NJA 2013 s. 51

En båtägares skyldighet att på grund av egen oaktsamhet ersätta skada som har uppstått vid sammanstötning med en annan båt har ansetts vara underkastad sjölagspreskription.

Nacka tingsrätt

R.R. förde vid Nacka tingsrätt den talan mot C.E. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Gunnar Lavett, Fanny Gleiss Wilborg och Lena Lindbäck) anförde följande i mellandom den 24 februari 2011.

Bakgrund

Natten mellan den 25 och 26 augusti 2004 slet sig C.E:s båt av typen Najad 37 från sin förtöjningsplats i Saltsjöbaden och drev in på en tom bryggplats bredvid R.R:s segelbåt av typen Comfort 34.

R.R. har den 30 januari 2007 väckt talan mot C.E. och yrkat att tingsrätten ska förplikta C.E. att till honom utge skadestånd med 59 500 kr jämte ränta. Till grund för käromålet har R.R. anfört i huvudsak följande. C.E:s båt var vid skadetillfället otillräckligt förtöjd. Till följd av detta slet sig båten från sin plats, drev ner bredvid R.R:s båt och orsakade därpå ett stort antal nötningsskador. På grund av reparationsarbeten kunde han inte nyttja sin båt under maj månad 2005. Den skada han lidit för det uteblivna nyttjandet uppgår till 24 500 kr, vilket har framräknats på så sätt att beloppet utgör cirka hälften av vad det hade kostat att hyra en likvärdig båt under perioden. Skadorna på båten medförde därutöver att båtens värde minskade med åtminstone 35 000 kr.

C.E. har bestritt käromålet och har inte vitsordat något belopp som skäligt. Han har gjort gällande att skadeståndsfordran är preskriberad.

Parterna är överens om att frågan om den skadeståndsfordran som R.R. har gjort gällande mot C.E. har upphört till följd av preskription ska avgöras på handlingarna genom mellandom. Tingsrätten har beslutat att avgöra frågan genom mellandom.

Yrkande m.m.

C.E. har såvitt nu är i fråga yrkat att tingsrätten ska förklara att den skadeståndsfordran som R.R. har gjort gällande mot honom har upphört till följd av preskription. Han har till stöd för sin talan i denna del anfört att mer än två år har förflutit från det att skadan inträffade till att R.R. väckte talan.

R.R. har bestritt att skadeståndsfordringen är preskriberad och har till grund för denna inställning anfört i huvudsak följande.

I första hand: Allmän skadeståndsrättslig preskriptionstid om tio år är tillämplig på fordringen. Skadorna på R.R:s båt har inte orsakats genom kraften i sammanstötningen mellan båtarna utan genom en längre tids nötning. Skadorna har inget samband med båtens manövrering eller liknande eftersom båten var obemannad under händelsen och före händelsen låg förtöjd. En talan grundad på skadeståndslagen eller allmänna skadeståndsrättsliga principer omfattas inte av sjölagens bestämmelser om specialpreskription.

I andra hand: C.E. och dennes försäkringsbolag har med bindande verkan avstått från rätten att invända att fordringen är preskriberad. Försäkringsbolaget har i brev den 25 juli 2005 till R.R. förklarat att man påtar sig betalningsansvaret för skadorna. Genom att göra detta har man avstått från att åberopa specialpreskription enligt sjölagen. I vart fall har försäkringsbolaget i brev den 10 november 2006 genom formuleringen ”vad som angetts om ersättning för uteblivet nyttjande och reparationens utförande får lämpligen överlämnas åt domstolen att ta ställning till om R.R. fullföljer sin avsikt att väcka talan mot C.E.” avstått från att åberopa specialpreskription enligt sjölagen eller konkludent medgivit en förlängning av preskriptionstiden. Härutöver har ytterligare kontakter förekommit mellan parternas försäkringsbolag, bl.a. har viss utbetalning från C.E:s försäkringsbolag med anledning av skadehändelsen förekommit. C.E. har genom sitt försäkringsavtal och sin skadeanmälan till försäkringsbolaget inträtt i ett förhållande med försäkringsbolaget enligt vilket bolaget genom uppdrag givits behörighet att med bindande verkan vidta rättsliga dispositioner för C.E:s räkning. C.E. har inte löpt någon risk så länge han låtit försäkringsbolaget styra den aktuella processen eftersom bolaget i relation till C.E. står risken för eventuella kostnader som processen kan medföra.

