NJA 2013 s. 1190
Avräkningsordningen. Om en gäldenär har flera skulder och en viss skuld tydligt skiljer ut sig från de övriga genom att en underlåten betalning är förenad med särskilt betungande rättsföljder för gäldenären, så ska en odestinerad betalning räknas av mot den skulden, om de förhållanden som föranleder den betungande rättsföljden har varit uppfattbara för borgenären.
Bostadsrättsföreningen Fjällsidan ansökte hos Kronofogdemyndigheten i Uddevalla om handräckning för avhysning samt betalningsföreläggande avseende en av C.B. förhyrd bostadslägenhet med p-plats och garage. Fordran avsåg uteblivna hyror, upplupen ränta och kostnader. Kronofogdemyndigheten meddelade den 1 april 2011 utslag i enlighet med yrkandena.
C.B. ansökte om återvinning och målet överlämnades till Göteborgs tingsrätt för fortsatt handläggning.
Göteborgs tingsrätt
Bostadsrättsföreningen Fjällsidan yrkade att tingsrätten skulle bestämma att C.B:s hyresrätt, p-plats och garage var förverkade samt förplikta honom att, vid äventyr av avhysning på egen bekostnad, genast flytta från lägenhet, p-plats och garage.
Fjällsidan yrkade vidare att C.B. till föreningen skulle betala 11 518 kr jämte ränta.
C.B. motsatte sig att flytta och bestred betalningsskyldighet.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Christoffer Önrup) anförde följande i dom den 2 april 2012.
Grunder och utveckling av talan
Fjällsidan har till grund för sin talan angett följande. C.B. har genom att erlägga hyra avseende januari 2011 samt februari 2011 mer än en vecka efter förfallodag samt ej inom återvinningsfristen, förverkat nyttjanderätten till hyresrätten, p-platsen och garaget. För det fall tingsrätten skulle komma fram till att C.B:s inbetalning av den 23 mars 2011 avser februarihyran, görs det gällande att eftersom C.B. vid tidpunkten för återvinningsfristens utgång inte hade erlagt betalning för samtliga då förfallna hyror har återvinningsfristen försuttits. I andra hand görs det gällande att det under rådande förhållanden inte är rimligt att hyreskontraktet förlängs.
C.B. har som grund för sitt bestridande angett följande. Han har betalat in hyrorna i tid. Hyran avseende december 2010 betalade han in den 1 februari 2011. Hyran för januari månad betalade han in den 23 februari 2011 och hyran för februari månad betalade han in den 23 mars 2011. Således har han betalat in hyrorna för dessa tre månader före den 30 mars 2011. Någon grund för förverkande föreligger därmed inte.
Fjällsidan har till utveckling av föreningens talan kompletterat med följande uppgifter. Den 17 februari 2011 ansökte Fjällsidan hos Kronofogdemyndigheten om handräckning på grund av att C.B. inte hade betalat hyra för januari och februari månad 2011. En kopia av ansökan om handräckning skickades till Socialförvaltningen. Den 9 mars 2011 delgavs C.B. föreläggandet från Kronofogdemyndigheten. Eftersom hyrorna inte betalades inom återvinningsfristen, som löpte ut den 30 mars 2011, är hyresrätten förverkad. Det vitsordas att C.B. har betalat in hyror till Fjällsidan, men inbetalningarna har skett för sent. Inbetalningen den 1 februari 2011 avsåg hyra för december, inbetalningen den 28 februari 2011 avsåg hyra för januari och inbetalningen den 23 mars 2011 avsåg hyra för mars. Inbetalning för februarihyran gjordes först den 13 april 2011. En gäldenär har rätt att destinera sina inbetalningar till att avse viss skuld. C.B. har emellertid vid betalning av marshyran underlåtit att ange vad inbetalningen avsett. Han har således inte på ett synligt sätt destinerat inbetalningen. Vid sådana förhållanden står det borgenären fritt att destinera betalningen till valfri fordran hänförlig till gäldenären. Fjällsidan har då valt att destinera inbetalningen den 23 mars till marshyran eftersom denna var förfallen till betalning den 28 februari 2011.
C.B. har till utveckling av sin talan angett följande. I samband med att han gjorde inbetalningarna förutsatte han att dessa räknades av i kronologisk ordning. Eftersom det inte gick att genomföra inbetalningar utan OCR-nummer ringde han vid ett tillfälle upp ISS och fick då ett OCR-nummer som han skulle ange på inbetalningskortet. Han har inte erhållit något brev från Kronofogdemyndigheten eller Fjällsidan som angett att han hade att iaktta en återvinningsfrist.
Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
Tingsrätten har på C.B:s begäran avgjort målet efter huvudförhandling.
