NJA 2010 s. 96
Bestämmelsen i 10 kap. 27 § andra stycket plan- och bygglagen (1987:10) har ansetts innebära att ansökan om särskild handräckning för rivande av byggnad inte får göras sedan tio år förflutit från det att byggnaden uppförts utan bygglov även om byggnadsnämnden inom tioårsfristen har förelagt den ansvarige enligt 10 kap. 14 § samma lag att vidta rättelse.
Kronofogdemyndigheten
Kronofogdemyndigheten, enheten för summarisk process i Gävle, (Hanna Sörendal) anförde i beslut den 29 juni 2007 i mål mellan Hudiksvalls kommun genom byggnadsnämnden (sökande) och M.A. (svarande):
Yrkanden m.m.
Sökanden har den 21 december 2006 till kronofogdemyndighetens kontor i Hudiksvall inkommit med skrivelse rubricerad ”Begäran om handräckning enligt plan- och bygglagen 10:14, för rivning av garage på fastigheten Tunbyn 1:41”. Då blankett för ansökan om betalningsföreläggande/vanlig handräckning samt ett stort antal bilagor bifogats skrivelsen ansågs den vara en ansökan om särskild handräckning varför den vidaresändes till enheten för summarisk process i Gävle. Skrivelsen ansågs även då som en ansökan om särskild handräckning och har handlagts som en sådan.
Sökanden har, som det får förstås, yrkat på att svaranden skall förpliktas att riva en tillbyggnad av ett garage på fastigheten Tunbyn 1:41.
Till stöd för sitt yrkande har sökanden i huvudsak anfört följande: Byggnadsnämnden har i § 134/1999-10-05 beslutat att förelägga svaranden att riva en tillbyggnad uppförd utan lov, senast 2000-03-31. Beslutet överklagades av svaranden. Länsstyrelsen ändrade det överklagade beslutet endast vad avsåg tidpunkten för när rivningen skulle vara utförd till den 1 september 2000. Därefter överklagades byggnadsnämndens beslut om prövning av tilläggsavgift till länsrätten. I länsrättens beslut 2002-11-04 konstaterades att länsstyrelsens beslut av den 16 juni 2000 hade vunnit laga kraft. Detta beslut avsåg att rivning av tillbyggnaden av garage skulle vara utförd senast 1 september 2000. Vidare biföll länsrätten byggnadsnämndens ansökan om tilläggsavgift om 20 000 kr samt att denna skall betalas in till länsstyrelsen inom 2 månader från det att domen vunnit laga kraft.
Till stöd för sitt yrkande åberopar sökanden byggnadsnämndens beslut samt överprövningar.
Svaranden har bestritt ansökan och därvid i huvudsak anfört följande: Garaget uppfördes under 1989-91. 1993-94 utbyttes träfasaden till tegelfasad på ytterväggarna. De kan således bara konstatera att rätttelse i ärendet inte kan utföras med handräckning enligt plan- och bygglagen 10 kap. 27 § då tio år har förflutit sedan gärningen utfördes. Byggnadsnämnden skulle i vart fall ha begärt handräckning i ärendet senast år 2000 eller i vart fall senast 2001. Man kan ej heller räkna den tid som dom enligt byggnadsnämndens beslut 2000 om att meddela att han ska riva byggnaden eller ansöka om bygglov som den tid för handräckning. Handräckning enligt lagens mening skall inges till KFM för att i lagens mening gälla. Det har gjorts först år 2007 vilket gör att det förflutit mer än 16-17 år sedan gärningen begicks.
Sökanden har yttrat sig över svarandens bestridande och därvid anfört följande: Yttrandet från svaranden tillför inget nytt som inte tidigare har framförts till nämnden. De vill dock återigen framhålla att det vore orimligt om ett fullföljande av föreläggandet genom handräckning ej skulle vara möjligt. I så fall är det ingen idé att överhuvudtaget använda sig av föreläggande för att åstadkomma rättelse. I detta fall har nämnden dock förelagt svaranden att riva byggnaden inom preskriptionstiden. Nu begärd handräckning är endast en skärpning för att åstadkomma rättelse. Detta med anledning av att svaranden ej har efterföljt nämndens tidigare beslut om rivning.
