NJA 2013 s. 253

Enligt en rättsskyddsförsäkring förlorade försäkringstagaren sin rätt, om han inte framställde sitt anspråk till försäkringsbolaget inom viss tid från det att han hade "fått kännedom om sin fordran". Tidsfristen har ansetts börja löpa när försäkringstagaren anlitade ombud i tvisten.

Stockholms tingsrätt

Foyen Advokatfirma Kommanditbolag väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot HSB Engineering Insurance Ltd om ersättning från rättsskyddsförsäkring.

HSB Engineering Insurance Ltd bestred käromålet och gjorde bl.a. invändning om preskription.

Tingsrätten (rådmannen Sakari Alander) anförde i mellandom den 1 november 2010 följande.

Bakgrund

Foyen Advokatfirma Kommanditbolag (”Foyen”) anlitades som ombud för BWE Bauwerkserhaltung AG (”BWE”) i september 2007 vid en tvist om ersättning mot Ronneby kommun vid Blekinge tingsrätt. Den 20 november 2009 avträdde Foyen som ombud för BWE.

BWE hade via försäkringsförmedlarföretaget Byggindustriell Riskmanagement Brim AB tecknat en försäkring hos HSB Engineering Insurance Ltd (”HSB”) för byggprojektet för Ronneby kommun. I försäkringen ingick ett rättsskyddsmoment att ta i anspråk vid eventuell tvist.

Den 10 juni 2009 har Foyen tillskrivit HSB för att för BWE:s räkning anmäla tvisten med Ronneby kommun och begära HSB:s bekräftelse att rättsskyddsförsäkringen kan tas i anspråk för de kostnader som uppkommer i samband därmed. HSB har avböjt att medge BWE rättskydd mot bakgrund av att framställandet om anspråk har kommit in för sent och att preskription har inträtt.

Tingsrätten har beslutat att genom mellandom pröva frågan om Foyens eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB är preskriberad eller inte.

Yrkanden och inställning

Foyen har yrkat att tingsrätten fastställer att Foyens rätt till försäkringsersättning från HSB inte är preskriberad.

HSB har bestritt käromålet och yrkat att tingsrätten fastställer att Foyens eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB är preskriberad.

Grunder m.m.

Foyen har anfört i huvudsak följande omständigheter till grund för att rätten till försäkringsersättning från HSB inte är preskriberad. De olika preskriptionsfrister som förekommer i försäkringsavtalslagen (2005:104) (”FAL”) för att anmäla skada, vad beträffar rättsskyddsförsäkringen, börjar löpa när rättstvisten mellan försäkringstagaren och försäkringstagarens motpart har avslutats eller när ombudets uppdrag på annat sätt avslutats och ombudet har slutfakturerat försäkringstagaren. Ersättningsanspråket har därmed anmälts i rätt tid till HSB.

HSB har som grund för bestridandet anfört i huvudsak följande. Enligt försäkringsavtalsvillkoret punkt 10.13 1 stycket ska den som har fordran på grund av försäkringen framställa anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det att han fått kännedom om sin fordran. Om detta villkor inte iakttas bortfaller rätten till ersättning på försäkringen. I första hand görs gällande att denna tidpunkt inföll när tvisten uppkom eller i vart fall senast då advokat anlitades, vilket enligt Foyens uppgifter var i september 2007. I andra hand görs gällande att tidpunkten ska räknas från det att BWE erhöll den första fakturan från Foyen avseende utfört arbete i tvisten, vid vilken tidpunkt BWE under alla förhållanden fick en kostnad, som i sin tur utgjorde grund för fordran mot HSB enligt rättsskyddsförsäkringen.

