NJA 2012 s. 35
Fondandelar i en värdepappersfond har - med analog tillämpning av 5 kap. 1 § 7 utsökningsbalken - ansetts kunna undantas som beneficium vid utmätning.
Nacka tingsrätt
Sedan Kronofogdemyndigheten utmätt S.M:s andelar i Swedbank AB:s fond Penningmarknadsfond överklagade S.M. beslutet vid Nacka tingsrätt. Han förklarade att han hade utökade kostnader för sina sjukdomar, diabetes och glaukom.
Kronofogdemyndigheten anförde som sin inställning att andelar i fond som här var i fråga inte omfattades av beneficiereglerna i 5 kap. 1 § 7 UB och att det således saknades stöd för att undanta något belopp från utmätning.
Skatteverket yttrade sig i egenskap av borgenär och anförde likaledes att fondandelarna inte omfattades av beneficiereglerna i 5 kap. 1 § 7 UB.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Åke Söderlind) anförde följande i beslut den 12 oktober 2010.
Skäl
Enligt 5 kap. 1 § 7 UB undantas från utmätning pengar, banktillgodohavanden, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat inte är föreskrivet och tillgången skäligen erfordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad.
Frågan huruvida andelar i investeringsfonder av skilda slag kan anses vara sådan egendom som kan omfattas av en gäldenärs beneficium enligt 5 kap. 1 § 7 UB har bedömts olika i några avgöranden från samma avdelning i Svea hovrätt, men inte prövats av HD. I två av hovrättens avgöranden är de angivna skälen så kortfattade att de inte ger någon närmare vägledning beträffande gjorda överväganden - se Svea hovrätts beslut den 14 maj 2008 i ÖÄ 8151-07 (beneficium) och den 14 oktober 2009 i ÖÄ 4946-09 (ej beneficium) - medan ett beslut av den 24 september 2010 (ÖÄ 5656-10, ej beneficium) innehåller mer utvecklade skäl. I det avgörandet refereras bl.a. ett motivuttalande ur SOU 1964:57 s. 237, i vilket anges att en s.k. ”annan fordran” förutsätts vara likvid och kan anses tjänlig för ändamålet att tillgodose gäldenärens behov under den aktuella tiden för att fordringen skall kunna omfattas av gäldenärens beneficium. Hovrätten konkluderar att den som äger en andel i en investeringsfond ”indirekt” är ”delägare till de aktier och andra värdepapper som fonden har investerat i” och framför uppfattningen att innehav av en fondandel normalt sett är avsett som en investering över en längre period och att detta står i motsats till medel som behövs för innehavarens löpande försörjning. Hovrätten kommer mot den bakgrunden till slutsatsen att en andel i en investeringsfond inte omfattas av ordalydelsen i 5 kap. 1 § 7 UB.
Tingsrätten gör nu för sin del följande bedömning.
Egendom som kan omfattas av 5 kap. 1 § 7 UB är, som redan sagts, enligt uppräkningen i bestämmelsen pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter. Som ytterligare villkor gäller att tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst är att vänta.
Fondandelar är varken pengar, förnödenheter eller det slags fordran som ett s.k. banktillgodohavande är. Frågan är alltså huruvida en fondandel är - eller inte är - en ”annan fordran” i UB:s mening.
Fordringsbegreppet avser i dagligt tal en fordran på en penningprestation, men är inte från juridiska utgångspunkter begränsat på det sättet. Alla anspråk på egendom som pretendenten inte har i sin besittning med äganderätt kan beskrivas som fordringsanspråk (se härom t.ex. Tiberg, Fordringsrätt, 7 uppl. 1996, s. 9 f.), vilket teoretiskt sett skulle kunna ha betydelse i det - i och för sig numera tämligen opraktiska - fallet att fordringsanspråket avsåge förnödenheter. Vid den prövning som är aktuell i ärendet är det emellertid tillräckligt att inledningsvis pröva huruvida gäldenärens fondandelar är ett anspråk på betalning i pengar eller om det är något annat slags tillgång, och som i så fall inte kan utgöra en ”annan fordran”.