Domskäl
Frågan om avhysning
Av 12 kap. 42 § första stycket 1 JB följer att en hyresrätt är förverkad och att hyresvärden är berättigad att säga upp hyresavtalet att upphöra i förtid om hyresgästen, när det gäller en bostadslägenhet, dröjer med att betala hyran mer än en vecka efter förfallodagen. Enligt femte stycket i samma paragraf är hyresrätten dock inte förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är av ringa betydelse.
Enligt 12 kap. 44 § första stycket 1 JB får emellertid en hyresgäst inte skiljas från sin bostadslägenhet på grund av dröjsmål med betalning om hyran betalas inom tre veckor från det att hyresgästen delgetts underrättelse om att han genom att betala hyran får tillbaka hyresrätten.
C.B. fick del av ansökan om handräckning (avhysning) den 9 mars 2011. Av förordningen (1978:314) om underrättelse och meddelande enligt 12 kap. 44 § JB framgår att som uppsägning räknas också en ansökan om avhysning. Meddelande om uppsägningen har lämnats till Socialförvaltningen i samband med ansökan om avhysning. Till följd av detta har uppsägning av hyresrätten skett. I ansökan om avhysning underrättades C.B. även om sin möjlighet att få tillbaka hyresrätten fastän hyran inte hade betalts i tid. C.B. skulle, för att få behålla sin bostadslägenhet, p-plats och garage, inom tre veckor efter det att han delgavs ansökan om avhysning - dvs. senast den 30 mars 2011 - ha betalat den förfallna och obetalda hyran.
Det är ostridigt att C.B. betalade in januarihyran den 28 februari 2011, dvs. innan föreläggandet om avflyttning delgavs honom. C.B. har därmed till viss del fullgjort vad som krävs för att hans ansökan om återvinning ska vinna bifall. Den omständigheten att återvinningsfristen formellt sett då inte hade börjat löpa föranleder ingen annan bedömning.
C.B. gjorde därefter - ostridigt - nästa inbetalning den 23 mars 2011. Vid den tidpunkten hade hyran för mars visserligen redan förfallit till betalning, men marshyran omfattades inte av föreläggandet och kan därmed inte läggas till grund för uppsägning.
Den kvarstående frågan som tingsrätten har att pröva är således om inbetalningen den 23 mars 2011 ska avse hyran för februari månad, som C.B. har hävdat, eller mars månad, som Fjällsidan har gjort. Det är i målet inte visat att parterna har avtalat om sättet för avräkning, varför allmänna regler om avräkning måste tillämpas.
Av 9 kap. 5 § HB följer att en gäldenär med flera skulder till en och samma borgenär har rätt att avräkna betalning på vilken av skulderna som helst, s.k. destinering, förutsatt att skulden ifråga har förfallit till betalning eller att åtminstone den s.k. frigörelsetiden har inträtt, se rättsfallet NJA 2002 s. 577. En destinering av betalning måste inte ske uttryckligen utan kan framgå av omständigheterna, som exempelvis att betalningen överensstämmer med storleken på en av fordringarna. Ett minimikrav på en underförstådd destinering har ansetts vara att den är synbar för borgenären (se Holmqvist o.a., Hyreslagen - En kommentar, 9 uppl., 2009, s. 332). Det har också uttalats att rättshandlingen får tolkas för att avgöra vad en betalning avsett och att det då bör vara tillräckligt att försöka utröna vad som är en riktig tolkning enligt avtalslagens regler om rättshandlingar (se Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl., 1997, s. 289).
För det fall gäldenären inte utnyttjar sin rätt att destinera betalningen, anses valrätten som huvudregel övergå till borgenären (Mellqvist o.a., Fordran & skuld, 7 uppl., 2004, s. 80 f.). Det har emellertid även uttalats att det av nämnda lagrums ordalydelse strängt taget borde följa att den för gäldenären gynnsammaste avräkningen kan åberopas oavsett om saken uppmärksammades eller inte vid betalningen och tvist uppkommer först på ett senare stadium (se Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl., 1997, s. 288, jfr NJA 1989 s. 177).
Såvitt framkommit var det alltså endast hyran för februari som stod som oreglerad och därmed omfattades av föreläggandet. C.B:s inbetalning den 23 mars 2011 skedde enligt Fjällsidan med en odestinerad betalningsavi och intill ett belopp om 5 759 kr. Detta belopp motsvarar den månatliga hyran för februari eller mars. Även om det till februarihyran hade lagts på inkassokostnader och dröjsmålsränta, är det tillräckligt att hyresgästen endast betalar den förfallna hyran för att hyresrätten ska anses återvunnen (se kommentaren till 12 kap. 44 § 1 st. JB). Fjällsidan hade vid tiden för inbetalningen ansökt om avhysning av C.B. Mot denna bakgrund måste Fjällsidan ha förstått att det låg i C.B:s intresse att betala februarihyran före marshyran och att inbetalningen den 23 mars 2011 därmed också avsett februari månad. Sammantaget är omständigheterna i samband med inbetalningen den 23 mars 2011 sådana att C.B. ska anses ha betalt hyran för februari 2011 inom återvinningsfristen.
