NJA 2012 s. 818

Ett målsägandebiträdes uppdrag har ansetts omfatta uppgiften att föra talan mot domstols beslut i fråga om rättegångskostnader.

I ett mål om vållande till kroppsskada ålade Örebro tingsrätt den tilltalade C.A. att betala skadestånd till målsäganden P.F. Efter överklagande av C.A. undanröjde Göta hovrätt tingsrättens dom i skadeståndsdelen och återförvisade målet till tingsrätten. P.F. återkallade sedan sin skadeståndstalan. Tingsrätten skrev av målet och ålade P.F. att ersätta C.A:s rättegångskostnad i hovrätten. P.F. överklagade detta beslut till hovrätten, som i beslut den 10 januari 2012 fastställde tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

P.F. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle, med ändring av beslutet, fastställa att vardera parten skulle svara för sina rättegångskostnader.

P.F. biträddes av advokaten B.S., som tidigare hade varit hennes målsägandebiträde. Denne yrkade nu att på nytt förordnas som målsägandebiträde och begärde ersättning av allmänna medel för sitt biträde åt P.F.

Målet föredrogs.

Föredraganden, justitiesekreteraren Mattias Nordell, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Bakgrund

1. Målsäganden P.F. förde vid tingsrätten talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med åtal för brottet mot C.A. Den senare överklagade domen endast i skadeståndsdelen. I ansvarsdelen vann den laga kraft. På grund av domvilla undanröjde hovrätten domen i den överklagade delen och återförvisade målet till tingsrätten för ny behandling.

2. Efter att tingsrätten hade tagit upp målet på nytt återkallade P.F. sin talan. Målet skrevs av. P.F. förpliktades att ersätta C.A. för rättegångskostnad i hovrätten. P.F. överklagade beslutet såvitt avsåg rättegångskostnaden, men hovrätten avslog överklagandet. Det beslutet har hon överklagat till HD. Avskrivningsbeslutet har vunnit laga kraft.

3. B.S. är P.F:s ombud. Från början var han förordnad som hennes målsägandebiträde, men han byttes senare ut mot en biträdande jurist som då var verksam vid samma advokatbyrå. Emellertid har B.S. företrätt P.F. som ombud sedan hon återkallade sin talan. Han har i HD begärt att bli förordnad som målsägandebiträde i den biträdande juristens ställe. Han har också begärt ersättning av allmänna medel för sitt biträde åt P.F. här.

4. Frågan är om det ingår i målsägandebiträdets uppdrag att biträda målsäganden när hon inte längre för talan om enskilt anspråk och domen i fråga om ansvar för brottet har vunnit laga kraft.

Den rättsliga regleringen

5. Av 3 § första stycket lagen (1988:609) om målsägandebiträde framgår att ett sådant ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till henne eller honom. Med uttrycket ”i målet” avses i brottmålet (prop. 1987/88:107 s. 38). Av andra stycket första meningen framgår att målsägandebiträdet också ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om inte detta görs av åklagaren. Ursprungligen förutsatte biträde av det senare slaget att det enskilda anspråket handlades tillsammans med frågan om ansvar för brottet. Avskildes det enskilda anspråket för att handläggas som ett särskilt tvistemål, eller domen endast överklagades i skadeståndsdelen, kunde målsägandebiträdet inte längre i denna egenskap företräda målsäganden (prop. 1987/88:107 s. 26 och 38 f.).

6. Sedan lagens tillkomst har målsägandebiträdets uppgifter utökats. Enligt 3 § andra stycket andra meningen kvarstår nuförtiden hans eller hennes uppgift även om talan har avskilts enligt 22 kap. 5 § RB för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § RB. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk. Av förarbetena till ändringen av 3 § lagen om målsägandebiträde framgår att regeringen ansåg att det var angeläget att den som hade utsatts för ett brott verkligen fick det stöd och den hjälp han eller hon behövde. Detta behov var inte nödvändigtvis mindre bara för att skadeståndstalan hade kommit att handläggas som ett tvistemål (prop. 1993/94:26 s. 25). Förarbetena berör inte vad som ska gälla när målsäganden överklagar enbart ett beslut i en viss delfråga.

HD:s bedömning

7. P.F. har återkallat sin talan om enskilt anspråk och beslutet att avskriva målet har vunnit laga kraft. Eftersom hon inte längre för talan om enskilt anspråk har hennes målsägandebiträde enligt ordalydelsen i 3 § lagen om målsägandebiträde inte längre någon uppgift. Möjligtvis skulle de ändamålsskäl som redovisats ovan (se p. 6) kunna motivera en tillämpning som går utöver lagens bokstav. Till detta kommer att en målsägande i P.F:s situation mycket väl kan uppleva det som att det är hon som blivit dömd - genom domstolens beslut att hon ska betala den tilltalades rättegångskostnad - trots att det är hon som utsatts för brott. Det talar för att samhället i liknande situationer inte ska ta sin hand från målsäganden utan låta målsägandebiträdet i denna egenskap biträda denna vid överklaganden som det förevarande.