Foyen har i huvudsak argumenterat enligt följande: Tillämpningen av parternas avtal styrs av försäkringsavtalslagen (FAL). I 7 kap. 4 § finns en regel som innebär att den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från det anspråket tidigast kunde göras gällande. Regeln avser konsumentförsäkringar. I 8 kap. 20 § andra stycket, som avser företagsförsäkringar, anges att det i försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det han fått kännedom om sin fordran. Det får förmodas att det är samma tidpunkt som avses i de båda lagrummen för när den försäkrade får kännedom om försäkringsfallet och att sålunda utgångspunkten för treårsfristen i 7 kap. 4 § respektive sexmånadersfristen i 8 kap. 20 § andra stycket FAL är densamma. Frågan har behandlats i två rättsfall, NJA 2000 s. 48 och Svea hovrätts dom den 1 november 2009, T 2620-09. I båda fallen var det tillämpningen av den treåriga frist som återfinns i nuvarande 7 kap. 4 § FAL som var föremål för bedömning och i båda fallen var domstolarnas ställningstagande att fristen ska börja löpa först när den tvist som rättskyddsförsäkringen är ianspråktagen för har avslutats. I detta fall får fristen anses börja löpa när tvisten avgjorts eller när uppdraget på annat sätt avslutats, i detta fall genom att Foyen avträdde som ombud i november 2009.

HSB: De båda domar som Foyen åberopat till stöd för sin inställning rör båda tillämpningen av treårsfristen för väckande av talan. När det gäller det åberopade rättsfallet från HD så bör det understrykas att i det målet utgick såväl försäkringstagarens ombud som försäkringsbolaget från att preskriptionsfristen för väckande av talan skulle räknas från samma tidpunkt, nämligen den tidpunkt när tvisten avslutades. Domstolarna har haft att utgå från de av parterna redovisade uppfattningarna. Inte i något av fallen förekom den situation som förelåg i Svea hovrätts dom 2001-10-25 i mål T 1624-01, där domstolarna bedömde att fristen för framställande av anspråk på ersättning ska räknas från den tidpunkt när försäkringstagaren ”anlitar ombud med anledning av den uppkomna tvisten och sålunda ikläder sig betalningsansvar för ombudets arbete”. Detta synsätt ansluter till vad HD principiellt uttalat i andra sammanhang, låt vara att det varit fråga om annat än rättsskyddsärenden, NJA 1997 s. 97 och NJA 2000 s. 285.

Domskäl

Enligt de allmänna villkoren i det aktuella försäkringsavtalet ska den som har en fordran på grund av försäkringen framställa anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det att han fått kännedom om sin fordran. Frågan är från vilken tidpunkt fristen börjar löpa, alltså vad som ska läggas in i uttrycket ”fått kännedom om fordran” i detta sammanhang.

Såvitt kunnat utrönas har frågan om vad uttrycket ”kännedom om fordran” innebär vid just denna typ av frist inte behandlats i praxis. De omtalade rättsfallen avser ju samtliga den frist som föreskriver att part ska väcka talan inom viss tid. Tingsrätten anser dock att de uttalanden HD gjort i rättsfallen NJA 1997 s. 97, NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93 ska vara vägledande även vid bedömningen av den nu aktuella preskriptionsfristen. Preskriptionsfristen ska därför i detta fall anses ha börjat löpa då parten anlitat ombud i anledning av den uppkomna tvisten och därmed åtagit sig betalningsansvar för ombudets arbete. Det anförda innebär att Foyens eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB är preskriberad.

Domslut

Tingsrätten förklarar att Foyen Advokatfirma Kommanditbolags eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB Engineering Insurance Ltd är preskriberad.

Svea hovrätt

Foyen överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att Foyens fordran på försäkringsersättning inte var preskriberad.

HSB bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Ulrika Ihrfelt samt tf. hovrättsassessorn Per Claréus, referent) anförde i dom den 25 januari 2012:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan i allt väsentligt på samma sätt som vid tingsrätten i enlighet med vad som framgår av dess dom, dock med den korrigering som redovisas i det följande.

Förutsättningar för hovrättens prövning

Enligt artikel 10.13 i de allmänna villkoren till det försäkringsavtal som ingåtts mellan Bauwerkserhaltung AG (BWE) och HSB gäller att den som har en fordran på grund av försäkringen ”förlorar sin rätt om han inte framställer sitt anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det att han fått kännedom om sin fordran”. I målet är ostridigt att Foyen härleder sin rätt till ersättning från BWE:s försäkring (jfr NJA 2000 s. 48).