Frågan om yrkat kapitalbelopp
Tingsrätten fann på anförda skäl att Fjällsidans betalningsyrkande, som avsåg hyra för juni och oktober 2011, skulle bifallas fullt ut.
Frågan om Fjällsidans andrahandsgrund för avhysningsyrkandet
Fjällsidan har i andra hand gjort gällande att det under rådande förhållanden ändock inte är rimligt att hyreskontraktet förlängs.
Som tingsrätten konstaterat ovan är C.B. i dröjsmål med att betala in två månadshyror under 2011. Även om denna försummelse inte är av ringa betydelse, kvarstår det faktum att grunden för Fjällsidans uppsägning av C.B. - vilken han delgavs genom Kronofogdemyndighetens försorg den 9 mars 2011 - inte omfattar bristande hyresinbetalningar för tiden efter februari 2011.
Tingsrättens slutsats i fråga om avhysning blir således att C.B. har återvunnit hyresrätten inom återvinningsfristen och några övriga omständigheter som innebär att det inte vore rimligt att hyreskontraktet skulle förlängas har inte framkommit. Fjällsidans talan ska därför ogillas i denna del.
Domslut
Domslut
Med undanröjande av Kronofogdemyndighetens i Uddevalla utslag ogillade tingsrätten Bostadsrättsföreningen Fjällsidans talan såvitt avsåg avhysning.
C.B. skulle till Fjällsidan betala 11 518 kr jämte ränta.
Hovrätten för Västra Sverige
Bostadsrättsföreningen Fjällsidan överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle bifalla Fjällsidans talan avseende avhysning.
C.B. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Per Renell samt tf. hovrättsassessorn Åsa Häggström) anförde följande i dom den 22 oktober 2012.
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten vidhållit sin talan vid tingsrätten. Fjällsidan har dock frånfallit sin andrahandsgrund, som avsåg att det inte vore rimligt att hyreskontraktet förlängdes.
C.B. har till förtydligande av sin talan angett att han inte minns vilken månad han ringde ISS och fick ett OCR-nummer. Fjällsidan har i den frågan angett att det var i samband med en betalning i oktober månad 2010 som C.B. ringde och fick ett OCR-nummer av personalen vid ISS.
Den första frågan hovrätten har att ta ställning till är om det, som Fjällsidan gjort gällande, krävs att samtliga förfallna hyror är betalda vid återvinningsfristens utgång för att återvinning ska kunna ske och att det därmed inte är tillräckligt att endast de hyror som uttryckligen omfattas av föreläggandet är betalda. Även om ett hyresavtal kan sägas upp utan att hyresskulden anges (se NJA 1992 s. 286), torde beloppet som regel anges i förhållande till bostadshyresgäster. Det är för övrigt föreskrivet att det meddelande som ska lämnas till socialnämnden ska uppta hyresskuldens belopp. Mot bakgrund av detta instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att med begreppet ”hyran” i 12 kap. 44 § första stycket JB ska förstås sådan förfallen hyra som borgenären har lagt till grund för uppsägning av hyresavtalet. Att annan hyra fortfarande är obetald hindrar således inte att hyresrätten återvinns.
Nästa fråga är om det belopp som C.B. betalade in till Fjällsidan den 23 mars 2011 ska avräknas mot februari månads hyresskuld eller mot fordran på hyra för mars månad. Båda månadshyrorna var förfallna till betalning vid tiden för inbetalningen.
En gäldenär som har fler än en skuld till samma borgenär har enligt 9 kap. 5 § HB vid betalning till borgenären rätt att välja vilken av skulderna han eller hon vill betala, så kallad destinering. En destinering kan vara uttrycklig, genom att gäldenären i samband med betalningen anger vilken skuld som avses. Destinering kan också vara underförstådd mellan parterna. Om gäldenären inte har destinerat sin betalning till viss skuld, har borgenären - åtminstone som huvudregel - rätt att välja vilken skuld som betalningen ska avräknas mot (se bl.a. rättsfallet NJA 1989 s. 177 samt Walin m.fl., Lagen om skuldebrev m.m., 3 uppl., s. 317 ff.). Det är den rätten som Fjällsidan hävdar i målet och som - enligt Fjällsidans uppfattning - leder till att C.B:s betalning den 23 mars avsåg marshyran, med följden att februarihyran således fortfarande var obetald när återvinningsfristen gick ut.