(Den speciella problematik som utmätning av en makes anspråk på andelsrätt i andre makens giftorättsgods - efter giftorättsgemenskapens upplösning men före bodelning - skulle medföra, och som diskuteras i förarbetena till UB (se prop. 1980/81:8 s. 494m f.), är överhuvud inte aktuell nu. I det sammanhanget talades om att utmätning av en sådan andelsrätt som det i så fall skulle vara fråga om skulle innebära en form av rättighetsutmätning som inte särskilt beaktas i beneficiereglerna och att dessa regler endast med påtagliga svårigheter kan fås att fungera analogivis. I ett av de ovan berörda avgörandena från Svea hovrätt [ÖÄ 4946-09] hänvisas till dessa förarbetsuttalanden och, även i senare avgöranden, till NJA 2004 s. 868 (som gällde ev. tillämpning av 5 kap. 1 § 3 UB [arbetsredskap] på aktier) som argument för att restriktivitet bör iakttas vid överväganden rörande analogivis tillämpning av beneficiereglerna i UB. Frågan är emellertid om det i det förevarande fallet är fråga om en analogi eller om gäldenärens ”innehav av” fondandelar i själva verket är en fordran.)
Av 4 kap. 1 § första stycket lagen (2004:46) om investeringsfonder framgår att en investeringsfond inte kan förvärva eller ta på sig skyldigheter eller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet. Fonden som sådan är således inte något eget rättssubjekt. Konstruktionen innebär i stället enligt vad som uttalas i förarbetena en specialiserad form av samäganderätt till fondförmögenheten (se prop. 2002/03:150 s. 115 f. och 307). Av 4 kap. 1 § fjärde stycket samma lag följer dock att lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt inte skall tillämpas på delägarskap i en investeringsfond. Det utmätningsförbud som stadgas i samma bestämmelse gäller den egendom som är föremål för samäganderätt, men inte andelarna.
Det ovan anförda innebär dels att andelsägarna i fonden gemensamt äger de tillgångar som utgör fondens förmögenhetsmassa, dels att andelsägarna inte äger någon andel i eller av ett självständigt rättssubjekt och dels, slutligen, att andelsägarna inte har något individualiserat anspråk på viss egendom i förmögenhetsmassan, vare sig denna består av aktier, obligationer, andelar i andra fonder eller andra s.k. finansiella instrument.
Av 4 kap.10 och 13 §§ samma lag framgår hur värdet på en fondandel beräknas och hur andelsägaren på begäran får sitt innehav realiserat. Av bestämmelserna framgår att en andelsägare inte kan realisera sitt innehav på annat sätt än genom inlösen. Regleringen innebär alltså att andelsägarens anspråk på fondförmögenheten endast kan realiseras i pengar. Vidare framgår att värdet av dennes andel skall beräknas som en andel i hela fondförmögenheten, oavsett om fondförvaltningen kan lösa in andelen med kontanta medel som finns tillgängliga i investeringsfonden eller genom försäljning av viss egendom i fonden.
Sammanfattningsvis innebär det sagda följande. Fondbolag som bedriver verksamhet med investeringsfonder förvaltar självständigt medel åt andelsägarna genom att investera medlen enligt vad som föreskrivs i fondernas stadgar. Andelsägarna kan inte själva förfoga över fondbolagens förvaltning och inte heller ingripa i den, eftersom samäganderättslagen inte gäller för investeringsfonder.