8. Mot en sådan utvidgad tillämpning talar att en offentlig försvarare enligt fast praxis inte i denna egenskap kan företräda den tilltalade - t.ex. vid överklagande av frågor om rättegångskostnader - när väl ansvarsfrågan har vunnit laga kraft. Det gäller även om den tilltalade skulle ha blivit frikänd och därför borde kunna göra anspråk på ett lika stort stöd från samhällets sida som den som har blivit utsatt för brott (se NJA 1955 s. 212, NJA 1965 s. 285 och NJA 1982 s. 112). Utan klart stöd i förarbetena talar principen om likställigheten mellan parterna (målsäganden och den tilltalade) med styrka mot att ett målsägandebiträde i denna egenskap ska anses företräda målsäganden vid överklaganden av olika beslut, när han eller hon inte längre för talan om enskilt anspråk.

9. Slutsatsen är att det inte kan anses ingå i målsägandebiträdets uppgift att i denna egenskap företräda målsäganden vid överklagande enbart av ett beslut om fördelning av rättegångskostnaderna. Därmed saknas det i förevarande fall skäl att medge byte av målsägandebiträde eller att tillerkänna B.S. ersättning av allmänna medel. Hans yrkanden om detta ska därför avslås.

10. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd i den överklagade frågan. Hovrättens avgörande står därmed fast.

HD:s avgörande

HD avslår B.S:s begäran att domstolen ska förordna honom som målsägandebiträde för P.F. och tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för sitt biträde åt henne här.

HD meddelar inte prövningstillstånd. Hovrättens avgörande står därmed fast.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, referent, Göran Lambertz och Johnny Herre) meddelade den 28 november 2012 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund m.m.

1. P.F. förde som målsägande talan om skadestånd i ett brottmål mot C.A. Tingsrätten dömde C.A. för vållande till kroppsskada och biföll skadeståndsyrkandet med hänvisning till att detta hade medgetts. C.A. överklagade domen endast i skadeståndsdelen. Hovrätten undanröjde domen i den delen med hänvisning till att tingsrätten borde ha gett C.A. ytterligare rådrum inför hennes ställningstagande till skadeståndsyrkandet. Målet återförvisades till tingsrätten för ny behandling.

2. Efter att tingsrätten hade tagit upp målet på nytt återkallade P.F. sin talan. Målet skrevs av och P.F. förpliktades att ersätta C.A:s rättegångskostnad i hovrätten. Hon överklagade det beslutet. Hovrätten meddelade prövningstillstånd och fastställde tingsrättens beslut.

3. B.S. var inledningsvis förordnad som målsägandebiträde åt P.F. Han ersattes av jur.kand. F.N., som var biträdande jurist på samma advokatbyrå. Sedan F.N. övergått till annan verksamhet återinträdde B.S. som ombud för P.F. Det skedde innan tingsrätten skrev av målet om skadestånd efter P.F:s återkallelse. F.N. tillerkändes ersättning som målsägandebiträde i det beslutet. I hovrätten begärdes ingen ersättning för målsägandebiträde och B.S. hemställde inte heller om att bli förordnad. I HD har han gjort en framställning om att bli förordnad som målsägandebiträde och begärt ersättning av allmänna medel för arbete här.

4. HD prövar först den framställning som ombudet och tidigare målsägandebiträdet, advokaten B.S., har gjort om att han på nytt ska förordnas till målsägandebiträde. En förutsättning för det är att det över huvud taget ingår i ett målsägandebiträdes uppgifter att bistå målsäganden med ett sådant överklagande som målet i HD avser.

Den rättsliga regleringen

5. Enligt 3 § första stycket lagen (1988:609) om målsägandebiträde ska biträdet ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Enligt andra stycket första meningen ska målsägandebiträdet bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om inte detta görs av åklagaren. Uppgiften kvarstår enligt andra meningen även om talan har avskilts för att handläggas som ett särskilt tvistemål, dock inte när det blir fråga om ett s.k. småmål. Enligt tredje meningen kvarstår uppgiften också i det fallet att tingsrättens dom överklagas endast i fråga om ett enskilt anspråk.

HD:s bedömning i fråga om uppdragets omfattning

6. Bestämmelserna i 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde måste förstås så att målsägandebiträdets uppgift kvarstår i ett mål om enskilt anspråk även sedan målet har återförvisats till tingsrätten på det sätt som skedde i förevarande fall. Detsamma måste gälla om avgörandet i fråga om det enskilda anspråket överklagas. Frågan är om uppgiften kvarstår även i det fallet att överklagandet, som här, avser enbart rättegångskostnaderna.