C.B. har inte påstått att han uttryckligen destinerade sin betalning den 23 mars till att avse hyran för februari 2011. Han har dock hävdat att han utgick från att hyresvärden skulle avräkna hans betalning mot den äldsta hyreskulden, dvs. att betalningen i mars skulle reglera hyresskulden för februari. Mot hans påstående i den delen står att han så sent som vid tingsrättens sammanträde för muntlig förberedelse uppgav att han betalade hyran för februari 2011 först i april det året. Vidare motsvarade det belopp som han betalade den 23 mars endast en månadshyra och inte det högre belopp som Fjällsidan hade krävt för februari månad och som inkluderade vissa kostnader. Även om C.B. hade kunnat återvinna hyresrätten genom att betala endast hyran för februari månad, talar inte det inbetalda beloppet i sig för att det var fråga om en underförstådd destinering till hyresskulden för februari. Enligt hovrättens uppfattning är det C.B. som har att visa att han har betalat den hyra som måste betalas för att han ska ha återvunnit hyresrätten. Det som han har anfört om sin betalning är inte tillräckligt för att hovrätten ska utgå från att han hade destinerat den till hyresskulden för februari. Fjällsidan har därför haft rätt att behandla betalningen som att den avsåg den redan förfallna hyresskulden för mars, med följden att februarihyran inte var betalad när återvinningsfristen löpte ut.
C.B. har även gjort gällande att han varit förhindrad att betala hyran under återvinningsfristen på grund av den oförutsedda omständigheten att han blev arbetslös. Innebörden av bestämmelsen i 12 kap. 44 § fjärde stycket 2 JB är emellertid att det ska vara fråga om sjukdom eller liknande oförutsedd omständighet. Det förutsätts att sjukdomen är akut och någorlunda allvarlig och hyresgästen har bevisbördan för dessa omständigheter. Det förutsätts också att hyresgästen inte bara ska ha varit förhindrad att själv betala hyran utan också ska ha saknat möjlighet att ge någon annan i uppdrag att göra det. Vad C.B. anfört medför inte att han återvann hyresrätten genom betalning efter det att återvinningsfristen hade löpt ut.
Sammantaget innebär detta att C.B. inte har återvunnit den förverkade hyresrätten. Han är därför skyldig att avflytta såsom Fjällsidan har begärt.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom i överklagad del av huvudsaken förpliktade hovrätten C.B. att avflytta från lägenheten, garaget och p-platsen.
- - -
Högsta domstolen
C.B. överklagade och yrkade att Bostadsrättsföreningen Fjällsidans avhysningsyrkande skulle ogillas.
Bostadsrättsföreningen Fjällsidan motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Strömberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Brf Fjällsidan ansökte hos Kronofogdemyndigheten om handräckning för avhysning samt betalningsföreläggande avseende av C.B. förhyrd lägenhet samt p-plats och garage. Fordran avsåg uteblivna hyror för januari 2011 (med förfallodag den 31 december 2010) och februari 2011 (med förfallodag den 31 januari 2011) jämte ränta och kostnader. C.B. delgavs föreläggande från Kronofogdemyndigheten den 9 mars 2011 med upplysning om vad han hade att iaktta för att få tillbaka hyresrätten. Sedan sökandens yrkanden inte bestritts i rätt tid meddelade Kronofogdemyndigheten utslag i enlighet med yrkandena. Efter att C.B. ansökt om återvinning överlämnades målet till tingsrätten för vidare handläggning.
Tingsrätten biföll Brf Fjällsidans yrkande om ersättning för uteblivna hyror jämte ränta och kostnader men ogillade yrkandet om avhysning.
Frågan om avhysning överklagades till hovrätten som i sin tur bifallit Brf Fjällsidans avhysningsyrkande.
Tillämpliga lagregler och frågan i målet
Enligt 12 kap. 42 § 1 st. 1 p. JB är hyresrätten förverkad och hyresvärden berättigad att säga upp avtalet att upphöra i förtid om hyresgästen, när det gäller bostadslägenhet, dröjer med att betala hyran mer än en vecka efter förfallodagen. Enligt 44 § samma kapitel får dock hyresgästen inte på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten om hyran betalas inom den s.k. återvinningsfristen, dvs. inom tre veckor från det att en hyresgäst, när det är fråga om bostadsrättslägenhet, har delgetts underrättelse om att han genom att betala hyran på angivet sätt får tillbaka hyresrätten. Begreppet ”hyran” i återvinningsmeddelandet avser endast sådan förfallen hyra som hyresvärden lagt till grund för uppsägningen. Att annan hyra (senare förfallen) alltjämt är obetald hindrar således inte att hyresrätten återvinns. (Leif Holmqvist och Rune Thomsson, Hyreslagen, kommentaren till 12 kap. 44 § 1 st. JB och NJA 1992 s. 286.)