Parterna och tingsrätten har, under handläggningen i tingsrätten, benämnt förlusten av denna rätt som preskription. Såsom hovrätten uppfattar parternas talan, och tingsrättens skäl, ska dock nämnda rättsförlust rätteligen betecknas som preklusion (jfr prop. 2003/04:150, Ny försäkringsavtalslag, s. 472, Ds 2011:10, Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m., s. 32, Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2 uppl., s. 377 f. och Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl., s. 195 f.). Parterna har inte haft något att erinra mot denna uppfattning. Vid den fortsatta prövningen utgår därför hovrätten från att mellandomstemat bör uppfattas så att det avser preklusion.

Parterna är överens om att Foyen framställde sitt anspråk på grund av försäkringen i samband med att bolaget den 10 juni 2009 skrev till HSB och begärde en bekräftelse på att rättsskyddsförsäkringen skulle kunna tas i anspråk med anledning av den uppkomna tvisten. Den avgörande frågan i målet är, som tingsrätten konstaterat, från vilken tidpunkt den i artikel 10.13 aktuella ettårsfristen löper, dvs. vad som ska läggas in i uttrycket ”fått kännedom om sin fordran”. För det fall detta skett tidigare än den 10 juni 2008 så har rätten till försäkringsersättning nämligen gått förlorad.

Enligt Foyen började fristen löpa när rättstvisten mellan försäkringstagaren, BWE, och dennes motpart, Ronneby kommun, hade avslutats eller när ombudets, Foyens, uppdrag på annat sätt avslutats och ombudet hade slutfakturerat försäkringstagaren. Enligt HSB började fristen löpa i första hand vid den tidpunkt då tvisten uppkom eller i vart fall då ett ombud anlitades och i andra hand från det att BWE erhöll den första fakturan från sitt ombud.

Parterna har huvudsakligen argumenterat för sin respektive uppfattning mot bakgrund av vissa bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2005:104)(FAL) och hur dessa bestämmelser tillämpats i praxis. Eftersom målet rör hur en viss avtalsbestämmelse ska tolkas bör dock prövningen ta sin utgångspunkt i själva avtalet, och då särskilt den relevanta avtalsbestämmelsens ordalydelse.

Tolkning med utgångspunkt i avtalet

Avtalet ger inte någon uttrycklig vägledning om när den som har en fordran på grund av försäkringen ska anses ha fått kännedom om sin fordran. Det finns inte heller någon allmängiltig regel om när en fordran ska anses ha uppkommit. Frågan om fordrans uppkomst måste i stället besvaras med hänsyn tagen till den avtalsbestämmelse som aktualiseras, dess syfte och omständigheterna i det enskilda fallet (jfr NJA 2009 s. 291 och Jakob Heidbrink, Tankar om kontraktsfordringars uppkomst, JT 2010-11 s. 858 ff.).

Ett syfte med den aktuella avtalsbestämmelsen måste vara att tillförsäkra att försäkringsgivaren på ett tidigt stadium blir medveten om att försäkringstagaren hamnat i en situation som kan aktualisera rättsskydd enligt försäkringen. Därigenom skapas förutsättningar för försäkringsgivarens berättigade intresse av att överblicka eventuella latenta fordringar gentemot bolaget (jfr NJA II 1927, s. 407 f. och Ds 2011:10, s. 34). Syftet kan alltså anses tala för att fristen ska börja löpa i ett förhållandevis tidigt skede.

De kostnader som är förknippade med att anlita ett ombud uppkommer redan vid de inledande kontakterna mellan denne och en rättssökande. Även innan dessa inledande kostnader fakturerats så har ett fordringsförhållande uppkommit, vilket den rättssökande måste inse. Även en objektiv tolkning av ordalydelsen talar alltså för att en fordran på försäkringsersättning ska anses ha uppkommit redan i det inledande skedet. Att försäkringsfordran senare blir större, allteftersom ombudet arbetar med ärendet, förändrar inte detta förhållande.

