NJA 2012 s. 575

En samfällighetsförening begärde verkställighet av uttaxeringsbeslut i debiteringslängder. I dessa hade svaranden på grund av en vilandeförklarad lagfartsansökan antecknats som ägare till delägarfastigheter. Svarandens invändning om att han inte var ägare till fastigheterna har prövats i utsökningsmålet. Det har ansetts ankomma på svaranden att styrka invändningen.

Sandtorps Villasamfällighetsförening ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet mot M.S. på grund av debiteringslängder för åren 2007 och 2008. I debiteringslängderna uttaxerades bidrag av M.S. som innehavare av vilande lagfart på tre fastigheter. Den 19 september 2008 utmätte Kronofogdemyndigheten medel på ett bankkonto tillhörande M.S. Efter att M.S. invänt mot verkställigheten, och gjort gällande att han inte var ägare till fastigheterna, fann Kronofogdemyndigheten i beslut den 15 oktober 2008 att det förelåg hinder mot verkställighet och återbetalade det utmätta beloppet.

Göteborgs tingsrätt

Samfällighetsföreningen överklagade Kronofogdemyndighetens beslut i Göteborgs tingsrätt och yrkade att M.S:s invändning skulle avslås och att verkställigheten skulle fortsätta.

Domskäl

Tingsrätten (hovrättsassessorn Jeanette Runefeldt) anförde i beslut den 7 mars 2011 följande.

Föreningen har som grund för överklagande anfört följande. M.S. har vilande lagfart för samtliga här aktuella fastigheter och ska därför behandlas som ägare till dessa. Därmed är han betalningsansvarig i enlighet med debiteringslängderna 2007 och 2008. - - -. Det kan inte vara en uppgift för en samfällighetsförening att genom egen prövning av handlingarna (t.ex. hos Inskrivningsmyndigheten) anse någon annan vara ägare till en delägarfastighet än den för vilken lagfart senast har sökts, särskilt när en vilande lagfart också har beviljats. Vilande lagfart ska alltså jämställas med full lagfart så att den som fått sådan beviljad anses som ägare. Eftersom en person med vilande lagfart, i de frågor som målet rör, ska behandlas på samma sätt som en person med (full, oinskränkt) lagfart ska M.S. åläggas betalningsansvar och utmätning ska omedelbart ske för Föreningens fordran såsom vore den fastställd i lagakraftägande dom. - - -.

M.S. har bestritt ändring och har som grund för sitt bestridande åberopat i huvudsak följande. I första hand görs gällande att M.S. inte är ägare till någon fastighet i Föreningen och därmed inte medlem i Föreningen och därför inte ska betala några avgifter. - - -. Skulle tingsrätten finna att Föreningen äger rätt till betalning för yrkade avgifter görs gällande att M.S. har en förfallen och kvittningsbar motfordran som ska avräknas mot Föreningens fordran. Debiteringslängderna innehåller felaktiga uppgifter eftersom M.S. inte är ägare till fastigheterna. Den 30 maj 2002 upprättades ett köpekontrakt avseende fastigheterna. M.S. ansökte om vilande lagfart på fastigheterna. Inskrivningsmyndigheten förklarade ansökan vilande eftersom förvärvet av fastigheterna var beroende av villkor. Villkoren i köpekontraktet uppfylldes dock inte och något köpebrev har inte utfärdats. M.S. har inte fått tillträde till fastigheterna. Köpekontraktet har hävts av både T.T. och M.S. Fastigheterna ägs därmed fortfarande av T.T. Äganderätten har inte övergått enligt 6 § köpekontraktet eftersom något kvitterat köpebrev inte överlämnats. Hans avslagna lagfartsansökan utgör ingen grund för betalningsansvar till Föreningen. Den som sist sökt och beviljats lagfart på fastigheterna är T.T. Av § 7 i det tidigare avtalet framgår det att T.T. har att betala Föreningens avgifter för tiden före tillträdesdagen. Skattemyndighetens uppgifter om taxerad ägare är felaktiga. Taxerad ägare till fastigheterna ska vara T.T. Skatteverkets felaktiga uppgifter om taxerad ägare utgör inte grund för medlemskap i Föreningen. Skatteverket har år 2010 fattat beslut att han inte är registrerad ägare för fastigheterna under aktuella år. Även den vilande lagfarten har avvisats år 2010.

