eller 4 december 2001. Senare har det betalats ut försäkringsersättning uppgående till ungefär 350 000 kr avseende kostnader för bl.a. fuktundersökning, avfuktning, återställande av målerier och snickerier samt hyresförlust.

Den 26 juni 2001 träffades ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd mellan Svenska Brand och Länsförsäkringar Stockholm. Enligt avtalet överlät Svenska Brand per den 1 oktober 2001, eller per första dagen i den senare månad som inföll efter det att Finansinspektionen registrerat beslut om verkställighetstillstånd (beståndsöverlåtelsedagen), den del av Svenska Brands bestånd av i kraft varande skadeförsäkringar avseende bl.a. fastighetsförsäkring. Överlåtelsen angavs omfatta samtliga till det ovan angivna beståndet hänförliga skyldigheter och skulder liksom samtliga däremot svarande rättigheter och tillgångar. Överlåtelsen skulle enligt avtalet inte omfatta ansvaret för skador som inträffade före beståndsöverlåtelsedagen enligt ovan.

Genom beslut den 25 september 2002 lämnade Finansinspektionen, med stöd av 15 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713), Svenska Brand och Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag tillstånd att verkställa ett i beslutet närmare beskrivet överlåtelseavtal. Därvid angavs att Svenska Brand och Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag ansökt om tillstånd att verkställa ett avtal, varigenom Svenska Brand överlät till Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag sitt bestånd av till och med den 31 december 2001 i kraft varande skadeförsäkringar avseende bl.a. fastighetsförsäkring. Överlåtelsen angavs omfatta samtliga till det angivna beståndet hänförliga skyldigheter och skulder liksom samtliga däremot svarande rättigheter och tillgångar, inklusive ansvaret för skador inträffade till och med den 31 december 2001. Trots skillnaderna i innehåll mellan överlåtelseavtalet av den 26 juni 2001 och det i Finansinspektionens beslut återgivna avtalet är det ostridigt i målet att beslutet inneburit tillstånd till verkställelse av överlåtelseavtalet av den 26 juni 2001.

Finansinspektionens beslut registrerades i april 2004.

Länsförsäkringar Stockholm var och är, till skillnad från Svenska Brand, part i en regressöverenskommelse av den 5 februari 1997, RÖ 97, som bl.a. föreskriver att ett försäkringsbolag förlorar all rätt till regressersättning av den ansvarige om talan inte väcks mot denne inom två år från den dag som försäkringsbolaget första gången mottog anmälan om den skada som ligger till grund för regresskravet. Det är ostridigt i målet att Svenska Brand inte väckt talan inom denna tid.

Tvist har uppstått mellan Svenska Brand och Solna Vatten om Svenska Brand har rätt att regressvis begära ersättning av Solna Vatten för försäkringsersättning som utbetalats till Signalisten.

Svenska Brand har under rättegången genom fusion upplösts och samtliga bolagets tillgångar och skulder har tagits över av WASA International Försäkringsaktiebolag (Wasa). Wasa har övertagit Svenska Brands talan i målet. Nedan kommer käranden att betecknas Wasa även om det avser förhållanden före fusionen.

Yrkanden och inställning

Wasa har yrkat att Solna Vatten skall betala 330 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 februari 2003 till dess betalning sker.

Solna Vatten har bestritt käromålet men vitsordat kapitalbeloppet och ränteyrkandet som skäliga i och för sig.

– – –

Grunder

Wasa

Solna Vatten har i egenskap av ägare av vattenledningen strikt ansvar för de skador vattenläckan orsakat. Wasa har som försäkringsgivare ersatt Signalisten för skadorna på fastigheten. I enlighet med försäkringsavtalet har Wasa övertagit rätten från Signalisten att återkräva utbetald ersättning från den som är ansvarig för skadorna.

Solna Vatten

I första hand bestrids käromålet på den grunden att rätten till ersättning är preskriberad enligt RÖ 97. Länsförsäkringar Stockholm är bundet av RÖ 97. Försäkringen överläts till Länsförsäkringar Stockholm per den 1 oktober 2001. Skadan inträffade den 1 december 2001 och skadeanmälan inkom den 4 december 2001. Talan i detta mål väcktes först i början av 2004, dvs. mer än två år efter det att skadeanmälan mottogs.

Solna Vatten gör i andra hand gällande att skadeståndsbeloppet i vart fall måste jämkas till noll kr på grund av medvållande från Signalistens sida. Medvållandet har bestått i följande.

a) Utströmmande vatten har runnit in genom bl.a. en inspektionslucka och icke igenproppade rör i fastigheten. Detta tyder på felkopplingar inne i fastigheten, för vilka Solna Vatten inte svarar.

b) En utvändig dagvattenbrunn har varit totalt igensatt och fungerade därför inte som avsett för att avleda dagvatten. Det är fastighetsägarens sak att ombesörja utvändig dagvattenhantering i och invid byggnaden inom fastigheten.

c) Vid kontroll har det visat sig att byggnaden på fastigheten är mycket dåligt dränerad och att väggkonstruktionen varit i dåligt skick, vilket i hög grad har bidragit till de skador som uppkom.

Omständigheterna under a, b och c har tillsammans medverkat till att skada uppkom i byggnaden på grund av vatteninträngningen.

Wasa

Wasa bestrider att rätten till ersättning skulle vara preskriberad enligt RÖ 97. Wasa var inte bundet av RÖ 97 och försäkringen hade inte överlåtits till Länsförsäkringar Stockholm vid skadetillfället.