Sammanfattningsvis kan konstateras att både syftet med avtalsbestämmelsen och dess ordalydelse talar för en tolkning som innebär att BWE ska anses ha fått kännedom om sin fordran i samband med att BWE anlitade ett ombud. För en sådan tolkning talar vidare villkoret under punkten 8 i de allmänna avtalsvillkoren som anger att försäkringstagaren bör rådgöra med försäkringsbolaget före val av ombud (jfr även 7 kap. 2 § FAL, som berörs nedan).

Tolkning med beaktande av FAL

Som anförts ovan rör målet hur en viss avtalsbestämmelse ska tolkas. Enligt 1 kap. 6 § FAL är försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i FAL är till nackdel för försäkringstagaren utan verkan mot denne. Den tolkning av avtalsbestämmelsen hovrätten gjort ovan får alltså inte vara till nackdel för Foyen jämfört med vad som gäller enligt FAL. Även om det inte skulle förhålla sig på angivna sätt så kan FAL ändå ha betydelse för hur olika bestämmelser i avtalet bör tolkas.

Enligt 8 kap. 20 § andra stycket FAL får man i ett försäkringsavtal föreskriva att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han fått kännedom om sin fordran. Fristens utgångspunkt - från det att han har fått kännedom om sin fordran - överensstämmer alltså med formuleringen i parternas avtal. I motiven till den tidigare gällande försäkringsavtalslagen (1927:77) konstaterades att avtalsbestämmelser med förbehåll av det slag som är aktuellt i detta mål inte var ovanliga i försäkringsavtal. Tillbörlig hänsyn till försäkringstagaren krävde dock att man ställde ett krav på att denne skulle ha i vart fall sex månader på sig att framställa sitt anspråk från det att han fått kännedom om sin fordran (se NJA II 1927 s. 408). Varken förarbetena till 1927 års försäkringsavtalslag eller FAL ger någon närmare vägledning när det gäller hur kravet på kännedom ska förstås.

Som jämförelse kan beaktas reglerna i 8 kap. 20 § första stycket och 7 kap. 4 § FAL som anger att preskription av rätt till försäkringsersättning inträder om inte den som vill göra anspråk på ersättning väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter det att vederbörande fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. HD har i olika avgöranden prövat när fristen för treårspreskription enligt ovan börjar löpa (se NJA 1997 s. 97, NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93). Enligt avgörandena börjar preskriptionstiden löpa när den skadelidande, med hänsyn till ett någorlunda säkert underlag, får anses ha kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätt till ersättning. Frågor som rör treårspreskription har även prövats i andra mål (se bl.a. NJA 2000 s. 48 och Svea hovrätts domar den 25 oktober 2001 i mål nr T 1624-01 och den 1 december 2009 i mål nr T 2620-09).

En fråga som aktualiseras är om utgångspunkten för treårspreskription i enlighet med 8 kap. 20 § första stycket och 7 kap. 4 § FAL bör vara densamma som fristen enligt 8 kap. 20 § andra stycket FAL. Frågan är av intresse bl.a. för att avgöra vilken betydelse ovan angivna uttalanden från HD ska tillmätas såvitt avser den sistnämnda fristen. Till att börja med kan konstateras att ordalydelsen mellan de båda fristerna skiljer sig något åt såvitt avser när respektive frist ska börja löpa; i 8 kap. 20 § första stycket och 7 kap. 4 § FAL anges att kännedom om att ”anspråket” kunde göras gällande är avgörande, medan det i 8 kap. 20 § andra stycket FAL anges att kännedom om ”fordran” är avgörande. Vidare kan konstateras, som hovrätten redan inledningsvis slagit fast, att 8 kap. 20 § andra stycket FAL avser preklusion. Resonemang om preskription kan därför inte direkt föras över på den nu aktuella situationen.