Det rör sig således om samägd förmögenhet som förvaras och förvaltas av en extern part (se prop. 2002/03:150 s. 131), som enligt fastställda regler har att lösa in andelar i fonden genom utbetalning i pengar till ett belopp som motsvarar andelsägarens andel i fondens samlade förmögenhet vid inlösentidpunkten. Andelsägaren har alltså en redovisningsfordran avseende pengar mot just denna part, men inte en fordran på utfående av viss egendom. Den omständigheten att storleken av andelsägarens fordran förändras löpande beroende på dagsvärdet av de investeringar som fondbolaget gjort med andelsägarnas medel kan inte ha någon betydelse för denna bedömning.
Redovisningsfordringen kan enligt tingsrättens mening inte vara något annat än antingen en vanlig fordran eller - med andra ord - en sådan ”annan fordran” som omnämns i 5 kap. 1 § 7 UB. Någon analogi med reglerna om fordringar är följaktligen inte nödvändig för tillämpningen av sagda bestämmelse på innehav av andelar i investeringsfonder. För denna bedömning saknar det intresse i vilket slag av finansiella instrument fondbolaget investerar andelsägarnas medel, även om det i just det förevarande fallet är särskilt framträdande att investeringsfonden i fråga är en räntefond. Det kan knappast heller ha någon betydelse för bedömningen vilka antaganden som kan göras beträffande investerarnas tankar om investeringens eventuella långsiktighet. Det råder ju inte någon tvekan om att fordringen är likvid, och uppskattningen av värdet kan göras dag för dag med ledning av de andelsvärdekurser som dagligen publiceras. Andra långsiktiga placeringsformer som inte är ovanliga är t.ex. s.k. kapitalkonton med högre ränta och en begränsning i rätten till antalet uttag som medges per år, och i förekommande fall, rätt till uttag först med någon veckas fördröjning efter att anmälan om önskemål om uttag gjorts. Det har emellertid inte gjorts några undantag för beneficieprövningen såvitt gäller ”långsiktigt” sparande på bankräkning. Argumentet om långsiktighet i placeringen, som ett skäl mot att beneficium skulle gälla, haltar alltså betänkligt.
Enligt tingsrättens mening skall alltså undantag göras vid utmätningen, enligt vad som sägs i 5 kap. 1 § 7 UB, i den mån redovisningsfordringen skäligen behövs för underhåll åt gäldenären.
Eftersom Kronofogdemyndigheten har utgått från att andelarna i fonden inte kan omfattas av beneficium och därmed inte prövat frågan om andelarna kan undantas från utmätning, och utredningen i den frågan inte lämpligen bör göras först i tingsrätten, bör utmätningsbeslutet och de beslut om fördelning och utbetalning som må ha fattats med anledning av detta undanröjas samt ärendet återförvisas även i denna del till Kronofogdemyndigheten för vederbörlig handläggning.
Slut
Tingsrätten undanröjer det överklagade beslutet och de därpå grundade beslut om fördelning och utbetalning som må ha fattats av Kronofogdemyndigheten och som inte hade vunnit laga kraft vid tidpunkten för överklagandet samt visar ärendet åter till Kronofogdemyndigheten för vederbörlig handläggning.
Svea hovrätt
Skatteverket överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle fastställa Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut. Som grund för överklagandet anförde Skatteverket att det inte finns någon bestämmelse som direkt undantar fondandelar från utmätning och att inte heller förarbetena ger stöd för att en sådan tillgång skulle äga särskilt skydd vid utmätning.
S.M. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsrådet Magnus Ulriksson, referent, och tf. hovrättsassessorn Carin Wiklund) anförde följande i beslut den 16 mars 2011.
Skäl
Enligt 4 kap. 2 § UB får egendom tas i anspråk genom utmätning om den inte är undantagen enligt bestämmelserna i UB eller på grund av särskild föreskrift. Av 5 kap. 1 § 7 samma balk framgår att från utmätning undantas pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad.
Frågan i ärendet är om fondandelar kan undantas från utmätning genom att de är att anse som annan fordran i 5 kap. 1 § 7 UB eller om regeln kan tillämpas analogt.