I målet är ostridigt att C.B. delgavs ansökan om handräckning (avhysning) den 9 mars 2011. En sådan ansökan om handräckning är enligt förordningen (1978:314) om underrättelse och meddelande enligt 12 kap. 44 § JB att likställa med en uppsägning. I ansökan om avhysning underrättades C.B. om sin möjlighet att få tillbaka hyresrätten enligt 12 kap. 44 § JB. Återvinningsfristen löpte ut den 30 mars 2011.
I målet är vidare ostridigt att C.B. betalade in hyran för januari månad den 28 februari 2011, dvs. redan innan han delgavs ansökan om handräckning. C.B. gjorde därefter nästa inbetalning den 23 mars 2011. Frågan i målet är om inbetalningen den 23 mars 2011 ska avse hyran för februari månad 2011 som C.B. gör gällande, eller mars månad 2011 som Brf Fjällsidan gör gällande.
Av 9 kap. 5 § HB följer att en gäldenär med flera skulder till en och samma borgenär har rätt att avräkna betalning på vilken av skulderna som helst, s.k. destinering, förutsatt att skulden i fråga har förfallit till betalning. Med andra ord har gäldenären rätt att välja att en viss (förfallen) fordran ska betalas. Att så är fallet framgår också av NJA 1988 s. 205 och NJA 2002 s. 577. Om gäldenären inte utnyttjar denna valrätt anses den övergå på borgenären (jfr t.ex. Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran & Skuld, 9 uppl. 2011, s. 84-86, Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 162-164, NJA 1958 s. 624, NJA 1958 s. 117, NJA 1973 s. 635, NJA 1989 s. 177 och NJA 2009 s. 64).
För att gäldenärens destinering av betalningen ska bli bindande krävs att gäldenärens meddelande om destinering kommit borgenären till handa senast i samband med betalningen. Destineringen behöver inte ske uttryckligen utan kan även framgå av omständigheterna. I doktrin har uttalats att ett minimikrav på en underförstådd destinering måste vara att destineringen är synbar för borgenären, så att denne har anledning, bokföringsmässigt m.m., att från början inrätta sig efter denna avräkning (Torgny Håstad, Några frågor kring 9 kap. 5 § handelsbalken, JFT 1984 s. 515). Det har dock också uttalats att av lagrummets lydelse möjligen kan följa att den för gäldenären gynnsammaste avräkningen kan åberopas oavsett om saken uppmärksammades eller inte vid betalningen och tvist uppkommer först på ett senare stadium. (Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., kommentaren till 9 kap. 5 § handelsbalken). Vid tolkning av gäldenärens destinering bör vidare sedvanliga avtalstolkningsmetoder kunna användas (Johnny Herre, Ytterligare något om avräkningsordningen i 9 kap. 5 § handelsbalken, i Festskrift till Torgny Håstad, s. 253).
Bland de omständigheter som kan utgöra underförstådda destineringar kan nämnas att betalningen stämmer med storleken på en av fordringarna, att en av fordringarna just förfaller till betalning, att borgenären nyligen krävt eller vidtagit indrivningsåtgärder på en viss fordran eller att gäldenären har ett särskilt intresse att betala en av fordringarna. Ett sådant särskilt intresse kan t. ex. föreligga om allvarliga dröjsmålspåföljder är knutna till viss fordran (Håstad, a.a., s. 515).
Bedömningen i detta fall
I målet är ostridigt att C.B. inte uttryckligen destinerade sin betalning den 23 mars till att avse hyran för februari 2011. Frågan blir i stället om det skett en underförstådd destinering till februarihyran. Vid denna bedömning kan till en början konstateras att fordran avseende februarihyran är en äldre fordran än fordran avseende marshyran. Vidare kan konstateras att det inbetalda beloppet överensstämmer med februarihyran. Det förhållandet att det inbetalda beloppet inte motsvarar det högre belopp inkluderande ränta och kostnader som föreningen krävt ska inte, såsom Brf Fjällsidan hävdat, tillmätas någon betydelse då det för återvinning av hyresrätten är tillräckligt att förfallna hyror betalas.