Ett annat skäl mot att låta HD:s uttalanden vara vägledande för bedömningen när preklusionsfristen enligt 8 kap. 20 § andra stycket FAL börjar löpa är dock att den av HD berörda preskriptionsfristen, i princip, enbart kan avbrytas genom att den skadelidande väcker talan vid domstol. Vid bedömningen av när den skadelidande ska anses ha fått kännedom om att hon eller han kunde göra sitt anspråk gällande har HD uttryckligen beaktat att den treåriga preskriptionen inte bryts -genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget utan endast genom att försäkringstagaren väcker talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader (se NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 95). Någon sådan hänsyn gör sig inte gällande när utgångspunkten för preklusionsfristen enligt 8 kap. 20 § andra stycket FAL ska bestämmas. Preklusionsfristen i dessa fall avbryts ju redan genom att den skadelidande anmäler sitt anspråk till försäkringsbolaget. Det föreligger alltså skäl att förlägga utgångspunkten för treårspreskriptionen senare än vad som bör gälla för preklusionsfristen (jfr också NJA 2009 s. 94 där HD inte ansåg sig bunden av de resonemang som förts i NJA 1997 s. 97, NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93 eftersom det rörde sig om en annan situation).

Av 7 kap. 2 § första stycket FAL följer att den ersättning som ska betalas till den ersättningsberättigade kan sättas ned bl.a. om denne har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid och försummelsen har medfört skada för bolaget. Bestämmelsen gäller, enligt 8 kap. 19 § andra stycket FAL, även företagsförsäkringar. Att det således finns en möjlighet för försäkringsbolag att tillerkännas visst skadestånd påverkar inte det faktum att även preklusion kan inträda. Det är fråga om två olika rättsföljder som visserligen grundar sig på, i princip, samma omständigheter (jfr Ds 2011:10, s. 36).

Möjligheten till skadestånd utgör dock skäl för att man inte bör tillmäta argument med innebörd att försäkringsbolaget vill vara med från början - bl.a. för att få en överblick över sin egna ekonomiska ställning - avgörande betydelse för att förlägga fristens utgångspunkt till ett tidigt stadium. Försäkringsbolagets intresse tillvaratas ju i viss utsträckning av möjligheten till skadestånd.

Reglerna i FAL föranleder, sammantaget, ingen annan tolkning av avtalsbestämmelsen än den hovrätten gjort med utgångspunkt i avtalet. En tolkning som innebär att BWE ska anses ha fått kännedom om sin fordran i samband med att BWE anlitade ett ombud kan, i linje med detta, inte anses vara till nackdel för försäkringstagaren i jämförelse med vad som gäller enligt FAL.

Sammanfattande bedömning

Fristen i avtalsbestämmelsen bör, med hänsyn till de argument som framförts ovan, räknas från det att BWE anlitade ett ombud i den tvist som aktualiserade frågan om rättsskydd. Det är ostridigt att detta skedde före den 10 juni 2008. Mellandomstemat i tingsrätten har, som redan konstaterats, hänfört sig till om fordran är preskriberad. Hovrätten har dock, med hänsyn till de skäl som utvecklats ovan, utgått från att mellandomstemat bör uppfattas så att det avser preklusion, vilket parterna inte haft något att erinra mot. Tingsrättens domslut ska därför ändras endast på det sätt att det fastställs att Foyens eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB är prekluderad.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så vis att Foyen Advokatfirma Kommanditbolags eventuella rätt till försäkringsersättning från HSB Engineering Insurance Ltd förklaras prekluderad.

Högsta domstolen

Foyen överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att dess rätt till försäkringsersättning av HSB inte var preskriberad eller prekluderad.

HSB motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HSB åberopade ett rättsutlåtande av adj. professor Harald Ullman.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Helena Tjörnstrand, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Foyen Advokatfirma Kommanditbolag var under tiden september 2007 till november 2009 juridiskt ombud för BWE Bauwerkserhaltung AG i en tvist mellan BWE och en kommun. Tvisten handlades vid Blekinge tingsrätt och hade sin grund i en byggentreprenad, för vilken BWE hade tecknat en projektförsäkring hos HSB Engineering Insurance Ltd. I försäkringen ingick en rättsskyddsdel. Den 10 juni 2009 anmälde Foyen till HSB att BWE önskade ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk för kostnader i anledning av tvisten med kommunen. HSB avböjde att reglera skadan med hänvisning till att anspråket hade framställts för sent och att rätten till ersättning därför var preskriberad.