C.E. har bestritt att han har avstått från rätten att åberopa specialpreskription och att en överenskommelse om preskriptionsförlängning har träffats mellan parterna. C.E. har under alla förhållanden invänt att försäkringsbolagets agerande inte har bindande verkan för honom.

Utredning

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning i form av korrespondens mellan R.R. och parternas respektive försäkringsbolag.

Domskäl

Tillämplig lag

R.R. har i första hand gjort gällande att allmän skadeståndsrättslig preskriptionstid om tio år är tillämplig på den aktuella skadeståndsfordringen.

Av 8 kap. 1 § sjölagen (1994:1009) följer att om två fartyg sammanstöter så att skada uppstår på det ena fartyget och skadan är orsakad genom vållande på endera sidan, ska den sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav. Att en skada uppkommit genom fysisk kontakt mellan två båtar är tillräckligt för att rekvisitet sammanstötning i 8 kap.sjölagen ska vara uppfyllt. Det krävs inte för reglernas tillämpning att de inblandade båtarna varit under gång; dålig förtöjning, som leder till att en båt driver på och skadar en annan båt bedöms också enligt 8 kap.sjölagen (se Hugo Tiberg, Båtjuridik, 1973, s. 187). Den händelse som R.R. gör gällande att hans skadeståndsfordran har uppkommit genom har bestått i fysisk kontakt mellan två båtar. 8 kap.sjölagen är därför tillämplig på den aktuella händelsen.

Av 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen följer att en fordran på ersättning på grund av en sammanstötning upphör om talan inte har väckts i laga ordning inom två år från den dag skadan inträffade. Bestämmelsen är inte direkt anknuten till sjölagens ansvarighetsregler utan har enligt sin lydelse en generell innebörd. Tillämpningsområdet för sjölagens preskriptionsregler är sålunda inte begränsat till anspråk med viss angiven rättsgrund, utan det avgörande är själva fordringsanspråkets innehåll, det vill säga om det avser ersättning för skada till följd av fartygs sammanstötning eller inte. Reglerna är med andra ord så utformade att de träffar varje sådant anspråk som sakligt sett omfattas av dem, vare sig anspråket grundas på särskilda ansvarighetsregler i sjölagen eller på allmänna skadeståndsregler (se Hellner m.fl., Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 433 ff., och prop. 1972:5 s. 487).

Som konstaterats ovan omfattas R.R:s skadeståndsfordran sakligt sett av sjölagens ansvarighetsregler. Sjölagens preskriptionsregler är därför tillämpliga på R.R:s skadeståndsfordran. R.R:s förstahandsinvändning mot att skadeståndsfordringen inte är preskriberad ska därför lämnas utan avseende.

Avstående från rätten att åberopa specialpreskription och medgivande av preskriptionsförlängning

R.R. har i andra hand gjort gällande att C.E. genom sitt försäkringsbolag har avstått från rätten att åberopa specialpreskription, eller i vart fall konkludent har medgivit preskriptionsförlängning genom uttalanden i den korrespondens som har förevarit med anledning av skadehändelsen.

Gör någon gällande att någon, med bindande verkan för annan har gjort en disposition som närmast är att betrakta som en ren eftergift, bör det åligga denne att visa att dispositionen har företagits i den andres namn.

Tingsrätten konstaterar att den korrespondens R.R. åberopat har skett i försäkringsbolagets och inte i C.E:s namn. Utredningen ger inte stöd för att C.E:s försäkringsbolag haft behörighet att för C.E:s räkning avstå från rätten att åberopa specialpreskription eller medge preskriptionsförlängning. Redan på grund av det anförda ska också R.R:s andrahandsinvändning lämnas utan avseende.