Av stor vikt är även den omständigheten att C.B:s inbetalning den 23 mars har skett efter att Brf Fjällsidan ansökt om avhysning av honom. Den enda möjligheten för C.B. att återvinna hyresrätten har varit att betala hyresskulden enligt föreläggandet. Det är därmed utan tvekan så att allvarliga dröjsmålspåföljder är knutna till fordran avseende februari månads hyra. Mars månads hyra har inte omfattats av föreläggandet. Det har i denna situation strängt taget inte funnits något skäl för C.B. att betala mars månads hyra före februari månads hyra, även om också marshyran vid tillfället var förfallen till betalning. Mot denna bakgrund måste Brf Fjällsidan ha förstått att det låg i C.B:s intresse att betala februarihyran före marshyran och att inbetalningen den 23 mars därmed också avsett februari månads hyra. Sammantaget är omständigheterna sådana att en underförstådd destinering av betalningen den 23 mars 2011 till hyresskulden avseende marshyran måste anses vara för handen. C.B. har således betalt hyran för februari 2011 inom återvinningsfristen.
Mot bakgrund av det anförda ska med ändring av hovrättens dom Brf Fjällsidans avhysningsyrkande ogillas. - - -.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom ogillar HD Brf Fjällsidans avhysningsyrkande - - -.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Lena Moore, Ingemar Persson, referent, Svante O. Johansson och Lars Edlund) meddelade den 23 december 2013 följande dom.
Skäl
Bakgrund
Enligt 12 kap. 42 § första stycket 1 JB är hyresrätten till en bostads-lägenhet förverkad om hyresgästen dröjer med att betala hyran mer än en vecka efter förfallodagen. Hyresgästen får enligt 44 § första stycket 1 emellertid inte skiljas från lägenheten, om hyran betalas inom den s.k. återvinningsfristen, som för bostadshyra är tre veckor från delgivning av en på visst sätt utformad underrättelse om rätten till återvinning. Med ”hyran” avses i detta sammanhang den hyra som hyresvärden har lagt till grund för en ansökan om avhysning. Att annan hyra, tidigare eller senare förfallen, är obetald hindrar alltså inte att hyresrätten återvinns.
C.B. hyr en bostadslägenhet av Brf Fjällsidan. Genom utslag i mål om betalningsföreläggande förpliktades han att avflytta från lägenheten vid äventyr av avhysning. Han förpliktades att även betala förfallna hyror för januari och februari 2011, vilka hade lagts till grund för avflyttningsyrkandet.
C.B. har betalat dels januarihyran, dels därefter ytterligare en månadshyra den 23 mars 2011, allt före återvinningsfristens utgång.
Frågan i målet
Vid den senare betalningen var hyrorna för såväl februari som mars förfallna till betalning. Hyrorna var lika stora. C.B. angav inte om betalningen skulle avräknas mot den ena eller den andra månadshyran.
Vad som vid betalningstillfället den 23 mars 2011 återstod att betala enligt underrättelsen var februarihyran. Om betalningen räknas av mot den hyran saknas det således grund för avhysning. Om däremot betalningen räknas av mot marshyran ska C.B. avhysas från sin lägenhet. Frågan i målet är hur betalningen ska avräknas.
Har betalningen destinerats?
Om en gäldenär har flera skulder till samma borgenär och gäldenären erlägger en betalning, avgörs frågan om vilken skuld som därigenom blir betald enligt reglerna om avräkningsordningen. Enligt 9 kap. 5 § HB får gäldenären destinera sin betalning till en viss skuld, dock med den begränsningen att en förfallen skuld måste betalas före en icke förfallen och upplupen ränta före kapital.
En gäldenärs destinering av en betalning till en viss skuld behöver inte vara uttrycklig. Gäldenärens val kan på samma sätt som andra viljeförklaringar framgå av omständigheterna. Huruvida en sådan destinering föreligger är att bedöma efter allmänna avtalsrättsliga principer.
Omständigheterna i målet ger visst men inte tillräckligt stöd för slutsatsen att C.B. enligt allmänna avtalsrättsliga principer ska anses ha konkludent destinerat betalningen. Det föranleder frågan vilken betydelse det kan ha för avräkningsordningen att en underlåten betalning av februarihyran, till skillnad från en underlåten betalning av marshyran, leder till avhysning.
Kan avräkning ske enligt en utfyllande regel?
Bestämmelsen i 9 kap. 5 § HB reglerar inte vad som gäller vid odestinerade betalningar. Av rättspraxis och den juridiska litteraturen framgår det att, åtminstone under vissa förutsättningar och då med vissa begränsningar, valrätten övergår till borgenären. På det hela taget är det emellertid oklart vad som gäller i fråga om sådana förutsättningar och begränsningar (se hänvisningarna i p. 12).
