NJA 2015 s. 166
Brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen.
Göteborgs tingsrätt
Justitiekanslern väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot S.B., B.O. och E.S. för brott mot tystnadsplikt enligt följande gärningsbeskrivning.
Den 17 januari 2012 intervjuades B.L. av reportern S.B. Intervjun skedde under förbehåll om anonymitet och under namnet ”Jessica”.
I samband med intervjun tog fotografen B.O. bilder av B.L. Intervjun resulterade i en artikel som publicerades i tidningen Göteborgs-Posten den 18 januari 2012. Artikeln, som hade rubriken ”Jessica utsattes för våldtäkt i taxi”, var illustrerad med en bild där B.L:s ansikte var synligt på ett sådant sätt att hon kunde identifieras och innehöll en uppgift om hennes ålder. Beslut om publicering fattades av nattchefen E.S.
B.L. har genom medverkan i den aktuella artikeln lämnat ett meddelande för offentliggörande i den tryckta skriften Göteborgs-Posten för vilket hon haft rätt till anonymitet.
S.B., B.O. och E.S. har av oaktsamhet medverkat till att röja B.L:s identitet. Detta har skett genom att artikeln och fotografier av S.B. och B.O. lämnats för publicering till redaktionen varefter E.S. beslutat om publicering av artikeln med foto och angivande av målsägandens ålder på sidan 12 i tidningen. B.L. har inte samtyckt till att ett sådant röjande fick ske.
Lagrum. 3 kap. 3 och 5 §§ TF
Målsäganden B.L. yrkade att S.B., B.O. och E.S. skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd med 50 000 kr för kränkning, jämte ränta.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Henrik Andersson) anförde i dom den 16 september 2013 följande.
Domskäl
Gärningen
B.O., S.B. och E.S. har förnekat gärningen.
Bevisningen
På åklagarens begäran har hållits målsägandeförhör med B.L. samt vittnesförhör med L.J. och J.Fr. B.O., S.B. och E.S. har hörts. På E.S:s begäran har hållits vittnesförhör med J.Fa. och M.P-L. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
Den rättsliga regleringen
Målet aktualiserar reglerna om meddelarfrihet och meddelarskydd i tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF står det var och en fritt att, i alla fall då något annat inte är föreskrivet i TF, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelandet kan lämnas till författare eller till någon annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om det för skriften finns en särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter. Den som tar emot ett meddelande på det sättet har tystnadsplikt och får inte röja vem som har lämnat meddelandet. Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift eller med en framställning som var avsedd att införas i en tryckt skrift och den som har varit verksam inom ett företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får alltså inte röja vad han eller hon har erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande eller är utgivare av skrift som inte är periodisk. Tystnadsplikten har dock vissa undantag, bl.a. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs. Detta undantag framgår av 3 kap. 3 § TF. Tystnadsplikten uppstår omedelbart och innefattar inte bara en rätt utan också en skyldighet för mottagaren att inte röja vem som har lämnat meddelandet, såvida inte något av de i TF särskilt angivna undantagen föreligger. Tystnadsplikten är straffsanktionerad, och den som sätter tystnadsplikten åt sidan med uppsåt eller av oaktsamhet kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år enligt 3 kap. 5 § TF.
Som HD anfört i rättsfallet NJA 2012 s. 342 har skyddet för meddelarens anonymitet betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett demokratiskt samhälle.
Rätten att vara anonym är ett centralt inslag i skyddet för nyhetskällorna. Om anonymiteten inte skyddas kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. Tystnadsplikten utgör ett led i anonymitetsskyddet och bärs upp av samma syften. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska alltså kunna vara trygg i förvissningen om att hans eller hennes identitet inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Men reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och därmed i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort. Som HD anfört i nyss nämnda rättsfall anses inte den yttrandefrihet som följer av Europakonventionen inskränkas av det anförda.
Till en början är följande utrett i målet
Reportern J.Fr. hade under hösten 2011 arbetat med ett inslag i tv-programmet Uppdrag Granskning. Inslaget handlade om taxichaufförer som körde hos taxibolag trots att de blivit dömda för brott. Det var initialt aktuellt att i inslaget ta med en händelse som drabbat B.L., men man valde att inte använda henne som källa för sitt reportage då hennes händelse inte skett genom det taxibolag de granskade. I samband med att inslaget skulle sändas delade redaktionen på Uppdrag Granskning med sig av visst material och information till andra nyhetsredaktioner. Bland annat tipsade man tidningen Göteborgs-Postens (GP) nyhetsredaktion om B.L:s fall. Efter vissa kontakter mellan journalister på de båda redaktionerna och B.L. bestämdes att reportern S.B. och frilansfotografen B.O. skulle träffa B.L. Detta ägde rum den 17 januari 2012. S.B. intervjuade då B.L. och B.O. tog fotografier bland annat av B.L. Intervjun och fotograferingen tog några timmar. Samma kväll sammanställdes materialet till en artikel med tillhörande fotografi och detta publicerades i tidningen dagen därpå. E.S. var nattchef på tidningsredaktionen den aktuella kvällen och var den som beslutade att publiceringen skulle få den utformning den fick. Artikeln och fotografiet har åberopats av parterna. I artikeln angavs i stora drag det övergrepp som B.L. utsatts för samt angavs hennes ålder. I artikeln angavs det fingerade namnet ”Jessica” istället för B.L:s riktiga namn. Fotografiet visade hennes ansikte till hälften dolt i skugga.