Som exempel på en annan fordran anges i förarbetena till UB en hantverkares kundfordran (se SOU 1964:57 s. 237). Vidare anges att en förutsättning är att fordringen är likvid och kan anses tjänlig för ändamålet att tillgodose gäldenärens behov under den aktuella tiden.
HD har ännu inte prövat om fondandelar kan undantas från utmätning. Hovrätterna har gjort olika bedömningar i frågan. Enligt rättspraxis (NJA 2004 s. 868) kan aktier i ett fåmansbolag inte undantas från utmätning. Av nämnda avgörande framgår dock att domstolen i det fallet beaktat att det inte var möjligt att dela upp de ifrågavarande aktierna i en utmätningsbar och en utmätningsfri del. Värdet av aktierna uppgick därför till ett högre belopp än vad som skäligen kunde undantas från utmätning. Hovrätten finner att det föreligger väsentliga skillnader mellan aktier i ett fåmansbolag och fondandelar som nu är i fråga.
Fondandelar har till skillnad från aktier i fåmansbolag väsentliga likheter med banktillgodohavanden. Möjligheten att disponera över fondandelar är i princip densamma som att disponera tillgodohavanden på ett bankkonto. Fondsparande torde idag vara en alternativ sparandeform till exempelvis sparkonto. Med hänsyn till sparandeformernas likheter bör en gäldenär vid en utmätningssituation inte hamna i en sämre position för att han eller hon sparar i fondandelar istället för i bankkonton.
En fondandel ska på begäran av dess ägare omedelbart lösas in mot medel som finns tillgängliga i investeringsfonden. Fordringen måste enligt hovrättens bedömning anses vara både likvid och tjänlig för dess ändamål. Fondandelar är således att anse som annan fordran och kan därför undantas från utmätning med stöd av 5 kap. 1 § 7 UB i den mån fordran skäligen behövs för underhåll åt gäldenären under den aktuella tiden.
Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att Kronofogdemyndigheten i första instans har att avgöra om andelarna kan omfattas av gäldenärens beneficium och i så fall till vilken del. Tingsrättens beslut ska därför fastställas.
Slut
Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.
Högsta domstolen
Skatteverket överklagade och yrkade att HD skulle fastställa Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ulf Lundqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Genom beslut den 20 juli 2010 utmätte Kronofogdemyndigheten fondandelar hos gäldenären till ett värde om ca 1 600 kr. Beslutet överklagades till tingsrätten, som ansåg att fondandel var en redovisningsfordran som föll under ”annan fordran” i 5 kap. 1 § p. 7 UB. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte hade prövat skäligheten av att undanta andelarna från utmätning återförvisades målet dit för fortsatt handläggning. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut bl.a. med motiveringen att fondsparande har stora likheter med tillgodohavanden på bank.
Skatteverket har i HD anfört bl.a. att det strider mot ordalagen i p. 7 och bestämmelsens syfte att medge undantag för fondandel. Det har vidare gjorts gällande att det långsiktiga sparande, som fondsparande förutsätter, inte tjänar ändamålet att för viss kortare tid kunna sörja för gäldenärens behov av underhåll. Slutligen har Skatteverket utvecklat att den rättsliga konstruktion, som fondsparandet vilar på, med en av andelsägarna samägd fondförmögenhet tydligt skiljer sig från banktillgodohavanden och att en begäran från andelsinnehavaren om inlösen av andelen till pengar under vissa villkor kan stoppas.
Frågan i målet är om fondandel utgör ”annan fordran” i den mening som avses i 5 kap. 1 § p. 7 UB och därför är undantagen från utmätning.
