NJA 2012 s. 139

Den 15 mars 2010 meddelade Gällivare tingsrätt dom i ett mål där R.A. var kärande. Sista dag för att överklaga domen var den 6 april 2010. Ett överklagande från R.A. kom in till tingsrätten den 12 april och avvisades som för sent inkommet. Tingsrättens avvisningsbeslut vann laga kraft den 21 september 2010.

I ett e-postmeddelande som kom in till tingsrätten den 10 oktober 2010 angav R.A. bl.a. att hon hade bevis för att hennes överklagande av tingsrättens dom hade blivit postat i god tid före den 6 april och att det inte kunde vara hennes fel om överklagandet ändå kommit fram för sent. Den 14 oktober 2010 kom ett undertecknat exemplar av samma skrivelse in till tingsrätten tillsammans med de angivna bevisen. Av tingsrättens yttrande framgår att den enda åtgärd som tingsrätten vidtog med anledning av R.A:s skrivelser var att skrivelsen som kom in den 14 oktober 2010 återsändes till henne med informationen att det hon kunde göra var att vända sig till hovrätten och ansöka om återställande av försutten tid.

Den 27 oktober 2010 inkom en skrivelse till hovrätten genom vilken R.A. ansökte om återställande av försutten tid för överklagande av tingsrättens dom. Genom det överklagade beslutet avvisade hovrätten hennes ansökan som för sent inkommen.

En ansökan om återställande av försutten tid ska, enligt 58 kap. 12 § RB, göras inom tre veckor från det att förfallet upphörde och sist inom ett år från det att tiden gick ut. Fullföljdstiden har ansetts böra räknas från dagen för avvisningsbeslutets lagakraftvinnande, om inte omständigheterna är sådana att klara skäl talar däremot, se rättsfallen NJA 1983 s. 418 och NJA 1987 s. 455. Några skäl som talar mot att beräkna fristen på sådant sätt föreligger inte i detta mål, varför en ansökan om återställande av försutten tid således skulle ha kommit in till hovrätten senast tre veckor efter det att avvisningsbeslutet vann laga kraft den 21 september 2010, dvs. den 12 oktober 2010.

I rättsfallet NJA 1986 s. 484 hade en ansökan om återställande av försutten tid, som skulle ha getts in till HD, kommit in till Regeringsrätten inom treveckorsfristen. När ansökan överlämnades till HD hade dock fristen sedan länge löpt ut. HD avvisade ansökan.

Av 10 kap. 20 a § RB, som trädde i kraft den 1 juli 1996, framgår emellertid att en ansökan som getts in till en domstol som saknar behörighet ska lämnas över till den domstol som är behörig, och att ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. Av lagens förarbeten framgår att bestämmelsen bör ges en analogisk tolkning beträffande ansökningar om resning och återställande av försutten tid (prop. 1995/96:115 s. 132).

Bestämmelsen är inte obligatorisk utan överlämnande ska ske om sökanden inte har något att invända mot det och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Den sistnämnda förutsättningen kom till på förslag av Lagrådet, som ansåg att tingsrätten i undantagsfall - t.ex. när forumfrågan var svårbedömd eller när tingsrätten av handlingarna kunde sluta sig till att ansökningen under alla förhållanden skulle avvisas på annan grund än att den hade getts in till fel forum - borde ges utrymme att låta bli att sända över skrivelsen (a. prop. s. 324).

Det är tydligt att R.A:s ansökan om återställande av försutten tid rent faktiskt har kommit in till hovrätten den 27 oktober 2010, dvs. för sent. Lika tydligt är dock att den skrivelse som kom in till tingsrätten redan den 10 oktober 2010, dvs. inom treveckorsfristen, borde ha uppfattats som en ansökan om återställande av försutten tid. Den enda åtgärd som tingsrätten vidtagit med anledning av ansökan är emellertid att R.A. tillskrivits och upplysts om att det hon kan göra är att vända sig till hovrätten.

Eftersom bestämmelsen om överlämnande i 10 kap. 20 a § RB enligt vad som angetts ovan ska tillämpas analogt beträffande bl.a. ansökningar om återställande av försutten tid och då det inte funnits något skäl för tingsrätten mot att lämna över R.A:s ansökan till hovrätten, står det klart att tingsrätten i stället borde ha kontaktat R.A. och efterhört om hon hade något att invända mot att ansökan lämnades över.

Tingsrätten har också angett i sitt yttrande att det var så hennes skrivelse borde ha hanterats.

Det finns i detta sammanhang anledning att påpeka att det inte finns någon tidsgräns för när ett överlämnande ska ske. Lagrådet diskuterade huruvida det - bl.a. mot bakgrund av att en annan parts rättsställning kunde vara beroende av att ett mål eller ärende inte inletts vid en viss domstol inom en i lag angiven frist och att denne inte kunde vinna full säkerhet genom ett intyg från nämnda domstol om att så inte skett vid fristens utgång (eftersom ett överlämnande kunde ske med viss fördröjning) - fanns skäl att komplettera bestämmelsen med en föreskrift om att skrivelsen skulle anses ha kommit in till rätt domstol samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot skrivelsen endast om den överlämnades till rätt domstol inom viss tid, t.ex. en månad, från det att den kom in till den första domstolen. Det ansågs dock inte finnas skäl att tynga regeln med en sådan kompletterande föreskrift (a. prop. s. 325).

Något överlämnande av R.A:s ansökan om återställande av försutten tid har dock inte skett. Det förhållandet att tingsrätten av förbiseende inte tillämpat bestämmelsen i 10 kap. 20 a § RB kan inte heller, särskilt mot bakgrund av att ett överlämnande enligt bestämmelsen inte är obligatoriskt, medföra att tidpunkten för när ansökan ska anses ha kommit in till hovrätten ska bestämmas som om tingsrätten faktiskt hade lämnat över ansökan med stöd av bestämmelsen.

R.A:s ansökan om återställande av försutten tid kan därför inte anses ha kommit in till hovrätten vid någon annan tidpunkt än då så faktiskt skedde, dvs. den 27 oktober 2010.

Hovrättens beslut att avvisa R.A:s ansökan om återställande av försutten tid ska således fastställas.