Härutöver kan ändå följande tilläggas.

Det åligger R.R. att visa att C.E. har avstått från rätten att åberopa specialpreskription eller konkludent har medgivit preskriptionsförlängning (jfr Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 254). R.R. måste då kunna visa att C.E:s handlande har varit sådant att det gett honom en välgrundad anledning till antagande att preskription inte kommer att åberopas (se Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002 s. 486 och 629 ff.).

Vad gäller R.R:s påstående att C.E. har påtagit sig ansvaret för skadorna genom ett brev den 25 juli 2005 konstaterar tingsrätten följande. C.E. har åberopat ett annat brev daterat samma dag av vilket det framgår att försäkringsbolaget inte genom det förra brevet avsett att påta sig ansvaret för de skador som tingsrätten har att pröva i detta mål, utan tvärtom avvisat kraven. Av den åberopade korrespondensen mellan parterna framgår inte annat än att C.E:s försäkringsbolag konsekvent och tydligt har avvisat R.R:s krav i de delar som är aktuella i detta mål. Under dessa förhållanden finner tingsrätten att det av R.R. åberopade brevet den 25 juli 2005 inte har gett R.R. anledning att anta att preskription inte skulle komma att åberopas.

När det sedan gäller R.R. påstående att C.E. genom ett brev den 10 november 2006 har avstått från rätten att åberopa preskriptionsförlängning eller medgett preskriptionsförlängning konstaterar tingsrätten följande. Brevet har skickats efter det att två år har förflutit från skadehändelsen. Såvitt framkommit har frågan om preskription inte diskuterats mellan parterna innan C.E. gjorde sin preskriptionsinvändning. Invändningen gjordes efter det att talan mot honom hade väckts. Brevet var svar på ett brev från R.R:s ombud den 27 oktober 2006 där ombudet hade uttalat att han har var i färd med att upprätta en stämningsansökan.

Enbart ett påpekande från gäldenären att borgenärens krav lämpligen får prövas av domstol om denne väljer att väcka talan mot gäldenären kan inte, när frågan om preskription inte har diskuterats mellan parterna eller ens nämnts och gäldenären konsekvent och tydligt bestritt skadeståndsansvar för de aktuella fordringarna, anses ha gett borgenären ett välgrundat antagande till att preskription inte kommer att åberopas eller att gäldenären har medgivit preskriptionsförlängning.

Under dessa förhållanden har R.R. inte visat att C.E. har avstått från rätten att åberopa specialpreskription eller medgivit preskriptionsförlängning. Även på grund härav ska R.R:s andrahandsinvändning lämnas utan avseende.

Tidpunkten för skadan

Det är ostridigt att sammanstötningen mellan båtarna inträffade natten mellan den 25 och 26 augusti 2004 och att R.R. väckte talan mot C.E. om ersättning på grund av sammanstötningen den 30 januari 2007. Den skada som R.R. påstår sig ha lidit har samband med skadehändelsen, dvs. sammanstötningen den 26 augusti 2004. Sålunda har mer än två år förflutit från det att preskriptionstiden började löpa till det att R.R. väckte talan mot C.E.

Den skadeståndsfordran som R.R. har gjort gällande mot C.E. har mot bakgrund av det anförda upphört till följd av preskription.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förklarar att den skadeståndsfordran som R.R. har gjort gällande mot C.E. har upphört till följd av preskription.

Svea hovrätt

R.R. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förklara att den skadeståndsfordran som han gjort gällande mot C.E. inte hade upphört till följd av preskription.

C.E. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Christine Möller, f.d. hovrättsrådet Per Kjellström, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Katarina Welin och Kian Moazzez) anförde följande i dom den 20 juni 2011.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i allt väsentligt samma sätt som vid tingsrätten.

Utredningen i hovrätten är densamma som vid tingsrätten och föranleder inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Tingsrättens mellandom ska därför stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens mellandom.