Varken ordalagen eller förarbetena till p. 7 ger närmare besked om fondandel bör betraktas som ett undantag från huvudregeln om utmätning av gäldenärens tillgångar enligt 4 kap. 2 § UB. 1980 års reform innebar inga ändringar av rättsläget och därmed kvarstod den gällande uppfattningen att bestämmelsen avsåg även andra fordringar än de som innestod i bank eller annars behandlades som kontanter, om fordringen var likvid och tillgodosåg gäldenärens behov under den aktuella tiden. Syftet med p. 7 ansågs vara att ge gäldenären skydd för ett skäligt behov av underhåll för viss kortare tid. Av intresse är vidare att i de äldre bestämmelserna om beneficium det föreskrevs att undantag ska ske för ”penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning” (SOU 1964:57 s. 18, 236 f.).
Lagen (2004:46) om investeringsfonder vilar på en kontraktsrättslig trepartskonstellation där förhållandet mellan andelsinnehavaren och fondbolaget (förvaltaren) regleras genom ett tänkt uppdragsavtal. Eftersom fonden som sådan inte är ett eget rättssubjekt leds rättigheter och skyldigheter vidare till fondbolaget, som företräder innehavaren i alla frågor. Pengarna förvaras hos ett särskilt förvaringsinstitut. Även om tillgångarna i fonden är skyddade mot utmätning kan en andel i denna utmätas hos den som har tillgångar i fonden (4 kap. 1 § och 2 § lagen om investeringsfonder, vartill prop. 2002/03:150 s. 114 ff., 226).
Fonden skall vara öppen, vilket innebär att det inte är möjligt att neka någon att förvärva andel i fonden. Omvänt gäller att andelsinnehavaren när som helst har rätt att omedelbart få sin andel i fonden inlöst och att få eventuell utdelning. Endast under särpräglade förhållanden kan inlösen vägras, som då skall meddelas Finansinspektionen. Av fondbestämmelserna framgår härtill att andelsinnehavaren kan pantsätta och överlåta sin fondandel.
Andelsinnehavaren får mot denna bakgrund anses ha en redovisningsfordran på fondbolaget och har på begäran en rätt till omedelbar inlösen av sin fondandel i pengar.
Fondförvaltningens konstruktion med ett sparande byggt på ett trepartsförhållande och uppdragsavtal skiljer sig delvis från ett traditionellt banksparande, men faller inom ramen för det syfte som reglerna om undantag från utmätning har i 5 kap. 1 § p. 7 UB. Den försiktighet som bör gälla vid tillämpningen av beneficiereglerna innebär dock att en redovisningsfordran inte bör jämställas med banktillgodohavanden. En redovisningsfordran som följer av ett fondsparande bör i stället anses vara en ”annan fordran”.
Andel i fond som nu är fråga om omfattas alltså av bestämmelserna i 5 kap. 1 § p. 7 UB och är därmed undantagen från utmätning.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, referent, Johnny Herre, Ingemar Persson och Martin Borgeke) meddelade den 28 februari 2012 följande beslut.
Skäl
Målet gäller utmätning av andelar i en värdepappersfond. Frågan är om sådana fondandelar är en tillgång som kan undantas från utmätning med stöd av reglerna om gäldenärens beneficium i 5 kap. 1 § 7 UB.
De tillgångar som enligt nämnda lagrum kan undantas från utmätning är pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter. Sådana tillgångar ska undantas i den mån de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären för tid till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synnerliga skäl för längre tid än en månad. Domstolarna har funnit att fondandelar är att anse som ”annan fordran” och alltså är en sådan tillgång som enligt bestämmelsen kan undantas från utmätning.
I förarbetena till UB anges som exempel på ”annan fordran” en hantverkares kundfordran. Vidare anges att en förutsättning är att fordringen är likvid och kan anses tjänlig för ändamålet att tillgodose gäldenärens behov under den aktuella tiden. (Se SOU 1964:57 s. 237.)