Wasa bestrider vidare att ersättningsbeloppet skall jämkas på grund av medvållande. Signalisten har inte vare sig handlat vårdslöst eller gjort sig skyldig till någon vårdslös underlåtenhet. Det finns inte någon lag eller annan norm som ålägger Signalisten någon handlingsplikt i detta fall. Det föreligger inte heller något adekvat orsakssamband mellan de omständigheter som Solna Vatten åberopat i denna del och den inträffade skadan.

Om tingsrätten skulle beakta Solna Vattens invändning om medvållande under a)–c) skall följande omständigheter beaktas.

a) Det bestrids att någon renslucka, rörgenomföringar eller felkopplingar påverkat skadan. Vissa rörgenomföringar har t.o.m. begränsat skadan genom att de lett ner vatten från övervåningen till det mindre känsliga källarplanet.

b) Det bestrids att dagvattenbrunnen i fråga på något sätt varit felaktig. Dagvattenbrunnen är dimensionerad för att ta emot dagvatten, inte att avleda vatten från brustna 200 mm-servisledningar. Den byggnad som utsatts för skador är utrustad med två golvbrunnar av liknande dimension som den aktuella dagvattenbrunnen. Dessa två brunnar är inte på något sätt dimensionerade för att ta emot den enorma vattenmängd som runnit ut från Solna Vattens ledning. I dessa brunnar kan det rimligen inte ha kunnat komma löv och skräp. Trots detta blev källaren fylld med en halvmeter vatten. Att dagvattenbrunnen täckts med diverse lösa objekt, t.ex. löv, är en logisk följd av att fastigheten översköljts med vatten som sökt sig mot brunnen. Före skadehändelsen har såvitt framkommit brunnen fungerat utan anmärkning.

c) Det bestrids att fastighetens dränering har påverkat skadan och att dräneringen avviker från vad som kan anses brukligt.

Utveckling av talan

Wasa

Vattnet i Solna Vattens brustna 200 mm-ledning hade ett mycket högt tryck; 200–250 liter per sekund vid fritt flöde, dvs. upp till 15 m3 per minut. Det var vattnets höga tryck i ledningen i kombination med ledningens bristfälliga skick som orsakade att ledningen brast. Skadan anmäldes till Wasa den 3 december 2001.

Det yrkade beloppet grundar sig på de kostnader som Wasa har haft, efter avdrag för självrisk och viss åldersavskrivning, för att åtgärda de uppkomna skadorna (inklusive fuktundersökning, avfuktning, återställande av målerier, snickerier och annat i skadad lokal samt hyresförlust beträffande obrukbar del av lokal). Wasa har därvid den 16 maj 2002 betalat 113 892 kr till Ocab-Syd AB för fuktutredning och avfuktning, den 12 juli 2002 betalat 60 000 kr till Hantverksgruppen i Stockholm AB för byggnadsarbeten (a conto), den 31 oktober 2002 betalat 81 270 kr till Kruuse Svenska AB avseende hyresnedsättning samt den 29 november 2002 betalat 96 363 kr till Hantverksgruppen i Stockholm AB för byggnadsarbeten.

Vid skadetillfället var Wasa försäkringsgivare till Signalisten. Först den 1 juli 2002, när försäkringen löpte ut, upphörde Wasa att vara Signalistens försäkringsgivare.

Länsförsäkringar Stockholm övertog hela Wasas försäkringsbestånd. De försäkringsavtal som Wasa hade med försäkringstagarna gällde dock även efter överlåtelsen till Länsförsäkringar Stockholm. Överlåtelsen av försäkringsbeståndet innebar endast att försäkringstagarna erbjöds att teckna ett nytt försäkringsavtal med Länsförsäkringar Stockholm när avtalet med Wasa löpt ut. Den enskilda försäkringens övergång från Wasa till Länsförsäkringar Stockholm skedde när försäkringen i Wasa sades upp eller förföll, och försäkringstagaren valde att teckna den nya erbjudna försäkringen från Länsförsäkringar Stockholm genom att betala in premien. Solna Vatten upplystes om detta i brev den 11 mars 2003 där det angavs att Länsförsäkringar Stockholm hanterade ärendet för Wasas räkning. Överlåtelsen av försäkringsbeståndet godkändes av Finansinspektionen genom beslut den 25 september 2002. Finansinspektionens prövning är obligatorisk och ersätter försäkringstagarnas godkännande av överlåtelsen. På grund av Finansinspektionens beslut kom överlåtelseavtalet att gälla som allra tidigast från den 1 oktober 2002 eftersom överlåtelsen gällde per den 1 oktober 2001 eller per första dagen i den senare månad som inföll efter det att Finansinspektionen registrerat beslut om verkställighetstillstånd.

Vid överlåtelse av ett försäkringsbestånd uppkommer en hel del praktiska problem, såsom exempelvis frågan om datasystem för betalningar och försäkringar. Vid överlåtelsen av Wasas försäkringsbestånd till Länsförsäkringar Stockholm hanterades frågan om särskiljande av Wasas försäkringar på så sätt att försäkringsfall gällande Wasas risker, som Signalistens försäkring, fick unika fiktiva försäkringsnummer i Länsförsäkringar Stockholms datasystem. In- och utgående betalningar skedde från konton tillhörande Länsförsäkringar Stockholm, men bokfördes som in- och utbetalningar till försäkringsgivaren Wasa. Det var alltså frågan om ett helt sedvanligt uppdrags/fullmaktsförhållande och inte någon ”bokföringsteknisk transaktion”. Wasas försäkringar har i alla avseenden, dvs. både legalt och praktiskt, hanterats som just ”Wasa- försäkringar”. Alldeles oavsett om och när Finansinspektionen skulle godkänna överlåtelsen av de aktuella försäkringarna har Wasas försäkringar hanterats enligt de villkor som gällt enligt de tecknade försäkringarna. Sålunda har i praktiken förutsatts att samtliga försäkringar vid upphörande/omsättningstidpunkten skulle upphöra, en så kallad run off. Alternativet var att försäkringstagarna tecknade nya avtal hos Länsförsäkringar Stockholm. Finansinspektionens godkännande omfattade inte dessa eventuella nya avtal hos Länsförsäkringar Stockholm.