Att avräkningsordningen i 9 kap. 5 § HB utgår från gäldenärens avräkningsintresse torde främst bero på dels att i den mån en förpliktelse är obestämd har in dubio den förpliktade rätt att bestämma innehållet, dels att gäldenären styr över hur hans medel ska användas. Regeln gäller såvitt känt i alla västerländska rättsordningar. I fråga om en odestinerad betalning saknas motsvarande internationella enhetlighet. Skilda lösningar har valts. En gemensam nämnare är dock att gäldenärens avräkningsintresse beaktas i större eller mindre grad, låt vara på olika sätt. Att så sker får antas hänga samman med att det är detta intresse som ligger till grund för huvudregeln om gäldenärens valrätt.
Vid odestinerade betalningar bör avräkningsordningen främja omsättningsintresset. Det förutsätter att avräkning sker efter principer som inte bara beaktar gäldenärens avräkningsintresse utan som också skapar förutsebarhet och inte verkar konfliktdrivande.
Avräkningsordningen har varit föremål för diskussion (se hänvisningarna i NJA 2009 s. 64 samt därutöver bl.a. Torgny Håstad, Några frågor kring 9 kap. 5 § handelsbalken, JFT 1984 s. 9 ff., Johnny Herre, Ytterligare något om avräkningsordningen i 9 kap. 5 § handelsbalken, Festskrift till Torgny Håstad, 2010 s. 253 ff. samt Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m. En kommentar, 3 uppl. 2011, s. 317 ff.). Det har i den nordiska rättslitteraturen föreslagits att även när någon destinering inte föreligger - vare sig uttryckligen eller konkludent - ska enligt en utfyllande regel gäldenären ställas som om han hade valt den för honom mest betungande skulden (se särskilt Henry Ussing, Obligationsretten almindelig del, 4 udg. ved A. Vinding Kruse, 1967, s. 310 f.; jfr justitierådet Karlgrens skiljaktiga mening i NJA 1958 s. 624). En regel med ett sådant innehåll framstår i ljuset av svensk rättspraxis och doktrin som långtgående. Den förefaller inte heller vara helt praktisk. Vilken skuld som är mest betungande låter sig inte alltid säkert avgöras; skillnaderna i påföljd vid underlåten betalning kan vara marginella och värderas olika av borgenären och gäldenären. Det kan vålla osäkerhet om vilken skuld som ska anses vara reglerad och kan leda till tvister.
Det sagda hindrar inte att en regel av det diskuterade slaget har goda skäl för sig, om den begränsas till mer uppenbara fall. Det handlar då om situationer där det vid en objektiv bedömning inte kan råda någon tvekan om vilken skuld, som gäldenären typiskt sett måste antas vilja infria i första hand. En sådan regel skulle i de viktigare fallen säkerställa gäldenärens avräkningsintresse. Närmare bestämt skulle den innebära, att om ett underlåtet infriande av en viss skuld - till skillnad från övriga - är förenat med särskilt betungande rättsföljder för gäldenären, så ska en odestinerad betalning räknas av mot den skulden på samma sätt som om gäldenären hade destinerat betalningen till denna. En sådan avräkning kan i allmänhet inte överraska borgenären. Med kunskap om sakförhållandena måste han förutsättas veta vilka rättsföljder som en underlåten betalning av hans olika fordringar var förenad med. Han har därför anledning att räkna med att om inte hela mellanhavandet blir avvecklat i ett sammanhang, så kommer gäldenären att välja att betala den betungande skulden i första hand. Vidare minskar kravet på att det vid en objektiv bedömning inte ska råda någon tvekan om vilken skuld som är mest betungande risken för tvister om avräkningsordningen.
Mot bakgrund av det anförda bör gälla, att om gäldenären har flera skulder och en viss skuld tydligt skiljer ut sig från de övriga genom att en underlåten betalning är förenad med särskilt betungande rättsföljder för gäldenären, så ska en odestinerad betalning räknas av mot den skulden. En förutsättning bör dock vara att de förhållanden som föranleder den betungande rättsföljden har varit uppfattbara för borgenären.
Slutsats i detta fall
C.B:s betalning den 23 mars 2011 har inte - vare sig uttryckligen eller konkludent - destinerats till en viss månadshyra. En utebliven betalning av februarihyran inom återvinningsfristen var emellertid, till skillnad från ett underlåtet infriande av marshyran, förenad med särskilt betungande påföljder för C.B., eftersom det betydde att han skulle avhysas från sin lägenhet. Förhållandet har måst inses av Brf Fjällsidan. Betalningen den 23 mars 2011 ska därför avräknas mot februarihyran som om C.B. hade destinerat betalningen till denna, dvs. med verkan per dagen för mottagandet av betalningen.