Det är ostridigt att Foyen såsom ombud för BWE har en självständig rätt att åberopa försäkringsvillkoren mot HSB (se NJA 2000 s. 48). Frågan i HD gäller huruvida Foyens rätt till försäkringsersättning har gått förlorad.

Försäkringsavtalet

Mellan HSB och BWE gäller ett avtal om projektförsäkring med en rättsskyddsdel. Enligt rättsskyddsförsäkringsavtalet under rubriken Preskription gäller att ”Den som har fordran på grund av försäkringen förlorar sin rätt om han inte framställer sitt anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det han fått kännedom om sin fordran. - Den som har fordran skall vidare, för att inte förlora sin rätt, väcka talan mot försäkringsbolaget om anspråket inom tre år från det han fått kännedom om sin fordran, och i vart fall inom tio år från det att fordran tidigast hade kunnat göras gällande”.

Foyen och HSB har olika uppfattning om vad som avses med uttrycket ”kännedom om sin fordran” och därmed när preskriptionstiden börjar löpa. Foyen har sammanfattningsvis anfört att preskriptionstidens början bör förläggas till den tidpunkt när försäkringstagaren har ett anspråk som kan göras gällande gentemot försäkringsbolaget och att ett sådant anspråk inte kan föreligga förrän den tvist som ligger till grund för anspråket har avslutats. HSB har å sin sida anfört att starttidpunkten bör vara i första hand tvistens uppkomst alternativt när det juridiska ombudet anlitades, eller i andra hand senast när ombudet skickade sin första faktura.

Tolkning av försäkringsavtal

Försäkringsavtal är typiskt sett standardavtal och villkoren diskuteras i allmänhet sällan mellan parterna inför avtalets ingående. Vid tolkningen av försäkringsvillkor har man enligt NJA 2001 s. 750 att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, sådant som klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i formulering, anslutning till lagens uttryckssätt och gängse praxis. Dessutom måste en prövning göras av vad som sakligt sett ger en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning finns anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln (se NJA 2001 s. 750 och däri hänvisad litteratur). Ett försäkringsavtalsvillkor kan inte ges ett innehåll som i jämförelse med bestämmelserna i försäkringsavtalslagen (2005:104) är till nackdel för försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare (se 1 kap. 6 § försäkringsavtalslagen [2005:104]).

Tolkning av avtalsvillkoret

Varken avtalsklausulen eller försäkringsavtalet i övrigt ger till sin ordalydelse någon ledning för när försäkringstagaren ska anses ha fått ”kännedom om sin fordran”. Avtalsvillkoret, som i praktiken innebär en kortare preskriptionsfrist än den som föreskrivs i 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen, är tillåtet i företagsförsäkring enligt 8 kap. 20 § andra stycket samma lag. Där stadgas att det i försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran. Sker inte anmälan faller rätten till ersättning bort. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge (se prop. 2003/04:150 s. 217 f. och s. 472 och NJA II 1927 s. 407 f.). Sådana hänsyn har motiverat även andra preskriptionsbestämmelser i försäkringsavtalslagen (se t.ex. 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen, se prop. 2003/04:150 s. 201 och s. 449 och NJA II 1927 s. 405 f., 201 även Ds 2011:10 s. 30 ff.). Det aktuella avtalsvillkorets syfte måste antas vara detsamma som för de nämnda fristerna i försäkringsavtalslagen.

Vid bedömning av starttidpunkten för den försäkringsrättsliga preskriptionsfristen om tre år som gäller enligt 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen - och som också är tillämplig för preskription av ersättning ur företagsförsäkring - föreligger relevant kännedom om fordran när den skadelidande har fått kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning (NJA 2000 s. 285, även NJA 2001 s. 93). Med detta har avsetts att sådan kännedom föreligger som ger möjlighet att väcka en fastställelsetalan.