Länsförsäkringar Stockholm lade upp en ”samlingsförsäkring” för Wasa, där den premiemassa som Länsförsäkringar Stockholm fick ta över placerades. Mot denna försäkring registrerades sedan de skador, reservsatta enligt Finansinspektionens regler, som löpte på de avtal Wasa hade med sina försäkringstagare.

Skadan i målet inträffade den 1 december 2001 och anmäldes den 3 december 2001. Finansinspektionen godkände överlåtelsen av den aktuella försäkringen (och övriga försäkringar) den 25 september 2002, då för övrigt Signalistens försäkring löpt ut. Skadan inträffade således när Wasa både praktiskt och legalt var försäkringsgivare. Det så kallade försäkringsåtagandet (genom vilket försäkringsbolaget åtar sig skyldigheter mot försäkringstagaren) uppkom därmed för Wasa under tid för vilken Wasa var försäkringsgivare. Det enda som skedde därutöver var att Länsförsäkringar Stockholm administrativt hanterade försäkringen och skaderegleringen. Betalningen till Signalisten genomfördes från Länsförsäkringar Stockholm och ”för Wasas räkning”.

Mellan Wasa och Länsförsäkringar Stockholm råder inte heller någon konkurrens om anspråket gentemot Solna Vatten. Anspråket har inte heller tagits över på någon skuldebrevsrättslig grund, utan Wasa har fortfarande rätt att kräva skadestånd av Solna Vatten och Solna Vatten kan betala med befriande verkan till Wasa.

Wasa har inte tillträtt RÖ 97 och kan inte heller anses omfattas av RÖ 97 på någon annan grund. Överlåtelseavtalet mellan Wasa och Länsförsäkringar Stockholm påverkade inte detta förhållande. Wasas regressanspråk är därmed inte preskriberat enligt RÖ 97.

Solna Vatten

Allmänt om ansvaret för läckan

Solna Vatten kan inte vitsorda att det föreligger strikt ansvar för Solna Vatten, men medger att det är en läcka på Solna Vattens ledning som gett upphov till vattenskador på den aktuella fastigheten.

Regressrätt

Länsförsäkringar Stockholm förvärvade Wasa genom avtal som träffades den 26 juni 2001 och överlåtelsen skedde per den 1 oktober 2001. Enligt avtalet övertog Länsförsäkringar Stockholm ansvaret för alla skador som inträffade efter beståndsöverlåtelsedagen, dvs. den 1 oktober 2001. Finansinspektionens beslut den 25 september 2002 innebar att denna överlåtelsetidpunkt godkändes (ratihaberades) i efterhand. Skadan inträffade först den 1 december 2001, dvs. två månader efter överlåtelsen. Enligt punkten 2 i överlåtelseavtalet förband sig också Länsförsäkringar Stockholm att fullgöra samtliga till beståndet hänförliga försäkringsutfästelser som på beståndsöverlåtelsedagen åvilade Wasa. Följaktligen ålåg det Länsförsäkringar Stockholm att svara för skadan.

Enligt utdrag från Patent- och registreringsverkets register var Wasa registrerat som ”ej verksam” den 9 oktober 2001. Eftersom Wasa inte var verksamt då skadan inträffade den 1 december 2001 torde inte Wasa ha kunnat betala någon ersättning och har således inte heller möjlighet att regressvis kräva in sådan.

Länsförsäkringar Stockholm hanterade de från Wasa förvärvade försäkringarna som sina egna. Länsförsäkringar Stockholm tillämpade därvid även RÖ 97. Hur in- och utbetalningar och kontoföring skedde inom Länsförsäkringar Stockholm saknar betydelse för bedömningen av vem som betalade ut skadeersättning. In- och utgående betalningar skedde faktiskt från konton tillhörande Länsförsäkringar Stockholm, men bokfördes som in- och utbetalningar till Wasa. Det hela synes ha varit en bokföringsteknisk transaktion och Wasa betalade därför inte ut någon försäkringsersättning till försäkringstagaren i detta fall.

En överlåtelse av ett försäkringsbestånd, som sker efter tillstånd från Finansinspektionen men utan medgivande från försäkringstagarna, innebär att de berörda försäkringstagarna får en ny försäkringsgivare. Detta innebär att Wasa inte längre var försäkringsgivare för Signalisten, vare sig när den aktuella skadan inträffade den 1 december 2001, eller när Signalisten fick sin försäkringsersättning, sannolikt 2002. De bolag som genomför en överlåtelse av ett försäkringsbestånd kan komma överens om att överlåtelsen skall genomföras vid en annan tidpunkt än när Finansinspektionen lämnar sitt tillstånd. I detta fall skedde detta, vilket framgår av avtalet mellan Länsförsäkringar Stockholm och Wasa.

En stor del av de fakturor som avsåg utförda arbeten i anledning av den inträffade översvämningen var ställda till ”Länsförsäkringar Stockholm”. Ingen av fakturorna var ställd till Wasa. I försäkringsbrevet avseende den aktuella fastigheten angavs vidare ”ursprungsbolag:28” samt ”Bolag:28”. Med bolag 28 avsågs Länsförsäkringar Stockholm.