- - -.

Föreningen har genmält i huvudsak följande. Föreningen bestrider att M.S. har hävt köpet av fastigheterna. Dessutom hävdas att enbart en hävning parterna emellan inte påverkar M.S:s betalningsskyldighet mot Föreningen. Skattemyndighetens uppgifter om ägare och skattskyldig är av samma innehåll som hos Inskrivningsmyndigheten, dvs. M.S. Köpekontraktet innebär ett civilrättsligt giltigt köp oavsett vilka garantier som finns däri. Av de handlingar som ingetts i ärendet finns inget som tyder på att M.S. skulle ha godtagit T.T:s hävningsförklaring. Om så rent faktiskt hade skett har M.S. haft över sju år på sig för att tillse att den vilande lagfarten undanröjdes. Vidare har M.S. hävdat att han själv hävt köpekontraktet avseende fastigheterna. Det finns inte heller några handlingar i ärendet som styrker detta påstående. - - -.

Skäl

Enligt lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter får en samfällighetsförening under vissa förutsättningar uttaxera sina medlemmar genom att framlägga debiteringslängd. Föreningens medlemmar utgörs av delägarna, dvs. ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Enligt 46 § andra stycket angiven lag får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt bestämmelserna i UB om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.

Föreningen har gjort gällande att M.S. är betalningsansvarig enligt av Föreningen upprättade debiteringslängder för 2007 och 2008 och har därvid anfört att M.S. under de aktuella åren har varit ägare till fastigheterna Sandtorp 2:38, 2:39 och 2:40, vilka har del i den samfällighet som Föreningen förvaltar. M.S. har bestritt ändring av Kronofogdemyndighetens beslut, i första hand med påstående att han inte är eller har varit ägare av fastigheterna.

I 3 kap. 21 § andra stycket UB föreskrivs följande. Om svaranden i ett utsökningsmål gör gällande att något annat förhållande rörande parternas mellanhavande än som nämnts i första stycket (fullgörande eller kvittning) utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende, får verkställighet inte äga rum. Invändningar som rätten inom ramen för prövningen har att beakta är bl.a. sådana omständigheter som gör verkställighetsfrågan så tvivelaktig att invändningen inte rimligen kan lämnas utan avseende.

Av utredningen framgår att M.S. av T.T. köpte fastigheterna Sandtorp 2:38, 2:39 och 2:40 genom köpeavtal daterat den 30 maj 2002. Enligt 6 § köpeavtalet skulle äganderätten övergå till M.S. först sedan kvitterat köpebrev överlämnats. Köpets fullbordan eller bestånd gjordes således beroende av köpeskillingens erläggande. Den 7 juni 2002 beviljades M.S. vilande lagfart på fastigheterna. Av skrivelse daterad den 2 juli 2002 framgår att säljaren genom advokaten J.L. hävde köpet pga. bristande betalning. Enligt tingsrättens bedömning har det inte framkommit någon omständighet som med tillräcklig styrka visar att M.S:s förvärv av fastigheterna fullbordades och att M.S. således blev ägare till fastigheterna. Enbart det förhållande att M.S. åren 2007 och 2008, de år som debiteringslängderna avser, innehade vilande lagfart eller var taxerad ägare till fastigheterna kan inte utgöra grund för att anse honom som delägare enligt lagen om förvaltning av samfälligheter och därmed betalningsskyldig.

På grund av det anförda konstaterar tingsrätten att M.S:s invändning om att han inte var ägare till fastigheterna inte kan lämnas utan avseende. Tingsrätten instämmer således i kronofogdemyndighetens bedömning att det föreligger hinder mot verkställighet. Överklagandet ska därför lämnas utan bifall.

Slut

Överklagandet lämnas utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

Samfällighetsföreningen överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att verkställigheten skulle fortsätta.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson samt hovrättsråden Helena Josefsson och Ola Zetterquist) meddelade den 27 april 2011 följande beslut.

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

Samfällighetsföreningen överklagade och yrkade att verkställighet i enlighet med ansökan i Kronofogdemyndighetens ärenden skulle fortsätta.