Den tidigaste tidpunkt som kännedom om en fordran kan finnas är vid fordrans tillkomst. Det finns inte någon gemensamt för alla fall gällande tidpunkt för detta (jfr NJA 2009 s. 291 och däri hänvisade rättsfall) men i allmänpreskriptionsrättsliga sammanhang gäller att en fordran anses tillkommen redan då det första rättsfaktum som fordran grundar sig på inträffar (se Stefan Lindskog, Preskription, 2 uppl., 2011, s. 385 ff.). Vid anlitandet av ett juridiskt ombud på grund av en tvist uppkommer ett avtalsförhållande som innebär ett ansvar att betala för de kostnader uppdraget föranleder. Oavsett var betalningsansvaret slutligen hamnar och vilket belopp som slutligen blir aktuellt, har därför kännedom om de omständigheter som grundar fordran uppkommit redan vid anlitandet av ombud och är inte beroende av att någon faktura ställs ut. Samtidigt har möjligheten uppstått att begära att få fordran ersatt ur den försäkring som gäller för tvisten i sig. Att fordrans slutliga belopp vid anlitandet av ombudet inte är känt eller att möjligheterna att faktiskt få ersättning för fordran ur försäkringen inte är klarlagda föranleder inte någon annan bedömning. En klausul som föreskriver att anmälan om anspråk ska ske inom ett år från den tidpunkten står inte i strid med försäkringsavtalslagens regler.

Foyens rätt till ersättning ur försäkringen har gått förlorad

För det avtal om byggentreprenad som BWE ingått med kommunen gällde en projektförsäkring. Redan i samband med att Foyen i september 2007 anlitades av BWE som ombud i tvisten uppkom de faktiska omständigheter som utgör grunden för fordran på försäkringsbolaget. Det stod då klart att försäkringen skulle tas i anspråk för de ersättningsgilla kostnader som skulle komma att uppstå, även om beloppen ännu inte var kända. Enligt försäkringsavtalet skulle framställan till försäkringsbolaget således ske inom ett år från det att Foyen anlitades för att rätten till ersättning inte skulle gå förlorad. En sådan tolkning av avtalsvillkoret strider inte mot försäkringsavtalslagens regler och utgör också sett mot villkorets ordalydelse och syfte och praxis på området en rimlig reglering. När Foyen i juni 2009 anmälde att man önskade ta försäkringen i anspråk hade ettårsfristen redan löpt ut. Rättsföljden av det är att Foyens rätt till ersättning ur försäkringen enligt avtalet har gått förlorad.

I försäkringsavtalet har parterna utnyttjat den möjlighet som 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen ger vid konstruktionen av avtalet, nämligen en för det enskilda försäkringsavtalet generellt gällande kortare frist för att anmäla anspråk på försäkringsersättning till försäkringsbolaget. Hovrätten har med ändring av tingsrättens dom benämnt rättsföljden av den underlåtna anmälan preklusion. Effekten av att anmälan inte har skett enligt försäkringsavtalets frist är i stället att rätten till ersättning faller bort genom preskription. Med den nyss sagda justeringen bör hovrättens domslut fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut med den justeringen att Foyen Advokatfirma Kommanditbolags rätt till försäkringsersättning är preskriberad.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Lena Moore, referent, Agneta Bäcklund, Martin Borgeke och Lars Edlund) meddelade den 4 april 2013 följande dom:

Domskäl

Bakgrund och frågan i HD

Foyen Advokatfirma Kommanditbolag (Foyen) var under tiden september 2007 till november 2009 ombud för BWE Bauwerkserhaltung AG (BWE) i en tvist mellan BWE och en kommun. Tvisten hade sin grund i en byggentreprenad, för vilken BWE hade tecknat en projektförsäkring hos HSB Engineering Insurance Ltd (HSB). I försäkringen ingick ett rättsskyddsmoment. Den 10 juni 2009 anmälde Foyen till HSB att BWE önskade ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk för kostnader i anledning av tvisten. HSB avböjde att reglera skadan med hänvisning till att anspråket hade framställts för sent och att rätten till ersättning därför var preskriberad.