Tingsrättens prövning
I det nu aktuella fallet har B.L. lämnat uppgifter för offentliggörande i GP och hon omfattas därmed av anonymitetsskyddet. Tingsrätten prövar först Justitiekanslerns påstående om att B.L:s identitet röjts. Om identiteten har röjts ska tingsrätten därefter pröva om samtycke saknats. Om tingsrätten skulle komma fram till att identiteten röjts och att samtycke saknats ska tingsrätten pröva om de tilltalade agerat oaktsamt på det sätt som Justitiekanslern påstått.
B.L:s identitet har röjts
Justitiekanslern har påstått att B.L:s identitet röjts av den publicerade artikeln med fotografi. Tingsrätten gör i den delen följande överväganden.
I artikeln anges i stora drag det övergrepp som B.L. utsatts för samt anges hennes ålder. Fotografiet vid artikeln visar en stor del av B.L:s upplysta ansikte. Det är inte orimligt att anta att den samlade informationen kan leda till att personer som inte känner till att B.L. lämnat uppgifter för offentliggörande i GP identifierar henne. L.J. har berättat att hon - efter att ha läst artikeln och sett fotot - förstod att det handlade om B.L. samt att L.J:s syster och en väninna berättade att även de kände igen B.L. B.L. har också uppgett att 8-10 personer som hon känner har berättat för henne att de förstått att artikeln handlade om henne. J.Fr. har berättat att hon träffade B.L. första gången efter det att artikeln publicerats och att hon direkt kände igen B.L. från fotografiet i tidningen.
Av dessa uppgifter är det enligt tingsrättens uppfattning klarlagt att B.L:s identitet röjts.
Det är inte bevisat att B.L:s samtycke saknats
Justitiekanslern har gjort gällande att samtycke saknats. B.O., S.B. och E.S. har bestritt påståendet. De tilltalade har hävdat att det är branschpraxis att det finns olika nivåer av anonymitet och att B.L. gett samtycke till att hennes identitet röjts på det sätt som faktiskt skett. Tidigare chefredaktören J.Fa. har i den delen uppgett att det inom all media i Sverige görs överväganden vilken grad av anonymitet som krävs i det enskilda fallet och att en journalist diskuterar den frågan med sin källa.
De tilltalades invändning föranleder följande överväganden. Samtycke är ett normativt begrepp som i sig inte ger särskilt stor ledning i frågan vad det innebär. Någon närmare definition av vad ett samtycke är eller hur det ska kunna ta sig uttryck finns inte. Detta innebär vissa svårigheter ur utredningssynpunkt. Svårigheten med en sådan reglering har berörts i tidigare lagstiftningsarbeten inom andra områden (se prop. 2012/13:111). Det som där sägs rör visserligen en helt annan brottstyp, men det har ändå en viss relevans i detta sammanhang. I nyss nämnda proposition anförs att en samtyckesreglering medför svåra bedömningar ifråga om parternas vilja och avsikter samt hur dessa har kommit till uttryck. Det föranleder även svårigheter att styrka såväl att ett brott objektivt sett har begåtts som att den tilltalade haft uppsåt eller varit oaktsam. Det kan vara en svår uppgift att avgöra var gränsen mellan det straffbara och det straffria området går. Det innebär såväl betydande svårigheter beträffande tolkningen av samtyckesbegreppet som en osäkerhet kring kriminaliseringens räckvidd. Dessa svårigheter gör sig gällande i det nu aktuella fallet. Därtill blir prövningen än svårare av att man i mediabranschen tillämpar ett anonymitetsskydd med många olika nivåer. Med ett sådant system finns risken att de inblandade parterna i efterhand har olika uppfattningar om samtyckets exakta omfattning. Detta är särskilt otillfredsställande när det som i detta fall rör ett grundlagsskyddat anonymitetsskydd vars syfte är att skydda delar av de demokratiska spelreglerna.