7. I ett avskilt mål om ett enskilt anspråk kan många gånger rättegångskostnadsfrågan komma att bli praktiskt sett lika viktig eller viktigare än skadeståndsfrågan. Så kan vara fallet när utredningen i målet är omfattande och utgången framstår som oviss. Vidare kan tvist uppkomma om huruvida omständigheterna är sådana som avses i 6 kap. 6 § skadeståndslagen (enligt första stycket i den paragrafen ska en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning på grund av brott inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader, om inte särskilda skäl föranleder annat; enligt det andra stycket gäller detsamma beträffande skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande och för särskilda olägenheter på grund av brott, om det finns särskilda skäl för det). Ett målsägandebiträdes uppdrag måste rimligen omfatta uppgiften att i ett avskilt mål om skadestånd på grund av brott föra målsägandens talan även i sådana och andra rättegångskostnadsfrågor. Det gäller såväl i första instans som i högre instanser.

8. Men ett målsägandebiträdes uppdrag bör också omfatta ett överklagande, när detta rör bara en fråga om rättegångskostnad och alltså inte rätten till skadestånd. Om t.ex. den enda kvarstående frågan är huruvida rättegångskostnadsansvaret ska begränsas enligt 6 kap. 6 § skadeståndslagen, framstår det som mindre förenligt med syftet med den paragrafen att målsäganden inte skulle ha rätt till fortsatt målsägandebiträde. Det ter sig vidare omotiverat att, om målsäganden är nöjd med tingsrättens bedömning av skadeståndsfrågan trots att det inte blev full framgång, han eller hon skulle behöva överklaga domen i också den delen för att få fortsatt rätt till målsägandebiträde i en rättegångskostnadsfråga.

9. Frågan huruvida uppdraget som målsägandebiträde bör omfatta ett fortsatt biträde i de fall avgörandet går emot målsäganden endast i fråga om rättegångskostnaderna berördes inte uttryckligen i förarbetena, när 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde fick sitt nuvarande innehåll (se prop. 1993/94:26 s. 23 ff. och 52). I den övergripande beskrivningen av förslaget till utvidgad behörighet för målsägandebiträdet angavs dock att biträdets förordnande skulle ”omfatta målsägandens intressen i skadeståndsmålet” (a. prop. s. 23). Vidare klargjordes att utvidgningen gjordes bl.a. för att målsäganden inte skulle behöva söka allmän rättshjälp i avskilda eller överklagade skadeståndsmål (a. prop. s. 23 och 29). I de fall en målsägande före lagändringen hade ett biträde enligt rättshjälpslagen, omfattade biträdets behörighet normalt även överklaganden som gällde enbart frågan om rättegångskostnader. Även detta talar för att också ett målsägandebiträdes uppdrag bör omfatta en sådan uppgift.

10. Enligt fast praxis omfattar en offentlig försvarares uppdrag inte att företräda den tilltalade i högre rätt när målet där gäller enbart en fråga om rättegångskostnader (se bl.a. NJA 1965 s. 285, NJA 1966 s. 131 I och NJA 1982 s. 112). Detta kunde möjligen tala för att inte heller målsägandebiträdets uppdrag bör omfatta en sådan uppgift. Emellertid diskuterades i det nyssnämnda lagstiftningsärendet den obalans som i olika hänseenden skulle komma att uppstå till förmån för målsäganden genom bestämmelserna i 3 § andra stycket andra och tredje meningarna lagen om målsägandebiträde. Lagrådet hade som en möjlighet för att uppnå en acceptabel likställighet nämnt att den offentlige försvararen skulle få fortsätta att biträda svaranden även sedan ett enskilt anspråk kommit att handläggas separat (se vidare p. 11 nedan). Departementschefen framhöll emellertid det angelägna i att ta till vara alla möjligheter att stärka brottsoffrens ställning och att den som har utsatts för ett brott verkligen får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Det som motiverar den privilegierade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde utgör är, enligt vad som framhölls, att målsäganden har fått behov av juridiskt och annat bistånd utan egen förskyllan, därför att han eller hon blivit offer för brott. (Se a. prop. s. 24 f.)

11. I fråga om offentliga försvarare gäller vidare enligt fast praxis att uppdraget inte anses omfatta biträde åt den tilltalade vid prövningen i högre rätt av enskilda anspråk sedan domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft (se bl.a. NJA 1955 s. 212 och NJA 2006 s. 464). Här finns sålunda en tydlig skillnad vad gäller omfattningen mellan å ena sidan målsägandebiträdens uppdrag och å andra sidan offentliga försvarares.