Högsta domstolen

R.R. överklagade och yrkade att HD skulle förklara att den skadeståndsfordran som han hade gjort gällande i målet mot C.E. inte hade upphört till följd av preskription.

C.E. motsatte sig ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Peder Bjursten, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Skäl

Bakgrund

1.

En natt i augusti 2004 slet sig C.E:s segelbåt från förtöjningsplatsen i Saltsjöbaden och drev in på en tom bryggplats där den orsakade nötningsskador på en annan segelbåt tillhörande R.R.

2.

R.R. väckte år 2007 skadeståndstalan mot C.E. och yrkade ersättning med 59 500 kr jämte ränta, varav 24 500 kr för uteblivet utnyttjande av båten under maj 2005 och 35 000 kr för motsvarande värdeminskning av båten. Till grund för käromålet anförde R.R. i huvudsak att C.E:s båt vid skadetillfället varit otillräckligt förtöjd och att båten till följd av detta slitit sig från sin plats, drivit ner bredvid R.R:s båt och därvid orsakat ett stort antal nötningsskador.

3.

C.E. bestred käromålet och kunde inte vitsorda något belopp som skäligt i sig. Han invände att skadeståndsfordran var preskriberad. Den frågan har avgjorts genom mellandom och det är således frågan om preskription som nu är uppe till prövning. Underrätterna har funnit att R.R:s skadeståndsfordran har upphört till följd av preskription.

4.

Vid tingsrätten var parterna oense om sjölagens (1994:1009) bestämmelser om ansvar vid sammanstötning var tillämpliga i målet. Såvitt får förstås är den frågan inte längre tvistig utan frågeställningen i HD begränsar sig till räckvidden och tillämpligheten av sjölagens preskriptionsregler och kraven för bindande avstående alternativt förlängningsmedgivande vid specialpreskription enligt sjölagen.

Sjölagens bestämmelse om specialpreskription

5.

Av 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen följer att en fordran på ersättning på grund av en sammanstötning upphör om talan inte har väckts i laga ordning inom två år från den dag skadan inträffade. Ansvarsregeln för skada vållad vid sammanstötning mellan två fartyg återfinns i 8 kap. 1 § första stycket sjölagen. Begreppet fartyg har en vid betydelse och avser även fritidsbåtar (se t.ex. NJA 1958 s. 35, jfr NJA 1978 s. 14). Begreppet sammanstötning används i doktrinen ofta synonymt med uttryck som kollision, påsegling och ombordläggning och avser bl.a. situationer när två fartyg kommer i fysisk kontakt med varandra. Ansvarsregeln för skada vållad vid sammanstötning mellan två fartyg täcker emellertid även annat än egentlig kollisionsskada, som exempelvis när en båt har slitit sig på grund av dålig förtöjning och driver på och skadar en annan båt (se Hugo Tiberg, Båtjuridik, 1973 s. 187 och 188). Av 8 kap. 3 § sjölagen framgår att sjölagens ansvarsbestämmelser ska tillämpas vid skada på grund av sammanstötning. Därav följer att även sjölagens bestämmelse om specialpreskription är tilllämplig på den aktuella talan.

6.

Även om parterna numera synes vara överens om att sjölagens bestämmelser om tvåårig preskription vid skada vållad vid sammanstötning mellan fartyg i och för sig är tillämpliga i målet har R.R. invänt att en talan grundad på skadeståndslagen eller allmänna skadeståndsrättsliga principer inte omfattas av sjölagens bestämmelser om specialpreskription utan att sedvanlig preskriptionstid om tio år ska gälla för hans fordran gentemot C.E. Invändningen avser närmare bestämt frågan om förhållandet mellan specialpreskription, i detta fallet enligt 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen och allmän preskription.

Förhållandet specialpreskription enligt sjölagen och allmän preskription

7.

Den tvååriga specialpreskriptionen bryts enligt 19 kap. 1 § första stycket sjölagen genom att väcka talan i laga ordning. Parten kan givetvis också medge förlängning med de begränsningar som följer av 19 kap. 1 § femte stycket sjölagen eller avstå från att åberopa specialpreskription (se vidare nedan). Den frågeställning som nu ska beröras är om R.R. har rätten att åberopa den allmänna preskriptionen på grund av allmänna regler om rätt till skadestånd även efter det att rätten enligt sjölagen har preskriberats.