En grundprincip inom straffrätten är att det är åklagaren (eller i detta fall Justitiekanslern) som ska bevisa alla de rekvisit som ingår i ett gärningspåstående. Principen ska tillämpas även i den nu aktuella frågan, vilket innebär att det är Justitiekanslern som ska bevisa att samtycke saknats. Vid denna prövning gör tingsrätten följande överväganden.
B.L. har uppgett att hon inte lämnade samtycke till att hennes identitet röjdes. Ansträngningarna att delvis dölja hennes ansikte på fotografiet och att det i artikeln användes ett fingerat namn ger stöd för hennes påstående. Antagandet att samtycke saknades är också förenligt med uppgiften om att B.L:s identitet hölls hemlig i brottmålsdomen som behandlade den våldtäkt B.L. utsatts för. Därtill har J.Fr. uppgett att hon före intervjun uppfattade en vilja hos B.L. att få vara anonym och att hon förmedlade detta till GP:s redaktion. Dessa omständigheter talar med styrka för att samtycke saknats.
Å andra sidan är det av S.B:s och B.L:s uppgifter klarlagt att B.L. fick läsa hela artikeln före publiceringen och att hon endast haft marginella synpunkter på artikelns innehåll. Av B.O.s och B.L:s uppgifter har också framkommit att B.L. fick se det aktuella fotografiet i kamerans display och att hon då inte haft några uttryckliga invändningar.
S.B. har tillagt att B.L. sade att hon tyckte bilden var mer utpekande än hon tänkt sig men att det inte var en stor sak. B.L. har berättat att hon förutsatte att fotografiet skulle redigeras på ett sådant sätt att hon inte skulle bli igenkänd, men att det inte var något hon uttryckligen sade till B.O. Dessa omständigheter ger visst stöd för påståendet att det fanns samtycke.
Det har dessutom framlagts uppgifter om att de under intervjutillfället den 17 januari 2012 skulle ha pratat om att vissa personer skulle komma att känna igen B.L. S.B. har i den delen uppgett att de diskuterade frågan om anonymitet och att B.L. då inte sade att hon ville vara anonym men att hon uppgav att hon inte ville att ”mannen på gatan” skulle känna igen henne. S.B. har vidare berättat att hon efteråt förklarade för E.S. att överenskommelsen beträffande anonymiteten var sådan att folk i B.L:s närhet samt gärningsmännen kunde få känna igen henne. E.S. har bekräftat att S.B. berättat för honom att B.L. inte behövde vara fullständigt anonym och att det var tillräckligt att hon inte blev ”igenkänd på stan”.
B.O. har berättat att det före intervjun var oklart om B.L. ville vara anonym eller inte och att hon på hans fråga uppgav att anonymiteten inte spelade så stor roll eftersom gärningsmännen redan visste var hon bodde men att det däremot kanske inte var så bra om alla skulle känna igen henne. B.O. har tillagt att bilderna som syns i kameradisplayen är tydliga och att han visade bland annat den aktuella bilden för B.L., som då inte sade något om att bilderna skulle behöva anonymiseras utan sade att de var ok samt att han därför fick uppfattningen att de var överens om att någon av de visade bilderna kunde användas. M.P-L. har uppgett att han jobbade som bildredaktör på GP den aktuella kvällen och att B.O. berättade för honom att han tillsammans med B.L. noga valde ut de bilder som skulle användas samt att hon angående frågan om anonymitet uppgav att hon inte ville bli igenkänd på stan.
B.L. å sin sida har vidgått att de pratat om att förövarna och hennes närmaste kanske skulle komma att känna igen henne av berättelsen i artikeln, men hon har uppgett att hon inte sagt att det inte gjorde något om förövarna kände igen henne. Hon har berättat att det enligt hennes uppfattning inte var någon tvekan om att hon inte samtyckte till att anonymitetsskyddet begränsades i någon del och att hon inte ville att de 8-10 personer som i efterhand hört av sig till henne skulle känna igen henne, eftersom hon inte ens hade berättat det för sin mamma. Hon har tillagt att hon - som själv är fotointresserad - inte godkänt bilden utan att hon bara fick se en råkopia som inte är detsamma som den bild som sedan publicerades samt att hon förutsatte att bilden skulle anonymiseras.
Parterna har således i tingsrätten redovisat olika uppfattningar i frågan om B.L. gett sitt samtycke till att hennes identitet röjts och de har lämnat delvis motstridiga uppgifter om vad som sades om anonymitetsskyddet. Det har inte framkommit något som ger skäl att bortse från vad någon av de inblandade uppgett. Av de ovan berörda omständigheterna går det enligt tingsrättens uppfattning inte att dra några säkra slutsatser. Det finns uppgifter som talar för att det fanns ett samtycke och det finns uppgifter som talar för motsatsen. Under sådana förhållanden - och med hänsyn till de inledningsvis berörda svårigheterna vid denna prövning - kan Justitiekanslern inte anses ha bevisat att samtycke saknats. Åtalet ska därför ogillas.