Skäl
I mål om särskild handräckning skall sökanden enligt 39 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfL) styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning skall dock läggas till grund för prövningen i den mån framställningen lämnats utan invändning av svaranden om det inte är uppenbart att den är oriktig. Bedömningen av om svaranden fullgjort sin bevisskyldighet får avgöras från fall till fall. Är svaranden enligt allmänna processuella regler bevisskyldig för invändningen torde han, för att hindra bifall till ansökningen, behöva visa åtminstone sannolika skäl för invändningen. Är det däremot sökanden som har bevisbördan för att svarandens påstående är oriktigt bör redan det förhållandet att invändningen har framställts normalt vara tillräckligt. En förutsättning för detta är dock att invändningen är av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende (prop. 1989/90:85, s. 128-129).
Enligt 10 kap. 12 § 1 p. plan- och bygglagen (PBL) får Kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning så att rättelse sker när någon utan lov har vidtagit åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov.
Av 10 kap. 14 § PBL följer att i de fall som avses i 12 § 1-3 PBL får byggnadsnämnden, istället för att ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den fastighet, byggnad eller anläggning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet får byggnadsnämnden begära handräckning.
10 kap. 27 § andra stycket PBL stadgar att sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 § 1-3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 § första stycket.
Kronofogdemyndigheten gör följande bedömning
I målet får anses ostridigt att tillbyggnaden av garaget uppförts utan lov. Sökanden har hävdat att eftersom deras föreläggande enligt 10 kap. 14 § PBL inte följts har de rätt till handräckning för att åstadkomma rättelse. Svaranden har häremot anfört att eftersom mer än tio år förflutit sedan åtgärden som avses i 10 kap. 12 § 1 p. PBL får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning. Ansökan borde ha inlämnats senast år 2001 eftersom tillbyggnaden uppfördes under perioden 1989-1991. Sökanden har inte ens påstått att denna tidsangivelse inte är korrekt.
Vid en samlad bedömning finner Kronofogdemyndigheten att svarandens invändning är av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende. Därmed skall ansökan avslås.
Det föreligger dock inget hinder mot att sökanden begär handräckning hos indrivningsenheten på därför avsedd blankett som bifogas detta beslut. Sådan begäran skall skickas till Kronofogdemyndigheten, Inreg, Box 773, 801 29 Gävle.
Beslut
Kronofogdemyndigheten avslår ansökan om särskild handräckning.
Gävle tingsrätt
Hudiksvalls kommun genom byggnadsnämnden (byggnadsnämnden) överklagade i Gävle tingsrätt och anförde sammanfattningsvis: Det är inte relevant att avslå ansökan med motiveringen att det gått mer än tio år sedan förseelsen begicks eftersom överträdelsen upptagits till prövning inom tio år men med föreläggande som redskap. Ansökan till KFM avsåg vanlig handräckning och inte särskild handräckning. KFM har alltså missuppfattat byggnadsnämndens ansökan och ärendet skall därför återförvisas till KFM för ny prövning och då med avseende på handräckning enligt 10 kap. 14 § PBL.
M.A. bereddes tillfälle att yttra sig.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Lars Holm) anförde i beslut den 10 oktober 2007:
Av 10 kap. 27 § andra stycket PBL följer att byggnadsnämnden inte får ansöka om handräckning sedan tio år har förflutit efter att den åtgärd som krävt bygglov vidtagits. Detta måste anses gälla även handräckning begärd med stöd av 10 kap. 14 § PBL. Den omständigheten att föreläggande om rättelse utfärdats inom tioårsfristen medför inte att ansökan om handräckning får göras efter dess utgång. Den i ärendet aktuella tillbyggnaden har, så vitt det är utrett, uppförts utan lov under perioden 1989-1991. Byggnadsnämndens ansökan har inkommit till Kronofogdemyndigheten mer än 10 år därefter. Mot bakgrund av det anförda avslår tingsrätten överklagandet.