Av det anförda följer att grund för avhysning saknas. Med ändring av hovrättens dom ska tingsrättens domslut därför fastställas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom i överklagad del av själva saken fastställer HD tingsrättens domslut i avhysningsfrågan - - -.
Justitierådet Svante O. Johansson tillade för egen del följande.
I fall där en gäldenär vid betalning av en skuld inte uttryckligen utövar den valrätt han eller hon har att ange mot vilken skuld som betalningen ska ske, finns det ett behov av en utfyllande skyddsregel för att undvika otillfredsställande resultat av borgenärens sekundära valrätt. Hur en sådan regel ska vara utformad är inte alldeles givet och rättspraxis kan knappast sägas vara entydig.
Ett alternativ ligger i den möjlighet domstolarna har att uppfatta gäldenärens handlande som ett konkludent val. Valet behöver då inte göras uttryckligen utan kan framgå av omständigheterna, t.ex. att storleken på betalningen stämmer med en viss skuld (NJA 1988 s. 205). Borgenären kan då också sägas ha fått klart för sig vilken skuld som avses.
Ett annat alternativ är att gäldenären, under vissa förutsättningar, måste anses ha utövat sin valrätt. Detta skulle kunna ske då det är väsentligen förmånligare eller särskilt betungande om viss annan skuld skulle anses betalad. En lösning enligt dessa linjer medför en utfyllande regel som är mer objektiv än vad som följer av en bedömning av när ett konkludent handlande föreligger. Det är den lösning som HD valt i förevarande fall.
Den senast angivna utformningen av en skyddsregel ligger nära en regel som sätter en spärr mot vilka skulder borgenären kan avräkna betalningen. En sådan regel skulle kunna vara tillämplig i fall där gäldenärens avräkningsintresse är särskilt skyddsvärt. Det kan då vara fråga om det ovan nämnda fallet där avräkning på visst sätt ur gäldenärens synvinkel skulle framstå som utomordentligt betungande (NJA 1989 s. 177). Det kan också vara fråga om att en av flera skulder skulle vara fredad på grund av t.ex. preskription.
Ett annat sätt att utforma en skyddsregel, som enligt min mening är tydligare och ger större förutsebarhet, är att anknyta till hur borgenären utnyttjar sin valrätt. Detta kunde ske genom att göra borgenärens val beroende av att han eller hon först har lämnat gäldenären möjlighet att utöva sin primära valrätt, en s.k. avräkningsförfrågan (som är något annat än en avräkningsförklaring). Härigenom skulle man även uppnå en inte oväsentlig förenkling av systemet. Behovet av att tillgripa de ovan antydda konstruktionerna för att uppnå ett skydd för gäldenären vid otillfredsställande resultat som uppstår vid borgenärens val skulle nämligen väsentligen falla bort.
Avfattningen av 9 kap. 5 § HB behandlar inte den nu diskuterade frågan; lagrummet sätter således inte stopp för att en sådan regel utvecklas i rättstillämpningen. Av rättspraxis framgår endast att valrätten övergår för det fall gäldenären inte utövar sin primära valrätt. Även om således det i -refererad rättspraxis saknas stöd för en regel med en avräkningsförfrågan, föreligger inte hinder mot ett system där avräkningsordningen bestäms efter en förfrågan.
En skyddsregel utformad utifrån en avräkningsförfrågan väcker många följdfrågor. Särskilt gäller detta i fall som det förevarande där det löper en fatalietid angående betalningen för vissa av skulderna. Hur reglerna om återvinning av hyresrätt förhåller sig till avräkningsordningen enligt 9 kap. 5 § HB förefaller också i övrigt oklart, i vart fall såvitt rör andra meningen av stadgandet. Inte heller det arbete som gjorts inom Study Group on a European Civil Code löser de nu berörda frågorna (jfr III. - 2:110 DCFR).
En ordning som bygger på att borgenären har gjort en avräkningsförfrågan utesluter inte helt behovet av en sådan utfyllande regel som ligger till grund för förevarande avgörande. Det kan bl.a. tänkas att en sådan regel leder till en tidigare avräkningstidpunkt än vad som följer av en avräkningsförklaring av borgenären efter det att gäldenären trots en avräkningsförfrågan inte har utövat sin primära valrätt. Även om jag på det sätt som har anförts i det föregående förespråkar en utveckling av avräkningsordningen i svensk rätt ansluter jag mig därför till HD:s bedömning i detta fall. Huruvida en utveckling i den av mig förordade riktningen låter sig genomföras praxisvägen eller förutsätter lagstiftning finns det därför inte anledning att nu ta ställning till.