Skadeståndet
B.O., S.B. och E.S. har bestritt skadeståndsyrkandet. De har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Grunden för skadeståndsyrkandet är åklagarens gärningspåstående. Enligt huvudregeln i 29 kap. 6 § RB är tingsrättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av en målsägandes skadeståndsanspråk. Någon omständighet som ger anledning till att göra undantag från denna bestämmelse har inte gjorts gällande. Eftersom tingsrätten funnit att åklagaren inte styrkt sitt gärningspåstående ska alltså även skadeståndsyrkandet ogillas.
Domslut
Domslut
Tingsrätten ogillade åtalet och skadeståndsyrkandena mot S.B., B.O. och E.S.
Hovrätten för Västra Sverige
Justitiekanslern och B.L. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. Justitiekanslern yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. B.L. yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda skadeståndstalan.
S.B., B.O. och E.S. motsatte sig ändring av tingsrättens dom. De förklarade att de medgav skadeståndsskyldighet om åtalet bifölls, men att inget belopp vitsordades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsrådet Marie Wettersten, referent, adjungerade ledamoten Thobias Wilhelmsson och två nämndemän) anförde i dom den 12 juni 2014 följande.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har spelat upp samtliga förhör vid tingsrätten. Åklagaren och målsäganden har åberopat skriftlig bevisning.
Av utredningen framgår att publiceringen av artikeln fick till följd att B.L:s anonymitet till viss del röjdes, dock att det inte har varit möjligt för ”mannen på gatan” att identifiera henne utifrån text och bild.
När det gäller frågan om B.L. samtyckte till att hennes anonymitet röjdes gör hovrätten följande överväganden.
Som tingsrätten har anfört har åklagaren bevisbördan för samtliga brottsrekvisit. I princip har åklagaren också bevisbördan för frånvaron av rättfärdigande omständigheter, dvs. åklagaren ska visa att straffrihetsgrunder som nödvärnsrätt och samtycke inte förelegat. När en tilltalad gör gällande att det förelegat en straffrihetsgrund anses dock ett något lägre beviskrav gälla för åklagaren än beträffande brottsrekvisit. Av praxis framgår att det i dessa fall är tillräckligt att åklagaren lägger fram så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad (se bl.a. NJA 1990 s. 210 om nödvärn och NJA 2000 s. 355 om ansvarsfrihet på grund av meddelarfrihet).
Av det anförda följer att frågan om vilket beviskrav som gäller för åklagaren i fråga om avsaknaden av samtycke från B.L. till att hennes identitet röjdes, beror på om samtyckesregleringen i bestämmelserna i 3 kap. 3 och 5 §§ TF ska ses som ett brottsrekvisit eller en straffrihetsgrund. Varken förarbeten, rättspraxis eller doktrin ger något entydigt svar, men i doktrinen har anförts att det blir fråga om att göra en tolkning av straffbuden (se t.ex. Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 376 f.). I doktrinen har dock också framhållits att skiljelinjen i viss utsträckning är godtycklig och att det i vissa fall kan bero på lagstiftningsteknik om en viss gärning inte är otillåten på grund av bristande brottsbeskrivningsenlighet eller på grund av bristande rättsstridighet (se Petter Asp, Straffansvar vid brottsprovokation, 2001, s. 42 f.). Enligt hovrättens mening är det i fråga om tryckfrihetsförordningens straffsanktionering av anonymitetsskyddet oklart till vilken kategori samtyckesregleringen ska hänföras, och därmed också vilket beviskrav som gäller för åklagaren.
När det gäller utredningen i målet kan konstateras att det, som tingsrätten har angett, både finns uppgifter som talar för att det fanns ett samtycke, som uppgifter som talar för motsatsen. Till de omständigheter som är klarlagda hör att B.L. före publiceringen läste texten, föreslog justeringar och därefter godtog den slutliga lydelsen. I fråga om bilden framgår vidare av utredningen att hon ställde upp på fotografering, var delaktig i valet av posering och i efterhand förevisades bilder i kamerans display utan att då invända mot publicering av bilderna samt att hon inte efterfrågade att få se den slutligt valda bilden före publiceringen. I fråga om övriga omständigheter kring tillkomsten av artikeln anser hovrätten att det inte finns anledning att sätta större tilltro till B.L:s uppgifter än till de tilltalades berättelser. Hovrätten ansluter sig således till tingsrättens bevisvärdering. Vid sådant förhållande har åklagaren inte motbevisat, ens om det lägre beviskravet för straffrihetsgrunder gäller, att målsäganden samtyckte till att hennes identitet röjdes på det sätt som skedde. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställde tingsrättens domslut beträffande S.B., B.O. och E.S.