8.

I förarbetena till 1972 års skadeståndslag uttalade departementschefen att utan att ha klart stöd i lagtexten eller åtminstone i uttalanden under den särskilda lagstiftningens förarbeten kan man inte anta att sådana särbestämmelser om exempelvis preskription sträcker sina verkningar utanför den lagstiftningens egentliga tillämpningsområde (se prop. 1972:5 s. 484, jfr även Jan Hellner och Marcus Radetski, Skadeståndsrätt, 8 uppl. s. 434 och Stefan Lindskog, Något om rättslig flerspråkighet, Festskrift till Gertrud Lennander 2010, s. 199). Som exempel på klart stöd i lagtexten kan nämnas preskriptionsbestämmelsen i 1 kap. 5 § järnvägstrafiklagen (1985:192) som enligt sin lydelse innebär att alla skadeståndsanspråk, oavsett grunden, preskriberas enligt specialregeln.

9.

I lagstiftningsarbetet med 1972 års skadeståndslag uttalade departementschefen, när det gällde sjölagens specialbestämmelser om bl.a. preskription, att dessa föreskrifter inte var direkt anknutna till sjölagens ansvarighetsregler utan hade enligt sin lydelse en generell räckvidd. Deras tilllämpningsområde var inte begränsat till anspråk med viss angiven rättsgrund utan det avgörande var själva fordringsanspråkets innehåll som exempelvis skada i följd av fartygs sammanstötning. Reglerna var, enligt departementschefen, så utformade att de träffar varje sådant anspråk som sakligt sett omfattas av dem, vare sig anspråket grundas på särskilda föreskrifter i sjölagen eller på allmänna skadeståndsregler. Departementschefen konstaterade sammanfattningsvis att sjölagens preskriptionsregler enligt sin lydelse utan vidare skulle bli tillämpliga också på anspråk som framdeles kunde komma att grundas på den nya skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 487, jfr även uttalanden i prop. 1973:137 s. 121 och 122 samt prop. 1993/94:195 s. 244).

10.

Det har ansetts att preskriptionsregeln i 19 kap. 1 § sjölagen saknar den tydlighet som finns i exempelvis motsvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § järnvägstrafiklagen (se t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetski, Skadeståndsrätt, 8 uppl. s. 435). I sammanhanget bör emellertid noteras att medan det i 6 § lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart respektive i 12 § produktansvarslagen (1992:18) talas om skadestånd respektive ersättning ”enligt denna lag”, stadgas i 19 kap. 1 § sjölagen att ”fordringen” upphör, vilket har ansetts innebära att sedan preskription inträtt enligt sjölagen, kan talan inte längre föras, oavsett grund (se Hugo Tiberg, Båtjuridik, 1973 s. 194), till skillnad från vad som anses gälla för lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart och produktansvarslagen.

11.

Av de nu redovisade uttalandena i förarbetena till bl.a. sjölagen (prop. 1993/94:195) och ordalydelsen i 19 kap. 1 § sjölagen, framgår att möjligheten saknas att åberopa de allmänna skadeståndsreglerna efter specialpreskriptionens (enligt sjölagen) utgång.

Bedömningen i detta fall

12.

Som ovan framkommit saknar R.R. fog för sin uppfattning att hans talan inte omfattas av sjölagens bestämmelser om specialpreskription, eftersom talan är grundad på allmänna skadeståndsrättsliga principer. Hans yrkande att vanlig preskriptionstid om tio år ska gälla för hans fordran mot C.E. kan inte bifallas. Därmed kan han heller inte lagligen åberopa de allmänna skadeståndsreglerna efter specialpreskriptionens utgång.

13.