I brev från Länsförsäkringar till andra försäkringsbolag gjorde Länsförsäkringar Stockholm invändning med hänvisning till RÖ 97 och i brev på Wasas brevpapper angavs att ”vår adress är: Länsförsäkringar AB, Skador Svenska Brand, 106 50 Stockholm”. Dessutom angavs Länsförsäkringars bankgironummer och postgironummer för inbetalning.

Medvållande

Sprickan på vattenledningen var endast cirka 1 mm bred. Högst 1,2 m3 vatten per minut kan ha sipprat ut.

Den skadade byggnaden är belägen något under gatunivå. Den igensatta dagvattenbrunnen är belägen nedanför trappan som leder från gatan och ner till byggnadens entré mot Bagartorpsringen. Brunnen ligger i ett med gatsten belagt parti, men var vid tidpunkten för rörbrottet helt täckt med löv. Detta medförde att vatten som strömmade ut ur ledningen inte kunde tas om hand på avsett sätt av dagvattenbrunnen. Vattnet rann istället in genom dörr och väggar i Signalistens byggnad på fastigheten.

Det visade sig också att vatten tog sig in dels genom avkapade rör i källarvåningen, dels genom en så kallad inspektionslucka. De avkapade rören var inte proppade, vilket ledde till att vatten kunde tränga upp genom dessa. Att se till att avkapade rör är igenfyllda är något som fastighetsägaren svarar för.

Vid kontroll framkom att byggnaden på fastigheten var mycket dåligt dränerad, vilket också bidrog till att skador uppkom på byggnaden.

Signalisten har varit underkastade de regler och normer som följer av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt allmänna bestämmelser för brukande av allmän vatten- och avloppsanläggning, ABVA.

Wasa

Att Wasa antecknats som ”ej verksam 2001-10-09” hos Patent- och registreringsverket innebär inte att Wasa varken fanns som bolag eller var försäkringsgivare för Signalisten vid skadetillfället. Den registeranteckning som Solna Vatten hänfört sig till i detta sammanhang har förts av Statistiska Centralbyrån (SCB) på grundval av vissa utvalda parametrar; om bolaget i fråga saknar momsregistrering, inte har några anställda och inte samarbetar med momsregistrerat företag på särskilt sätt får bolaget en viss status i SCB:s register.

Domskäl

Bevisningen

På Wasas begäran har vittnesförhör hållits med D.G., S.N. och A.H. På Solna Vattens begäran har vittnesförhör hållits med H.F., S.J., B.M., W.M. och M.B. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning samt fotografier.

Regressrätt

Solna Vatten har – såsom bolaget slutligt bestämt sin talan – i första hand gjort gällande att rätten till skadestånd är preskriberad enligt punkten 5 i RÖ 97 eftersom försäkringen överlåtits till Länsförsäkringar Stockholm som tillträtt RÖ 97. Länsförsäkringar Stockholm är dock inte part i detta mål. Det saknar därmed betydelse för utgången i detta mål att Länsförsäkringar Stockholm på grund av preskription hade varit förhindrat att kräva skadestånd av Solna Vatten om Länsförsäkringar Stockholm fört en sådan talan. Solna Vattens talan i denna del får dock anses innefatta även invändningen att Wasa saknar rätt till ersättning redan på grund av att försäkringen, och därmed även den eventuella rätten till regressersättning, överlåtits till Länsförsäkringar Stockholm. Tingsrätten övergår därmed till att pröva denna fråga.

Enligt 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen får ett försäkringsbolag med Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd till en annan försäkringsgivare och enligt 5 § i samma kapitel övergår ansvaret för det överlåtna beståndet på den övertagande försäkringsgivaren först när registreringsmyndigheten registrerat beslutet om tillstånd. Försäkringsrörelselagens bestämmelser kan inte anses innebära någon tvingande reglering som omfattar den i målet aktuella frågan angående regressrätt. Fråga uppkommer då om vad som kan ha avtalats mellan Wasa och Länsförsäkringar Stockholm vid den aktuella överlåtelsen och vilken betydelse detta haft för Wasas rätt att kräva ersättning av den ansvarige för skadan.

Det är ostridigt att Signalisten hade den aktuella fastigheten försäkrad hos Wasa fram till den 1 oktober 2001. Solna Vatten har gjort gällande att överlåtelseavtalet den 26 juni 2001 mellan Wasa och Länsförsäkringar Stockholm inneburit att Länsförsäkringar Stockholm var Signalistens försäkringsgivare från och med den 1 oktober 2001 och att Länsförsäkringar Stockholm därmed också övertagit den eventuella rätten att kräva skadestånd av den som är ansvarig för skadan. Wasa har bestritt att så är fallet. Länsförsäkringar Stockholm har angett att rätten att uppbära ersättning från Solna Vatten, i händelse av bifall till käromålet, tillkommer Wasa. Trots de svårigheter som ofta kan föreligga att bevisa omständigheter som framförallt är hänförliga till motpartssidan, menar tingsrätten att det under ovan nämnda förhållanden måste anses åligga Solna Vatten att styrka att Signalistens försäkring överlåtits på ett sådant sätt att Wasa därigenom förlorat sin rätt att kräva skadeståndsersättning av den som är ansvarig för en skada som omfattats av den aktuella försäkringen.

I detta sammanhang kan det inledningsvis konstateras att överlåtelseavtalets ordalydelse inte stöder Solna Vattens ståndpunkt. Punkten 1 i avtalet kan inte förstås på något annat sätt än att den så kallade beståndsöverlåtelsedagen skall anses infalla den dag som avses med det senare av de två alternativ som ges, nämligen den första dagen i den senare månad som infaller efter det att Finansinspektionen registrerat ett beslut om verkställighetstillstånd. Finansinspektionens beslut meddelades ostridigt först den 25 september 2002. Enligt överlåtelseavtalets lydelse kan beståndsöverlåtelsedagen således ha infallit tidigast den 1 oktober 2002. Enligt avtalet omfattade överlåtelsen inte ansvaret för skador inträffade före beståndsöverlåtelsedagen. Detta talar således för att den skada som inträffade den 1 december 2001 inte omfattades av beståndsöverlåtelsen.