Hovrätten för Nedre Norrland
Byggnadsnämnden överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att målet skulle återförvisas till Kronofogdemyndigheten för ny positiv prövning av byggnadsnämndens begäran om handräckning samt anförde till stöd för sitt yrkande i huvudsak följande: Byggnadsnämnden har handlagt ett ärende om byggnad uppförd utan lov och påföljande beslut om föreläggande om rivning av det uppförda. Föreläggandet beslutades den 5 oktober 1999, varvid ägaren också påfördes byggnadsavgift och tilläggsavgift. Fastighetsägaren överklagade därefter byggnadsnämndens beslut till länsstyrelsen, länsrätten och kammarrätten. Kammarrättens beslut togs den 6 juni 2003. Den 1 december 2006 begärde byggnadsnämnden handräckning enligt PBL hos Kronofogdemyndigheten. Enligt byggnadsnämndens uppfattning kan en begäran om handräckning enligt 10 kap. 14 § PBL som sker för att fullfölja ett beslut om föreläggande enligt samma paragraf inte vara föremål för preskription på sätt Kronofogdemyndigheten och tingsrätten funnit eftersom det skulle innebära att den förelagde skulle kunna hindra handräckning genom att skjuta upp åtgärden med rättelse. Viss ledning kan även hämtas i det förhållandet att det i lagtexten används två olika uttryck, nämligen begäran om handräckning och ansökan om särskild handräckning.
M.A. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Jessica Lovén) anförde i beslut den 27 februari 2008:
Hovrättens skäl
Mot bakgrund av att byggnadsnämnden i sin ansökan om handräckning angett att ansökan gäller handräckning enligt 10 kap. 14 § PBL ansluter sig hovrätten till Kronofogdemyndighetens bedömning att ansökan varit att handlägga som en ansökan om särskild handräckning.
Av 10 kap. 27 § andra stycket PBL framgår att byggnadsnämnden inte får ansöka om handräckning sedan tio år förflutit från det att någon vidtagit en åtgärd som kräver bygglov. Såsom lagtexten är utformad kan den inte tolkas på annat sätt än att detta, såsom tingsrätten funnit, även gäller i fall som avses i 10 kap. 14 § PBL då byggnadsnämnden begär handräckning efter det att nämnden meddelat ett föreläggande om rättelse. Denna tolkning av lagtexten, som alltså innebär att byggnadsnämndens föreläggande om rättelse inte medför preskriptionsavbrott på sådant sätt att en ny preskriptionstid börjar löpa, får stöd i rättspraxis och doktrin (se RÅ 82 2:61 och Didón m.fl., Plan- och bygglagen 2, s. 10:62-63). Byggnadsnämnden måste således - även om nämnden först meddelar ett föreläggande om rättelse - alltid ansöka om handräckning innan tio år förflutit från det att en åtgärd som kräver bygglov vidtagits. Det bör i detta sammanhang påpekas att byggnadsnämnden enligt 10 kap. 18 § PBL har möjlighet att förena ett föreläggande om rättelse - förutom med vite - med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom nämndens försorg på den försumliges bekostnad. Genom sådan föreskrift kan byggnadsnämnden säkerställa att rättelse kan ske även om tidsfristen för att ansöka om handräckning löpt ut.
Den i målet aktuella tillbyggnaden har, såsom tingsrätten konstaterat, uppförts utan lov under åren 1989-1991. Byggnadsnämndens ansökan om handräckning kom in till Kronofogdemyndigheten i december 2006 och således mer än tio år efter det att byggnadsåtgärden vidtogs. Med hänsyn härtill finner hovrätten i likhet med tingsrätten att ansökan om handräckning kommit in för sent. Byggnadsnämndens överklagande ska därför avslås.
Domslut
Hovrättens avgörande
Hovrätten avslår Byggnadsnämnden i Hudiksvalls kommuns överklagande.
Referenten, hovrättsrådet Anders Erlman, var skiljaktig och anförde följande.
