NJA 2011 s. 248

På fastigheten Göteborg Lindås 1:3 uppfördes fram till mitten av 1960-talet ett sextiotal badhytter. Hytterna uppfördes av ägare till kringliggande fastigheter som bildats genom avsöndring eller avstyckning från Göteborg Lindås 1:3.

Genom beslut den 30 maj 1984 skrev inskrivningsmyndigheten i Göteborgs domsaga in ett servitut i Göteborg Lindås 1:3, innebärande rätt att bada i badvik, uppföra avklädningshytt och använda vissa vägar. Inskrivningen skedde på grundval av en handling som var upprättad den 21 maj 1984 av bl.a. T.B. och C.B., dåvarande ägare till Göteborg Lindås 1:3. Inskrivningen skedde efter ansökan av L.M. som då ägde den härskande fastigheten Göteborg Lindås 379:7. Vid övergången från fastighetsbok till fastighetsregistrets inskrivningsdel avfördes servitutet av inskrivningsmyndigheten genom ett beslut den 10 december 1985.

I.B. och O.J., ägare till Göteborg Lindås 1:3, ansökte år 2004 hos kronofogdemyndigheten om handräckning med yrkande om att ett antal badhytter skulle tas bort. Efter bestridande överlämnades målen till fastighetsdomstolen vid Göteborgs tingsrätt för fortsatt handläggning. I.B. och O.J. gjorde gällande att det förelåg avtal om lägenhetsarrende mellan parterna som sagts upp till upphörande. Ägarna av badhytterna hävdade däremot att de hade rätt att för all framtid bibehålla och nyttja hytterna enligt servitutsupplåtelse.

Genom dom den 11 januari 2008 ogillade fastighetsdomstolen I.B:s och O.J:s käromål. Domen fastställdes av Hovrätten för Västra Sverige den 12 januari 2010 och har nu vunnit laga kraft.

Delar av Göteborg Lindås 1:3 överfördes genom fastighetsreglering den 14 maj 2008 till den av Göteborgs kommun ägda fastigheten Göteborg Lindås 1:9.

L.M., B.M., M.M. och M.M. (L.M. m.fl.) ansökte den 11 maj 2007 hos inskrivningsmyndigheten i Uddevalla om rättelse i fastighetsregistrets inskrivningsdel, innebärande att det i december 1985 avförda servitutet skulle föras in på nytt i fastigheten Göteborg Lindås 1:3.

I.B. och O.J., P.Ö. och H.Ö., A-s A. och A-a A., Fortum Distribution AB, J.L. och Kammarkollegiet bereddes tillfälle att enligt 19 kap. 24 § JB yttra sig över ansökan om rättelse. I.B. och O.J. bestred därvid ansökan.

Genom beslut den 14 november 2007 biföll inskrivningsmyndigheten ansökan om rätttelse, varvid myndigheten på nytt förde in servitutet i Göteborg Lindås 1:3. Under rubriken ”Berörda parter” angavs i beslutet L.M. m.fl. P.Ö. och H.Ö., A-s A. och A-a A., J.L., Fortum Distribution AB och Kammarkollegiet.

Sedan I.B. och O.J. överklagat inskrivningsmyndighetens beslut fann hovrätten i beslut den 26 augusti 2008 att det inte förelåg förutsättningar att vidta rättelse med stöd av 19 kap. 22 § JB. Med undanröjande av beslutet avslog hovrätten därför ansökan. I beslutet antecknades som motparter L.M. m.fl., A-s A., A-a A., Fortum Distribution AB, H.Ö. och P.Ö., J.L. och Kammarkollegiet. Motparterna förpliktades att solidariskt utge ersättning för I.B:s och O.J:s rättegångskostnad i hovrätten med 5 000 kr avseende ombudsarvode.

L.M. m.fl., Kammarkollegiet samt P.Ö. och H.Ö. har överklagat hovrättens beslut till HD. Sedan L.M. m.fl. samt P.Ö. och H.Ö. återkallat sina överklaganden har målet avskrivits i dessa delar.

Den kvarstående frågan i målet i HD är om det förelegat förutsättningar att ålägga Kammarkollegiet att utge ersättning för I.B:s och O.J:s rättegångskostnad i hovrätten.

Bestämmelser om rättelse i fastighetsregistrets inskrivningsdel finns i 19 kap. 22-25 §§ JB. Rättelse ska ske om inskrivningsdelen innehåller någon uppenbar oriktighet som beror på inskrivningsmyndighetens eller någon annans skrivfel, på något liknande förbiseende eller på ett tekniskt fel. I 19 kap. 24 § JB föreskrivs att inskrivningsmyndigheten, innan rättelse sker, ska ge den som berörs av åtgärden tillfälle att yttra sig om det inte är uppenbart obehövligt. Av samma bestämmelse följer att även Kammarkollegiet ska ges motsvarande möjlighet att yttra sig.