M.S. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christina Ericson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

1.

En samfällighetsförening får enligt lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen) under vissa förutsättningar uttaxera sina medlemmar för föreningens kostnader genom att framlägga debiteringslängd för föreningsstämman enligt 40-43 §§. Föreningens medlemmar utgörs av ägare till de fastigheter som ingår i samfällighetsföreningen, se 1 § andra stycket samt 17 § samfällighetslagen. Den medlem som anser att en uttaxering är felaktig kan enligt 46 § första stycket samfällighetslagen föra talan mot föreningen om rättelse hos mark- och miljödomstol. Före den 2 maj 2011 skulle en sådan talan väckas vid fastighetsdomstol.

2.

Förfallet belopp som föreningen debiterat en medlem får enligt 46 § andra stycket samfällighetslagen uttagas enligt bestämmelserna i UB om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft. Enligt 1 § lag (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter har en sådan fordran förmånsrätt enligt 6 § första stycket förmånsrättslagen (1970:979), om beloppet har förfallit till betalning senast ett år före utmätning eller konkursansökan. Enligt 44 § samfällighetslagen svarar normalt en ny ägare till i samfälligheten ingående fastighet tillsammans med den förre ägaren för fordringar som förfallit till betalning inom ett år från den bestämda tillträdesdagen. Mot den nya ägaren anses beloppet förfallet till betalning på tillträdesdagen om det inte förfaller först efter denna enligt debiteringslängden.

3.

Sandtorps Villasamfällighetsförening, förkortad föreningen, ansökte i augusti 2008 om verkställighet av debiteringslängder för åren 2007 och 2008. Föreningen sökte verkställighet mot M.S. såsom innehavare av vilande lagfart på fastigheterna Götene Sandtorp 2:38, 2:39 och 2:40 i föreningens debiteringslängd. Föreningen åberopade särskild förmånsrätt enligt lag och yrkade att fastigheterna skulle utmätas och säljas för föreningens fordringar så långt förmånsrätten räckte. Kronofogdemyndigheten utmätte i september 2008 innestående medel på ett bankkonto tillhörigt M.S. M.S. invände mot verkställigheten och anförde att han inte var rätt ägare till fastigheterna. Kronofogdemyndigheten beslutade att hinder mot verkställigheten förelåg enligt 3 kap. 21 § UB eftersom M.S:s invändning inte kunde lämnas utan avseende. Föreningen överklagade till Göteborgs tingsrätt som lämnade överklagandet utan bifall och förpliktade föreningen att ersätta M.S. för dennes rättegångskostnader. Samfällighetsföreningen överklagade till Hovrätten för Västra Sverige, som fastställde tingsrättens beslut.

4.

Föreningen har gjort gällande att något hinder mot utmätning inte förelegat och till stöd för detta anfört att M.S. var att betrakta som ägare till fastigheterna i samfällighetslagens mening under åren 2007 och 2008 och därmed betalningsansvarig för uttaxeringarna. Att lägga bördan på samfällighetsföreningen att reda ut de faktiska ägarförhållandena i varje enskilt fall skulle medföra en synnerligen betungande uppgift för samfällighetsföreningar och nödvändiggöra ägarutredningar rörande varje fastighet som ingår i samfälligheten. Detta är inte rimligt. Det förefaller då mer ändamålsenligt att kunna utgå från uppgifterna i fastighetsregistret. Den som menar att uppgiften i fastighetsregistret är oriktig kan då själv tillse att rättelse sker. Vidare har föreningen anfört att M.S. agerat gentemot bl.a. föreningen som om han vore rättmätig ägare.

5.

M.S. har vidhållit sin invändning att han inte är ägare till fastigheterna och heller aldrig har varit det. Det är riktigt att han ingick köpeavtal men detta kom att hävas både av honom och av säljaren under juni och juli 2002. I andra hand har han gjort gällande att han har kvittningsgilla motfordringar vida överstigande föreningens yrkande.

6.