Högsta domstolen
Justitiekanslern och B.L. överklagade. Justitiekanslern yrkade att HD skulle bifalla åtalet. B.L. yrkade att HD skulle bifalla yrkandet om skadestånd.
S.B., B.O. och E.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Peder Bjursten, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Skäl
Punkterna 1-4 motsvarar i huvudsak punkterna 1-7 i HD:s dom.
HD har relativt nyligen, i rättsfallet NJA 2012 s. 342, prövat frågor som rör anonymitetsskyddet och anförde bl.a. att tystnadsplikten utgör ett led i anonymitetsskyddet och bärs upp av samma syften samt underströk vidare att skyddet för meddelares anonymitet har betydelse för tillgången till information och därmed är en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett demokratiskt samhälle och att, sett i ett vidare perspektiv, lättnader i tystnadsplikten skulle kunna få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort. I det aktuella rättsfallet prövades även frågor om tystnadspliktens förhållande till Europakonventionen och den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF. Däremot ingick inte frågan om samtycke hade lämnats i prövningen (se referatet, punkten 16).
Etiska regler
Sedan år 1916 finns också ett självsanerande system med pressetiska regler för att stärka skyddet för enskilda. Pressombudsmannens (PO) och Pressens Opinionsnämnds (PON) arbete är i första hand inriktat på kränkningar av enskilda personer i det som faktiskt har publicerats i medier (Etiska regler för press, TV och radio). Utöver dessa finns också regler för yrkesetiken beslutade av Pressens samarbetsnämnd. Efterföljden av dessa senare regler är i första hand medieföretagens ansvar. I sitt förslag till massmediegrundlag hänvisade Massmedieutredningen beträffande frågan om tystnadsplikten och undantaget för samtycke till sjunde punkten i de nu nämnda reglerna för yrkesetiken som bl.a. anger att journalisten ska visa särskild hänyn mot ovana intervjupersoner och upplysa den intervjuade om huruvida samtal och annat material är avsett för publicering (se SOU 1975:49 s. 278, jfr nedan punkten 7).
Samtycke som undantag för tystnadsplikten
Av 3 kap. 3 § andra stycket 1 TF framgår att tystnadsplikten inte gäller om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har lämnat samtycke till att hans eller hennes identitet röjs. Det ställs inga formella krav på hur samtycket ska lämnas. Samtycket kan således vara uttryckligt eller underförstått och en bedömning får göras från fall till fall. I sin avhandling Tryckfrihetens gränser behandlar Hans-Gunnar Axberger, med hänvisning till Massmedieutredningens förslag, frågan om det åligger journalisten att förvissa sig om hur meddelaren vill framträda eller om det åligger meddelaren att yrka på att få vara anonym. Hans slutsats är att stor betydelse måste tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet och vad som därvid kan anses vara normalt och han anför sammanfattningsvis att presumtionen i praktiken, åtminstone när det kommer till brottets beivrande, oftast synes ligga för att samtycke har funnits, dvs. att det måste av omständigheterna ha framgått eller överenskommits att röjande av identiteten inte skulle ske, och detta oavsett om brott mot etiska regler föreligger eller inte (se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 339 f. och SOU 1975:49 s. 274 och 278).
Åklagaren har bevisbördan för att samtycke inte lämnats
För att S.B., B.O. och E.S. ska dömas för brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 5 § TF krävs att de tillhör den krets som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § första stycket TF och att B.L. inte samtyckt till att identiteten röjts. Dessa objektiva rekvisit ska dessutom vara täckta av gärningsmännens uppsåt eller oaktsamhet. Åklagarens (i detta fall JK) gärningspåståenden omfattar samtliga dessa rekvisit. I brottmål har som utgångspunkt åklagaren bevisbördan för samtliga brottsrekvisit (se närmare bl.a. Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, sjunde upplagan, s. 150 ff.).
JK har med hänvisning till att den grundlagsfästa rätten till anonymitet såväl historiskt som systematiskt har ett nära samband med reglerna om ensamansvar, anfört att rätten till anonymitet, oavsett om den gäller författare eller meddelare, som utgångspunkt måste anses vara absolut men att det i praktiken bör kunna vara godtagbart med ett visst röjande av identiteten inom ramen för meddelarskyddet. Det är i princip rimligt att den till vars förmån skyddet gäller bör kunna förfoga över hur noga anonymiteten ska skyddas. JK vill få prövat om inte bevisbördan då ska vara omvänd.
Omvänd bevisbörda vid visst samtycke till röjande av identiteten?