I försäkringens rättsskyddsmoment punkt 10.13 anges under rubriken ”Preskription” att den som har fordran på grund av försäkringen förlorar sin rätt om han inte framställer sitt anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det han ”fått kännedom om sin fordran”.

Foyen har som ombud för BWE en självständig rätt mot HSB, en direktkravsrätt (se NJA 2000 s. 48). Frågan i målet är om Foyens rätt till försäkringsersättning har gått förlorad genom preskription.

Parternas inställning

Foyens inställning är att fristen enligt rättsskyddsmomentets punkt 10.13 börjar löpa när tvisten mellan försäkringstagaren och dennes motpart har avslutats eller när ombudets uppdrag på annat sätt avslutats och ombudet slutfakturerat försäkringstagaren. HSB hävdar å sin sida att fristen börjar löpa när tvisten uppkom eller i vart fall när ombudet anlitades. I sista hand gör HSB gällande att fristen börjar löpa när försäkringstagaren fick den första fakturan från ombudet.

HD:s bedömning

Försäkringsvillkoret i rättsskyddsmomentets punkt 10.13 knyter an till den tvingande regleringen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen (2005:104), enligt vilken det i ett avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid. Denna tid får inte vara kortare än sex månader från det att han fått kännedom om sin fordran.

Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor ska hänsyn tas till - utöver ordalydelsen - sådant som villkorets syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt och gängse praxis. Det ska också bedömas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås med hjälp av sådana kriterier, finns det anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper. (Se NJA 2001 s. 750 och NJA 2006 s. 53.)

Syftet med det i målet aktuella avtalsvillkoret får antas överensstämma med det som ligger bakom bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, nämligen att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge. Samtidigt har man velat skydda den försäkrade mot alltför stränga krav på aktivitet. (Se bl.a. Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2 uppl., 2010, s. 377.)

Det saknas vägledande avgöranden rörande den närmare innebörden av uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen. De rättsfall som gäller tolkningen av den treåriga preskriptionsregeln i 7 kap. 4 §, som har en annan utformning, ger ingen vägledning för tolkningen av det nu aktuella uttrycket.

Uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” måste ges olika innehåll beroende på vad slags försäkring det är fråga om. I detta fall gäller det en rättsskyddsförsäkring. Enligt villkoren har försäkringsgivaren åtagit sig att betala nödvändiga och skäliga ombuds- och rättegångskostnader som försäkringstagaren inte kan få betalda av staten eller motpart. För att försäkringen ska gälla krävs att försäkringstagaren har anlitat ett ombud som handlägger tvisten (punkt 6.1 i rättsskyddsmomentet). Det kan tilläggas att försäkringstagaren bör rådgöra med försäkringsbolaget före valet av ombud (punkt 8).

10.

En förutsättning för försäkringsskyddet är alltså att BWE anlitade ett ombud i saken. Någon fordran på grund av försäkringen kan därmed inte anses ha uppkommit redan när tvisten uppstod. Däremot fick BWE en fordran mot HSB avseende sina ombudskostnader när bolaget i september 2007 anlitade Foyen som ombud. BWE fick därigenom ”kännedom om sin fordran” i den mening som avses i den aktuella preskriptionsbestämmelsen. När Foyen i juni 2009 anmälde att man önskade ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk hade ettårsfristen följaktligen redan löpt ut. Foyens rätt till ersättning ur rättsskyddsförsäkringen har därmed gått förlorad genom preskription.

11.

Hovrättens domslut ska alltså fastställas, dock med den justeringen att - i enlighet med hur tingsrätten har formulerat sitt domslut - Foyens eventuella rätt till försäkringsersättning är preskriberad.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut med den justeringen att Foyen Advokatfirma Kommanditbolags eventuella rätt till försäkringsersättning är preskriberad.

HD:s dom meddelad: den 4 april 2013.

Mål nr: T 881-12.

Lagrum: 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen (2005:104).

Rättsfall: NJA 2001 s. 750 och NJA 2006 s. 53.