NJA 2011 not 28

1. S.W. begärde vid tingsrätten att i första hand få del av uppgifter om antalet fattade beslut under år 2010 om att godkänna dels begäran om hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. 18 § RB, dels begäran om hemlig rumsavlyssning enligt lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning. Framställningen var begränsad till de fall då misstanken avsåg terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott inklusive försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medverkan till sådant brott. I andra hand ville S.W. få ta del av allmänna handlingar i form av tingsrättens beslut att godkänna hemlig teleavlyssning och hemlig rumsavlyssning grundade på nämnda misstankar om brott med de begränsningar som följer av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) avseende samtliga faktiska och polisiära omständigheter som rör det misstänkta brottet och den misstänkte samt datum för beslutet.

2. Tingsrätten avslog S.W:s begäran. Som skäl för beslutet angavs att det förelåg risk för att syftet med beslutade hemliga tvångsmedel motverkas eller att den framtida verksamheten skadas om de begärda uppgifterna röjdes. S.W. överklagade tingsrättens beslut. I sitt överklagande frånföll han sitt förstahandsyrkande. Hovrätten, som angav att den gjorde samma bedömning som tingsrätten, har avslagit överklagandet.

3. S.W. har i HD gjort gällande att domvilla förekommit eller att målets utgång i vart fall grundar sig på ett grovt förbiseende eller misstag eftersom domstolarna felaktigt lagt 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen till grund för avslagsbeslutet. Den bestämmelse domstolarna skulle ha tillämpat är i stället 43 kap. 8 § och enligt den bestämmelsen finns det ingen grund för att förordna om sekretess för själva slutet i beslutet; för ett sådant förordnande krävs att rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det och några sådana extraordinära omständigheter föreligger inte och har heller inte gjorts gällande av vare sig tingsrätten eller hovrätten.

4. Enligt 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål eller till angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet som avser förebyggande av brott, om det kan antas att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Sekretessen följer med uppgiften när den lämnas vidare till en annan myndighet och gäller hos alla myndigheter som tar befattning med tvångsåtgärder, t.ex. en domstol som beslutar om hemlig teleavlyssning (Eva Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen. En kommentar, 2010, s. 18:1:4). Diarier över ärenden om bl.a. hemlig teleavlyssning och hemlig rumsavlyssning är inte tillgängliga för allmänheten. Det framgår av 5 kap.2 och 4 §§offentlighets- och sekretesslagen jämförda med 3 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641). En begäran om att få del av uppgifter ur ett sådant diarium ska alltså prövas med tillämpning av 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. (Se NJA 1993 s. 26.)

5. En sekretessbestämmelse som gäller för en uppgift i ett mål eller ett ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör enligt 43 kap. 8 § 1 st. offentlighets- och sekretesslagen att vara tillämplig om uppgiften tas in i en dom eller ett annat beslut i samma mål eller ärende. Domstolen kan enligt andra stycket förordna att sekretessbestämmelsen ska vara tillämplig även i fortsättningen. Ett sådant sekretessförordnande får dock enligt tredje stycket inte omfatta själva domslutet eller motsvarande del av ett annat beslut, såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det. Föreskriften i styckets sista mening om att detta, för vissa mål och ärenden, endast gäller om riket befinner sig i krig eller motsvarande är inte tillämplig på förfaranden rörande hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel; sådana förfaranden omfattas inte av uttrycket ”anklagelse mot någon för brott” (jfr prop. 2003/04:93 s. 66 f. med hänvisningar).

6. Rekvisitet ”såvida inte [Ö] annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det” i 43 kap. 8 § 3 st. offentlighets- och sekretesslagen är i allmänhet uppfyllt när det gäller beslut om hemliga tvångsmedel (jfr Sigurd Heuman och Anna Tansjö, Sekretess m.m. hos allmän domstol. En handbok, 3 uppl., 2010, s. 59 och Anna-Lena Dahlqvist, Sekretess inom rättsväsendet, 2003, s. 219).

7. Ett förordnande som avses i 43 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen om att en sekretessbestämmelse, t.ex. den i 18 kap. 1 §, ska vara tillämplig även i fortsättningen ska tas in i själva beslutet att bifalla, eller avslå, en begäran om hemliga tvångsmedel; annars blir uppgifterna i beslutet offentliga. Av ordalydelsen framgår att sekretessförordnandet inte innebär något ställningstagande i förväg till att en viss uppgift är sekretessbelagd. Innebörden av sekretessförordnandet är i stället att sekretessregleringen kvarstår, dvs. att en primär eller sekundär sekretessbestämmelse fortfarande kan tillämpas på uppgiften (Eva Lenberg m.fl., a.a. s. 43:8:2). Vid en efterföljande prövning av om handlingen med beslutet kan lämnas ut ska sekretessprövningen alltså inte ske med tillämpning av 43 kap. 8 § utan, som tingsrätten och hovrätten gjort, med tillämpning av bestämmelsen i 18 kap. 1 §.

8. På grund av det sagda och då det inte heller i övrigt har framkommit något som ger anledning att ändra hovrättens beslut ska överklagandet avslås.