Innehållet i Finansinspektionens beslut kan visserligen sägas ge ett visst stöd för att i något skede en ändring skett av avtalet avseende tidpunkterna för överlåtelsen respektive ansvaret för uppkomna skador. I beslutet anges således dels att överlåtelsen avsåg beståndet av till och med den 31 december 2001 i kraft varande skadeförsäkringar, dels att överlåtelsen omfattade samtliga till det angivna beståndet hänförliga skyldigheter och skulder liksom samtliga däremot svarande rättigheter och tillgångar, inklusive ansvaret för skador inträffade till och med den 31 december 2001 (tingsrättens kursivering). Solna Vatten har dock inte ens gjort gällande att överlåtelsen gällde per den 31 december 2001 – inklusive ansvaret för skador fram till denna tidpunkt – utan endast pekat på att Finansinspektionens beslut styrker Solna Vattens uppfattning att avtalet gällde per den 1 oktober 2001. I målet är det som förut nämnts tvärtom ostridigt att Finansinspektionen lämnat tillstånd till verkställelse av överlåtelseavtalet av den 26 juni 2001 i den lydelse som redovisats under rubriken Bakgrund. Tingsrätten menar därmed att avfattningen av Finansinspektionens beslut inte kan tillmätas någon avgörande betydelse vid denna prövning.

När det sedan gäller frågan om hur Länsförsäkringar Stockholm hanterat försäkringarna från Wasa efter den 1 oktober 2001 kan följande konstateranden göras.

Wasa har medgett att försäkringarna, inklusive Signalistens fastighetsförsäkring, hanterats av Länsförsäkringar Stockholm efter denna tidpunkt. Länsförsäkringar Stockholms personal har således handlagt skadeärenden hänförliga till dessa försäkringar, försäkringarna har funnits inom ramen för Länsförsäkringar Stockholms datasystem och in- och utbetalningar har skett till och från Länsförsäkringar Stockholms bank- och postgirokonton. Wasa har dock bestämt hävdat att detta hela tiden skett för Wasas räkning och att försäkringarna hela tiden hanterats i en särskild ordning. Att försäkringarna har hanterats på detta sätt har bekräftats av A.H. som var projektledare och ansvarig för konverteringen av Wasas försäkringar hos Länsförsäkringar Stockholm.

Mot detta har Solna Vatten åberopat bl.a. M.B. som tjänstgjorde som skadereglerare hos Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag. Hon handlade därvid skadefall, under Wasas försäkringar, som inträffat fram till den 1 oktober 2001. M.B. har berättat bl.a. att dessa Wasaförsäkringar hanterades på samma sätt som Länsförsäkringars försäkringar och att hon, på uppmaning från sin närmaste chef, tillämpade RÖ 97:s villkor även på dessa försäkringar. Hon vet dock inte hur Wasa försäkringar hanterades av de olika Länsförsäkringsbolagen, vilka handlade skadefall som inträffat efter den 1 oktober 2001.

Den presenterade bevisningen, inklusive de brev som Solna Vatten åberopat, ger inte någon samstämmig bild av hur Wasas försäkringar hanterats hos Länsförsäkringar Stockholm. Det kan emellertid konstateras att M.B. dels inte arbetat hos Länsförsäkringar Stockholm, dels uteslutande hanterat skadefall som inträffat före den 1 oktober 2001. Även om handläggare hos Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag tillämpat RÖ 97 på Wasas försäkringar berättigar inte det till någon säker slutsats om att så även har skett hos Länsförsäkringar Stockholm. Inte heller styrker denna tillämpning i någon avgörande utsträckning Solna Vattens ståndpunkt, såsom bolaget utformat sin talan, att försäkringarna överlåtits till Länsförsäkringar Stockholm på ett sådant sätt att Wasas rätt till regress mot den skadeansvarige därmed gått förlorad.

Vid en samlad bedömning utifrån ovan gjorda överväganden kan Solna Vatten inte anses ha visat att Signalistens försäkring överlåtits till Länsförsäkringar Stockholm på ett sådant sätt, och vid en sådan tidpunkt, att Wasa därigenom förlorat sin rätt att kräva skadeståndsersättning av Solna Vatten.

Skadeståndsansvar och medvållande

Det är ostridigt i målet att Solna Vatten är ansvarigt för den vattenledning som brustit samt att vattnet från ledningen orsakat de aktuella skadorna i målet. I praxis har innehavare av renvattenanläggning ansetts bära strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggning (NJA 1997 s. 468; se även NJA 1991 s. 720 där innehavare av fjärrvärmeanläggning har ansetts bära ett strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen). I linje härmed får Solna Vatten anses bära ett strikt ansvar för de skador som orsakats av den aktuella vattenläckan.

Solna Vatten har gjort gällande att ett eventuellt skadestånd skall jämkas med hänsyn till medvållande från Signalistens sida. Av 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan inte anses följa annat än att jämkning på grund av medvållande är principiellt möjlig även i fall där strikt skadeståndsansvar föreligger (se Hellner och Johansson, Skadeståndsrätt, 6 u., s. 232). Det åligger dock Solna Vatten att styrka att något vårdslöst agerande eller underlåtenhet från Signalistens sida medverkat till skadan.