R.R. har i andra hand gjort gällande att C.E. via sitt försäkringsbolag, genom att erkänna skadeståndsskyldighet, har avstått från att åberopa specialpreskription, eller att han i vart fall konkludent skulle ha medgett preskriptionsförlängning genom uttalanden i den korrespondens som har förevarit med anledning av skadehändelsen. Som angetts ovan kan part avstå från att åberopa specialpreskription genom att erkänna skadeståndsskyldighet. Detta gäller även när ett sådant erkännande sker genom försäkringsbolag som företräder den skadeståndsskyldige (se t.ex. NJA 1971 s. 216 och NJA 2001 s. 329). Parterna verkar inte oense om att R.R. har bevisbördan för att en preskriberad fordran återuppväckts (jfr Lars Heuman, bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 254). Underrätterna har inte funnit att R.R. lyckats styrka sina påståenden om avstående respektive preskriptionsförlängning. HD finner ingen anledning att göra någon annan bedömning.

Slutsats

14.

Hovrättens domslut ska således fastställas. - - -.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Ingemar Persson, referent, och Dag Mattsson) meddelade den 15 februari 2013 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1.

En natt i augusti 2004 slet sig C.E:s segelbåt från förtöjningsplatsen i Saltsjöbaden och orsakade nötningsskador på en segelbåt tillhörande R.R. Båda båtarna är fritidsbåtar.

2.

R.R. väckte år 2007 skadeståndstalan mot C.E. och yrkade ersättning för värdeminskning och uteblivet nyttjande av båten. Till grund för talan anförde R.R. i huvudsak att C.E:s båt hade varit otillräckligt förtöjd.

3.

C.E. gjorde gällande bl.a. att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen (1994:1009).

4.

R.R. har invänt dels att sjölagens preskriptionsbestämmelse inte är tillämplig, dels att C.E:s försäkringsbolag har avstått från att åberopa preskription eller i vart fall konkludent har medgett preskriptionsförlängning.

5.

Preskriptionsfrågan är nu föremål för prövning genom mellandom.

Sjölagens tillämplighet

6.

Även fritidsbåtar omfattas av sjölagen (se NJA 1958 s. 351, jfr NJA 1978 s. 14).

Redaransvaret vid sammanstötningar

7.

I 8 kap.sjölagen regleras vissa frågor som uppkommer om skada uppstår genom att fartyg sammanstöter. Att en skadad båt är förtöjd vid sammanstötningen och att denna beror på att den andra båten har slitit sig från sin förtöjning hindrar inte att det rör sig om en sådan händelse som avses i 8 kap.

8.

Allmänna bestämmelser om ansvar och försäkringsskyldighet finns i 7 kap.sjölagen. I 1 § regleras det för sjörätten centrala särskilda redaransvaret. Enligt första stycket är en redare ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av besättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten; redaren är också ansvarig om skada vållas av någon annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

9.

Med utgångspunkt i att C.E:s båt har varit bristfälligt förtöjd - en fråga som nu inte är under prövning - kan enligt 7 kap. 1 § sjölagen C.E. såsom båtens ägare och redare vara skyldig att ersätta skador på R.R:s båt även om C.E:s båt skulle ha förtöjts av någon annan än C.E. och denne har handlat oaktsamt. Det ansvaret är begränsat enligt bestämmelserna i 9 kap.sjölagen, vilka går tillbaka på den urgamla sjörättsliga ordningen att en redare inte behöver svara med mer än den s.k. sjöförmögenheten, dvs. i princip fartygets värde.

10.

Enligt den av C.E. åberopade bestämmelsen i 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen preskriberas en fordran på ersättning för sammanstötning om talan inte väcks inom två år från den dag skadan inträffade. Det står klart att C.E:s eventuella redaransvar är preskriberat.

Redarens eget oaktsamhetsansvar

11.

Utöver redaransvaret för andras vållande har en redare ett eget oaktsamhetsansvar för bl.a. sammanstötningsskador. R.R. har till stöd för sitt anspråk gjort gällande ett sådant ansvar och då åberopat 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

12.