Följande är klarlagt om aktuella fastigheter. M.S. köpte fastigheterna i maj 2002 av T.T. och ansökte i juni samma år om lagfart med stöd av köpekontraktet. Eftersom köpet var beroende av villkor förklarades ansökan vilande. Något köpebrev upprättades aldrig, utan avtalet hävdes och fastigheterna ägs alltjämt av T.T. Den vilande lagfarten för M.S. kom däremot att bestå till juni 2010.

7.

Frågan i målet är således om föreningen rätteligen kan begära utmätning av sin fordran hos M.S. såsom innehavare av vilande lagfart till fastigheterna under aktuell period.

8.

En köpare av fast egendom är enligt 20 kap. 1 § JB skyldig att söka lagfart för förvärvet och skyldigheten inträder enligt 2 § i samma kapitel när köpet har fullbordats. En köpare kan söka lagfart redan dessförinnan och då kan lagfarten bl.a. enligt 7 § punkt 13 i samma kapitel förklaras vilande om köpet är beroende av villkor. Lagfarten kan sedan beviljas när villkoren är uppfyllda och köpet har fullbordats och detta anmälts till Inskrivningsmyndigheten.

9.

I första hand är lagfartsplikten stadgad i offentligt intresse och saknar betydelse för giltigheten av ett äganderättsförvärv. Den har emellertid prioritetsverkande effekt vid tvesala, då den som först söker lagfart får företräde under förutsättning att denne var i god tro. Även vid konkurrens mellan överlåtelse av äganderätten och upplåtelse av begränsade sakrätter som nyttjanderätt, servitut och panträtt, har prioritetsverkan knutits vid ansökan om inskrivning. Lagfart tryggar nya ägaren mot förre ägarens utmätningssökande borgenärer. (Undén, Svensk sakrätt II fast egendom, förra avdelningen, 1969, s. 123 f.). Lagfart har även betydelse för möjligheten att få ut nya inteckningar. Enligt 22 kap. JB kan endast fastighetsägaren ansöka om inteckning och i detta kapitel anses som fastighetsägare den som senast sökt lagfart, se 1 §. Säljaren kan alltså inte få ut ny inteckning om köparen sökt lagfart, även om denna vilandeförklarats. Köparen kan med vilande lagfart endast få ut nya inteckningar om lagfartsinnehavaren medger det, se 22 kap. 4 § punkt 1 JB. Lagfarten har dock ingen betydelse för giltigheten av ett äganderättsförvärv.

10.

Den som har lagfart för fast egendom har formell legitimation att förfoga över denna. Om inget tyder på annat ska man kunna utgå från att den som har lagfart är rätt ägare (Grauers, Fastighetsköp, 2010, s. 338). Är lagfart inte beviljad utan endast vilandeförklarad torde det saknas förutsättningar att göra ett sådant antagande. Den som ingår avtal med sådan fastighetsägare kan aldrig förvärva större rätt till egendomen än överlåtaren har, jämför NJA 1995 s. 178.

11.

I vissa fall har lagfart, även om den endast är vilande, verkan mot tredje man. Fallet ovan med inteckningar är ett exempel. Av 18 kap. 9 § JB följer att talan om bättre rätt till en fastighet kan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit fastigheten. Talan kan alltså väckas mot den som enligt fastighetsregistrets inskrivningsdel framstår som den senaste ägaren. Denna bestämmelse gäller enligt 10 § i samma kapitel på motsvarande sätt när någon vill söka betalning ur fast egendom för fordran som enligt lag utgår med förmånsrätt framför panträtt. Även i expropriationsmål kan talan med laga verkan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, se 5 kap. 11 § expropriationslagen (1972:719).

12.

Som anfördes inledningsvis har en fordran som en samfällighetsförening påfört någon såsom ägare av delägarfastighet förmånsrätt enligt 6 § första stycket förmånsrättslagen (1970:979) om beloppet inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, se 1 § lag (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

13.

Detta innebär alltså att en samfällighetsförening med stöd av 18 kap. 10 § JB kan söka utmätning ur fast egendom för sin skuld och då vända sig till den som innehar fastigheten med vilande lagfart. Detta kan ske med laga verkan mot verklig ägare, om det är annan än den som vid tiden för ansökan om utmätning hade vilande lagfart. En sådan talan hindrar även godtrosförvärv som sker av senare förvärvare. För att förmånsrätt ska gälla krävs dock att utmätning sker inom ett år från förfallodagen.