Såsom Kronofogdemyndigheten och tingsrätten anfört följer av 10 kap. 27 § andra stycket PBL att byggnadsnämnden inte får ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 § första stycket sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 § 1-3 vidtogs. Lagrådet anförde emellertid, i samband med att en likalydande bestämmelse infördes i tidigare lagstiftning, att avbrytande av preskription enligt denna bestämmelse borde anknytas till att byggnadsnämnden ansöker om handräckning eller beslutar föreläggande (prop. 1975/76:164 s. 262-264). Mot bakgrund av att Lagrådet lämnade förslag på egen lagtext i frågan och därvid inte lämnade något förslag på lagtext i fråga om preskriptionsavbrott synes Lagrådet ha varit av uppfattningen att den princip Lagrådet föreslagit inte uttryckligen skulle behöva framgå av lagtexten för att gälla. Att ett föreläggande om rättelse ska tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan vinner också stöd i en nyligen meddelad kammarrättsdom (Kammarrättens i Jönköping dom den 11 december 2007 i mål nr 2806-2807-07) i vilken det har uttalats att det av bestämmelsen i 10 kap. 27 § andra stycket PBL följer att preskriptionen bryts när beslut om föreläggande fattas.
Visserligen finns i rättspraxis och doktrin också uttalanden som ger visst stöd för uppfattningen att preskriptionsavbrott som medför att ny preskriptionstid börjar löpa inte kan ske (se RÅ 82 2:61 och Didón m.fl., Plan- och bygglagen 2, s. 10:62-63). Eftersom frågan om preskriptionsavbrott inte regleras uttryckligen i lagtexten kan emellertid dess avfattning inte anses utesluta att preskriptionsavbrott kan ske. Det framstår vidare som väsentligt att tolkningen av lagstiftningen inte innebär att byggnadsnämnden, för att undvika rättsförlust, måste ansöka om handräckning redan innan byggnadsnämnden prövat metoden med föreläggande. Att byggnadsnämnden har möjlighet att förena föreläggandet med en föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom nämndens försorg på den försumliges bekostnad påverkar inte denna bedömning eftersom utgångspunkten ändå måste vara att en sådan föreskrift inte ska vara nödvändig och inte slentrianmässigt bör komma till användning. En ändamålsenlig tolkning av lagstiftningen på området innebär därför att jag ansluter mig till den uppfattning som kommit till uttryck i Lagrådets yttrande i prop. 1975/76:164 och i den ovan omnämnda kammarrättsdomen. Den omständigheten att byggnadsnämnden innan preskription inträtt har utfärdat ett föreläggande ska således tillmätas preskriptionsavbrytande verkan i vart fall i fråga om en senare begäran om handräckning som sker för att föreläggandet inte har följts. Preskription hade således inte inträtt när byggnadsnämnden begärde handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Med hänsyn härtill finner jag att Kronofogdemyndigheten inte på denna grund borde ha avslagit byggnadsnämndens ansökan. Tingsrättens och Kronofogdemyndighetens beslut ska därför enligt min mening undanröjas och målet återförvisas till Kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning.
Högsta domstolen
Hudiksvalls kommun överklagade och yrkade att HD med undanröjande av hovrättens beslut skulle återförvisa målet till Kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning.
M.A. förelades att inkomma med svarsskrivelse men hördes inte av.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Marianne Lishajko, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
M.A. uppförde under åren 1989-1991 ett garage. Byggnadsnämnden beslutade den 5 oktober 1999 bl.a. att förelägga M.A. att riva en tillbyggnad av garaget senast den 31 mars 2000, eftersom tillbyggnaden uppförts utan bygglov. Beslutet överklagades, men länsstyrelsen ändrade föreläggandet om rättelse endast beträffande tidpunkten när rivningen senast skulle vara utförd (fyra månaders senareläggning). Beslutet vann laga kraft. Då M.A. inte rivit tillbyggnaden, inkom Hudiksvalls kommun den 21 december 2006 till Kronofogdemyndigheten med en begäran om handräckning enligt 10 kap. 14 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL). M.A. har bestritt kommunens ansökan och invänt bl.a. att rättelse i ärendet inte kan utföras med handräckning då det förflutit tio år sedan åtgärden utfördes. Kommunens ansökan har avslagits av Kronofogdemyndigheten, tingsrätten och hovrätten.