Oberoende av om ett individuellt oaktsamhetsansvar för sammanstötningsskador ska anses ha kommit till uttryck i sjölagen eller endast förutsatts i denna men vara grundat på skadeståndslagen och allmänna ersättningsrättsliga principer, får det anses stå den skadelidande fritt att stödja sig på 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Det föranleder frågan om den aktuella preskriptionsbestämmelsen i sjölagen omfattar skadeståndsfordringen eller om allmänna regler om tioårspreskription i stället gäller för denna.

13.

Utgångspunkten är att en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag. En bestämmelse om preskription kan emellertid i vissa fall också omfatta fordringar som visserligen har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att så ska vara fallet krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas.

14.

Den aktuella bestämmelsen i 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen gäller ”fordran på ersättning för sammanstötning”. Dessa ordalag omfattar otvetydigt varje fordran på ersättning för en sammanstötningsskada, oberoende av vilken rättsregel som ligger till grund för anspråket. När det gäller frågan om en sådan tillämpning också har varit avsedd finns det anledning att sätta in bestämmelsen i sitt sammanhang.

15.

Sjölagens bestämmelser om preskription har utan sakliga ändringar i nu aktuellt hänseende förts över från 1891 års sjölag (se prop. 1993/94:195 s. 345). Bestämmelserna om fartygs sammanstötning i 8 kap.sjölagen är baserade på 1910 års sammanstötningskonvention (1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning). De inflöt i 1891 års sjölag genom lagändringar år 1913 (se NJA II 1913 s. 191 ff.). Konventionen avser internationell sjötrafik och ska på visst sätt tillämpas på sammanstötningar mellan fartyg. Den omfattar skada på fartygen liksom gods och personer på dem och innehåller bl.a. regler om hur ansvaret ska fördelas, huvudsakligen efter skulden på respektive ”sida”, och förutsätter ett sådant ansvar för egen oaktsamhet som sedan lång tid har varit gällande i svensk rätt och som numera också kommer till uttryck i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt artikel 7 ska rätt till talan om skadeersättning upphöra då två år har förflutit från det händelsen inträffade.

16.

Efter nordiskt samarbete gjordes med anledning av konventionen en viss revidering av 1891 års sjölag. Fastän konventionen avsåg endast förhållandet till andra konventionsstater gjordes de nya reglerna allmängiltiga (se NJA II 1913 s. 191 f.). Utöver att ansvarsbestämmelserna i 220 § (numera 8 kap. 1-4 §§) ändrades, bl.a. när det gällde hur man skulle bedöma vållande på respektive sida (se NJA II 1913 s. 201), så föranledde artikel 7 att bestämmelserna om preskription i 283 § fick ändrad lydelse i den del som numera regleras i 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen. I förarbetena uttalades i anslutning till det att bestämmelsen om korttidspreskriptionen hade en absolut karaktär och att den skulle gälla för i konventionen avsedda fordringar ”även i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen” (se NJA II 1913 s. 211). Föresatsen med den ändringen måste alltså anses ha varit att den korta preskriptionstiden skulle gälla också om en skadelidande påstod att redaren själv - eller någon annan som redaren ansvarar för - hade vållat en sammanstötningsskada och gjorde gällande personligt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

17.

Att preskriptionsbestämmelsen är avsedd att täcka varje anspråk som omfattas av 8 kap.sjölagen oberoende av om ansvarsgrunden är att hänföra till uttryckliga bestämmelser i sjölagen eller till allmänna grundsatser om skadestånd på grund av oaktsamhet kommer för övrigt till visst uttryck i förarbetena till ändringar i 1891 års sjölag avseende befordran av gods och passagerare till sjöss (se prop. 1973:137 s. 121 f.; jfr även uttalanden i samband med införandet av skadeståndslagenprop. 1972:5 s. 487). Synsättet har också stöd i rättslitteraturen (se t.ex. Birgitta Blom, Sjölagens bestämmelser om redaransvar, 1985, s. 32, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 435, Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl., 2011, s. 575, och Herbert Jacobson, Preskriptionens funktioner, 2005, s. 548 f.; jfr Thor Falkanger och Hans Jacob Bull, Sjørett, 7 uppl., s. 202 f. och 213).