JK har som skäl för omvänd bevisbörda vid samtycke till visst röjande av identiteten hänvisat till försvarlighetsundantaget i förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket BrB. För att det ska vara straffritt att lämna en nedsättande uppgift om någon räcker det inte att ämnet är angeläget och därför försvarligt. Uppgiften måste också vara sann. Bevisbördan ligger på den som lämnat uppgiften och är alltså omvänd i förhållande till vad som annars gäller i brottmål. Om uppgiften var osann eller det inte går att bevisa dess riktighet kan den som lämnat den undgå straffansvar genom att i stället visa att han eller hon haft skälig grund för den. Därmed avses att uppgiftslämnaren trott på uppgiften och vidtagit skäliga mått och steg för att kontrollera dess riktighet, dvs. kravet på skälig grund innefattar en undersökningsplikt (Axberger, a.a. s. 241). Frågan om den omvända bevisbördan diskuterades ingående i förabetena till förtalsbestämmelsen och har sin upprinnelse i en då utbredd skepsis mot införandet av sanningsbevisning vid ärekränkningsbrott. Departementschefen förordade en omvänd bevisbörda eftersom målsäganden annars skulle komma i ett närmast omöjligt läge, nämligen att bli tvungen att bevisa osanningen i det uttalande som lämnats (se prop. 1962:10 s. B 145). Den omvända bevisbördan framgår tydligt av lagtexten.
Som JK har anfört har anonymitetsskyddet systematiskt ett nära samband med reglerna om ensamansvar. Lagtexten ger intryck av att samtycket är absolut. Någon närmare ledning ges inte heller i förarbetena där det främst hänvisas till samtycke till att bli namngiven (se bl.a. SOU 1975:49 s. 278 och prop. 1990/91:64 s. 139). Den snabba utvecklingen på det tekniska området, i samhället och inte minst inom mediaområdet där färdigställandet av material som ska publiceras går väldigt fort med allt färre mellanhänder och kortare betänketid, har säkerligen lett till att lagregleringen kan verka för stel för att värna om anonymitetsskyddet även vid visst röjande av identiteten. Det kräver givetvis ökat ansvarstagande av de tystnadspliktiga och redaktionernas ledning på ett helt annat sätt än tidigare då det ofta endast gällde samtycke till att bli namngiven.
Det finns mycket som talar för att tillämpa en omvänd bevisbörda i fall som det nu aktuella. Även vid samtycke, helt eller delvis, får det anses vara rimligt att de tystnadspliktiga för att kunna freda sig, ges en undersökningsplikt motsvarande den som gäller vid kravet på skälig grund i förtalsbestämmelsen i brottsbalken. Det är emellertid en uppgift för lagstiftaren att se över och anpassa regelverket till utvecklingen och eventuella brister kan inte lösas genom att utan lagstöd i ett brottmål låta bevisbördan bli omvänd eller på annat sätt sänka beviskravet beträffande brottsrekvisitet att samtycke enligt 3 kap. 3 § andra stycket 1 TF inte har lämnats när talan förs om ansvar för brott mot tystnadsplikten.
Bedömningen i detta fall
Som angetts ovan gör HD ingen annan bedömning än den underrätterna gjort vad gäller påståendet att B.L:s identitet har röjts av den publicerade artikeln med fotografi. Frågan är då om B.L. inte lämnat samtycke till att bli identifierad på det sätt som skedde. Det har inte framkommit annat än att B.L. initialt haft inställningen att hon ville vara anonym. Uppgifterna om vad som sades vid själva intervjutillfället går isär. Klarlagt är att B.L. före publiceringen läst texten och godkänt den efter smärre justeringar. Utredningen visar också att B.L. varit delaktig i val av plats för fotograferingen och att hon följt de anvisningar och förslag som B.O. lämnade för att dölja identiteten samt att hon i efterhand förevisades fotografierna i kamerans display och att hon då inte framfört några invändningar mot dessa. Även om det säkert finns anledning att ange synpunkter på om S.B. och B.O. vid intervjutillfället följt de yrkesetiska reglerna i tillfredsställande grad är omständigheterna i målet sådana att åklagaren inte kan anses ha styrkt att B.L. inte lämnat samtycke till att hennes identitet kom att röjas på sådant sätt som skedde. Åtalet ska därför ogillas och B.L:s enskilda anspråk lämnas utan bifall.
Slutsats
Hovrättens domslut ska fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Lena Moore och Dag Mattsson, referent) meddelade den 27 mars 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
I Göteborgs-Posten publicerades den 18 januari 2012 en artikel under rubriken ”Jessica utsattes för våldtäkt i taxi. Chauffören fick fängelse - men får fortsätta köra”. I artikeln redovisades hur en kvinna, som beskrevs som ”Jessica 47”, hade blivit våldtagen av en taxichaufför på väg hem från en restaurang. Vid artikeln fanns ett fotografi, som enligt bildtexten visade ”Jessica”. På fotografiet syntes kvinnans ansikte, delvis dolt i mörker.