Inskrivningsmyndighetens beslut i ett inskrivningsärende får enligt 19 kap. 32 § första stycket JB överklagas av den som beslutet rör, om det går honom eller henne emot. Ett beslut om rättelse får även överklagas av Kammarkollegiet. Detta följer av paragrafens andra stycke. I tredje stycket anges att lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) ska tillämpas vid ett överklagande om inte annat följer av balken. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni 2008 (prop. 2007/08:54 s. 61 f. och 77 f.). Dessförinnan föreskrevs i paragrafen att bestämmelserna i 7 §, 8 § första stycket, 9 och 10 §§ samt 38 §ärendelagen skulle tillämpas vid ett överklagande.

Regler om ansvar för motparts rättegångskostnader finns i 32 § ärendelagen. Där stadgas det att domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel. För att kostnadsansvar ska kunna komma ifråga krävs dock att det har förekommit en intressemotsättning mellan parterna som föranlett en handläggning i domstol enligt samma principer som gäller för tvistemål (se NJA 1979 s. 164, Fitger, Lagen om domstolsärenden En kommentar, 2 uppl. 2004, s. 250 f.).

Av utredningen framgår att de delar av fastigheten Göteborg Lindås 1:3 som berördes av ansökan om rättelse har förts över till fastigheten Göteborg Lindås 1:9 genom en fastighetsreglering som registrerades den 14 maj 2008. Fastigheten Göteborg Lindås 1:9 ägs av Göteborgs kommun. Tvistefrågan i målet vid HD gäller endast huruvida det föreligger förutsättningar att förplikta Kammarkollegiet att ersätta I.B. och O.J. för deras rättegångskostnad i hovrätten. I.B. och O.J. har såvitt framkommit inte överlåtit denna fordran till Göteborgs kommun. Kommunen är därmed inte heller att anse som part i detta mål, varken enligt bestämmelserna i 13 kap. 7 § RB eller på annan grund.

Enligt övergångsbestämmelserna till 2008 års lagändringar ska vid överklagande av ett beslut som har meddelats före ikraftträdandet äldre föreskrifter tillämpas. Inskrivningsmyndighetens beslut meddelades den 14 november 2007. 19 kap. 32 § JB i dess lydelse före den 1 juni 2008 ska således tillämpas.

Det saknas i JB särskilda bestämmelser om ansvar för en motparts rättegångskostnader i ett inskrivningsärende. Normalt torde det också sällan bli aktuellt med ett sådant kostnadsansvar (se NJA 2002 s. 613). Ärendelagens bestämmelser i fråga om rättegångskostnader (32 §) räknas visserligen inte upp bland de regler som ska tillämpas vid ett överklagande. De bestämmelser som pekas ut i paragrafen tar dock i första hand sikte på formerna för ett överklagande, dess innehåll och åtgärder vid brister i ett överklagande. Det förhållandet att det saknas en uttrycklig hänvisning till 32 § ärendelagen bör mot den bakgrunden inte i och för sig utgöra något hinder mot att sagda bestämmelse likväl kan tillämpas i fråga om rättegångskostnader som uppkommer i högre instans vid prövningen av ett överklagande av ett inskrivningsärende, dock under de förutsättningar som angetts i det föregående (se punkt 14). Framhållas kan därvid att förarbetena till 2008 års lagändringar inte ger vid handen att någon saklig ändring skulle vara avsedd, trots att hänvisningen till ärendelagen numera är generellt utformad i stället för att vissa paragrafer pekas ut särskilt.

Enligt 18 kap. 1 § RB gäller som huvudregel att en tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnad. Angår målet ett rättsförhållande som enligt lag inte får bestämmas annat än genom dom, får i stället förordnas att vardera parten ska bära sin egen rättegångskostnad. Det framgår av 18 kap. 2 § RB. I mål där en myndighet för talan å det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt ska, enligt 18 kap. 16 § RB, bestämmelserna i 31 kap. RB, dvs. om ansvar för rättegångskostnad i brottmål, tillämpas.

Bestämmelserna om ansvar för motparts rättegångskostnader är i huvudsak endast tillämpliga mellan enskilda parter. Staten kan givetvis, liksom andra juridiska personer, uppträda i rättegång som enskild part för att tillvarata ett privaträttsligt intresse och företräds då av Justitiekanslern eller annan myndighet enligt vad som närmare framgår av bl.a. myndighetsförordningen (2007:515) och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern.

Kammarkollegiet har inte yttrat sig över ansökan om rättelse för statens eller myndighetens egen räkning i egenskap av berörd fastighetsägare, nyttjanderättshavare. Kollegiet har inte heller fört talan i den mening som avses i 18 kap. 16 § RB. Av yttrandet i hovrätten framgår det i stället klart att Kammarkollegiet yttrat sig inom ramen för sitt myndighetsuppdrag och för att bevaka allmänna intressen på det fastighets- och inskrivningsrättsliga området. Vid nu angivna förhållanden har det, som Kammarkollegiet gjort gällande, inte förelegat något rättsligt stöd för att ålägga kollegiet kostnadsansvar för I.B:s och O.J:s rättegångskostnad i hovrätten. Överklagandet ska således bifallas och hovrättens beslut i detta avseende upphävas.