Syftet med regeln om beneficium i 5 kap. 1 § 7 UB är att gäldenären ska få ”skydd för skäligt behov av underhåll” under en kortare tid. För att detta ska kunna uppnås krävs, när det inte är fråga om förnödenheter, att - som framgår av det nämnda förarbetsuttalandet - tillgången är likvid och därför kan omsättas i pengar som kan användas som bidrag till gäldenärens underhåll.
Värdepappersfonder är investeringsfonder och regleras i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Av 4 kap. 1 § framgår att en investeringsfond inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter eller föra talan inför domstol. Fonden som sådan är alltså inte ett självständigt rättssubjekt. Regleringen vilar på ett kontraktsrättsligt trepartsförhållande, där fondandelsägarna gemensamt äger fonden, förvaltningen av fonden ligger på ett fondbolag som företräder andelsägarna i alla frågor (4 kap. 2 §) och tillgångarna i fonden förvaras av ett särskilt förvaringsinstitut (3 kap. 1 §). Rättsförhållandet mellan en fondandelsägare och fondförvaltaren (fondbolaget) regleras i ett tänkt uppdragsavtal. Konstruktionen anses för andelsägarna vara en specialiserad form av samäganderätt till fondförmögenheten, men enligt 4 kap. 1 § fjärde stycket ska lagen om samäganderätt inte tillämpas. (Se prop. 2002/03:150 s. 115 f. och 307.)
Enligt 4 kap. 13 § lagen om investeringsfonder har ägaren till fondandelar i en värdepappersfond - till skillnad från vad som enligt 6 kap. 1 § gäller för andelsägare i sådana investeringsfonder som är specialfonder - en ovillkorlig rätt att på begäran omedelbart få sina fondandelar inlösta i pengar. Endast under exceptionella förhållanden kan fondbolaget vägra inlösen (prop. 2010/11:135 s. 259 ff.).
Mot bakgrund av den legala konstruktionen framstår det som något oegentligt att betrakta en fondandel i en investeringsfond som ”annan fordran”. Det står samtidigt klart att en fondandel inte faller in under ordalydelsen av någon av de övriga tillgångar som räknas upp i 5 kap. 1 § 7 UB. Sparande i en värdepappersfond företer emellertid väsentliga likheter med sparande på ett bankkonto och är numera för enskilda en vanlig sparform. Med hänsyn till fondandelsägarens rätt att omedelbart få sina fondandelar inlösta i pengar föreligger i förhållande till uttag från ett bankkonto inte någon praktisk skillnad när det gäller innehavarens möjligheter att disponera över likvida medel. Att fondens tillgångar kan utgöras av olika typer av finansiella instrument eller att värdet på dessa och därmed på fondandelarna kan variera över tiden saknar i det sammanhanget betydelse. Inte heller är det av betydelse att fondandelsägaren möjligen vid sitt förvärv kan ha avsett en mer långsiktig placering.
Med hänsyn till det anförda får banktillgodohavanden och sådana fondandelar som målet avser anses vara likvärdiga för att syftet med den aktuella beneficieregeln ska kunna tillgodoses, nämligen att ge gäldenären skydd för skäligt behov av underhåll under en kortare tid (se p. 4). Även med beaktande av att viss försiktighet måste iakttas innan man ger de utsökningsrättsliga reglerna en vidare innebörd än som följer av deras ordalydelse (se NJA 2004 s. 868), bör fondandelar av det slag som nu är i fråga, vid tillämpning av den aktuella regeln om undantag från utmätning, kunna likställas med ett banktillgodohavande och alltså omfattas av gäldenärens beneficium.
Som domstolarna har funnit bör Kronofogdemyndigheten som första instans avgöra om fondandelarna i detta fall ska undantas från utmätning och i så fall till vilken del.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
HD:s beslut meddelat: den 28 februari 2012.
Mål nr: Ö 1543-11.
Lagrum: 4 kap. 2 § och 5 kap. 1 § 7 UB, 3 kap. 1 § samt 4 kap.1, 2 och 13 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder.
Rättsfall: NJA 2004 s. 868.