Solna Vatten har i denna del åberopat fotografier från byggnaden samt vittnesförhör med H.F. och S.J., båda på NCC som lagade läckan, B.M., tidigare ingenjör på Solna Vatten, och W.M., VA-ingenjör på Solna Vatten. Wasa har mot detta åberopat förhör med D.G., distriktschef på Signalisten, och byggkonsulten S.N.

När det gäller dagvattenbrunnen har det i och för sig framkommit att denna, efter den aktuella läckan, varit i vart fall delvis igensatt av löv. Det har dock inte presenterats någon bevisning om hur brunnen såg ut före läckan. Tingsrätten kan därmed inte utesluta att det vatten som runnit ut till följd av läckan fört med sig bl.a. löv. Solna Vatten har därför inte förmått styrka att dagvattenbrunnen varit igensatt av löv före läckan, oavsett vilken betydelse detta skulle kunna ha för frågan om medvållande.

När det sedan gäller övriga, av Solna Vatten, påstådda brister kan det konstateras att dessa enbart är hänförliga till vatten som trängt in på källarplanet. Det har emellertid framkommit att den stora merparten av skadorna i ekonomiskt hänseende drabbat det övre planet i byggnaden. Redan på denna grund finner tingsrätten därför att, oavsett om dessa brister förelegat, de inte medverkat till skadorna i en sådan utsträckning att någon jämkning av skadeståndet kan bli aktuell.

Solna Vatten har alltså inte styrkt att Signalisten gjort sig skyldig till något vårdslöst agerande eller underlåtenhet som medverkat till skadan i en sådan utsträckning att jämkning kan komma i fråga.

Sammanfattning

Eftersom tingsrätten ovan funnit att Wasa har rätt att återkräva utbetald försäkringsersättning av den ansvarige för skadan, att Solna Vatten har ett strikt ansvar för de skador som orsakats till följd av vattenläckan samt att skadeståndet inte skall jämkas på grund av medvållande – och då tvist inte råder om yrkat kapitalbelopp – skall käromålet bifallas i dess helhet.

– – –

Domslut

Domslut

– – –

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsråden Ingela Halvorsen, referent, och Kerstin Elserth samt tf. hovrättsassessorn Mikael Pauli) anförde i dom den 5 juni 2007 rörande själva saken:

Utredningen i hovrätten

A.H. och M.B. har hörts på nytt i hovrätten. Vittnesförhören i tingsrätten med H.F., S.J., B.M., W.M., D.G. och S.N. har spelats upp från band.

Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som i tingsrätten, dock att Solna Vatten i hovrätten åberopat kungörelse den 16 juli 2001, beslut den 25 september 2001 om verkställighetstillstånd och dagboksutdrag allt ur Finansinspektionens ärende 01-6184-404, i stället för de motsvarande handlingar, som åberopades i tingsrätten.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder till stöd för sin talan som i tingsrätten och i huvudsak samma omständigheter som där, dock att Solna Vatten numera åberopat det tillstånd av Finansinspektionen som avser den nu aktuella beståndsöverlåtelsen.

Den tvistefråga hovrätten har att pröva är – liksom i tingsrätten – om WASA har rätt att regressvis begära ersättning av Solna Vatten för den försäkringsersättning som Svenska Brand utbetalat till Signalisten efter vattenskadan den 1 december 2001.

Beståndsöverlåtelseavtalet mellan Svenska Brand och Länsförsäkringar Stockholm träffades den 26 juni 2001. Avtalet godkändes av Finansinspektionen den 25 september 2001. Därav följer att beståndsöverlåtelsedagen tidigast kan ha inträffat den 1 oktober 2001.

Av avgörande betydelse för om en regressrätt föreligger eller inte är vad som avtalats mellan parterna. Med utgångspunkt från hur de avtalsslutande parterna agerat efter övertagandet synes avtalet innebära att Svenska Brands försäkringsbestånd levde vidare enligt ingångna försäkringsavtal till dess att respektive avtalstid löpte ut och att under den tiden hanterades försäkringarna som Svenska Brand-försäkringar i alla avseenden. Detta framgår främst av A.H:s vittnesmål.

Även Finansinspektionens beslut stöder denna slutsats. I tillståndsbeslutet anges nämligen att överlåtelsen omfattar samtliga till det angivna beståndet hänförliga skyldigheter och skulder liksom samtliga däremot svarande rättigheter och tillgångar.

Mot denna bakgrund delar hovrätten tingsrättens uppfattning att det vid en samlad bedömning inte visats att beståndsöverlåtelsen inneburit att WASA förlorat sin från Svenska Brand förvärvade rätt att kräva skadeståndsersättning av Solna Vatten. Även i övriga frågor delar hovrätten de bedömningar tingsrätten gjort. Tingsrättens dom ska därmed fastställas.

– – –

Hovrättens domslut

– – –

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Torgny Håstad, referent, Lena Moore och Göran Lambertz) meddelade den 16 december 2009 följande dom:

Domskäl

Enligt ett skriftligt avtal den 26 juni 2001 överlät Försäkringsaktiebolaget Svenska Brand och förvärvade Länsförsäkringar Stockholm enligt 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713) per den 1 oktober 2001 eller per första dagen i den senare månad som infaller efter det att Finansinspektionen registrerat beslut om verkställighetstillstånd (beståndsöverlåtelsedagen) den del av Svenska Brands bestånd av i kraft varande skadeförsäkringar som kunde hänföras till Länsförsäkringars koncession och geografiska verksamhetsområde, jämte däremot svarande premiereserv. Överlåtelsen omfattade samtliga till det angivna beståndet hänförliga skyldigheter och skulder liksom samtliga däremot svarande rättigheter och tillgångar, dock inte ansvaret för skador inträffade före beståndsöverlåtelsedagen. Finansinspektionen godkände överlåtelsen den 25 september 2001 och registrerade verkställighetstillståndet den 1 oktober 2001.