HD ansluter sig till hovrättens bedömning att byggnadsnämndens ansökan till Kronofogdemyndigheten varit att handlägga som en ansökan om särskild handräckning.
Enligt 10 kap. 12 § 1 PBL får Kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning så att rättelse sker när någon utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov. Av 10 kap. 14 § första stycket framgår att byggnadsnämnden i sådana fall, i stället för att ansöka om handräckning, får förelägga ägaren av den fastighet, byggnad eller anläggning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse; följs inte föreläggandet får byggnadsnämnden begära handräckning. Enligt 10 kap. 18 § får föreläggande enligt 14 § första stycket förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad; Kronofogdemyndigheten ska lämna det biträde som behövs för att beslut om utförande genom byggnadsnämndens försorg ska kunna genomföras. I 10 kap. 27 § andra stycket PBL föreskrivs att byggnadsnämnden inte får ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 § första stycket sedan tio år förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 § 1-3 vidtogs.
Frågan i målet är om den omständigheten att byggnadsnämnden innan preskription inträtt har utfärdat ett föreläggande om rättelse ska tilläggas den innebörden att bestämmelsen i 10 kap. 27 § andra stycket PBL inte längre blir tillämplig, så att en ansökan om handräckning kan göras efter tioårsfristens utgång.
Bestämmelsen om preskription i 10 kap. 27 § andra stycket PBL infördes ursprungligen i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Vid remissbehandlingen av en departementspromemoria anförde JK m.fl. att det borde införas en preskriptionsregel även avseende handräckning och förelägganden om rättelse, eftersom anledning att kräva rättelse rimligen måste minska ju längre tid som förflutit från det att den olovliga åtgärden vidtagits. JK framhöll även att, om en tidsgräns inte införs, vissa praktiska bekymmer uppkommer t.ex. för en spekulant på en fastighet som vill kontrollera att det som uppförts 40 år tidigare överensstämmer med bygglovshandlingarna. I lagrådsremissen instämde departementschefen med motiveringen att en preskriptionsregel måste avsevärt underlätta för parterna, eftersom undersökningar rörande förekomsten av olovligt byggande då kunde begränsas till att omfatta perioden tio år bakåt i tiden. Lagrådet föreslog att avbrytandet av preskription skulle anknytas till att byggnadsnämnden ansöker om handräckning eller beslutar om föreläggande. (Se prop. 1975/76:164 s. 38, 58 f., 213 f. och 263 f.) Preskriptionsbestämmelsen överfördes oförändrad till PBL (prop. 1985/86:1 s. 787 f.).
Ordalydelsen i 10 kap. 27 § andra stycket PBL talar för att byggnadsnämnden inte får ansöka om särskild handräckning sedan tio år förflutit från det att den olovliga åtgärden vidtogs även om byggnadsnämnden inom tioårsfristen har förelagt den ansvarige att vidta rättelse. En annan uppfattning medför att det, om föreläggande om rättelse väl har meddelats inom tioårsfristen, inte skulle finnas någon yttersta tidsgräns för byggnadsnämnden att ansöka om handräckning, något som inte står i god överensstämmelse med grunderna för regleringen. Regeringsrätten har också i RÅ 82 2:61 ansett att en byggnadsnämnd inte efter tioårsfristens utgång kan vitesförelägga den ansvarige att vidta rätttelse även om ett sådant föreläggande tidigare har utfärdats inom fristen. Det får därför anses att en ansökan om handräckning inte kan göras efter tioårsfristens utgång även om ett föreläggande om rättelse skulle ha meddelats inom fristen.
Eftersom tio år förflutit från det att M.A. vidtog den olovliga åtgärden har byggnadsnämnden inte haft rätt att begära särskild handräckning. Kommunens överklagande ska därför avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, Marianne Lundius och Stefan Lindskog) meddelade den 1 mars 2010 beslut i enlighet med betänkandet.