Artikeln om ”Jessica” byggde på uppgifter om en våldtäkt som B.L. hade utsatts för och som hon hade berättat om vid en intervju med journalisten S.B. Fotografiet var en bild på B.L. som fotografen B.O. hade tagit i samband med intervjun. Beslut om publicering hade fattats av tidningens nattchef E.S.
Justitiekanslern har väckt åtal mot S.B., B.O. och E.S. för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen. Åtalet innebär att de av oaktsamhet ska ha medverkat till att röja B.L:s identitet. Enligt åtalet ska detta ha skett genom att S.B. och B.O. har lämnat artikeln och fotografier för publicering till redaktionen, varefter E.S. har beslutat om publicering av artikeln med fotografi och angivande av B.L:s ålder.
Tingsrätten ogillade åtalet, liksom B.L:s skadeståndstalan. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Enligt tingsrätten och hovrätten hade B.L:s identitet blivit röjd men det var inte bevisat att hennes samtycke saknades.
Rätten till anonymitet enligt tryckfrihetsförordningen
Enligt den grundläggande bestämmelsen om meddelarfrihet i tryckfrihetsförordningen står det var och en fritt att, när något annat inte föreskrivs i förordningen, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelandet kan lämnas till författare eller till någon annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om det finns en särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter. (Se 1 kap. 1 § tredje stycket.) Meddelarfriheten har utvecklats ur principen att det är en enda person som har det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för en tryckt skrift.
Den som tar emot meddelandet på detta sätt har tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen och får inte röja vem som lämnat meddelandet. Sålunda gäller att den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift eller med en framställning som var avsedd att införas i en tryckt skrift och den som har varit verksam inom ett företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom ett företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter inte får röja vad han därvid har erfarit om vem som har lämnat ett meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF. Tystnadsplikten har dock vissa undantag, bl.a. när den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs. (Se 3 kap. 3 §.)
Tystnadsplikten innefattar inte bara en rätt utan också en skyldighet att inte röja vem som har lämnat meddelandet, såvida inte något av de särskilt angivna undantagen föreligger. Tystnadsplikten är straffsanktionerad, och den som åsidosätter den med uppsåt eller av oaktsamhet döms enligt 3 kap. 5 § TF till böter eller fängelse i högst ett år.
Tystnadsplikten är kopplad till det principiella efterforskningsförbudet i 3 kap. 4 § TF. Myndigheter och andra allmänna organ får, med vissa undantag, inte efterforska den som har lämnat meddelandet. Ifall efterforskning får förekomma, ska tystnadsplikten ändå beaktas.
Det krävs inte - för att tystnadsplikt ska uppkomma - att uppgiftslämnaren begär att få vara anonym. Enligt tryckfrihetsförordningen uppstår tystnadsplikten omedelbart när meddelandet lämnas på det sätt som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket och 3 kap. 3 §. I detta hänseende spelar det inte heller någon roll vad meddelandet gäller. Lagstiftningen är utformad så att identitetsskyddet omfattar även ett meddelande om förhållanden som bara avser uppgiftslämnaren själv. Som framgår av 1 kap. 1 § tredje stycket skyddas uppgiftslämnaren dock endast vid ett meddelande som lämnas i publiceringssyfte, ett krav som emellertid ska tolkas vidsträckt.
Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och därmed i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).
Tystnadsplikten skyddar alltså den aktuella personens identitet. En uppgiftslämnare kan bli avslöjad även om han inte blir direkt namngiven. Tystnadsplikten innefattar ett förbud även mot ett sådant röjande och innebär att inga upplysningar som direkt eller indirekt kan avslöja uppgiftslämnarens identitet får lämnas.
Samtycke till att identiteten röjs
Enligt 3 kap. 3 § andra stycket 1 TF föreligger inte tystnadsplikt om den till vars förmån plikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs.
Enligt lagtexten ska samtycket avse just det förhållandet att uppgiftslämnarens identitet får röjas, dvs. det handlar inte om samtycke till en viss hantering av meddelandet eller en viss publicering. Principiellt sett är kravet på anonymitet sålunda absolut och utan olika grader. Har uppgiftslämnaren inte samtyckt till att framträda med sin identitet, gäller som princip tystnadsplikten och därmed rätten till anonymitet fullt ut.
En annan sak är den hänsyn som enligt pressetiska regler ska tas till uppgiftslämnarens inställning vid den närmare utformningen av en publicering, t.ex. när det gäller i vilken utsträckning och på vilket sätt uppgiftslämnaren ska framträda. Publicistiska överväganden av detta slag förutsätter således att det redan föreligger samtycke enligt tryckfrihetsförordningen till att identiteten avslöjas. I ett sådant fall kan det också föreligga en överenskommelse om att vissa restriktioner ska gälla för publiceringen. Åsidosätts överenskommelsen, kan avtalsrättsliga påföljder aktualiseras.