18.

Mot bakgrund av det anförda står det klart att preskriptionsbestämmelsen i 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen träffar också en redares oaktsamhetsansvar för den aktuella sammanstötningsskadan. R.R:s skadeståndsfordring omfattas således av den bestämmelsen.

Har preskriptionstiden löpt ut?

19.

Preskriptionstiden enligt 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen är två år och räknas enligt lagtexten ”från den dag skadan inträffade”. I den franska originalversionen av 1910 års sammanstötningskonvention talas det i artikel 7 om att preskriptionstiden räknas ”à partir de l’évènement”, och enligt den engelska lydelsen räknas tiden ”from the date of the casualty”. Mot den bakgrunden måste med skada i detta sammanhang förstås den fartygsskada som uppstår vid sammanstötningstillfället, även om de ekonomiska konsekvenserna av den skadan, t.ex. utebliven hyra, kan inträffa först senare.

20.

Mer än två år hade förflutit från startpunkten för preskriptionstiden när R.R. väckte talan mot C.E. Den i 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen föreskrivna tidsfristen för talans väckande hade således då löpt ut.

Föreligger ett preskriptionsavstående eller en preskriptionsförlängning?

21.

R.R. har också gjort gällande att C.E:s försäkringsbolag har avstått från att åberopa preskription eller att bolaget i vart fall har konkludent medgett preskriptionsförlängning genom uttalanden i den korrespondens som har förevarit med anledning av skadehändelsen.

22.

En part kan, om något annat inte är uttryckligt föreskrivet i lagen, medge förlängning av preskriptionstiden vid specialpreskription. Utgångspunkten är att en part också kan avstå från att åberopa en preskriptionsbestämmelse, såväl på förhand som efter inträffad preskription. Både ett förlängningsmedgivande och ett preskriptionsavstående (av det ena eller andra slaget) kan göras konkludent. Ett erkännande av skadeståndsskyldighet kan beroende på omständigheterna vara att uppfatta på det sättet.

23.

Ett försäkringsbolag som företräder den skadeståndsskyldige kan som varje annat ombud göra ett för den skadeståndsskyldige bindande förlängningsmedgivande eller preskriptionsavstående. För att ett försäkringsbolag ska anses företräda den skadeståndsskyldige krävs det dock att bolaget har fått ett uppdrag att göra det. Ett sådant uppdrag kan i vissa fall följa av försäkringsvillkoren (se NJA 2001 s. 329). Att skadegöraren samtycker till att försäkringsbolaget inlåter sig i ett skaderegleringsförfarande med den skadelidande är emellertid inte i sig tillräckligt för att ett sådant uppdrag ska anses föreligga.

24.

Den fråga som ska prövas i målet begränsar sig till vilken betydelse C.E:s försäkringsbolags handlande kan ha i preskriptionshänseende med avseende på R.R:s skadeståndsfordring hos C.E. Utredningen i målet ger inte stöd för att försäkringsbolaget har haft ett sådant uppdrag att företräda C.E. att det har kunnat binda denne. Oberoende av vad försäkringsbolaget kan anses ha gett uttryck för i förhållande till R.R., kan det därför inte leda till att C.E:s preskriptionsinvändning faller.

Slutsatser - - -

25.

R.R:s skadeståndsfordring hos C.E. omfattas av 19 kap. 1 § första stycket 3 sjölagen. Preskriptionstiden enligt den bestämmelsen hade löpt ut när R.R. väckte talan mot C.E. Det har inte visats att C.E:s försäkringsbolag haft något uppdrag som kan binda C.E. vid ett av bolaget gjort avstående från att åberopa preskription eller medgivande av preskriptionsförlängning. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

- - -

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 15 februari 2013.

Mål nr: T 3508-11.

Lagrum: 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 § och 19 kap. 1 §sjölagen (1994:1009), 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1958, s. 351, NJA 1971 s. 216, NJA 1978 s. 14, NJA 2001 s. 329.