14.

Föreningen har yrkat utmätning ur fastigheterna och åberopat särskild förmånsrätt. Till den del fordringarna hade sådan särskild förmånsrätt i fast egendom borde därför kronofogdemyndigheten ha utmätt fastigheterna i stället för M.S:s banktillgodohavande. Se 4 kap. 3-4 §§ UB. M.S:s invändning skulle därmed ha kunnat lämnas utan avseende med hänvisning till bestämmelsen i 18 kap. 10 § JB. De aktuella fordringarna förföll till betalning under 2007 och 2008. Någon förmånsrätt kan därför inte längre göras gällande.

15.

Frågan är om det finns någon annan grund för föreningen att vända sig mot M.S. I målet är klarlagt att M.S. inte är ägare till fastigheterna och aldrig såsom sådan tillträtt dessa. Avgörande enligt 44 § samfällighetslagen för när en ny ägare av fastighet blir betalningsskyldig är fordringens förfallodag i förhållande till köparens tillträdesdag. Det är inte visat att M.S. tillträtt fastigheten. Hovrättens beslut ska därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Göran Lambertz, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 10 oktober 2012 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1.

Samfällighetsföreningen uttaxerade av medlemmarna bidrag till samfälligheten i enlighet med debiteringslängderna för åren 2007 och 2008. Av längden för år 2007 framgår att föreningen debiterade T.T. som lagfaren ägare samt M.S. som innehavare av vilande lagfart till fastigheterna Götene Sandtorp 2:38, 2:39 och 2:40 med totalt 36 000 kr. För år 2008 debiterades på motsvarande sätt totalt 39 600 kr. Förfallodagarna bestämdes för respektive år till den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

2.

Föreningen ansökte därefter om verkställighet mot M.S. av de i debiteringslängderna fastställda beloppen såvitt avsåg förfallna poster. Föreningen åberopade särskild förmånsrätt enligt lag och yrkade att fastigheterna skulle utmätas och säljas för föreningens fordringar så långt förmånsrätten räckte.

3.

Kronofogdemyndigheten utmätte den 19 september 2008 innestående medel på ett bankkonto tillhörande M.S. Han invände mot verkställigheten och anförde att han inte var ägare till fastigheterna. Kronofogdemyndigheten fann att sökanden inte visat att debiteringslängden var riktig och att invändningen därför inte kunde lämnas utan avseende. Hinder mot verkställigheten förelåg då enligt 3 kap. 21 § UB. Kronofogdemyndigheten återbetalade därefter pengarna. Föreningen överklagade beslutet till tingsrätten som lämnade överklagandet utan bifall. Hovrätten har genom det överklagade avgörandet fastställt tingsrättens beslut.

4.

I HD har föreningen gjort gällande att något hinder mot utmätning inte föreligger. Till stöd för detta har föreningen anfört att M.S., som innehavare av vilande lagfart, är att betrakta som ägare till fastigheterna under de aktuella åren; därmed är han betalningsansvarig för uttaxerat belopp. Att lägga bördan på samfällighetsföreningen att reda ut de faktiska ägarförhållandena är enligt föreningen inte rimligt, utan det förefaller mera ändamålsenligt att utgå från uppgifterna i fastighetsregistret.

5.

M.S. har vidhållit sin invändning att han inte är ägare till fastigheterna och aldrig heller har varit det. Det är riktigt att han ingick köpeavtal avseende fastigheterna i maj 2002 men köpet hävdes både av honom och av säljaren under juni och juli 2002. I andra hand har M.S. gjort gällande att han har kvittningsgilla motfordringar om drygt 1,2 miljoner kr.

Prövning av invändning om hinder mot verkställighet

6.

För en samfällighetsförenings medelsbehov som inte täcks på annat sätt ska enligt 40 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen) bidrag i pengar uttaxeras av medlemmarna. Enligt 17 § samfällighetslagen utgörs föreningens medlemmar av delägarna i samfälligheten. Med delägare avses enligt 1 § i lagen ägare av delägarfastighet, dvs. ägare av fastighet som har del i samfälligheten. Med en samfällighetsförenings fordran för uttaxerat belopp följer förmånsrätt under vissa förutsättningar som dock inte är aktuella här. Debiterat och förfallet belopp enligt en debiteringslängd får enligt 46 § andra stycket samfällighetslagen uttas enligt bestämmelserna i UB om fordran för vilken betalningsskyldighet har ålagts genom dom som äger laga kraft.