I en del situationer kan uppgiftslämnaren anses ha samtyckt till att identiteten röjs även om det inte har skett uttryckligen (jfr prop. 1975/76:204 s. 146). Exempelvis lär det vid en vanlig intervju i allmänhet kunna förutsättas att den som medverkar är införstådd med att namnet publiceras. Vid bedömningen av om det föreligger ett sådant underförstått samtycke får hänsyn tas till förhållandena i det enskilda fallet, t.ex. vem som lämnar meddelandet och vad detta avser, liksom vad som kan anses vara det normala i situationen. Att omständigheterna inte tillåter slutsatsen att ett underförstått samtycke föreligger utesluter inte att de kan ha betydelse för frågan om ett avslöjande ska anses ha skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Vid bedömningen av om röjandet av identiteten har gjorts av oaktsamhet kan det få betydelse i vad mån uppgiftslämnaren har godtagit att beskrivas på det sätt som skett. Om t.ex. en uppgiftslämnare som skulle vara anonym godkänt att beskrivas med vissa personuppgifter i en artikel, kan det medföra att avslöjandet inte kan anses vara oaktsamt ifall det blev dessa uppgifter som ledde till att identiteten ändå blev känd. Frågan om ett röjande har varit oaktsamt ska dock alltid avgöras med beaktande av samtliga omständigheter, och utgångspunkten är att det inte ligger på uppgiftslämnaren själv att förutse hur en beskrivning av honom kommer att uppfattas vid publiceringen. Skyldigheten att upprätthålla anonymiteten åvilar den som ansvarar enligt 3 kap. 3 § TF.
Vid åtal om brott mot tystnadsplikten har åklagaren enligt allmänna straffprocessrättsliga grundsatser bevisbördan för att det föreligger förutsättningar för ansvar. Särskilt mot bakgrund av det grundlagsskyddade ändamålet med tystnadsplikten bör det dock krävas att en invändning om samtycke till röjande av identiteten framstår som sannolik för att den ska kunna leda till frikännande.
Bedömningen i detta fall
Det fotografi som delvis visade B.L:s ansikte avslöjade att det var hon som hade lämnat uppgifterna i artikeln om ”Jessica”.
B.O. lämnade fotografiet till redaktionen för publicering. I samband med att S.B. författade artikeln skrev hon också en förklarande text till bilden, där det framgick att fotografiet föreställde ”Jessica”. E.S. beslutade om publicering av artikeln med fotografiet. S.B., B.O. och E.S. har sålunda medverkat till att B.L:s identitet röjdes.
Av utredningen framgår att det redan från början stod klart att B.L. skulle uppträda under fingerat namn och att hon alltså inte hade gett upp sitt anonymitetsskydd. Det har inte framkommit något som talar för att hon ändrade sig om den saken. Det förhållandet att B.L. godtog fotografierna, när B.O. visade dem för henne på kamerans display, kan inte anses innebära att hon därigenom samtyckte till att hennes identitet skulle avslöjas. Detsamma gäller i fråga om vad hon kan ha sagt om att hon förstod att hon kanske skulle kännas igen av vissa personer. Utredningen ger därmed inte tillräckligt stöd för invändningen att B.L. har samtyckt till att hennes identitet röjdes.
S.B., B.O. och E.S. måste ha insett risken för att fotografiet sett tillsammans med artikeln skulle avslöja ”Jessicas” identitet. De har därmed agerat oaktsamt, S.B. och B.O. genom att lämna artikel och fotografier till redaktionen för publicering och E.S. genom att besluta om publicering. Att de inför publiceringen tog pressetiska hänsyn, bl.a. genom att visa utkastet till artikel och tagna fotografier för B.L., befriar inte från ansvar.
S.B., B.O. och E.S. ska följaktligen dömas för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen. Påföljden bör bestämmas till böter.
Vid denna utgång i ansvarsfrågan har S.B., B.O. och E.S. vitsordat skyldighet att betala skadestånd till B.L. för kränkning. Ersättningen bör bestämmas till 20 000 kr.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom i ansvarsdelen dömer HD S.B., B.O. och E.S. för brott mot tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 och 5 §§ TF och bestämmer påföljden för S.B. till 50 dagsböter på 250 kr, för B.O. till 50 dagsböter på 180 kr och för E.S. till 50 dagsböter på 70 kr.
Med ändring av hovrättens dom i skadeståndsdelen förpliktar HD S.B., B.O. och E.S. att till B.L. solidariskt betala 20 000 kr med ränta
- - -.
HD:s dom meddelad: den 27 mars 2015.
Mål nr: B 3594-14.
Lagrum: 1 kap. 1 § samt 3 kap. 3 och 5 §§ TF.
Rättsfall: NJA 2012 s. 342.