12. Vad som gäller beträffande omfattningen av offentliga försvarares uppdrag kan mot bakgrund av det anförda inte anses innefatta några vägande skäl mot en tolkning av bestämmelserna som innebär att ett målsägandebiträdes uppdrag omfattar även uppgiften att överklaga ett avgörande enbart i fråga om rättegångskostnader. Med hänsyn till vad som tidigare har anförts bör uppdraget anses ha en sådan omfattning.

Slutsats och övriga frågor

13. P.F:s målsägandebiträdes uppdrag omfattade alltså uppgiften att föra talan mot tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnader. Eftersom det tidigare målsägandebiträdet har lämnat advokatbyrån för annan verksamhet, finns det synnerliga skäl att åter förordna B.S. som målsägandebiträde för utförande av uppgiften att föra talan beträffande rättegångskostnaderna i HD (se 4 § andra stycket lagen om målsägandebiträde och 26 § andra stycket andra meningen rättshjälpslagen).

14. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet.

15. B.S. har begärt ersättning för arbete som han utfört innan han förordnades till målsägandebiträde. Det rör sig emellertid om arbete av mindre omfattning (se 5 § lagen om målsägandebiträde och 27 § tredje stycket rättshjälpslagen). Han ska därför tillerkännas ersättning med begärt belopp.

HD:s avgörande

HD förordnar B.S. till målsägandebiträde för P.F.

HD meddelar inte prövningstillstånd.

B.S. tillerkänns ersättning med 2 260 kr, allt för arbete. I beloppet ingår mervärdesskatt med 452 kr.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och avslog begäran om förordnande av målsägandebiträde. Han anförde:

Jag anser att HD:s beslut efter punkt 5 ska ha följande lydelse.

6. Frågan är om ett målsägandebiträdes uppdrag omfattar också ett överklagande när detta bara rör rättegångskostnaderna och alltså inte t.ex. rätt till skadestånd.

7. I och för sig kan man anse det som naturligt att ett uppdrag som målsägandebiträde omfattar också ett överklagande rörande kostnaderna i ett mål där biträdet utfört talan i huvudsaken. Inte minst när talan gällt skadestånd framstår det som följdenligt att ett överklagande om kostnaderna skulle omfattas; kopplingen med huvudsaken kan ju då vara tydlig.

8. Enligt fast praxis omfattar emellertid en offentlig försvarares uppdrag inte att företräda den tilltalade i högre rätt när målet gäller enbart en fråga om rättegångskostnader; avgörandet i ansvarsfrågan har vunnit laga kraft och han har då ansetts inte längre handla i egenskap av offentlig försvarare. HD har intagit den ståndpunkten trots det givna kriminalpolitiska samband som finns mellan avgörandet i ansvarsfrågan och bedömningen av frågan om ersättningsskyldighet för rättegångskostnader (jfr NJA 1982 s. 112). Om den tilltalade behöver hjälp för att överklaga domen när det gäller rättegångskostnaderna, får han alltså i stället ansöka om rättshjälp.

9. Lydelsen av 1 och 3 §§ lagen om målsägandebiträde ger snarast intrycket att uppdraget som målsägandebiträde inte omfattar en rättegång bara om kostnaderna. I vart fall ger lagtexten inte något tydligare besked än vad man får av motsvarande bestämmelser om en offentlig försvarares uppdrag, där lagen sedan lång tid har tolkats så att uppdraget inte omfattar ett sådant överklagande. Motiven till lagen om målsägandebiträde innehåller inget uttalande om frågan.

10. Som en viktig princip gäller att parterna i en rättegång bör vara likställda i lagstiftningen. Om ett målsägandebiträdes uppdrag omfattade uppgiften att processa bara om rättegångskostnaderna, skulle det innebära en obalans till fördel för den parten. Även om parten inte längre för någon skadeståndstalan, t.ex. för att hans yrkande ogillats eller återkallats, och den fortsatta tvisten gäller rättegångskostnaderna, skulle han ändå - bara på grund av att han tidigare haft en viss processuell ställning - få hjälp av biträdet, medan den andra parten skulle vara hänvisad till rättshjälp med de begränsningar som gäller för denna. Obalansen skulle bli särskilt påtaglig om den parten har en offentlig försvarare, vars uppdrag alltså i praxis inte anses omfatta en talan endast om rättegångskostnaderna.

11. Mot denna bakgrund ska 3 § lagen om målsägandebiträde inte tolkas så att uppdraget anses omfatta även uppgiften att överklaga ett avgörande bara i fråga om rättegångskostnaderna. Begäran om att förordna B.S. som målsägandebiträde ska alltså avslås.

I övriga frågor är jag överens med majoriteten.

HD:s beslut meddelat: den 28 november 2012.

Mål nr: Ö 650-12.

Lagrum: 3 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Rättsfall: NJA 1965 s. 285, NJA 1966 s. 131 I och NJA 1982 s. 112.