7.

Enligt 3 kap. 21 § andra stycket UB får verkställighet inte äga rum om svaranden gör gällande att något förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och denna invändning inte kan lämnas utan avseende. Som HD i flera rättsfall har framhållit är regeln avsedd främst för invändningar hänförliga till tiden efter exekutionstiteln, medan en grundläggande princip i fråga om exekutionstitlar är att verkställighetsmyndigheten inte ska gå in på en prövning av de frågor som har avgjorts genom dessa. HD har också understrukit att det vid prövningen av verkställighetshinder är av betydelse huruvida exekutionstiteln kan angripas på något annat sätt än genom invändning mot verkställighet. (Jfr NJA 1984 s. 602, NJA 2006 s. 657 och NJA 2011 s. 849.)

8.

En uttaxering i en debiteringslängd enligt samfällighetslagen fastställs av ett privaträttsligt organ; den är således underställd varken domstols eller förvaltningsmyndighets prövning. Den prövning som görs av vem som är ägare föregås sällan av någon närmare undersökning eller rättslig analys. Anser en medlem i en samfällighetsförening att uttaxeringen inte överensstämmer med samfällighetslagen, stadgarna eller stämmobeslut, får han eller hon enligt 46 § samfällighetslagen väcka talan om rättelse vid domstol. Den som gör gällande att han eller hon felaktigt i en debiteringslängd har upptagits som ägare av en i föreningen ingående fastighet omfattas emellertid inte av möjligheten att som medlem väcka talan om rättelse av uttaxeringen (jfr NJA 1911 s. 515 och NJA 1985 s. 394). Mot bakgrund av det anförda bör en prövning av en invändning om att svaranden inte var delaktig i samfälligheten vid tidpunkten för uttaxeringen kunna ske på verkställighetsstadiet.

Prövningen i detta fall

9.

Frågan om vem av parterna det åligger att bevisa en invändning mot verkställighet får avgöras beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Vid tidpunkten för uttaxeringarna hade M.S:s lagfartsansökan förklarats vilande. Det förhållandet ger en presumtion för att han också äger fastigheten. Den som i ett sådant fall gör invändning om att ett förvärv har återgått eller att förvärvad egendom har överlåtits bör åläggas att styrka det förhållandet. (Jfr Walin m.fl., Utsökningsbalken, 4 uppl., 2009, s. 108.) Det är också denne som har lättast att säkra bevisning om att så skett. Mot denna bakgrund ankommer det på M.S. att visa att han inte var ägare till fastigheten.

10.

Av den utredning M.S. förebringat framgår att T.T. hävde köpet av fastigheterna den 2 juli 2002 på grund av bristande betalning. M.S:s ombud bekräftade mottagandet av hävningsförklaringen. I bekräftelsen hänvisade han också till en av M.S. avgiven hävningsförklaring den 25 juni 2002. Mot bakgrund av det anförda står det klart att köpet aldrig fullföljdes enligt kontraktet. Vid tidpunkten för uttaxeringarna för åren 2007 och 2008 var M.S. således inte ägare till fastigheterna. Att han kvarstod med en vilande lagfartsansökan har ingen självständig betydelse.

11.

M.S. har således styrkt invändningen om att han inte var ägare till fastigheterna vid tidpunkten för uttaxeringarna. Hinder mot verkställighet föreligger därför redan på den grunden. Det saknas då anledning att gå in på de andra invändningar som M.S. gjort gällande som hinder mot utmätning.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD:s beslut meddelat: den 10 oktober 2012.

Mål nr: Ö 2451-11.

Lagrum: 3 kap. 21 § UB samt 1, 17, 40 och 46 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Rättsfall: NJA 1911 s. 515, NJA 1984 s. 602, NJA 1985 s. 394, NJA 2006 s. 657 och NJA 2011 s. 849.