Referenten, justitierådet Torgny Håstad, var skiljaktig och anförde från punkt 6:
Ordalydelsen i 10 kap. 27 § andra stycket PBL talar inte entydigt för att en byggnadsnämnd, som inom tio år från den olovliga åtgärden förelagt den ansvarige att vidta rättelse, inte skulle kunna följa upp föreläggandet efter tioårsfristens utgång med en ansökan om särskild handräckning ifall föreläggandet inte följts. Lagtexten ger ett korrekt uttryck för regeln att en byggnadsnämnd, som varit passiv under tio år, därefter inte får ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande om rättelse. Lagens slutliga utformning föregicks av ett förslag från Lagrådet om att preskriptionen avbryts genom att byggnadsnämnden ansöker om handräckning eller beslutar om föreläggande.
Det är lämpligt att byggnadsnämnden, när ett olovligt bygge uppmärksammats, kan börja med ett föreläggande om rättelse, även om bara en kortare tid återstår av tioårsfristen, vars starttid för övrigt kan vara svår att bedöma för nämnden. Det framstår som stötande att den ansvarige skulle kunna undgå rättelse genom att underlåta att följa föreläggandet eller genom att överklaga ett föreläggande, så att fristen går ut. Betydande miljö- eller grannintressen kan vara involverade. Den som byggt utan lov har inget beaktansvärt intresse av att få behålla byggnaden i oförändrat skick, om han inom den i lagen angivna preskriptionsfristen har förelagts att rätta det som utförts olovligt.
Av förarbetena framgår visserligen att JK och departementschefen utgått från att preskriptionsbestämmelsen ska medföra att en spekulant på fastigheten kan nöja sig med att kontrollera att det som byggts under de senaste tio åren överensstämmer med bygglov. Motivuttalandet vilar dock på en missuppfattning. En ansökan om särskild handräckning kan vara gjord eller ännu inte slutligt prövad eller ännu inte verkställd inom tioårsfristen. Vidare kan ett föreläggande om rättelse ha gjorts inom samma tid och vara förenat med föreskrift att avhjälpande kan ske på den ansvariges bekostnad om föreläggandet inte följs; preskriptionsbestämmelsen i 10 kap. 27 § hindrar då inte att Kronofogdemyndigheten lämnar erforderligt biträde sedan fristen gått ut, oavsett hur lång tid som förflutit, eftersom byggnadsnämnden inte behöver ansöka enligt 10 kap. 14 § om handräckning. En spekulant måste alltså undersöka om det under den senaste tioårsperioden finns någon ansökan om särskild handräckning eller något föreläggande om rättelse med föreskrift om att avhjälpande annars kan ske på den ansvariges bekostnad, ifall han vill vara förvissad om att det som byggts inte kommer att angripas av byggnadsnämnden. Vid en sådan undersökning skulle han upptäcka ett föreläggande om rättelse enligt 10 kap. 14 § första stycket, och han drar då rimligen öronen åt sig även om föreskrift om avhjälpande enligt 10 kap. 18 § saknas.
Att Regeringsrätten i RÅ 82 2:61 funnit, att ett vitessanktionerat föreläggande om rättelse inte kan utfärdas efter tioårsfristen även om ett sådant föreläggande tidigare utfärdats inom fristen, skulle normalt tillmätas stor vikt för att få en enhetlig lagtolkning av 10 kap. 27 § (jfr NJA 2001 s. 22). Regeringsrättens tolkning väger dock mindre tungt bl.a. därför att Regeringsrätten enligt en lagrådsremiss inte längre ska ha behörighet på detta område.
Eftersom M.A. inom tio år från den olovliga åtgärden förelagts att vidta rättelse, har byggnadsnämnden haft rätt att begära särskild handräckning, fastän tio år då förflutit från den olovliga åtgärden.
Jag bifaller därför kommunens överklagande.
HD:s beslut meddelat: den 1 mars 2010.
Mål nr: Ö 1268-08.
Lagrum: 10 kap.12, 14 och 27 §§plan- och bygglagen (1987:10).
Rättsfall: RÅ 82 2:61.