Den 1 december 2001 strömmade vatten ut från en ledning som innehades av Solna Vatten och orsakade skada på bostadsstiftelsen Signalistens fastighet. Signalisten hade tagit en skadeförsäkring hos Svenska Brand.

Länsförsäkringar, men inte Svenska Brand, var anslutet till regressöverenskommelsen RÖ 97. Denna innehåller bl.a. att regresskrav mot skadevållare som är ansvarsförsäkrad hos bolag som är anslutet till RÖ 97 måste framställas inom två år från skadeanmälan genom väckande av talan. Solna Vatten var ansvarsförsäkrat hos ett bolag anslutet till RÖ 97.

Skadan anmäldes till Svenska Brand den 4 december 2001. Signalisten fick ersättning för skadan genom utbetalning från Länsförsäkringar. Länsförsäkringar krävde regressvis Solna Vatten ”för Svenska Brands räkning”. Solna Vatten betalade emellertid inte. WASA, som genom fusion år 2004 övertagit Svenska Brands rättigheter, har den 9 januari 2004 väckt talan mot Solna Vatten, alltså när regresskravet var preskriberat enligt RÖ 97.

Sedan talan bifallits vid tingsrätten och i hovrätten – i huvudsak därför att överlåtande och förvärvande försäkringsbolag fritt kan komma överens om hur rättigheterna ska övergå dem emellan – har Solna Vatten överklagat hos HD. Som grunder har Solna Vatten åberopat 1) att WASA saknar rätt till ersättning eftersom den eventuella rätten till regressersättning överlåtits till Länsförsäkringar, 2) att eventuell rätt till regressersättning har preskriberats enligt RÖ 97 och 3) att yrkat belopp ska jämkas till noll kr på grund av medvållande från Signalisten.

HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om WASA är berättigat till ersättning av Solna Vatten med anledning av den vattenskada som inträffade den 1 december 2001, med den begränsningen att hovrättens bedömning angående eventuellt medvållande från Signalistens sida står fast. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt har förklarats vilande.

Enligt hovrättens bedömning hade Signalisten inte varit medvållande. De hos HD aktuella frågorna framgår alltså av Solna Vattens grunder 1) och 2).

WASA har hos HD som grund för sitt bestridande av ändring åberopat att, enligt vad Svenska Brand och Länsförsäkringar varit överens om, rättigheterna och skyldigheterna enligt Svenska Brands försäkringar aldrig övergick på Länsförsäkringar utan låg kvar hos Svenska Brand tills försäkringsavtalen löpte ut, varefter försäkringstagarna skulle erbjudas nya försäkringar hos Länsförsäkringar. Till styrkande av detta har WASA åberopat vad A.H., anställd hos Länsförsäkringar Sak AB, uttalat om hur försäkringarna administrerats som ett avskilt bestånd hos Länsförsäkringar, ett brev från Länsförsäkringar till Solna Vatten den 11 mars 2003 om att Länsförsäkringar framställde regresskravet för Svenska Brands räkning och ett under rättegången utfärdat intyg från Länsförsäkringar om att WASA får uppbära skadeståndet från Solna Vatten. WASA har dessutom anfört att regressrätten inte preskriberats för WASA, som inte var bundet av RÖ 97.

Enligt det skriftliga överlåtelseavtalet den 26 juni 2001 övergick Svenska Brands rättigheter mot försäkringstagarna från Svenska Brand till Länsförsäkringar senast den 1 november 2001, alltså en månad efter registreringen av beståndsöverlåtelsen. Att beståndet, som delvis torde ha haft andra villkor än Länsförsäkringars, i enlighet med A.H:s vittnesmål administrerades för sig motsäger inte att rättigheterna och skyldigheterna från den 1 november 2001 åvilade Länsförsäkringar, och vittnesmålet kan därför inte tilläggas någon betydelse för bedömningen av sistnämnda fråga. Att det från början skulle ha funnits en sidolöpare eller en gemensam partsavsikt om att åtminstone rättigheterna enligt försäkringsavtalen skulle ha behållits av Svenska Brand tills försäkringsavtalen löpte ut framstår som en efterhandskonstruktion, bl.a. eftersom Länsförsäkringar enligt överenskommelsen den 26 juni 2001 skulle betala 20 miljoner kr för beståndet. Solna Vatten får alltså anses ha styrkt att Svenska Brands rättigheter enligt försäkringsavtalet med Signalisten övergått till Länsförsäkringar före skadehändelsen.

WASA kan sålunda inte ha rätt att kräva Solna Vatten på ersättning för skadan på den grunden att rätten till regress aldrig gått över till Länsförsäkringar. Det i målet åberopade intyget om att WASA har rätt att uppbära skadeståndet får emellertid anses innebära att Länsförsäkringar överlåtit ifrågavarande regresskrav tillbaka till WASA eller uppdragit åt WASA att driva in regresskravet för Länsförsäkringars räkning. WASA:s talan ska därför inte ogillas på den första av Solna Vatten angivna grunden.

HD övergår härefter till att behandla Solna Vattens preskriptionsinvändning.

Syftet med RÖ 97 är att begränsa regresskrav och påskynda regressuppgörelser mellan anslutna försäkringsbolag. Till undvikande av ett regressförfarande mellan ansvarsförsäkringsbolaget och egendomsförsäkringsbolaget anses skadevållare med ansvarsförsäkring hos ett bolag anslutet till RÖ 97 ha en självständig rätt att åberopa RÖ 97 mot ett anslutet egendomsförsäkringsbolag (se Harald Ullman, Regressöverenskommelsen. En studie i försäkringsbolagens överenskommelse av år 1997, 1999, s. 10; jfr RÖ punkt 4 och Ullman s. 14 f.).

WASA får enligt vad som nyss anförts anses ha förvärvat regressrätten mot Solna Vatten från Länsförsäkringar. I målet är inte utrett om tillbakaöverlåtelsen skedde när regressfordringen preskriberats för Länsförsäkringar eller dessförinnan. Enligt 27 § skuldebrevslagen njuter en förvärvare av en enkel fordran inte bättre rätt mot gäldenären än vad överlåtaren ägde. Eftersom avsikten med bestämmelsen är att gäldenärens rättsliga ställning inte ska försämras genom överlåtelsen, kan det inte, för att gäldenären ska vara bibehållen vid sin rättsställning, krävas att gäldenären kunde framställa den aktuella invändningen redan vid tidpunkten för överlåtelsen. Det är tillräckligt att möjligheten att göra en invändning då var villkorlig (eventuell) och att gäldenären hade kunnat göra invändningen om det varit överlåtaren i stället för förvärvaren som sedermera hade framställt kravet (jfr NJA II 1936 s. 109, Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 6 uppl. 2009, s. 276 ff., särskilt not 22, och NJA 1985 s. 121 på s. 139).

Som ovan nämnts var Solna Vatten ansvarsförsäkrad hos ett bolag som var anslutet till RÖ 97. Länsförsäkringars regressfordran mot Solna Vatten var vid tillbakaöverlåtelsen till WASA belastad åtminstone med en möjlighet för Solna Vatten att göra en framtida preskriptionsinvändning enligt RÖ 97, och Länsförsäkringar skulle vid tiden för talans väckande i detta mål ha saknat rätt till regress för egen räkning mot Solna Vatten. I enlighet med det förut sagda har WASA inte bättre rätt än Länsförsäkringar.

På grund av det anförda ska prövningstillstånd meddelas rörande målet i övrigt till den del frågan därom har förklarats vilande samt WASA:s talan i målet ogillas.

Domslut

Domslut

HD förklarar att WASA International Försäkringsaktiebolag inte är berättigat till ersättning av Solna Vatten AB med anledning av den vattenskada som inträffade den 1 december 2001.

HD meddelar prövningstillstånd rörande målet i övrigt till den del frågan därom har förklarats vilande.

Med ändring av hovrättens dom i själva saken ogillar HD WASA International Försäkringsaktiebolags talan.

– – –

Referenten, justitierådet Torgny Håstad, tillade:

Som framgår av domskälen i målet behöver enligt 27 och 28 §§skuldebrevslagen den invändning som gäldenären vill göra mot förvärvaren inte ha varit ovillkorlig vid överlåtelsen, men den måste ha funnits som en villkorlig invändning vid den tidpunkten. Något behov av att tillägga orden ”vid överlåtelsen” för att från 16 § första stycket konsumentkreditlagen undanta betalningar som gäldenären gör till överlåtaren efter överlåtelsen fanns inte, om bestämmelsens räckvidd inte skulle vara större än 27 § skuldebrevslagens, eftersom det av 29 § skuldebrevslagen framgår att sådana betalningar inte täcks av 27 § utan blir befriande mot förvärvaren endast om gäldenären var i god tro om överlåtelsen när betalningen gjordes. Eftersom konsumentkreditlagen inte innehåller någon särskild bestämmelse om verkan av betalning till en borgenär som redan överlåtit fordringen i 16 § första stycket avseende s.k. fristående krediter, men paragrafens andra stycke rörande kreditköp (alltså krediter givna av säljaren eller en finansiär lierad med säljaren, se 3 § konsumentkreditlagen) har just en bestämmelse om att konsumenten normalt betalar med befriande verkan till den ursprunglige kreditgivaren, även om denne överlåtit fordringen, har det nämnda tillägget ”vid överlåtelsen” i första stycket dock varit motiverat för att förebygga ett missförstånd om regelns räckvidd.

I stället för att disponera 16 § konsumentkreditlagen så att det första stycket handlar om fristående krediter och det andra om kreditköp, hade relationen till skuldebrevslagen möjligen blivit tydligare, men lagtexten längre, om – beträffande både fristående krediter och kreditköp men med delvis skilda lösningar – invändningar som fanns åtminstone villkorliga vid överlåtelsen behandlats i en paragraf (jfr 27 § skuldebrevslagen) och betalningar till och andra rättshandlingar med ursprunglige kreditgivaren (eller senare förvärvare) efter det att fordringen överlåtits till en ny förvärvare, dvs. när den ursprunglige kreditgivaren inte längre hade rätt att disponera över fordringen, behandlats i en annan paragraf (jfr 29 § skuldebrevslagen). (Jfr Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 6 uppl. 2009 s. 281 f.)

Slutsatsen av det anförda – såvitt avser den i detta mål aktuella frågan – är dels att orden ”vid överlåtelsen” i 16 § första stycket konsumentkreditlagen inte talar mot att 27 § skuldebrevslagen har den innebörd som anges i domskälen, dels att orden ”vid överlåtelsen” i 16 § första stycket konsumentkreditlagen har samma innebörd såvitt gäller de frågor som täcks av 27 § skuldebrevslagen, nämligen att det räcker att gäldenärens invändning (motfordran) var villkorlig vid överlåtelsen. Även första meningen i 16 § andra stycket rörande kreditköp har samma innebörd, eftersom gäldenärens invändning där måste vara en invändning ”på grund av köpet”.